Skyttegravs-
kriget
Tyskland inleder - 1914
Den tyska offensiven på västfronten började sommaren 1914. Tyskarna inledde med en attack mot Belgien
och lyckades utan några större problem inta Bryssel. Deras plan var, när de hade kommit så
här långt, att anfalla Frankrike utmed hela dess gräns mot både Belgien, och Tyskland, deras
arméer vällde in i Frankrike.
Fransmännen drabbades under krigets första månad av upprepade nederlag, och vid flera tillfällen trodde tyskarna att segern var inom räckhåll. Den franska fronten gungade och vacklade under tyskarnas anfallsvågor, och gång på gång var hotet om genombrytande nära. Men fransmännen, med hjälp från britterna, lyckades ändå hålla modet uppe. Efter ungefär en månads krigande slogs tyskarna tillbaka, och tvingades till reträtt. Den tyska blixtkrigsstrategin gick i intet, men fortfarande trodde tyskarna att det fanns möjligheter att återuppta sin manöver. Försöken misslyckades dock, och i slutet av november stelnade krigföringen och fronterna stod stilla.
Skyttegravarna växer fram
Fronternas fastlåsning blev snart ett problem för de båda militärledningarna. Den enda lösningen de såg för att få fart på krigföringen var ökad eldinstats. Den ökade eldinsatsen, framför allt artilleribeskjutningen var på något sätt tvunget att avvärjas eller besvaras från soldaternas sida. Ett komplicerat system med ihoplänkning av skyttegravarna byggdes för att manskapet skulle kunna dra sig tillbaka eller bort från en linje som blev beskjuten. Detta gjorde att artilleriet inte längre kunde ägna sig åt punktbeskjutning utan tvingades att täcka hela områden med eld, vilket gjorde att ammunitionsförbrukningen steg till svindlande höjder.
Det mesta av dödandet under skyttegravskriget sköttes av artilleriet medan fotsoldatens uppgift var att se till att fienden höll sig på plats, under tiden de mejades ned. På nätterna grävde man som galningar för att få till något som liknade en skyttegrav, bara för att någon stabchef några mil bort hade tryckt sitt gamla finger på en plats på någon karta och bestämt att där skulle en linje sättas upp. Det gällde att vara en god grävare, för när solen gick upp började artilleriet gå lös på ställningarna och männen som satt där, rädda och nedhukade, instängda mellan sönderfallande jordväggar. När mörkret föll på igen fick alla som fortfarande var vid liv kvickna till och reparera alla sönderskjutna väggar, för att sedan få göra det nästa natt, den efter den och den efter den.
Skyttegravskriget ställde militärerna inför ett problem som de tidigare inte hade ägnat större eftertanke. Att över huvud taget tänka i termer som försvar var helt främmande. Taktiken ända fram till nu varit stora massanfall i en eller flera vågor och strävan efter att alla soldater som medverkande i slaget skulle vara sysselsatta hade alltid funnits. Den kringgående rörelsen och omfamningen hade varit de ledande principerna före kriget. Nu ändrades det och militärerna fick tänka över frontangreppets och genombrottets problem. Detta krävde inte bara att man bröt sig igenom fiendens linje utan man måste hela tiden vara tvungen att fylla upp med reserver för att inte slås tillbaka när anfallsvågen hade minskat i kraft. Vad som förorsakade fronternas låsning på västfronten var att båda sidor var fast beslutna att inte uppge mark de en gång erövrat. Tyskarna såg det område som de höll i Belgien och Frankrike som ett slags pant i händelse av fredsförhandlingar, medan fransmännen till varje pris ville ha bort de tyska inkräktarna från franskt territorium. Detta gjorde att en övergång till en rörlig krigförande var omöjlig p.g.a. politiska skäl.
Tekniska - strategiska nyheter
De viktigaste militära nyheterna under första världskriget var gas, stridsvagnar och flyg. Gasangreppet syftade till att röka ut motståndarna och hålla nere det fientliga artilleriet. När det först användes av tyskarna i april 1915 skapade de panik i de franska leden men man lärde sig snart att skydda sig. Stridsvagnar insattes för första gången den 16 september 1916 vid Somme av britterna. Vagnarna var dock tekniskt värdelösa. Flygvapnet genomgick under kriget en snabb teknisk utveckling. I huvudsak användes flyget för spaning och taktiska uppdrag. Det första "jaktflyget", som hade i uppgift att attackera fiende plan, hade en stålvajer med en tyngd hängande nedanför sig. Syftet var att flyga över det andra planet och försöka trassla in vajern i propellern, högst modernt. Vanligt förekommande var också handgemäng i form av hagelbössor eller handgranater. I början av 1917 bombade tyskarna Englands sydkust. Detta var ett förebådande om andra världskrigets jättelika strategiska luftoffensiver.
När första världskriget utspelades hade det uppstått stora luckor i den militära tekniska utvecklingen. Detta gällde framförallt skillnaden mellan eldkraft och rörlighet. Truppernas rörlighet efter att de lämnat järnvägsstationerna var ung lika bra som under Napoleontiden. Offensivens svårigheter hörde ofta ihop med arméernas begränsade rörlighet. Den ökade järnvägsaktiviteten kunde inte undgå att noteras av motståndarsidan, vilket gjorde att möjligheterna till en strategisk överraskning minskade. Samtidigt som utvecklingen inom rörlighet stått stilla hade vapnets genomslagskraft, sprängkraft och eldhastighet ökat tiofaldigt. Första världskrigets bästa eller kanske förskräckligaste exempel på detta, är kulsprutan. Kulsprutan kunde ensamt täcka ett helt område med eld, och oftast räckte ett svep med mördarmaskinen för att få fiendesoldaterna på fall.
Den anfallande kastade vanligtvis endast försvararen tillbaka mot hans egna reserver, samtidigt som avståndet till de egna reserverna ökade. Därför gick ofta kommunikationen mellan det anfallande infanteriet och understödet förlorat, vilket gjorde att de försvarande till skillnad från de anfallande inte kunde begära artilleriunderstöd. Detta lade grunden för västfrontens typiska "anfall följt av motanfall" där den anfallande som sprungit ifrån sina reserver alltid hamnade i underläge. Ofta strävade man efter att först erövra terrängen med artilleriet och sedan besätta den med infanteri. Men trots men otroliga eldinsatsen fanns det alltid några motståndarnästen kvar och ett par maskingevär räckte ofta för att uppehålla en hel bataljon. En annan faktor som försvårade varje framryckning var att infanteriet måste invänta fältartilleriet efter de besatt ett stycke terräng. Detta tog lång tid eftersom det krävde stora insatser av hästar och transportmedel i en terräng, som just blivit fullständigt sönderskjuten.
Verdun
Kriget på västfronten hade blivit ett hemskt utnötningskrig. Utnötningskrig innebär i och för sig samma sak som alla andra strider men tyngdpunkten ligger på ett speciellt moment. Dödandet. Ett exempel på mer eller mindre meningslöst dödande är det tyska anfallet mot Verdun 1916.
Planen som den tyska generalstabschefen Erich von Falkenhayn kläckt för den tyska operationen var mer än sadistisk. Tyskarna skulle attackera den punkt som fransmännen kunde väntas försvara till varje pris. Det viktiga var inte att inta någon strategisk eller politisk viktig plats, utan det var att rikta anfallet mot ett mål som Frankrike av prestigeskäl skulle försvara till sista man. Där skulle man låta den franska armén blöda till döds. Den tyska "förblödningsteorin" skulle göra slut på Frankrike och sedan var det bara en fråga om tid innan England och efter det Ryssland skulle falla. När de tyska soldaterna gick till attack trodde de att de skulle inta en strategiskt viktig punkt. Det var fel. Verduns fästningar och fort var helt ointressanta. Det var bara en fälla att locka fransmännen till slaktbänken. Anfallet började i februari 1916 och skulle hålla på till december samma år. Sammanlagt dödades 700 000 soldater, varav 360 000 var fransmän och resten tyskar för en vinst av ca 10 km totalt sönderskjuten och än idag i princip oanvändbar mark, eller som författaren Alistair Horne skrev i "The price of glory". "Det var det oavgjorda slaget i det oavgjorda kriget. Det var det onödiga slaget i det onödiga kriget. Det var slaget utan segrare i slaget utan segrare"
Somme
När tyskarna attackerade fransmännen vid Verdun hoppades de på att engelsmännen skulle försöka avlasta trycket på fransmännen på något sätt. Som tyskarna hoppades så beslutade engelsmännen, inte minst p.g.a. av att det goda alliansförhållandet mellan dem och Frankrike skulle bevaras, att de skulle ta på sig en större del av bördan. Somme-offensiven var inte tänkt som bara en enkel avlastningsmanöver från britternas sida utan man hoppades kunna åstadkomma ett genombrott. Somme-offensiven, som inleddes 1 juli 1916, blev inte mer än en genombrottsoffensiv under en dag. Efter trumelden hade upphört denna junimorgon kunde de tyska soldaterna krypa fram ur sina djupt nedgrävda skyddsrum och öppna en mördande maskingevärseld mot de anstormande brittiska soldaterna. Ett fruktansvärt blodbad följde. Britterna förlorade sammanlagt 57 000 man, därav 20 000 på den första dagen. De förband som trängde längst fram hade i själva verket inte kommit längre än mellanställningen mellan den första och den andra tyska försvarslinjen. Den 5 juli avbröts stormanfallet, en mer än fyra månader lång utnötningsstrid följde, avbruten av perioder då britterna försökte samla sig till storangrepp. Fyra miljoner soldater ha deltagit i striderna vid floden Somme. De allierade misslyckades med sitt genombrottsförsök och inga andra än små terängvinster gjordes. Sammanlagt dödades 700 000 britter och 450 000 tyskar under striderna vid Somme. Ett förskräckligt antal.
Första världskriget var fältherrens krig även om det inte borde ha varit det. Det var ett krig där försvaret för en gångs skull hade övertaget, men det förstod ingen. Anfall efter anfall kom och lika många förluster. Man försökte alltid hitta på en ursäkt, artillerielden skulle varit i gång lite längre, reserverna kom inte tillräckligt snabbt efter eller soldaterna som anföll var för få. En vansinneslös kamp om varje meter mark, där erövringen endast har någon betydelse om mördandet blir mera effektivt, det är skyttegravskriget. Till det kriget finns inga vinnare, bara förlorare.
Litteraturlista
Europas krig Alf W. Johansson, 1989
Om kriget Marco Smedberg, 1994
Förflutenhetens landskap Peter Englund, 1992
No mans land John Toland, 1980