|
Artikeltext
från
SEGLING Nr 1 '86
505 VM 1985
|
När
världsmästerskapet i 505 i höstas seglades ända borta i Japan var inte bara gräddan
av världens ledande fiveseglare på plats - också 'the King', Paul
Elvström, hade rest till andra sidan jorden för att än en gång få segla i sin gamla
favoritklass. Segling bad en av de deltagande svenskarna att ge sin syn på detta
intressanta 505-VM, allt ifrån förberedelser och sponsorjakt här hemma till regattan
och resultaten borta i Japan. Här är Lars Stugemo's rapport från OS-staden Enoshima.
VM hade i år inte lockat lika
många deltagare som vanligt, mest beroende på att det är långt till Japan för alla
seglare, möjligen med undantag för de från HongKong. Å andra sidan innehöll det 56
båtar starka fältet alla de bästa 505-seglarna, inklusive fem stycken tidigare
världsmästare i klassen och diverse Europa och Pacific Champions. De enda som saknades
var väl ett par svenska båtar.
Australiensarna kom med 13 båtar, av vilka kanske tio stycken kunde komma bland de fem
bästa. Europas gigant inom Five-klassen Peter Colclough var där, de bästa amerikanerna
var där, de bästa fransmännen och de bästa danskarna. Dessutom var alltså "the
King" - Paul Elvström - speciellt inbjuden tillsammans med Danmarks OS-gast i FD
1984, Jacob Bojsen-Möller.
Ett 505-VM i Japan, det låter ju väldigt lockande att få åka till ett annorlunda land
på andra sidan jordklotet och tävla mot de bästa 505-seglarna i världen. Men tyvärr
är det inte för seglare som för simmare bara att packa badbrallorna och sticka. Nej,
man åker inte utan vidare med båt och alltihop till Japan, sjösätter och seglar i
förhoppning om att det ska gå bra. Inför ett 505-VM, eller ett VM i vilken annan klass
som helst, krävs det en hel del förberedelser och planering. Och ju längre bort desto
mer arrangemang krävs det innan.
I Five-klassen seglas kvalen till EM och VM på våren, och kvalen bestod 1985 av fyra
stycken tävlingar varav de tre bästa räknades. Vi, (Nicklas Philipsson/Lars Stugemo),
var redan innan kvalen intresserade av att åka till Japan för VM, både därför att ett
VM är kul att segla och för att det kanske inte Så ofta man får chansen att komma till
Japan. Fast vi hade också bestämt att vi inte skulle åka om vi "riskerade att
skämma ut oss".
När kvalen var över visade det sig att vi kom på tredje plats, och vi tyckte att det
fanns anledning att lägga ned tid och jobb på att försöka få tag på sponsorer till
resan.
Det visade sig att egentligen var endast en båt till intresserad, rutinerade Ebbe
Rosén/Olle Wenrup som seglat 505 tillsammans i femton år. De var bl a fyra vid VM förra
året, och tvåa vid EM 1983.
Tillsammans med dem bildade vi vad vi kallade "Björnligan" och satte upp som
målsättning att ta oss till Japan och att försöka placera oss bra där.
Ett projekt i sig själv blev transporten av båtar och övrig utrustning. Transportera
båtar över jordklotet kan man göra på flera sätt. Ska man till Japan så är de enda
realistiska alternativen att stoppa dem i en container och frakta dem till sjöss, eller
att flyga båtarna. Vi bestämde oss för att försöka skaffa sponsorer för flygfrakt
eftersom det innebar att vi skulle kunna träna ett par veckor till hemma innan vi måste
frakta iväg båtarna.
SPONSORER
Ett annat projekt var pengar - resa och uppehälle kostar pengar - och från
"'officiellt" håll skulle inga större summor utgå. För att försöka lösa
de här problemen satte vi igång och jagade sponsorer.
Att jaga sponsorer var i sig ett jättejobb som man kan skriva en massa om, och som jag
tycker vi lärde oss mycket på. Här ska bara konstateras att nästan alla företag vi
kontaktade var mycket vänliga och intresserade, men standardsvaret var: "Tyvärr är
budgeten för sådana här projekt redan överskriden, men lycka till ändå."
Vi fick i alla fall napp hos ett par företag som ställde upp och hjälpte till att
möjligöra svenskt deltagande i Japan. De företag som ställde upp var Cargolux, Digital
Equipment, Pharmacia samt SAAB i Japan. Utan dessa sponsorer skulle aldrig ett svenskt
505-lag kunnat ställa upp vid VM i år, så de var verkligen till stor hjälp.
Det var lite grand
om de "pappersmässiga" förberedelserna på hemmaplan. Naturligtvis måste man
också förbereda sig på det väsentligaste (och roligaste), själva seglingen.
Vi seglade mycket, bla seglade bägge båtarna EM i England i juli, där blev förresten
Krister Bergström/Jocke Pettersson tvåa och Kalle Nilsson/Janne Calvert trea - tyvvär
kunde inte de åka till Japan av olika skäl. Dessutom seglade vi Engelska Mästerskapen
(114 st 505 - jag hade aldrig sett så många på en gång förut) i september och blev
2:a resp. 5:a.
Så när vi lämnade ifrån oss båtarna för transporten tyckte vi att vi var ganska väl
förberedda på seglingsbiten.
Vi blev inkvarterade på ett japanskt hotell, mycket trevligt och bra. Golven i rummen var
gjorda av bambu och ganska mjuka och man sov direkt på golvet på en madrass, inte i
några sängar. Vi fick också varsin kimono och ett par tofflor; man gick inte med skor i
korridorerna inte.
När OS gick i Tokyo 1964 gick seglingarna i just Enoshima, och då byggde man en
jättehamn med en väl tilltagen uppläggningsplan. Nu var hela området fyllt av jollar
närmare bestämt 3000 st, och även om de flesta kanske inte var så aktiva var det
ändå en stor aktivitet på klubben.
Förutom att det var mycket aktiviteter på klubben och mycket jollesegling så verkade
klubben vara en träffpunkt för många som kom dit mest för att "kolla
läget". Kanske någonting för oss i Sverige, en naturlig träffplats för
jolleseglare från olika klasser.
Vilka var det då som
skulle göra upp om världsmästartiteln?
KONKURRENTERNA
Från England kom det två båtar. En var Peter Colclough som vunnit EM tidigare på
sommaren helt överlägset. Han är tidigare världsmästare i 505 tre gånger och är
alltid mycket bra. Hans största styrka brukar vara undanvindarna där han kan segla upp
sig från en köplats till tätposition hur han nu bär sig åt. Den andra engelska båten
var Chris Lewis/Andy Gray som vann Engelska Mästerskapen och efter det bestämde sig för
att åka. Chris hade ordnat en flygtransport av båten till Japan men hade inte en aning
om hur han skulle få hem båten. "I'll arrange it in some way."
Det australiensiska laget var det som alla pratade mest om. 1983 års världsmästare
Kyrwood/Crick och det årets tvåa Bruniges/Gardiner samt regerande världsmästarna
Blatchford/Woods var kanske de allra bästa av australiensarna. Men de hade många andra
bra båtar också, Pete Hewson Pacific Champion 1984, Peter Holmes OS-seglare i 470 1980
för Australien, plus ett antal mer eller mindre okända och bra seglare.
Det unika med australiensarna är att de flesta kommer från samma ställe och seglar
väldigt mycket mot varandra, på det viset har de lyckats få fram många bra
505-seglare.
Förhandstipsen gick ut på att någon av australiensarna skulle vinna och att
amerikanare, engelsmän och Ebbe/Olle skulle göra upp om resten av platserna.
Stormvarning var dock utfärdad för Elvström, speciellt i mellan och lätt väder.
Om Elvström är en levande legend så är han inte den enda. Från Frankrike kom Marcel
Buffet, 63, pensionär och 505-seglare. Så varför köpa köl och staket vid 22?
FÖR-VM, PACIFIC CHAMPIONSHIPS
Ett VM föregås som regel av för-VM, och i år var för-VM dessutom Pacific
Championships. Under ett för-VM försigår det en massa tissel, tassel och diverse
konstigheter för att psyka konkurrenterna. Till "standard-psykningarna" hör
att hissa upp konstiga segel eller nya master.
Pacific Championship bestod av fyra seglingar. Det blev två stycken i ganska lätt vind
och två stycken i starkare vindar. Det skulle ha varit fem seglingar men den femte
blåste inne, det blåste helt enkelt för mycket för att arrangörerna skulle våga
släppa ut fältet.
En lite speciell sak att nämna är kanske att i 505 används alltid "Gate
Start" vid stora mästerskap. En båt, haren, seglar för babord framför fältet och
alla startar bakom haren för styrbord.
"Japanskan blev så
glad att hon hoppade i vattnet."
Gary Bruniges/Greg Gardiner vann
Pacific Championships knappt före Pete Hewson/Alyn Ovenden och Dean Blatchford/Tom Woods,
alla från Australien. Total Australiensisk dominans alltså, dessutom var ytterligare
två Australiensare bland de tio bästa.
På fjärde plats kom Lewis/Gray och på femte Colclough/Barnes, bägge från England.
Chris kände sig säker när det började blåsa men kunde "parkera" ganska
ordentligt när vinden lättade ur, sa han efteråt. Bäst av svenskarna blev Ebbe/Olle
på 9:e plats, Nicke/Lars blev 19:e.
Vi hoppades att det skulle gå att förbättra placeringarna till VM. Bägge tyckte att vi
gick ganska fort emellanåt men inte haft det där riktiga flytet.
MELLANDAGAR
Under de här dagarna rådde det en febril aktivitet bland deltagarna. De som hade lyckats
bättre tog det lugnare, men skruvade för säkerhets skull lite grand de också.
Australiensarna drog omkring i flock och drack öl samtidigt som någon sprang ormkring
med en videokamera och "dokumenterade" hela härligheten. De tänkte väl
dokumentera VM-segern ordentligt.
Amerikanarna klagade på mätningarna och sprättade i sina segel som nitiskt
kontrollerades av kunniga japanska mätmän.
Elvström är ett kapitel för sig. Han trimmade båten hela tiden, på utseglingen,
mellan seglingarna, på land - aldrig riktigt nöjd. De här dagarna seglade han mycket,
han gick "Mege dålig, ingen pointing" under Pacifics, tyckte han. På land fick
han skriva autografer på japanska småflickors tröjor. Eller låta sig bli fotograferad
med japanska seglare medan det såg ut som de diskuterade riggens ansättning eller något
annat viktigt, "vänner emellan".
VM!
Så skulle då äntligen VM börja. Vid båtarna rådde en nervös, sammanbiten stämning.
Nu gällde det. Alla var tidigt nere vid sina båtar, kollade de sista
"psykgrejorna" och irrade lite nervöst omkring.
Vädret var mycket blåsigt med spöregn och vind från nord, så de "lokala
fiskarna" tog hem spelet i alla fall. Normalt är det ingen som tycker om att rigga
på båtarna när de regnar och blåser, men nu var det första köret på VM och dessutom
var TV där och filmade, så det gick säkert lite lättare för de flesta...
1:A SEGLINGEN
Ute på banan var det 10-14 m/s och väldigt byigt. Starten sköts upp flera gånger och
fältet kom inte iväg förrän på fjärde startförsöket pga att gummibåten som skulle
vara gatebåt inte kunde hålla kursen i den kraftiga vinden. Många startade tidigt
eftersom det var en japansk båt som var hare, och de brukar inte vara så snabba när det
blåser.
Ebbe/Olle startade dock ganska sent och slog in mot land, vilket visade sig vara helt
rätt. Inne under land seglade de mycket fort och kom upp till första märket i klar
ledning. Efter kom en klunga med Chris Lewis, Colclough, Elvström, Bruniges och
Blatchford. Vid gippmärket ledde Ebbe/Olle men precis i gippen gick bombeslaget för
kicken av i svetsen - det var den dagen det.
Resten av seglingen låg Blatchford, Bruniges och Wondolleck och kämpade om
tätplatserna. Den byiga vinden gjorde det svårbedömt, men det lönade sig mest att gå
ut på styrbordskanten. Seglingen vanns av Blatchford före Bruniges och Wondolleck, på
15:e kom Nicke/Lars. Synd på Ebbe/Olle, det höll på att bli en riktig svenskdag.
2:A SEGLINGEN
Nästa morgon var det precis samma väder som dagen innan. Nordlig vind, byigt och
(ökande på utseglingen. Dansken Jörgen Holm var hare och när han seglat för babord i
två minuter lyfte det kraftigt för honom. Det innebar att alla som startat tidigt kunde
slå till babord och låg då långt före de som precis startade och de som ännu inte
startat.
Blatchford bedömde första kryssen perfekt, hittade rätt i vindspåren, och rundade
först med Wondolleck och Braun i akterspegeln. De nordliga vindarna, frånlandsvind,
innebar mycket skiftiga förhållanden och vindstråk som kom och gick på banan. Det
lönade sig att segla "konservativt" i mitten, och slå in mot mitten så fort
det såg bra ut.
Exakt samma båtar i topp i den andra seglingen som i den första. Blatchford, Wondolleck
och Braun jagade varandra och ledningen skiftade många gånger under seglingen. Men
bakifrån genom fältet kom Bruniges och vid målgången var Blatchford bara före
Bruniges med en futtig decimeter. Det var så tätt att ingen visste vem som hade vunnit
förrän sent på kvällen.
Nicke/Lars gjorde en godkänd första kryss och rundade upp kring 15:e plats, i mål blev
de ll:a efter att som bäst ha legat 7:a efter slörarna. Ebbe/Olle seglade upp sig från
ett dåligt utgångsläge och var 14:e båt i mål. än så länge ingen svensk placering
bland de tio bästa.
Regerande världsmästarna inledde med två spikar och imponerade med sin säkerhet. Lika
mycket imponerade Bruniges som hela tiden seglade upp sig genom fältet och ända upp i
täten.
3:E SEGLINGEN
Lite lättare vind men samma nordliga vindriktning och byiga, skiftiga förhållanden som
tidigare.
Den här dagen bestämde Nicke/Lars sig för att starta tidigt. Det borde vara fördel i
de vridande vindarna eftersom man då kunde ta de skift som kom ganska tätt. Till en
början såg det lite svårt ut, det var problem att komma tillbaka för babord in mot
fältet. Men så småningom gick det att slå och komma ovanför de flesta i fältet.
Vid första märket ledde Elvström som gått långt ut på babordskanten vid ett
tillfälle mitt på kryssen och hittat ett bra spår. Tätt i hälarna var Blatchford och
Nicke/Lars och därefter kom en klunga med "de vanliga" - Braun, Wondolleck,
Bruniges och Hamlin.
Elvström passerades ganska snabbt av klungan, han hade problem på undanvindarna men gick
bra på kryssarna, och efter första varvet ledde Blatchford före Nicke/Lars. Tätt efter
kom klungan med de övriga "bra båtarna". På andra kryssen gick Nicke/Lars en
aning för mycket åt babordshållet och passerades direkt av fem båtar; här fick man
inte göra något misstag.
Den här seglingen var, som de tidigare, mycket intensiv och tät och placeringarna i
toppen skiftade hela tiden. På sista kryssen ledde Bruniges före Blatchford och
Wondolleck. Bruniges bevakade Blatchford, Wondolleck chansade lite och slog 100 meter
längre ut åt styrbord. Där fick han ett litet motvrid och kunde slå upp mot
mållinjen, gå före bägge de andra och vinna seglingen.
Nicke/Lars blev 8:a och Ebbe/Olle slutade på 15:e plats.
Efter halva VM ledde Blatchford/ Woods före Bruniges/Gardiner och Wondolleck/Kuncl. Inga
av dessa båtar hade någon placering sämre än trea. Samma båtar i topp hela tiden,
kunde inga andra slå sig in?
Nicke/Lars låg på 10:e plats och var ganska nöjda så långt, Ebbe/Olle låg 26:a med
en utgått inräknad och var inte lika nöjda.
4:E SEGLINGEN
Samma väder som vanligt både i styrka och riktning, faktiskt lite tröttsamt. Det skulle
bli intressant att se vad som hände om förhållandena ändrade sig.
Pete Hewson, Australien, var hare och det visade sig vara en "hit". De båtar
som rundade först var de som stått på för babord efter start och seglat längst in
under land. Hewson rundade först före Aiko Saito, Japan.
Vid kryssmärket inträffade en incident mellan Wondolleck och Chris Lewis. När
Wondolleck föll av för att runda träffade hans akter Chris båt så hårt att det blev
ett stort hål i fören. Chris trodde inte att det var någon fara utan satte spinnaker
som vanligt. Ganska snart märkte han att fören bara gick djupare och djupare i vattnet
och tvingades ta bogsering in i hamn.
Den här kollisionen ledde till protestförhandling där Chris blev diskad för att han
inte hade satt upp protestflaggan i tid, och Wondolleck blev diskad för att det var han
som hade fel i rundningen. Bägge diskade alltså!
Seglingen vanns av Terry Kyrwood som verkligen kommit igång och seglade bra. Tvåa var,
(som vanligt), Bruniges och trea blev Pete Hewson. Bara australiensare uppe varenda
segling, nu kom Blatchford på 10:e plats men då var alltså Hewson uppe i topp
istället. Dessutom var det en australiensisk båt som hade fyra 7:e platser! Ebbe/Olle
fick ihop det lite bättre nu och blev 8:a, men Nicke/Lars gjorde en okoncentrerad segling
och blev 17:e.
På kvällen hade arrangörerna hyrt en hel restaurang för VM-deltagarna och alla
funktionärer. Det enda seglarna behövde göra var att bestämma sig för vad de ville
äta, det var bara att beställa vad som helst. Till det bjöds det traditionella
risbrännvinet saké. Behöver man säga att det blir en bra fest när festdeltagarna har
en hel restaurang till fritt förfogande?
5:E SEGLINGEN
Vindriktningen var samma som vanligt, men nu var det betydligt mindre vind - 3-5 m/s.
Intressant att se vad som skulle hända. Vi svenskar var ganska förhoppningsfulla, för
bägge tyckte att vi gick fort när det lättade ur, åminstone hade vi gjort det på
Pacifics. Svårbedömt läge, skulle man starta tidigt och försöka ta skiften eller
starta senare och segla mer på styrbordskanten som verkat löna sig de flesta gångerna?
Först ur grinden var Elvström som nu verkligen visade var skåpet skulle stå. När
Nicke/Lars startade låg Elvström 100 m direkt i lovart... och det såg mörkt ut för de
som startat sent, däribland bägge svenska båtarna. Först runt märket var återigen
"the King" följd av Bruniges och Colclough. Nicke/Lars rundade som 5:a och
Ebbe/Olle lite längre ned.
Colclough och Bruniges seglade om Elvström nästan direkt på första slören. Dessa två
hade sedan sitt eget race runt banan och ledningen skiftade flera gånger. På sista
kryssen lyckades Colclough utnyttja skiften lite bättre och kunde därmed vinna före
Bruniges som därmed tog sin 5:e raka andraplats! Elvström gjorde sin bästa segling och
tog tredjeplatsen, han var mycket nöjd med det sade han. Nicke/Lars låg hela seglingen
kring femteplats och slutade som 6:a, Ebbe/Olle blev 10:a och skulle därmed vara hare i
sista seglingen.
I och med att Blatchford/Woods kom 5:a så var Bruniges/Gardiner klara världsmästare
trots att det återstod en segling.
6:E SEGLINGEN
På första kryssen vred vinden 25 grader åt babord så när de som startat först slog
till babord såg de haren, Ebbe/Olle, i storsegelrutan.
Det blev en svår segling där vinden vred kraftigt åt ett håll för att efter ungefär
tjugo minuter vrida lika mycket åt andra hållet. Men, de som är duktiga vet hur man ska
göra och är uppe i toppen i alla fall.
Nu vanns seglingen av Peter Colclough som alltså gjorde en stark slutspurt och vann de
två sista seglingarna. I och med det blev han trea. På andra plats kom en helt okänd
japanska, hon blev så glad att hon hoppade i vattnet efter målgång. Trea blev Aiko
Saito, Japan, och därmed blev hon 10:a totalt och den första japanska båten bland de
tio bästa i "modern tid".
Bruniges var med trots att han var klar världsmästare. Han gjorde sin sämsta segling
och blev "bara" 6:a. Ebbe/Olle som var hopplöst efter redan vid första märket
blev ll:a och Nicke/Lars inte bättre än 26:a.
Ny världsmästare: Gary Bruniges/Greg Gardiner som vann med 15 poäng före
Blatchford/Woods. På tredje plats kom så Peter Colclough/Harold Barnes och på fjärde
Terry Kyrwood/Reg Crick. Peter Colclough var klart nöjd efter att ha vunnit de två sista
seglingarna: "Det känns skönt att veta att de (australiensarna) inte är helt
oslagbara i alla fall. Jag kommer igen nästa år i Frankrike.
VAD HÄNDE EGENTLIGEN?
Hur kommer det då sig att ett land så totalt kan dominera en klass som Australien
faktiskt gör idag? Har de bättre material, var det "deras förhållanden",
eller vad beror det på?
Om man börjar med att titta på deras skrov så har de alla australiensiska båtar byggda
av Terry Kyrwood. Båtarna är byggda med balsasandwich, och verkar OK. Men jag tycker
inte att deras båtar verkar bättre än de båtar vi i Sverige använder, och de är
definitivt inte lika styva som de amerikanska epoxy/kevlar båtarna. Tvärtom verkar vissa
detaljer som centerbordstrumman och mastfot lite suspekta, helt enkelt inte riktigt
"ingenjörsmässiga".
Jag tror att om vi i Sverige skulle använda Kyrwood-båtar skulle de inte hålla lika
länge som de båtar vi har idag pga att vi seglar med betydligt hårdare riggspänning
än vad australiensarna gör.
Vad som däremot kanske kan vara en bidragande orsak är riggarna. Australiensarna seglar
med en helt annorlunda rigg mot vad vi gör. De har mjuka master med bukiga segel som
kräver mycket förböj på masterna. De använder betydligt mindre riggspänning än vad
som har varit vanligt; Blatchford påstod att när det började blåsa så hängde
lävantet och slängde och ibland kunde tom lovartsvantet slacka när de seglade in i en
stor våg. Nästan ingen av australiensarna kunde reglera spänningen i vanten under
segling, de hade bara en enkel hävarm till förstaget som de släppte på ju mer det
blåste.
Det innebär att de australiensiska riggarna är extremt bakåtlutade, och att ju mer det
blåser desto lösare riggspänning får de eftersom de släpper av förstaget.
Spänningen i förstaget brukar man ju generellt sett vilja ha hårdare ju mer det blåser
för att kunna ta höjd, men det verkade inte som om australiensarna hade några problem
med höjden. Kanske kompenseras förstagsspänningen av att de kickar extremt mycket när
det blåser; vanligtvis går bommen ca två centimeter över sidotankarna i hårdvind.
MENTALITET
De flesta av de som var på VM kom ifrån samma ställe, Lake McQuarie, i Australien.
Varje helg träffas de och seglar i stora fält mot varandra. Med bla tre stycken
världsmästare i klubben kan de ju ha ett VM varje helg! De har ingen aning om hur
båtarna är trimmade om man frågar efter tex olika mått, utan de seglar på känsla.
Pete Hewson hävdade också att de "inte håller på och bråkar om varenda cm 2 på
sjön vid märkesrundningar osv. Det blir bara en massa protester av det. Istället
försöker vi segla om varandra genom att koncentrera oss på att segla så fort som
möjligt och driva båtarna maximalt hela tiden". Han menade också att de kände
varandra väldigt väl, att alla hjälpte varandra och att det var många båtar som gick
exakt lika fort. "Han som vinner är den som seglar bäst, och den här veckan var
det Gary".
Sammanfattningsvis så tycker vi att det var ett fantastiskt VM, och hela resan var
naturligtvis en upplevelse. Arrangörerna hade gjort ett jättejobb och genomförde helt
perfekta arrangemang såväl på sjön som på land, inte minst den sociala delen var
välorganiserad.
Detta tillsammans med täta och spännande seglingar mot duktiga seglare gjorde att man
kommer att minnas Japan-VM som ett mycket bra VM.
Att vi dessutom hann se lite av Japan gjorde inte det hela sämre.
LARS STUGEMO
RESULTAT (17
första av 55 deltagande besättningar)
1. Gary Bruniges/Greg Gardiner 2 2 2 2 2 6 15.0p
2. Dean Blatchford/Tom Woods 1 1 3 10 5 14 31.7p
3. Peter Colclough/Harold Barnes 5 12 17 6 1 1 39.7p
4. Terry Kyrwood/Reg Crick 13 6 4 1 9 5 44.7p
5. Jim Wondolleck/Jay Kuncl 3 3 1 DSQ 13 12 48.4p
6. J.B. Braun/Bill Kenney 4 5 6 5 7 16 52.7p
7. Peter Hewson/Alyn Ovenden 9 4 10 3 19 7 57.7p
8. Leigh Winter/Stephen Kay 7 7 7 7 11 4 60.0p
9. Howard Hamlin/Tom Poore 8 9 5 4 8 10 61.0p
10. Aiko Saito/Shiro Nogushi 14 16 23 9 12 3 80.7p
11. Niklas Philipsson/Lars Stugemo 15 11 8 17 6 26 86.7p
12. Paul Elvström/Jacob Bojsen-Möller 12 17 13 16 3 41 87.7p
13. Ebbe Rosén/Olle Wenrup RET 14 15 8 10 11 88.0p
14. Jörgen Holm/Finn Jensen 10 8 26 13 18 13 92.0p
15. Chris Lewis/Andy Gray 6 13 16 DSQ 14 18 96.0p
16. Graham Engert/Stephen Ianna 11 10 24 11 16 33 102.0p
17. Jeff Miller/Bob Wondolleck RET 15 9 18 23 9 104.0p
|
Förbundet