"Det är verkligen något speciellt med stämningen här nere. Den aggressivitet som i bland hänger som ett åskmoln i luften på svenska festivaler går inte att hitta i Roskilde ens om man letar. Alla som åker hit verkar lite coolare, lite gladare och lite mindre packade. Vore jag förälder skulle jag tusen gånger hellre skicka kidsen till Roskilde än till Hultsfred." Det här skrev aftonbladets Håkan Steen om 1999 års roskildefestival, och det kan inte sägas bättre. Stämningen var något alldeles speciellt, inte ett enda slagsmål och knappt någon som var för full gick att hitta på festivalen, alla gick omkring och var glada hela tiden. Själv är man van stämningen på t ex Skellefteåfestivalen, där går folk omkring och bråkar, och vakterna går omkring och är arga på alla dom ser och bara letar efter en anledning att kasta ut någon från området. På Roskilde stod vakterna på taket på toaletterna och dansade i takt. Bara en sån sak gör festivalen värd att fara på. Sen finns det ju andra anledningar till att åka till Roskilde, med band som R.E.M., Metallica, Suede, Manic Street Preachers, Echo and the Bunnymen, Bob hund med flera blir det en av Europas största festivaler.

 Dag 1 på festivalen började för mig med Manic Street Preachers spelning i det gröna tältet. Och det visade sig vara sant som jag hade hört, James Dean Bradfields röst lät precis som den gör på skiva, fast upplevelsen att se dom live är ju lite bättre förstås. Sen efter att ha sett en stund på Marylin Manson var det dags för kvällens stora spelning, Metallica. Jag som inte var så van festivalbesökare gjorde misstaget att försöka ta mig så långt fram som möjligt. Jag tog fram ganska långt, jag stod ungefär mitt mellan scenen och mixerbordet, och det var inte dåligt med tanke på att det var 70 000 andra som också försökte få sig fram. Men  jag såg ändå inte så mycket där jag stod. Om du tittar på bilderna förstår du ju ungefär hur mycket jag såg. Men spelningen var det inget fel på alls, och det var en mäktig känsla att titta ut över havet av människor, det var människor bort till horisonten. Jag försökte ta kort på publiken, men blixten räckte inte så långt.

Dag 2 stod jag i det gröna tältet tre spelningar på rad, Suede, Placebo och Robbie Williams. Suedes första spelning var bra, men deras bästa spelning var nog på den stora scenen dan efter det (Suede gjorde tre spelningar). efter att ha röjt loss till Robbie Williams skyndade jag mig iväg till den stora scenen och där hade återigen nästan alla på hela festivalen samlats, det var dags för R.E.M.. R.E.M. var helt klart det bästa på hela festivalen, jag hade lärt mig att det var bättre att stå lite längre bak så att man såg den stora bildskärmen bakom mixerbordet. Alla låtar var helt suveräna och jag njöt genom hela spelningen, tills Michael Stipe började sjunga "Everybody hurts...". Då började jag titta mig omkring och upptäckte att alla människor jag såg var par som stod och höll om varandra och gungade, själv stod jag helt ensam mitt i hopen. Jag började nästan gråta. Spelningen avslutades med en ca 15 minuter lång version av "It's the end of the world as we know it", och även om den var lång ville nog ingen att den skulle ta slut, och varje gång man trodde den skulle sluta började refrängen om igen och publiken jublade.

Dag 3 började redan 14:30 med "Phsyced up Janis", en dansk grupp som tyvärr gjorde sin allra sista spelning. Sen var det dags för mina personliga favoriter Echo and the Bunnymen, jag bestämde mig för att stå allra längst fram eftersom det inte var så trångt framför stora scenen. Spelningen blev lite förstörd för att en ful fransman stod och sjöng med just bakom mig, och han sjöng inte särskilt vackert, och han överröstade Ian McCullochs härliga stämma, men jag lyckades tränga mig en bit bort från fransmannen och allt blev genast bättre. Dom avslutade med låten "Ocean rain", och det passade ju bra eftersom det var enda gången som det regnade på festivalen. Nästa band på stora scenen var Suede, och den spelningen var mycket bättre än jag hade väntat mig. Brett Anderson var i toppform och som vanligt var även publiken det.

Sista dagen var den sämsta rent musikmässigt, Blur gjorde en helt värdelös spelning och vi gick därifrån efter några låtar. Det bästa bandet på söndagen var ett dansk band som hette TV-2, ett coverband som sjöng kända låtar på danska. Det var då som vakterna hoppade upp på utedasset och började dansa i takt. Det var en perfekt avslutning på en suverän festival, man hade ändå inte orkat med några stora band den sista dagen. På natten började plötsligt alla bli helt galna på campingen, det började brinna överallt, och folk gick och samlade ihop alla tält och allt annat brännbart och gjorde gigantiska brasor som folk stod runt och dansade och blåste i stora trumpetrör. Det liknade mest någon slags ritual som afrikanska infödingar brukar hålla på med. Det är visst tradition för många att elda upp tälten. Dom ansvariga för festivalen gjorde också helt rätt, istället för att försöka hindra folk från att göra bränder hjälpte dom till genom att ha speciella platser där folk fick samla ihop till brasor. Men det är klart att några tält brann upp utan att det var tänkt, så brandbilarna fick lite att göra också.

Jag fick även lära mig hur man levde på stenåldern. Jag minns speciellt en gång när jag kom "hem" till tältet och var hungrig som en varg. Jag letade igen lite mjukbröd och bröt loss en bit, sen tog jag fram räkosten som jag hade köpt. Jag tittade mig omkring och såg ingenting att bre mjukosten med. Jag tittade på mina svarta otvättade händer, och tvekade någon sekund innan jag stoppade ner dom i osten och tog upp en rejäl klump ost som jag sedan smetade ut på mackan. Sedan slickade jag fingrarna rena, när man tänker på det nu känns det verkligen som man levde som en neanderthalare. Jag duschade inte på hela festivalen, och det var nog värst för min tältkompis Linda som låg mitt mellan mig och en kille som inte ens bytte underkläder under festivalen. Linda däremot gick och duschade en gång, men det var visst inte så roligt eftersom duscharna var gemensamma för damer och herrar och en gubbe stod och tittade på Linda samtidigt som han tillfredställde sig själv...

Men trots detta kan jag knappt vänta på att få fara iväg igen till Roskilde 2000. Och jag kan bara ge dig (vem du än är) ett tips: Följ med....

Jonas Ershag

Om du vill se mer bilder från Roskilde kan du se på Rockphoto. Eller så kan du vänta tills jag har varit och plåtat på Roskilde 2000