Innehåll: Hur mitt intresse väcktes
Hur rasen uppstod Lite om färger
Rexar och allergi Temperament Omplacering på grund av total osämja
Steget från att ha sällskapskatt, till att bli genetikintresserad Cornish
Rexuppfödare, är kortare än jag trodde. Jag ville från början ha
två svarta sällskapshonor, men min första Cornish Rex blev i stället en
röd-vit hane. Han heter Struntens Lucas och är nu både Europa Champion och Europa
Premier. Det finns ingen katt som är så röd som han är.
Ibland kommer någon och säger att den eller den katten är lika röd, men icke.
Jag måste tillstå
att det är roligt att han används som referens! Han är en av stommarna i min
uppfödning och jag ser gärna att han finns med i några av mina kattungars stamtavlor.
Inte på grund av färgen, men på grund av andra fina egenskaper.
Han har med ett par honor givit avkomma med längre päls än vad som är
önskvärt, vilket kan ses som negativt. Men det är ett skönhetsfel, ingen defekt.
Det uppvägs med lätthet av det faktum, att han givit mycket gott vidare till sina ungar.
Jag använder mig huvudsakligen av svenska, engelska och australiska linjer för att behålla
den klassiska stilen på Cornish Rex.
Det nyaste tillskottet i mitt lilla katteri kom från New Zealand i maj-00.
Hon är chokladmaskad med mycket vitt och kallas TATTOO,
på grund av mönstret i ansiktet.Vad det gäller färger är jag svag för
choklad, lila, himalayamönster och svart/vitt. Nu har jag också fått spotted och tigre´i ett
par kullar. Våren 2000 har jag parat två honor med en vit hane.
En kull föddes i juni och där blev det två vita avkommor.
En hane och en hona.( Plus en snygg svartsköldpadd-vit hona!)
Någon speciell inriktning på färg har jag inte och jag kan få de flesta.
Det verkar lite tråkigt att inrikta sig på ett par färger bara,
när man kan få hela buketten!
Temperament, lockar, öronställning och bra storlek på katten tycker jag är
viktiga egenskaper att ta tillvara och det styr också min avel i hög utsträckning.
När det går bra för någon Djäknens-katt på utställning,
vilket händer då och då, blir jag glad. Men det allra bästa är
ändå, när jag ser att "mina" kattungar får det bra i sitt nya hem.
Att katten värderas för att den är en levande varelse och inte bara för
vad den kan ge i avel och på utställning.
Att katten får leva tryggt i ett permanent hem,
med någon som älskar den. Det är självklarheter för en djurvän.
Jag kan bara önska att alla tänker så..
Cornish Rex
Enligt böckerna, föddes den första Cornish Rexen i en huskattkull, i Cornwall,England 1950.
Det var en hane som fick heta Kallibunker. Han var röd/vit till färgen och lockig!
Man kan förmoda att han vållade en del huvudbry hos de genetikintresserade som fick
höra om honom.
Mamman som hette Serena , fick tillsammans med Kallibunker, bilda basen till de Cornish Rex som finns i dag.
Med tillgång till gamla stamtavlor, kan man runt 10 generationer tillbaka hitta just Kallibunker
i sin egen katts stamtavla.
På försök parades senare Devon Rex in.
Då föddes enbart rakpälsade ungar och man förstod att de
båda lockiga kattraserna har olika anlag för lockighet. Eller som det heter,
lockarna hos Cornish Rex hade uppkommit genom mutation av en gen i ett annat locus, än på
Devon Rex. Det finns vissa individer som bär på båda anlagen, p.g.a. de tidigare
försöken. Förmodligen blir de färre med åren som går.
Lite om nya färger
I och med att avelsbasen har behövt breddas, har andra raser parats in. På köpet
har vi fått fler färger och mönster på Cornish Rex.Tack vare siames har vi
fått in himalayamönstret, som tyvärr inte är särskilt vanligt förekommande.
Likaså finns himalayamönster med vitt, som är en fräsch upplevelse för ögat.
För dagen har flera uppfödare Cornish Rex med den sistnämnda färgen.
Choklad och lila är relativt nya färger, som det syns fler och fler av på
utställningarna. Spotted och tigre´är mönster många gillar och det finns
också att få hos många uppfödare i dag.
Rexar med olika färger får paras ihop. Det går bra att t.ex para en svart/vit hona
med en blåmaskad hane utan att behöva tänka på hur mycket/lite vitt som finns
på föräldrar eller avkomman, eller vilka färgegenskaper som finns i linjerna bakom.
Allt är tillåtet.
Alla pälsfärger och mönster är godkända och de flesta förekommer.
Det är med stor glädje jag ser hur rasen blir allt mer populär
och hur färggrupperna innehåller många katter på utställningarna.
Rexar och allergi
Ofta får jag frågan om allergiker kan ha rexkatt utan att få problem.
Svaret blir självfallet nej. Det finns ingen möjlighet att veta utan att prova.
Om det är ett litet barn det gäller brukar jag avråda, gäller det ett
äldre barn eller en vuxen kan man diskutera saken. Nu finns bra mediciner att tillgå osv.
Det bästa är att besöka en uppfödare som har rex. Inte alla är roade av
att ta emot besök, men många vill gärna hjälpa till. Jag brukar ofta ta emot folk
som vill prova om de tål mina Cornish Rex.
De behöver inte på något vis känna
sig tvingade att ta en kattunge från mig, om testet utfaller positivt, dvs de tål katterna.
Men ofta blir det så ändå eftersom vi lärt känna varandra lite under
besöket.
Tyvärr finns de, som i mitt tycke är oseriösa i frågan och som lovar muntligt
och skriftligt att alla allergiker tål rexkatter. Tro inte på sådana dumheter om
ni går i kattköpstankar och är allergisk. Det är mycket orättvist mot er
och mot den lilla kattungen som ni har bott in er med , om det går på tok och ni måste
lämna bort den. Det är band som måste slitas sönder och det blir alltid en katastrof,
särskilt om barn är inblandade.
Så börja från rätt ände, så att säga och ta kontakt med
mig eller någon annan i Nordiska rexringen. I Norge finns en ledamot ,
Sölvi Jakobsen, som kan visa er vidare där.
I Uppsala kattklubb finns måga rexuppfödare som gärna hjälper till.
Vi lämnar
tips och namn på sådana som vill ta emot besök. Det är då både
Cornish Rex- och Devon Rexuppfödare som vi kan hänvisa till. Vi unnar människor att
ha åtminstone en rex!
Som lite grädde på moset kan jag tala om, att i nästan hälften av fallen går
det alldeles utmärkt och en ny lycklig rexälskare utan symtom på allergi återkommer
en gång till. Denna gång för att hämta en ny familjemedlem , en Cornish Rex, då
det är rasen som finns hos mig, men även andra uppfödare har samma erfarenheter.
Temperament
Cornish Rex är en spännande bekantskap. Som liten är den ett bustroll ena sekunden,
för att i nästa klättra uppför dina ben, vare sig du har kläder på
dig eller inte, bara för att kunna pussa på dig och ligga mot din hals och spinna!
Att du har tid för gosning är den lilla katten helt övertygad om.
Du har alltid en intresserad medhjälpare i dina sysslor. Ibland kan katten
hitta nya grepp och användningsområden som inte fanns i dina vildaste fantasier.
Den vuxna katten har mer värdighet, men hjälper till med matlagning och golvtorkning och
kan nedlåta sig till att ta ett "busrace" en eller två gånger om dagen.
Möjligen kan den bli lite okoncentrerad vid könsmognaden och i stället
ägna sig åt drömmar och verklighetsflykt. Särskilt om det i närheten
finns en vacker katt av motsatt kön. Kelstunderna är dock legio. Det finns alltid tid
för husse eller matte.
Det låter som det kan gälla vilken kattras som helst,
kanske någon tänker. Fast så är det inte.
En Cornish Rex är en mycket
socialt begåvad katt, om vi ska försöka lägga in mänskliga värderingar
och jämförelser. Den uppskattar en stunds ögonkontakt, då massor av information
utbyts mellan katt och matte.
Cornish Rex kan du också prata med och få långa svar av. Den sover gärna under
samma täcke som du, även med sina nyfödda kattungar om den får. Katten är
godmodig och tålig, avskyr (förstås) att bli tvingad, men har mycket lätt för
att lära sig saker. En liten hona på tre månader, lärde nyligen två av mina
gamla honor att öppna dörrar. Det har de tidigare aldrig brytt sig om, vilket jag har uppskattat.
Rex är sedan generationer tillbaka en innekatt, vilket inte är detsamma som att den ogillar
utevistelse. Med koppel och sele på , utforskar en del Cornish Rex gärna världen
där ute. Ett gott alternativ är inhägnad kattgård, som tyvärr inte alla
kan ha, då många kattägare bor i hyreshus. En balkong med nät runt om är
perfekt för värmeälskande rexar när vårsolen börjar titta fram.
Så det finns många bra sätt att låta din rex få sol och luft.
Men vänta gärna till den varma årstiden.
Om du är borta mycket och funderar på att låta en Cornish Rex förgylla
ditt liv och hem, ta istället två . De har gott sällskap av varandra och du
slipper dåligt samvete för att katten är alldeles ensam när du är borta.
Och när du är hemma har du ju två glada hjälpare som dyrkar dig.
När du en gång förlorat ditt hjärta till Cornish Rex är
risken stor för att det blir livslång kärlek. Så är det för mig.
Trots detta kan det ibland gå tokigt och slagsmål eller mobbing uppstår i katteriet.
Då kan det ,tyvärr, bli aktuellt med:
Omplacering
Under de 12 år jag ägts av rexar och en siames, har jag bara tre gånger
varit tvingad att hitta nytt hem åt de tre katter som mådde dåligt.
Den första var "Nisse" som var kompis med Lucas. Allt var frid och fröjd tills australiensaren
Sydney gjorde sitt intåg i vuxenvärlden. Den första katt han gav sig på var Nisse ,
som var snäll som ett lamm och inte alls fattade vad som hände. Nisse var bara ung
och fortvarande okastrerad. Det enda jag kunde göra, för att han inte skulle bli dödad av Sydney, var att snabbt hitta ett gott permanent hem till honom.
(Jag har begränsat med utrymme, även om min kärlek till katter är stor.
Det finns inte hur många dörrar som helst att stänga)
En vän hittade en bra familj till honom inom en vecka.
Han fick det betydligt lugnare och behövde
inte vara på sin vakt.
Den andra katten var Pinda, en chokladhona som var min ögonsten!
Hennes allra bästa vän började jaga henne och slåss ganska ordentligt.
Pinda var alldeles olycklig, så snäll som hon var. Hon skulle aldrig själv ha
börjat ett bråk,
ville bara ligga och mysa tillsammans med väninnan och leka .
Nu blev hon i stället full av repor och tussarna flög omkring dem.
Hon bor här i Uppsala hos ett mycket sympatisk familj.
Sydney själv, blev trots kastrering inte ett dugg trevligare mot sina katterikompisar.
Han bodde för sig själv i vårt kök under sin fertila period
och kastrerades vid 5 års ålder för att få bli
gosekatt och sova i mattes säng igen. Det fungerade tyvärr inte med de andra katterna
så jag fattade ett nytt svårt beslut.
Trots att han tjänstgjort så bra som avelshane och
trots att han älskade oss i familjen och vi honom, måste jag hitta ett nytt hem till honom.
Jag ville inte att han skulle gå ensam i resten av sitt liv,
i det rum som han bott i när han strilade och hade sig. Han skulle ju få
sin belöning, äntligen bo med oss andra var det tänkt! Vad som gjorde beslutet svårt var
att han var redan 6 år och det kändes som ett svek att placera om honom. Gammelgubben vår!
Nu bor han också hos ett par som är helt underbara. Bättre kan han inte ha det.
Så fast det ser hopplöst ut kan allt lösas på bästa sätt.
Att avliva en katt på grund av osämja i katteriet är att göra det
lätt för sig och en fullkomligt främmande tanke för mig
Lite ansträngning är en katt värd, i alla fall i mina ögon.
De har aldrig bett om att få komma till mig, det är jag som tagit hit dem.
Mina katter är inte utbytbara hur som helst, när de använts färdigt.
Deras hem är här, även när de är gamla kastrater.
Det här är inte skrivet i andan Hurra-vad -jag är -bra , eller av sentimentalitet.
Detta är på
det sätt jag själv ville bli behandlad på, om jag vore katt!
