Efter en sen och stadig frukost med skinka och senap bär det ut i kylan på promenad. Vi bor på landet och har nära till skog med stigar och små vägar. Gränsen mellan Värmland och Närke utgörs av Letälven som rinner genom samhället.

Vi går som vanligt den sträcka som vi gjort hundratals gånger. När vi kommit en bit på stigen så släpper vi hundarna som vi brukar och får springa iväg leka och nosa, vi kör lite inkallning och fot och låter dom springa iväg igen under tiden prmenaden fortlöper som träning.

När halva promenaden är avklarad gör Attlas något helt oväntat. Han springer ut på isen, vi vet att den inte är att lita på, med strömmar kan tjockleken variera snabbt. Ingen vettig människa går ut på den, men en hund vad vet han om isar. Vi ropar och springer åt motsatt håll som vi lärt oss på kurser vi gått på. Han vänder åt vårat håll, men vänder snabbt tillbaka. Han har förmodligen fått syn på hästarna i hagen på andra sidan. Det är ca 75 meter över dit. 25-30 meter nerströms är det öppet svart och kallt vatten mitt i älven. Paniken börjar att stiga. Vi tjoar, hoppar och försöker få Atlas uppmärksamhet, menhan verkar inte höra oss alls. Helt plötsligt till våran stora förfäran springer Douglas, som vi inte haft en tanke på att koppla i uppståndelsen, också ut på isen. Nu börjar vi vråla helt hysteriskt (vad hjälper det?).

Atlas är nu på slänten på andra sidan älven och spanar på hästarna, Douglas kommer närmare Atlas och skäller, samtidigt som han vänder om och Atlas följer efter. Båda kommer glatt springande över isen ovetande vilken fara dom befinner sig i. Vi vågar inte pusta ut ännu, måtte isen hålla på hela tillbakavägen. Vi försöker se glada ut och tokar oss för att vi ska vara mest tilldragande. Äntligen är dom på land och vi har lite kontroll igen. Zimba står kopplad och stum han som annars brukar skälla för minsta anledning. Vi skakar i kroppen båda två. Peter får ont bak över ryggslutet, förmodligen av anspänningen. Jag faller skakande ner på knä med Atlas i min famn.

På hemvägen säger vi: Om det finns en Gud var han med oss denna gång. Hundarna betyder väldigt mycket för oss, men efter denna händelse blir dom mer värda.

Lotta.