Länk om förintelsen

Andra världskriget


Innehåll:

Tiden mellan första och andra världskriget

Kort om krigets förlopp

Judarna under andra världskriget

Svenska hjälpinsatser under andra världskriget

Några följder av andra världskriget

Första världskriget hade lett till att den politiska makten koncentrerats till västmak-terna. Bland dessa främst Frankrike, Storbritannien och USA. Före kriget hade makten fördelats jämt över hela Europa. S:t Petersburg, Wien, Berlin, Paris och London hade varit betydande städer inom den europeiska politiken, men kriget hade krossat Tyskland, Österrike, Ungern och Sovjetunionen, och USA, Frankrike och Storbritannien dominerade nu totalt. Segrarmakterna hade även de försvagats av kriget. De ingripanden som gjordes i östra Europa ledde sällan till några synbara positiva resultat. Deras aktioner under det Ryska inbördeskriget bidrog till att randstaterna frigjordes. Detta gjorde dock främst att relationen mellan Sovjetregeringen och alliansen försämrades. Till randstaterna hörde Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien.
Försök att skapa en försvarsallians med USA, Storbritannien och Frankrike som medlemmar misslyckades p.g.a. att den amerikanska senaten röstade emot. Meningen med alliansen var att skydda Frankrike mot ett eventuellt tyska anfall. Frankrike försökte då i öster skapa ett pålitligt säkerhetssystem. 1921 slöt de förbund med Polen och 1924 med Tjeko-slovakien. Den direkta betydelsen med avtalen var att Polen och Tjeckoslovakien lovade att stödja Frankrike om det angreps av Tyskland. På samma sätt lovade Frankrike att göra motsvarande ingripanden till stöd för de två öststaterna vid ett eventuellt tyskt anfall. Polen riskerade dock att vid krig mot Tyskland bli anfallna i ryggen av Sovjetunionen. På samma sätt riskerade Tjeckoslovakien att bli anfallna av Ungern. Vid en sådan situation skulle då enligt överenskommelsen Rumänien stödja Polen österut mot Sovjet, och Tjeckoslovakien skulle få stöd mot Ungern av Rumänien och Jugoslavien. Mellan Polen och Tjeckoslovakien skrivs dock aldrig något avtal p.g.a. en rådande missämja de båda rikena emellan. Frankrike tyckte dock inte att dessa östallianser var tillräckliga. Man ville förbättra dem med västliga allianser. Frankrikes enda västliga bundsförvant var vid detta tillfälle Belgien. 1921 framlade britten Lloyd George ett program för den franska konseljpresidenten Briand. Innehållet gick ut på att ge Tyskland vissa skadeståndslättnader, att en engelsk-fransk försvarsallians skulle bildas och att en ekonomisk världskonferens skulle hållas, där även Tyskland och Sovjetunionen skulle inbjudas. Briand var för att Frankrike skulle gå med på programmet men han störtades av deputeradekammaren och fick Poincaré till efterträdare. Poincaré företrädde en hård utrikespolitik och vägrade att gå med på några skadeståndslättnader för Tyskland.
Av Lloyds program blev endast den stora ekonomiska världskonferensen verklighet. Den sammanträdde år 1922 i Genua utan att nå några positiva resultat. Under konferensen sammanträdde den tyska utrikesministern Rathenau och Rysslands utrikesminister Tjitjerin i största hemlighet. Med hjälp av en fransk underrättelseman fick emellertid Frankrikes regering vetskap om mötet. Vad som diskuterats var okänt men det väcktes misstänksamhet inom västmakterna. Detta gav näring åt de antityska stämningar som behärskade den franska politiken. I slutet av 1922 blev motsättningarna angående det tyska skadeståndet hårdare än någonsin tidigare. Frankrikes Poincaré föreslog att de allierade skulle överta förvaltningen av tyska områden och bedriva den så att skadeståndet betalades. När Storbritannien inte gick med på detta tog Frankrike saken i egna händer. Den 11/1 1923 ockuperade de Ruhrområdet . De tyska ledarna gav order om passivt motstånd men det krävde att väldiga understöd betalades av det ickeockuperade Tyskland till Ruhr och detta gav dödsstöten åt den tyska valutan. På hösten 1923 tvingades därför tyskarna att avbryta sin kamp.
I januari 1924 bildade arbetarpartiet för första gången regering i Storbritannien. De arbetade oavbrutet för att lösa den tyska skadeståndsfrågan och skapa förutsättningar för en fransk reträtt i Ruhr. Under våren 1924 offentliggjordes den så kallade Dawesplanen. Dawesplanen var en överenskommelse mellan 1:a världskrigets segrarnationer och Tyskland angående regleringen av Tysklands skadeståndsförpliktelser. Sitt namn fick den från amerikanen Charles Dawes, ordförande i de allierades skadeståndskommision. Dawesplanen gick ut på att bestämma Tysklands verkliga betalningsförmåga. Detta i stället för att de allierade bestämde hur mycket som skulle betalas utan hänsyn till Tysklands egentliga betalningsförmåga. Storbritannien och Tyskland antog planen, men Frankrike som fortfarande hade Poincaré i spetsen ställde sig avvaktande till planen. Frankrikes ockupation av Ruhr hade vållat ekonomiska problem inom landet vilka ledde till nyval i maj 1924. Valets utgång var att vänstern fick majoritet och att Briand kom tillbaka till makten. Nu antog också Frankrike Dawesplanen och de beslöt att avbryta Ruhrockupationen. Under de nästföljande fem åren betalade Tyskland ut 7.5 miljarder Rmk (Reichmark). Detta möjliggjordes genom utländsk upplåning som sedan avskrivits.
Frankrike och Storbritannien försökte lösa den europeiska säkerhetsfrågan genom att utrusta Nationernas förbund med de medel och befogenheter som behövdes för att det skulle bli en internationell maktfaktor och rättsorganisation. Nationernas förbund rekommenderade under hösten 1924 sina medlemsländer, vilka var krigets segrarmakter och de neutrala, att anta Genèveprotokollet. Protokollet var till största del ihopsatt av den tjeckiske presidenten Edvard Benes. Huvudmålet med protokollet var krigets avskaffande. Oppositionen mot protokollet var spridd. Främst fanns den bland Storbritanniens konservativa. Genom nyval fick så Storbritanniens konservativa makten och kungjorde att Storbritannien inte längre stod bakom planen. Under sensommaren samma år kom lösningen på säkerhetsfrågan. I Locarno undertecknandes efter långa förhandlingar de fördrag som dels kompletterade, dels upphävde Versaillesystemet. Storbritannien, Frankrike, Belgien, Italien och Tyskland garanterade de rådande gränsdragningar i Västeuropa. De fem makterna förband sig att vid anfall bistå den angripna arten. Detta betydde för Frankrike att de fick Storbritanniens och Italiens garanti för sin gräns mot Tyskland, inte som en allians men på ett väl betryggande sätt. På så sätt hade det i Locarno skapats ett nytt säkerhetssystem för Frankrike. Frankrike behöll trots det sina allianser med öststaterna. De slöts nya defensivallianser där Polen och Frankrike samt Tjeckoslovakien och Frankrike ömsesidigt lovade bistå varandra i händelse av ett tyskt anfall. Gentemot varandra gjorde emellertid Polen och Tjeckoslovakien inga närmanden.
1925 fick Tyskland för första gången delta i förhandlingar i Locarno som likaberättigad part. Detta var en förutsättning för den politik tyskarna ville föra. Locarnomötet sågs som inledningen till den ljusaste tiden under mellankrigstiden. Till stora delar rådde samförstånd mellan 1:a världskrigets vinnare och förlorare. Tysklands försonande utrikespolitik ledde till att de 1926 med stormaktsställning kunde ansluta sig till Nationernas förbund. De franska trupperna drogs tillbaka från de ockuperade tyska områdena redan fem år före det datum som tidigare beslutats.
Vintern 1929-1930 kom den ekonomiska världskrisen med massarbetslöshet och sociala missförhållanden. Vid valet i Tyskland år 1930 vann Nationalsocialisterna, ledda av Hitler för första gången ansenlig styrka. Nationalsocialisterna var motståndare till den utrikespolitik som fördes. Vid valet 1932 vann de ännu större framgångar och 1933 kom Hitler att ta över makten i Tyskland. Nu började tyska utrikespolitiker föra en hårdare utrikespolitik. Deras mål var att få skriva om de paragrafer i Versailleprotokollet som gav Tyskland hela skulden för 1:a världskriget. De ställde också krav på militär jämlikhet med övriga länder. 1933 anmälde Tyskland sitt utträde ur Nationernas förbund. Detta p.g.a. att Tysklands krav på militärt likaberättigande, som de ansåg bara hade beviljats i princip och inte i praktiken. 1934 började Tysklands rustning. De hade börjat bygga en luftflotta och 1935 infördes allmän värnplikt i landet. Det genombrott som nationalsocialismen hade fått i Tyskland försämrade dess relation till Sovjetunionen, som nu alltmer visade sitt intresse för att ansluta sig och förstärka det franska allianssystemet i Östeuropa. Som ett steg på vägen anslöt sig Sovjetunionen år 1934 till Nationernas förbund. De två utrikesministrarna Barthou och Litvinov från Frankrikes och Sovjets, diskuterade en allmän östpakt där alla östmakter skulle ge varandra hjälp. Frankrike skulle inte vara delaktig i denna östpakt men skulle inleda en allians med Sovjetunionen. Denna allians undertecknades den 2/5 1935.
I mars 1936 tog Hitler sitt dittills mest anmärkningsvärda utrikespolitiska steg. Han förklarade inför den tyska riksdagen att den rysk-franska pakten var ett brott mot Locarno-fördraget. Han lät också trupper rycka in i det demilitariserade Ruhrområdet. Trots att detta var ett grovt traktatbrott vidtogs inte några åtgärder från västmakternas sida. Denna händelse visade på hur stora krigsriskerna egentligen var men även på Frankrikes och Storbritanniens oförmåga att kontrollera situationen.
Om åren 1933-35 lett till en stabilare situation i Europa så innebar de nästföljande åren en försämring av läget, delvis en helt motsatt utveckling. Av detta skäl lämnade Belgien år 1936 det franska säkerhetssystemet och övergick till fullständig neutralitet.
Under hösten 1937 hade Tysklands upprustning gått så långt att Hitler för första gången vågade övergå från ord till handling. I oktober 1937 informerade han sina närmaste män om sina planer på en expansionspolitik. Hitlers ambition var att Österrike och Tjeckoslovakien skulle förenas med Tyskland. 1938 inledde han den politik som skulle leda till Österrikes anslutning till Tyskland. Redan i mars samma år blev Österrike en del av Tyskland. Detta möttes inte av några allvarliga reaktioner från andra makter. Frankrike och Storbritannien nöjde sig med att delge Hitler en diplomatisk protest. Lika lätt gick det dock inte för Hitler när han på samma sätt skulle överta Tjeckoslovakien. Till skillnad från Österrike var det inte utrikespolitiskt isolerat. De hade de allianser med både Frankrike och Sovjetunionen. Redan när den första spänningen mellan Tyskland och Tjeckoslovakien framträdde blev franska diplomater livligt verksamma i frågan. Den anledning Hitler deklarerade när han vände sig mot Tjeckoslovakien var dess politiska organisationen för landets tyska minoritet. De anspråk han lät kungöra var självständighet åt sudettyskarna och förändringar av den tjeckiska utrikespolitiken. Storbritannien gjorde tillsammans med Frankrike påtryckningar i Prag för att de tyska kraven skulle bli tillmötesgångna. En tid senare spreds oriktiga rykten som ledde till en annalkande tysk kupp mot Tjeckoslovakien. Denna händelse kom att kallas weekendkrisen. Tjeckoslovakien mobiliserade och Storbritannien lät framföra diplomatiska varningar till Berlin. Hur Hitler egentligen tänkt sig lösningen på den tjeckoslovakiska frågan är okänt men han beslöt nu att genom en militär aktion föra frågan ur världen. Han skulle på så sätt lägga hela landet under tyskt beroende. Påtryckningarna från Storbritannien och Frankrike fick slutligen Tjeckoslovakien att gå med på att överlåta de sudettyska områdena. Hitler försökte då omöjliggöra en fredlig lösning på den tysk-tjeckiska konflikten genom att ställa hårdare krav och oantagbara villkor. Ett krigsutbrott syntes nu förestående och Frankrike vidtog omfattande mobiliseringsåtgärder, Storbritannien lät mobilisera flottan och i Tjeckoslovakien företogs allmän mobilisering. Hitler tros ha fastställt datumet för krigsutbrottet till den 28/2 1938. Den 26 september lät Chamberlain genom ett brev meddela Hitler, att Frankrike skulle ställa sig vid Tjeckoslovakiens sida vid en tyskt attack, och även att Storbritannien skulle stödja Frankrike vid fransk-tyska strider. Samma dag avsände Hitler en skrivelse till Chamberlain i vilken Chamberlain kunde tolka en viss återhållsamhet. Efter ännu en vädjan från Chamberlains och ett ingripande från Mussolinis , kom en ny konferens till stånd och Hitler sköt upp krigsutbrottet. En tid senare hölls en ny stor konferens i München, den fick därav namnet Münchenkonferensen. Under konferensen fick Tyskland alla sina territoriella krav tillgodosedda. Münchenkonferensen välkomnades omedelbart med belåtenhet och man trodde att detta skulle inleda en period av lugnare förhållanden i Europa. Mycket som hände därefter pekade också på det. I december 1938 undertecknandes en fransk-tysk pakt som erkände den fransk-tyska gränsen som definitiv. De båda ländernas relation avkyldes dock när det blev känt att Frankrike inte ämnade bryta sin pakt med Sovjet och de andra öststaterna till fördel för Tyskland. I hela Europa började nu rustningen i allt större skala. I mars 1939 inträffade några avgörande händelser, vilka klargjorde att risken för krig inte minskat utan ökat. Under överläggningarna angående de tyska territoriella anspråken i Tjeckoslovakien hade Ungern framställt krav på att erhålla hela Karpatoryssland, ett område vid den Tjeckiska gränsen mot Ungern. Polen som vid tidpunkten hade goda relationer till Tyskland gjorde påtryckningar i Berlin till förmån för de ungerska anspråken. I Berlin fick Ungern aldrig något riktigt stöd men under diskussionerna lades ett tyskt förslag fram för Polen som skulle ge en lösning till de tysk-polska frågorna. De föreslog bl.a. att det polska området Danzig skulle införlivas i Tyskland. Tyskland lockade med en tysk-polsk gränsgaranti och ett samarbete de båda länderna emellan emot Sovjetunionen. Polen avvisade dock skarpt förslagen men förhandlingarna fortsatte. Under tiden försökte Polen förbättra sina relationer till både västmakterna och Sovjet och förhandlingar fördes parterna emellan.
Avgörande för den följande utvecklingen var att Hitler inte övergivit planen att med våld överta hela Tjeckoslovakien utan bara skjutit upp den. Efter Münchenkonferensens slut hade Hitler utarbetat en militär plan för ockupationen av de delar av Tjeckoslovakien som ännu återstod efter landöverträdelserna till Tyskland. När Tjeckoslovakiens regering vände sig till den tyska för att officiellt få sina gränser garanterade, ställde den tyska regeringen en rad villkor för denna garanti som inte stod i lag med det som bestämts i Münchenavtalet. Västmakterna tog upp frågan men Tyskland vägrade att diskutera saken. Hitler inledde istället ett uppviglingsarbete bland slovakiska separatister. Den tjeckoslovakiska regeringens motåtgärder mot dessa gav Hitler en anledning till att han den 15/3 lät tyska trupper ockupera Slovakien. Slovakien förvandlades genom detta till en tysk skyddsstat. Händelsen följdes omedelbart av framfusiga tyska uppmaningar och hotelser till andra makter. Litauern avtvingades 21/3 det vid Versaillefreden återgivna Memelområdet. Samma dag återupprepade Tyskland sitt förslag om lösning till den tysk-polska frågan för Polen, men denna gång i skärpt ton. Polen avvisade även den här gången förslaget och genomförde vissa mobilise-ringsåtgärder. Under samtal mellan den polska och tyska utrikesministern förklarade de båda för varandra att minsta försök från motpartens sida att ändra läget i Danzig skulle betecknas som en fullvärdig krigsorsak. Genom denna uppgörelse upphörde för en lång tid alla tysk-polska förhandlingar.
Ingenstans ledde de tyska våldsåtgärderna till en så stor förändring som i Storbritan-nien. De beslöt nu att följa helt andra principer än de tidigare så konsekvent tillämpat. Allt-sedan 1:a världskrigets slut hade Storbritannien vägrat att engagera sig i Östeuropa. De beslöt nu att leda ett projekt som gick ut på att bygga upp en fredsfront med västmakterna, Sovjetunionen, Polen, Turkiet, Rumänien, Grekland och Jugoslavien.
Denna sammanslutning länderna emellan skulle avskräcka Tyskland och Italien från vidare aggressioner. Frankrike och Sovjet accepterade förslaget men Polen som var rädda för Sovjet avböjde men föreslog i stället en engelsk-polsk allians. Den allmänna deklarationen som Storbritannien föreslagit, förhindrades därigenom. Chamberlain som fruktade ett omedelbart tyskt angrepp mot Polen, lät då istället offentligt klargöra att Frankrike och Storbritannien, med all kraft skulle hjälpa Polen i händelse av någon aktion som hotade Polens självständig-het. Den 6/4 slöts en formel allians mellan Polen och Storbritannien. Den fjärde april inledde Italien sin ockupation mot Albanien. Detta påskyndade västmakternas diplomatiska ansträng-ningar på Balkanhalvön. 13/4 meddelades det att Frankrike och Storbritannien givit garantier om militär hjälp till Grekland och Rumänien.
Italienarnas ockupation av Albanien föranledde den appell som Amerikas president Franklin Roosevelt riktade till Hitler och Mussolini. I den frågade han diktatorerna om de under en längre tid kunde lova honom att inte anfalla 29 namngivna länder. Hitler svarade inte men genom ett offentligt riksdagstal tillkännagav han att Tyskland samma dag hade brutit 1934 års nonaggressionspakt med Polen och 1935 års flottavtal med Storbritannien. Som en motaktion mot den under Storbritanniens ledning uppbyggda fredsfronten slöt Tyskland och Italien den så kallade stålpakten. Pga många olika muntliga reservationer var dock avtalet inte så bindande som de båda parterna lät antyda.
Under sommaren 1939 pågick överläggningar i Moskva angående anslutning till fredsfronten. I maj 1939 avgick den ryske utrikesministern Litvinov. Litvinov var den främste företrädaren för en rysk utrikespolitik i anslutning till västmakterna. Han ersattes av Molotov. Under Molotovs ledning gick de ryska förhandlingarna trögt och internationella läget förvär-rades av att Tyskland i augusti lät meddela Polen, att dess hållning i vissa tvistemål gällande Danzigområdet, ämnade försämra relationerna till Polen. Snart började den tyska pressen rikta våldsamma anklagelser mot Polen. De beskylldes för att förfölja sin tyska minoritet. Hitler hade nu också inlett hemliga förhandlingar med Molotov i Moskva. I början av september undertecknades en nonaggressionspakt mellan Tyskland och Sovjet. Med avtalet hoppades Hitler att han skulle kunna fullfölja sin politik mot Polen och även att detta skulle avskräcka västmakterna mot att militärt bistå Polen. Efter undertecknandet av pakten med Sovjet fastställde Hitler datumet för en militär offensiv mot Polen till natten till den 25 augusti. Några dagar tidigare lät Chamberlain meddela Hitler att Storbritannien trots den tysk-ryska pakten skulle bistå Polen, han tillade dock att vägen till tysk-engelskt samförstånd ännu var öppen. Han föreslog direkta tysk-polska förhandlingar och lovade en internationell garanti till den lösning de båda parterna kunde enas om. Hitler besvarade förslaget mycket avvisande men föreslog en tysk-engelsk allians. Han sköt upp krigsutbrottet på obestämd tid och nu inleddes intensiva tysk-engelska förhandlingar. Till slut gick Tyskland med på direkta förhandlingar med Polen. Någon moderation visades inte från någon av sidorna och några förhandlingar kom därför aldrig till stånd. Tidigt på morgonen den första september 1939 anfölls Polen av Tyskland. De underlägsna polska trupperna besegrades snabbt.
Ett sista försök att förhindra att det tysk-polska kriget skulle ge anledning till ett världsomfattande krig, togs av Mussolini den tredje september 1939. Han föreslog att en konferens skulle hållas mellan Tyskland, Polen, Storbritannien, Frankrike och Italien där tvistefrågorna kunde lösas på fredlig väg. Hitler begärde en betänketid till tredje februari 1940. Frankrike gick med på denna begäran men Storbritannien ställde som villkor att Tyskland då skulle dra tillbaka sina trupper från polskt territorium. Mussolini gav då upp sitt medlingsförsök och den 3/9 förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland...

Andra världskriget blev om möjligt än mer omfattande än det första. Under första världskriget hade krigsskådeplatsen varit i Europa och ute på Atlanten, men under det andra världskriget var även Afrika, Asien platser för avgörande militära uppgörelser. Under det första världskriget hade de traditionella reglerna för krigsutbrott följts, men nu utfärdades ofta formella krigsförklaringar först efter att aktivt krig inlätts mellan två stater eller inte alls.
Världskriget utbröt när Tyskland den 1/9 anföll Polen, och Storbrittanien och Frankrike två dagar senare till stöd för Polen förklarade krig mot Tyskland. Kort efteråt trädde Australien, Canada, Nya Zeeland m.fl. in i kriget på Storbrittaniens sida. Kriget utvidgades när Tyskland anföll Danmark och Norge den 9/4 1940 samt Belgien, Nederländerna och Luxenburg 10/5 samma år. Alla de anfallna länderna utom Danmark blev bundsförvanter till Storbrittanien. Danmark accepterade efter kortvarigt motstånd och protester den tyska ockupantionen. Italien som i krigets inledning förklarat sig som en icke krigförande makt anslöt sig den 10/6 till Tyskland, tillsammans med Tysklands övriga bundsförvanter kallades de för axelmakterna. Frankrike ingick efter militärt nederlag den 25/6 1940 vapenstillestånd med Tyskland. I London organiserades under de Gaulles ledning "Fria fransmäns råd". De förklarade att de fortsatte kriget mot Tyskland.
Den 22/6 anföll Tyskland Sovjetunionen. Sovjet anslöt sig därav till de allierade. Men även till axelmakterna anslöt sig nya stater. När tyskland anfallit Sovjetunionen ställde sig snart Ungern till dess sida mot Sovjetunionen. De ansåg sig dock inte vara i krig mot de allierade. Något senare tillkännagav Rumänien att även de på samma sätt som Ungern anslutit sig till Tyskland mot Sovjetunionen. Storbrittanien ändrade snart på detta genom att förklara krig mot Ungern och Rumänien, och de övriga allierade följde snar efter.
I slutet av 1941 blev kriget unversellt. Detta genom att Japan den 7/12 anföll den amerikanska flottan i Pearl Harbor. Utspelet följdes av formella krigsförklaringar till USA och Storbrittanien. Kina som sedan 1937 legat i krig med Japan anslöt sig nu till de allierade och förklarade krig mot Tyskland och Italien. Genom dessa händelser blev tre stormakter indragna i kriget, Japan på axelmakternas sida och Kina och USA på de allierades sida. Att Tyskland och Italien förklarade krig mot USA visade på att världskriget utkämpades mellan två stora block, axelmakterna mot de allierade.
USA följdes vid inträdet i kriget av många amerikanska republiker, b.la Cuba, Nica-ragua och Honduras. I december avbröt Mexico, Colombia och Venezuela sina diplomatiska förbingelser med axelmakterna. De följdes snart av flera främst sydamerikanska nationer.
Den 3/9 1943 hoppade Italien av från axelmakterna och försökte ansluta sig till de allierade. De erkänder emellertid aldrig av de allierade. Under året 1944 kom endast ett nytt land med i kriget. Det var Liberia som 27/1 förklarade Tyskland och Japan krig. Frankrike som sedan den 11/11 1942 varit ockuperat av Tyskland, anslöts efter de allierades invadering av landet under Fria fransmäns råds ledning. Flera länder som tidigare tillhört axelmakterna tog nu avstånd från denna sammanslutning och gick över på de allierades sida. Rumänien kapti-tulerade den 23/8 och förklarade krig mot Tyskland. Bulgarien övergick efter hot från Sovjet-unionen till de allierade och förklarade även de krig mot Tyskland. Ungern ville på samma sätt bryta med axelmakterna och ingå vapenstillestånd med de allierade. För att hindra en sådan utväckling tog tyskarna genom en militärkupp kontrollen över landet. Hitler mötte dock mot-stånd i östra Ungern där de ungerska trupperna under general Miklós vägrade att erkänna den nya regering som tyskarna tillsatt. Tillsammans med de framryckande ryssarna förklarade han Tyskland krig och stälde sig till de allierade.
Under våren 1945 förklarade en lång rad stater krig mot Tyskland och Japan. För Tysk-lands del avslutades ny kriget denom kapitulation. Detta fastställdes den 7/5 1945. Mot Japan fortsatte kriget och nya stater anslöt sig. Under dessa förutsättningar såg Japan ingen annan utväg än att följa tysklands exempel och kapitulera.
Mellan 1946 och 1947 hölls en fredskonferens i Paris. Denna konferens göljde ändast Italien, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Finland. Ett slutligt undertäcknande på fredsavtalet länderna emellan skrevs på den 10/2 1947. I San Francicso undertäcknades den 8/9 1951 ett fredsfördrag av Japan och 49 allierade stater. Några direkta fredsfördrag mellan Tyskland och Österrike och de allierade skrevs aldrig. Inget datum kan sättas som slut för andra världskriget, endast vapenstillestånd och det faktum att relationerna fiendemakterna emellan normaliserades.
I andra världskriget var flertalet självständiga stater inblandade. I Europa stod endast Portugal, Schweiz, Spanien, Island, Eire och Sverige utanför striderna, de tre först nämnda förklarade sig dock 1940 som icke krigförande makt på axelmakternas sida. Av ickeeuropeiska lander som kunde betraktas som självständiga stod bara Afganistan helt utanför kriget.

Nationalsocialisterna propaganda för antisemitismen gav inget nämnvärt politiskt infly-tande under 1920-talets senare del. Vid riksdagsvalet 1928 van de endast 12 mandat. Trots det svaga politiska stödet hade propagandan indirekt stärkt antisemitismen. Den ekonomiska kri-sen 1930 blev en succé för dem. 1933 nådde Nationalsocialisterna med Hitler som ledare riks-dagsställning och snart var de allena herrar över tyskland.
Direkt efter det att Hitler gripit makten genomfördes en utrensning av judar ur statlig tjänst. Han förbjöd också all anställning av judar i statlig tjänst. Man stiftade lagar som skulle begränsa judarnas fria yrkesval. Den 1/4 1933 genomfördes en bojkott mot judiska affärer. Bojkotten avslutades samma dag men fortsatte i det tysta och ledde till att många judiska före-tag fick avvecklas. Judarna berövades på olika sätt på sina poster. En social deklassering genomfördes av judarna och de utsattes för hån och övergrepp av den tyska befolkningen. Fram tills denna tid hade alla judefientlighet aktioner letts av det nationalsocialistiska partiet, men i september 1935 gjorde staten sina första riktiga ingripanden. Nu antogs Nürnberglagarna. Igenom dessa lagar berövades judarna sitt tyska medborgarskap, judarna förbjöds att knyta äktenskapliga eller utomäktenskapliga förbindelser med tyskar och det förbjöds att anställa tyska hembiträden. 1938 gick Nationalsocialisterna över till allmänt och öppet våld. Systema-tiskt plundrades judiska hem över hela Tyskland. Hundratals synagogor brändes ned till grunden och i massor fördes judar till de första koncentrationslägren eller förmåddes att utfattiga lämna Tyskland. Vidare uteslöts judarna från affärsliv och hantverk, stängdes ute från den allmänna fattigvården och förbjöds att beträda allmänna bad, parker och lokaler. På våren 1939 tvingades de arbetslösa judarna till hårt arbeten. De hänvisades till bestämda kvarter som de inte fick lämna. År 1941 blev alla judar tvingade att bära den gula Davidsstjärnan som kännetecken. Målet för den politik som fördes var att skilja judarna från det tyska folket i överenskommelse med den raslära som Nationalsocialisterna gjort till sin. Den skulle också leda till att inom Tyskland pressa ned judarna till ett föraktat pariaskikt eller tvinga dem att utvandra. De metoder man tillgrep för att nå sitt mål hade många slående likheter med medel-tidens judeförföljelse och hade delvis direkt kopierade mönster från densamma. Den expansion tyskarna genomförde under andra världskriget ledde till att de antisemitiska åtgärderna över-fördes till bl.a Österrike, Polen och Nederländerna. I Italien infördes till följd av vänskapsför-bindelserna med Tyskland samma undantagslagar som i Tyskland fast något mildare.
Krigsutbrottet 1939 ledde till en ytterligare skärpning av de antisemitiska aggressionerna inom Tyskland. Hitler utpekade i sina tal judendomen som andra världskrigets egentliga anstiftare. De anklagades för att genom kriget förgöra Tyskland och det tyska folket. I Tyskland och de tyskockuperade områdena blev tvångsåtgärderna för judarna allt hårdare. Det planerades att man skulle koncentrera judarna till Lublin, 20 mil sydöst om Warsava. Dit deporterades sedan ca 50000 judar. Man koncentrerade sedan många judar i de polska stor-städernas välövervakade ghetton och i koncentrationsläger.vart de än kom var judarnas ranson alltid mindre de sammanfösta judarna levde i svält och kyla under sämsta tänkbara hygieniska förhållanden. De tvingades dock till hårt arbete. Hitler hade nu skapat förhållanden som såg ut att vara svåra att förvärra. Den 31/1 1942 förklarade Hitler i ett tal att andra världskriget skulle leda till judarnas förintelse och att den stund snart skulle komma då världens fiende nummer ett hade spelat ut sin roll. Därefter genomfördes fram till krigsslutet en utrotningskampanj vilken obestridligen kan betecknas som det största illdådet i historien. Judarna flyttades österut från sina boplatser. Under transporterna var förhållandena bedrövliga och många dog under dessa. De metoder som använts i de polska uppsamlingsställena skärptes nu och det gjorde att dödstalet steg ofantligt. På vissa håll byggdes "likfabriker", främst gaskamrar där judarna systematiskt mördades. Beräkningar om hur många judar som dog under tiden fram till 1945 är osäkra men talet uppskattas till ca 5-6 miljoner, av dessa skulle ca 1,5 miljoner ha dödats genom organiserade mord.

En omfattande hjälpverksamhet för krigets offer bedrevs under världskriget. I detta hjälparbete deltog staten, städer och landskommuner, de stora svenska ekonomiska, politiska och sociala organisationerna samt hela svenska folket. Nya tillfälliga hjälporganisationer skapades vid sidan av de redan etablerade stora organisationerna som Röda korset. Den första stora aktionen startades omedelbart efter det tyska anfallet mot Norge. Olika svenska hjälporganisationer samlades i ett gemensamt organ, Norgehjälpen. Vid Norgehjälpens sida gjordes insatser av det svenska näringslivets organisationer och av Röda korset. Man organiserade bespisningar för hundratusentals barn och gamla, upprättade sjukhus och barnhem. Genom statliga bidrag, lån och andra bidrag kunde ett stort antal norska flyktingar omhändertas i Sverige. Även från andra länder mottogs flyktingar. Vid krigets slut fanns det 200,000 utlänningar i Sverige. Danska flyktingar kom främst efter septemberkrisen 1943 och finska vid brytningen med Tyskland 1944. Planering för svenska hjälpåtgärder utomlands vid krigets slut startades tidigt. !944 bildades "Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet" (SIH). Dess huvuduppgift var att leda den statliga hjälpverksamheten och att samordna den enskilda. Förberedelser inför krigsslutet gjordes genom att lägga upp lager över livsmedel och sjukvårdsmaterial. Man gav också order om ökad tillverkning av läkemedel. 1946 tillkom "Europahjälpen", ett samarbets-organ för de svenska riks- och hjälporganisationerna. De samlade in kläder och livsmedel för vidare frakt runt om i Europa. Röda korset organiserade krigsfångeutväxling via Göteborg och Trelleborg. Vid årsskiftet 1944/45 fick Röda korset tillåtelse av den tyska regeringen att sammanföra alla danska och norska fångar i de tyska koncentrationslägren till en plats. Detta tyska medgivande utvidgades och tillsammans med en del andra fångar fick 20000 norska och danska fångar föras till Sverige. Senare fick svenska staten motta 10000 svårt sjuka koncent-rationslägerfångar till för vård i Sverige. Vid det direkta krigsslutet kunde de planerade hjälp-aktionerna genomföras. Med hjälp av pengar från en frivillig insamling kunde barnsjukhus byggas i Oslo och andra större norska städer. Leveranser av Sjukvårdsmaterial och Läkemedel kom igång snabbt till ett stort antal krigsdrabbade länder. Under vinter 1945/46 startades bes-pisningar i Centraleuropa för flera hundra tusen barn. En världsomfattande antituberbulos-kampanj påbörjades av ett skandinaviska Röda korset. Totalt kostade hjälpen ca två miljarder kronor att genomföra.

Helt värdelöst vetande: Under kriget togs några franska barn omhand i franska skolan.

Det huvudsakliga resultatet av kriget var krossandet av axelmakterna. De motsättningar som funnits mellan alliansen och axelmakterna löstes men ersattes av motsättningar mellan axelmakternas stater och Sovjetunionen uppkom. Stora områden i östra tyskland övertogs av Polen och Sovjetunionen. Sovjet övertog även stora landområden i östra Polen. Det ledde till att hela Polen försköts västerut och Sovjetunionen gjorde territoriella vinster. De självständiga sta-terna Österrike och Tjekoslovakien fick tillbaka sina tidigare av tyskland ockuperade områden. Det som nu fanns kvar av Tyskland delades upp i amerikanska, franska, brittiska och sovje-tiska ockupationszoner. Något fredsfördrag för Tyskland tecknades aldrig.
Den 10/2 1947 undertecknades ett fredsfördrag gällande Italien. I det var de tvugna att överlämna alla sina afrikanska kolonier. Italien erkände också Albanien och Etiopien som självständiga stater. Etiopien hade med brittisk hjälp frigjorts från Italien under kriget.
Svåra ekonomiska rubbningar drabbade västeuropa. Trots det uteblev den depression som brukar följa vid krigsslutet. Efterfrågan på uppbyggnadsmaterial för de sönderbombade städerna i Europa var så stor att sysselsättningen efter kriget inte hade försämrats gämfört med förkrigstiden. I USA höjdes produktionen med ca 50%. Det gav USA en ställning som den ekonomiskt starkaste stormakten utanför Sovjetblocket.

Tillbaka tillhemsidan