Var hälsad, min klingande,
uppförsbackspringande,
timmerframbringande
svartblanka vän!
Beskäftiga nickandet,
aldrigklickandet
lever än!

Var hälsad, min stretande,
skogsallvetande,
rättvägsletande,
raggiga häst!
Du allting tålande,
fodersnålande,
snödrivskrålande,
urskogsbest!

De norröna boende
gav dig förtroende,
fortsätt ditt gnoende,
föd fina föl.
Den timmerfraktande
traktorn, traktande
efter ditt slaktande,
är en knöl!

Bilarnas brummande
verkat fördummande
på våra tummande
skogens män!
Ställ allt ditt plogande
skogsvägsknogande
till vårt förfogande
länge än!

Lill Tribut

"Lill T" var min första foderhäst. Mellan maj 1994 och maj -95 bodde hon, och så fölet i magen förstås (senare döpt till Stina Tribut), hos mig. Hon var kanske inte alltid den ultimata drömhästen för en fjortonåring, men så här efteråt inser jag att jag nog lärde mig en hel del tack vare henne.
Sitt namn till trots så är inte Lill Tribut någon liten häst, hon är omkring 164 i mankhöjd, och mina hästrädda föräldrar blev nog inte alls för glada när jag kom hem med henne... Men trots hennes storlek, och min avsaknad av storlek, och ovana av häst på heltid, så gick det ganska bra. Även om hon ibland var totalt omöjlig att fånga i hagen (utom för min 5 år yngre syster, och alla andra som inte skulle rida), och en del andra små äventyr så var jag glad över att ha en "egen" häst.

född 760319, svartbrun m. några vita hår i pannan,
vit krona med svarta fläckar båda bak
e: Shatter Way (US)
u: Tina Tribut
ue: Top Quality (US)
uu: Tribut
uue: Nevitsborg
31 starter (9-2-2)
43.500 kr Rekord: 1.19,1K 1.18,5AK

Nämnvärt är att hennes mamma, Tina Tribut, också är mamma till The Onion. Lill Tribut själv var knappast någon stjärna på banan, med 43.500 i insprungna pengar, på 31 starter (9-2-2).
Några av hennes avkommor har presterat en hel del bra resultat, men det är tråkigt nog bara de 6 sista jag känner mer än bara till namnen. Stina Tribut är väl den som ligger mig närmast om hjärtat eftersom det var henne Lill T hade i magen när hon bodde hos mig.

Moorhill Boy valack 1991 e: Express Pride
Pär Tribut valack 1992 e: Chauncey Lobell
Boytoy Tribut hingst 1993-95 e: Mr Drew
Stina Tribut sto 1995 e: Songcan
Tom Collins hingst 1996 e: Speedy Tomali
Mistral Tribut hingst 1997 e: Kosar

Salting

Han var kanske ingen strålande ridhäst, men så var han inte uppfödd eller tränad för sånt heller. Åke hade ofta med honom på olika "uppdrag" med forbönderna, där trivdes de nog bäst båda två.
Salting var lugn i den mening att han var orädd och trygg av sig, men något vidare tålamod kan jag nog inte påstå att han hade. Han flyttade in här bara någon dag efter att Lill T hade flyttat hem, i väntan på fölet som snart skulle komma, så jag var 15 år när han kom hit. Salting var 21, och han är den första nordisen jag kom i nära kontakt med. Efter honom har jag aldrig förstått hur man kan ägna sig åt andra hästar. Nej, det var väl inte riktigt sant, men ärligt talat så tycker jag nog inte att det finns någon ras som kan mäta sig med dem.

född 740319, brun utan tecken
e: Bestmin (N)
u: Stabina
Morfar: Skarphedin (N)
Mormor: Sparrås Stjärna
Mormorsfar: Ceres
98 starter (15-15-15)
138.850 kr Rekord: 1.29,8K 1.30,7AK

Charlie Rauen, alias Charlie Truck, är en nordsvensk (vad annars?!) valack. Han är nog den häst jag lärt mig mest av, på gott och ont. Charlie är en av mina absoluta favoriter, och kan förmodligen charma vem som helst. Det tråkiga med honom var att han inte var riktigt lika underbar att rida som resten av hans personlighet... För en personlighet är han verkligen, sällan har jag träffat en lika sällskapssjuk och kelig häst som honom. Ibland var det nästan svårt att komma ut ur hagen för hade man börjat klia honom så vände han och vred på sig tills man hittade alldeles rätt ställe, och sen ställde han sig i vägen om man försökte gå. Men han blev aldrig arg eller tjurig, även om han kunde vara riktigt omöjlig så var det aldrig för att vara elak.
Att rida honom var som sagt ingen dröm, även om han inte heller då ville vara dum så kunde han bara inte skritta mer än ett par hundra meter från gården, sen var det halvtrav som gällde resten av turen. Det är ett oräkneligt antal gånger jag hoppade av och ledde honom hem istället, efter att ännu en gång gett upp hoppet om att få honom att skritta, eller åtminstone trava i normalt tempo vilket inte heller var det lättaste alla gånger.

född 780408, fux; bläs, vit kota v. bak
E: Vikarauen f. 59 Fux (N)
U: Graciella f. 67
Ee: Tordenfly f. 53 Fux
Eu: Helmindokka
Ue: Steggbest f. 47 Svbr. (N)
Uu: Orrbris
Eee: Molyn (N)
Eeu: Josefine (N)
Eue: Stegg f. 37 Svbr. (N)
Euu: Helminraua f. 40 (N)
Uee: Stegg (N)
Ueu: Grasiös (N)
Uue: Orring f. 47 Mbr.
Uuu: Jungbris
85 starter (6-4-6)
71.150 kr Rekord: *1.32,0M 1.30,7A

Bugga

Efter att ha haft flera mer eller mindre halvtokiga hästar hade jag nästan gett upp hoppet om att hitta en häst som skulle passa mig och min syster, och som inte kostade alltför mycket. Jag har gjort till en vana att alltid läsa annonserna i lokaltidningen, men eftersom vi inte hade tänkt skaffa någon häst, åtminstone inte före sommaren, så tänkte jag inte mer på den; "Gårdshäst säljes, riden och körd" eller något liknande stod det, så jag brydde mig inte mer om det. Men som vanligt en dag efter helgen satt jag och beklagade mig för min kära mor om hur tråkigt allt var osv, så hon sa "skaffa en häst då, så har ni (jag och lillasyster) ju nåt att göra". Sagt och gjort så ringde jag på annonsen, och jodå, en av de två hästarna fanns kvar.
Hästen visade sig vara ett 15-årigt sto, som så många andra avsedd för travet men höll inte. Eftersom stallet där hon bodde redan var överfullt av hästar så skulle han sälja två, och hon som var kvar hette Bugga.
Första gången vi tittade på henne fick vi inte ens klappa henne i hagen, hon var rädd för att bli intagen. Andra gången var hon redan inne, och dagen till ära välborstad, efter att under en tid inte riktigt fått så mycket uppmärksamhet vilket var förståeligt av antalet hästar. Hur som helst fick jag den stora äran att provrida. Lite nervöst är det ju alltid att rida en ny häst, och jag blev knappast lugnare när ägaren förkunnade att "hon är ett riktigt krutpaket, jag håller i när du sitter upp..." Mamma, som är ganska hästrädd, såg inte alltför glad ut när jag satt upp. Det gick i alla fall bra, men Bugga kändes inte precis som någon drömhäst, men vi bestämde oss ändå att ta hem henne på prov. Något som vi aldrig har ångrat, även om de första ridturerna gick i en väldig fart...