Rosenforsparken är belägen
i Skogstorp. Parken begränsas av Rosenforsvägen och Eskilstunaån
med de s k Flatdammarna. Från början var parken privat, tillhörig
familjen Liberg som på 1860-talet grundade Rosenfors fabriker på
andra sidan vägen, där vi idag finner Sveaverken.
Här följer en kort
beskrivning av parkens historia:
I mitten av 1860-talet, då
bröderna Bernhard och Oscar Liberg hade grundat Rosenfors fabriker,
bestämde de sig även för att anlägga en park "till
sin egen och sina vänners förströelse". På ett
område som begränsades av vägen genom Skogstorp samt av
Hyndevadsström och Lillån, lät de anlägga en park i
engelsk stil, helt i tidens anda. Där planterades ett stort antal lövträd,
grusade gångar löpte genom parken, som för övrigt bestod
av stora gräsmattor. Utmed vägen planterades en granhäck,
som med tiden växte till en ansenlig höjd. Det fanns en stor grind
mitt emot Sveaverkens infart, och en mindre inte långt från
det äldsta växthuset.
Här kunde familjen Liberg
och deras vänner flanera längs gångarna - ty det var deras
park. När de befann sig i parken, fick inga andra vistas där.
Kanske gick man stigen utmed Lillån och beskådade gravfältet.
Det finns kvar än idag - men det är inga riktiga gravar. Kanske
promenerade man på broarna, ut till de små öarna.
Alldeles intill Lillån
(i själva verket Karl IX:s kanal) byggdes ett litet lusthus, den s
k näverkojan. Väggar och tak var klädda med näver, och
inuti fanns skinnklädda väggfasta bänkar. Golvet var gjort
av inmurade flaskbottnar. Det hände ofta att man intog sitt eftermiddagskaffe
i Näverkojan.
Man kunde även roa sig
i parken. Här fanns en kägelbana med tillhörande byggnad.
Spelet påminde om bowling. Sen kunde man bada i ett badhus ute på
udden. Badhuset bestod av en nedsänkbar bassäng, 4 x 5 m. Den
kunde sänkas ner till olika djup. Även de anställda vid Rosenfors
fabriker och deras barn fick bada i badhuset.
Men parken hade ännu en
viktig uppgift att fylla, nämligen att förse familjen Liberg med
frukt och grönsaker. Ett stort antal fruktträd planterades. Man
byggde växthus och anställde en trädgårdsmästare.
Den förste vi känner till kom hit på 1890-talet. Det odlades
såväl vanliga köksväxter som för den tiden lite
mer exklusiva: sparris och tomater.
Förutom det vackra växthuset,
som låg i sydöstra hörnet (stenfoten finns ännu kvar),
byggdes under 1930- och 1940-talen ytterligare växthus av senare trädgårdsmästare,
som Lindvall och Sonneby. All verksamhet upphörde i "Trädgården"
i slutet av 1950-talet, och sedan dess har växthusruinerna fått
förfalla allt mer. Området växte igen totalt, och blev till
en nästan ogenomtränglig djungel.
Med hjälp av Kommundelsnämnden
sköts pengar till för att restaurera den 130-åriga parken
och ta vara på dess historia. Arbetet utfördes 1994 - 1995 av
ett antal ALU-anställda under ledning av lansdkapsarkitekt Per Höglund.
