På Sydamerikas västkust ligger Peru, Ecuador och Chile, där Inka-riket låg koncentrerat. De består av tre olika geografiska områden: "La Costa", den ökenartade kustremsan där det nästan aldrig regnar. "La Sierra", Andernas bergskedja med över 6.000 meter höga toppar, där befolkningen för det mesta bodde i floddalarna och i höglandet. "La Selva", den tropiska urskogen öster om Anderna där Inka-rikets inflytelse var som svagast.
Redan för ca 10.000 år sedan bodde det människor på stenåldersnivån, dvs jägare och samlare, i Anderna. Från 3.000-talet f.Kr. vet man att det fanns tidiga kulturer i det land som nu heter Peru och de mest betydande kulturerna före Inka-indianerna var Chavin, Mochè och Nazca.
Chavin
Från ca 1.000 f.Kr. till 400 e.Kr. fanns en kultur som hette Chavin och de bodde kring Anderna. De dyrkade naturens andar och de heligaste andarna var puman och jaguaren. Chavin upptäckte keramiken, att skulptera i sten och hantera metaller som guld, silver och koppar. De byggde tempel, utvecklade jordbruket med bevattningskanaler och formade bysamhällen.
Mochè och Nazca
Från ca 200 till 1.000 e.Kr. utvecklades tekniken och konsten så långt att det inte kunde överträffas av kulturer som kom efteråt i trakterna kring kusten. I dess norra del bodde en stam som kallas Mochè eller Mochicas. I Södra delen av kusten blomstrade Nazca-kulturen. Dessa båda kulturer var mästare i keramik och i guldkonsten. De anldade bevattningskanaler och odlingsbara terasser. En av de största viadukterna som Mochè byggde var 1.400 meter lång och 15 meter hög. Som gödsel till åkrarna användes guano, näringsrik fågelspillning som man fick från fågelöarna kring kusten. Det fanns över 30 växter som odlades och detta antal överträffades inte av senare kulturer. Den viktigaste växten var majs.
Nazca-linjerna
Nasca-kulturen har efterlämnat en stor gåta till historien, de sk Nazca-linjerna i öknen som föreställeer olika figurer och djur. Det finns fåglar, apor, hundar, trianglar, kvadrater mm i olika storlekar och längder. Det gåtfulla är att först på 100 meters höjd i ett flygplan syns det vad linjerna föreställer och på den tiden kunde ju människorna väl människorna inte flyga?!
Chimù
Ca 1.200 till 1.400 e.Kr. fanns en kultur som hette Chimù, vilka behärksade halva Perus norra kustland. De tog över mycket av Mochè-kulturens bevattnings- och terassanläggningar. Dessutom byggde de ut vägarna och kurirsystemet. De hade en väl organiserad samhällsstruktur och de var mästerliga konstnärer i guld, koppar, brons och textilhantering.
Tahuantinsuyu – De fyra delarnas land
Inka-folket har skapat Sydamerikas största historiska dynasti, jämförbar med Ming-dynastin och Persiska riket. De kallade sitt rike för Tahuantinsuyu, "De fyra delarnas land". Hur de lyckades att skapa ett så mäktigt rike utan skrivkonstens eller hjulens hjälp förblir en historiks bedrift.
Manco Capac
Det sägs att den första Inkan hette Manco Capac. Varifrån han kom eller vem han var är ovisst. Legenden säger att han var Guden Intis son och sändes, tillsammans med sin syster Mama Occlo, för att sprida civilisationen och lära människorna om skaparguden Viracocha om hans son, solguden Inti.
Inkan Pachacuti
Ca 1438 f.Kr började Inkastammen, med ledning av Inkan Pachacuti att utöka sina områden. De lade till sig andra stammar, som t ex Chimù och assimilerade deras kultur i sin egen. Inkan Pachacuti lät även bygga ut huvudstaden Cusco. Efter honom fortsatte hans son Topa Inca att erövra ännu fler områden. I slutet av 1400-talet sträckte sig Inka-riket från nuvarande Ecuador, hela Peru och till Chile i söder. Riket var indelat i fyra provinser. Sträckan från norra gränsen till södra var ca 4.000 km. Det var inte ekonomiska skäl eller hotande stammar som fick dem att erövra andra områden, utan det verkar som det helt enkelt var maktbegär som var orsaken.
Cusco
Enligt alla ögonvittnen så var Cusco en magnifik stad. Gatorna var stenbelagda och det fanns stora torg med fontäner i den mäktika huvudstaden. Villorna och palatsen var så fint pusslade av stenblock att inte ens ett rakblad kunde stickas i skarvarna. Totalt bodde det ca 200.000 invånare i Cusco.
Den största byggnaden i Cusco var Coricancha, Det
Stora Soltemplet, som var fyrahundra steg i omkrets. Cuscos stadsplan var
ritad som en stor puma och soltemplet låg i dess svans. I pumans
huvud låg ett väldigt fort, Sachahuaman, som var byggd av sten
och där de största blocken vägde över 300 ton. Tilläggas
kan att Inka-folket inte kände till hjulet och hade heller inga järnredskap,
så transporten och bearbetningen av blocken förblir en bedrift.
Klassamhälle
Inka-indianernas samhällssystem baserades mycket på det de lärde sig från de erövrade Chimùs samhällsstruktur. Det var ett klassamhälle utan privat äganderätt, allt tillhörde riket.
Inkan
Inkan var en enväldig härskare. En av hans titlar var Sapa Inka som betyder "Den allenarådande Inkan". Han bars i bärstol av guld till fester och på slagfältet dirigerade han soldaterna från bärstolen. Inkan ansågs vara ett gudomligt väsen och han bodde i ett palats klätt med guld och silver.
Från början kom Inkas första hustru från andra stammars ledarsläkten, men senare var Inkan alltid gift med en syster trots att syskonäktenskap för övrigt var förbjudet. Endast en son född av Coyan, hans legitima hustru, fick efterträda Inkan. Han hade även många bihustrun, ibland upp till 700.
Inka-ättlingar
Överklassen, dvs inka-ättlingar som bestod av härskarens familj och släkte, var ämbetsmän och präster. För det mesta bodde de i Cusco. De bar stora örhängen av guld och ett speciellt huvudband som kännetecken för deras klasstillhörighet och de hade många privilegier.
Gruppindelning
Den vanliga Inka-befolkningen var uppdelade i grupper å 10, 100, 1.000, 10.000 etc (decimalsystemet). Varje grupp hade en ledare, Curacas, som noga övervakade sin grupp och rapporterade till staten. Gemenskapen var stor i gruppen och det var nödvändigt för att överleva i det karga klimatet som råder kring Anderna. Om någon i gruppen ansågs skyldig till att ha brutit mot lagen och blev straffad, så fick även ledaren för gruppen tilldelad samma straff. På det viset hölls befolkningen i sträng lydnad.
Dödstraff
Jag ljuger inte, jag stjäl inte, jag är inte lat, var viktiga levnadsregler och om man inte följde dessa straffades man med döden. Även för äktenskapsbrott och hädelser var det dödsstraff.
Jordfördelningen
Inka-riket byggde helt och hållet på dess effektiva jordbruk. Alla ägnade sig åt uppodling av jord, åt riket och åt sig själva. I Inka-samhället fanns det en plats för alla och alla hade arbeten. Allt land, så långt det var möjligt, odlades och delades i tre olika delar. Första delen var för gudarna och gav mat åt prästerna och till offergåvorna. Andra delen gav avkastning åt Inkan och hans ättlingar, men även för sjuka och behövande. Den tredje delen var för jordbrukaren och hans familj. Jorden fördelades efter antalet familjemedlemmar. Familjen fick en jordlott för varje nyfött barn – dubbelt så mycket om det var en pojke. När någon dog gick hans jordlott tillbaka till staten.
Jordbrukaren
Jordbrukaren skickades även för att arbeta i guld- och silvergruvorna. Han användes också som arbetskraft i byggandet och underhåll av tempel, palats, stadsmurar och vägnätet. Denna form av tjänst kallades för mita.
Men riket tog också hand om sina jordbrukare. Om det blev nödår så fick han sin försörjning av rikets förråd.
Bevattningsanläggningar och jorbruksterasser
Mochè- och Chimùkulturerna efterlämnade till Inka-indianerna skickligt byggda bevattningsanläggningar och jordbruksterasser. Dessa används fortfarande idag av indianerna kring Anderna.
Handel och pengar
Handel förekom ytterst lite och då främst lokalt bland jordbrukarna. Det fanns inte några pengar utan man hade istället byteshandel.
Kvinnohus – Accla Huasi
En ämbetsman besökte byarna regelbundet och inspekterade flickorna som var över tio år gamla. Han delade dem i två grupper. De som var vackra och lovande sändes till speciella kvinnohus, Accla Huasi, där de fick lära sig att spinna, väva och laga mat. De övriga flickorna fick stanna kvar i byn och gifta sig med traktens pojkar. Det var ledaren i byn, curacas, som bestämde vilka som skulle gifta sig med varandra.
Kvinnorna i Accla Huasi blev sedan hustrur till förnäma män eller bihustrur till Inkan. Andra fick leva kvar som jungfrur och av dem offrades även några. Till jungfrurnas uppgifter hörde bl a att väva fina kläder till Inkan.
Krigföring
Alla män mellan 25 och 50 år var skyldiga att göra militärtjänst. I krig ville de inte döda fienden utan få dem att övergå till "civilisationen", dvs Inkakulturen. Inkan hade en speciell krigsstragedi:
Försöka göra de främmande stammarna positivt inställda till Inkan, bl a genom beskyddande och vänliga handlingar.
Om första steget misslyckades började man förhandla och överlämna gåvor till stammens ledare för att vinna dennes förtroende.
Om inte det heller lyckades kallade inkan samman sina trupper. Ofta var Inkan själv i spetsen av sina erövringståg.
Soldatens vapen var slungor, kastspjut och klubbor med stjärnformigt huvud. Det rådde en sträng disciplin i armens alla avdelningar, som även de var uppbyggda på decimalsystemet.
Det erövrade folkets ledare och hans familj blev skickade till huvudstaden Cusco där de fick lära sig språket, seder och bruk. De fick dessutom gåvor som bevis på Inkans välvilja.
Vägarna
Inka-riket övertog vägnätet som Chimù-stammen hade byggt ut. De var oerhört skickligt byggda med stenbroar och 5-6 meter breda vägar. De omfattade hela riket, genom de höga Anderna, in i urskogarna och ut på kustens ökenområden. Utmed vägarna fanns det rasthus, arsenaler, soltempel och poststationer. Vägarna användes ofta av kurirer. På så vis kunde Inkan snabbt få information om vad som hände i provinserna och själv snabbt nå ut med sina direktiv.
Kurirsystemet
På vägarna fanns det poststationer, där
avståndet mellan dem var ca två km. Kuriren sprang sin sträcka
så snabbt han någonsin kunde, för annars väntade
det dödsstraff om han inte skötte sin uppgift. Man gissar att
ett meddelande kunde färdas upp till 400 km på ett dygn! Meddelandet
bestod av en muntlig del och till stöd för minnet hade man quipus
som var flera snören med knutar i olika färger.
Gudar
Man dyrkade solguden Inti. Inkahärskaren ansågs vara hans son. Andra gudar var månen, åskan, stjänorna och Moder Jord. Alla dessa var underställda Viracocha, skaparguden. Prästerna, som oftast var från Inkas släkte, hade en mycket viktig ställlning och de dyrkade ofta Viracocha. För jordbrukaren var Moder Jord naturligtvis närmastt hjärtat.
Prästerna
Det fanns bl a solpräster och månpräster. Deras uppgift var att uttyda framtiden, förrätta djur- och människooffer och bota sjukdomar. Synderna bekändes till översteprästen och man fick inte dölja något. Prästen fick använda alla möjliga medel för att få fram alla synder. Sedan följde en syndernas förlåtelse och efteråt renade man sig i vatten. Eventuellt höll man sedan också en period av fasta.
Högtider
Året var fullt med högtider som ofta varade i flera dagar. Den första festivalen på året var tillägnad till Illapu, åskguden, även kallad Thunupay, då grödan behövde regn för att växa. Den viktigaste högtiden var skördefesten, Inti Raimi, i juni. Det kom folk från alla delar av riket till Cusco, där festligheterna hölls. Alla skulle bära traditionella kläder från sina hemtrakter och det var en enorm färgprakt. I augusti, när man plöjde, var det Pachamamas, Moder Jords, högtid.
Människo-offer
När en ny Inka kröntes offrades en pojke och en flicka i Cusco. Även när riket var i kris eller hotades av fara gjordes det människo-offer. Det ansågs en stor ära att bli offrad åt Inkan eller riket. Ofta var det barn som offrades och de skulle vara en av de dugligaste barnen.
Livet efter döden
Inka-indianernas himmel var där solen bodde och dit kom goda människor efter döden och där fick de leva i överflöd. Dåliga människor som till ett underjordiskt helvete, där de fick äta stenar. Överklassen, dvs Inkans ättlingar jin automatiskt till himlen.
Mumierna av de avlidna härskarna behandlades med stor vördnad och som om de ännu vore vid liv. De bars t ex ut till torget i Cusco förr att deltaga i festligheterna som hölls där.
Machu Pichu
År 1911 upptäckte en arkeolog, Hiram Bingham, att det fanns en Inka-stad begravd i toppen av ett berg i Anderna på ca 2.500 meters höjd. Tre decennier senare var staden framgrävd. Det var en helig stad byggd under 1400-talet. Staden hade varit befolkad av ca 700-800 invånare och övergiven endast 40 år efter det att den blev färdigbyggd. Till vilket ändamål byggdes staden och varför blev den övergiven så snabbt? Gåtan är fortfarande olöst.
Titicaca-sjön
Titicaca-sjön ligger på 3.800 meters höjd. Den är större är Vänern och Vättern tillsammans. Den är världens högst belägna navigerbara sjö. Den har ett största djup på 280 meter. Sjön har alltid haft en stor betydelse för indianerna som levt i närheten av den. På sjön fanns t ex religiösa platser som Solön och Månön, där präster och religiösa kvinnor bodde och dyrkade Solguden respektive Månguden.
Konstföremål
Gudarna skulle göras vänligt inställda till människorna genom vackra föremål som hade en magisk innebörd och en religiös funktion, förutom sin praktiska tillämpning. Föremålen var gjorda i guld, silver, keramik och textilier.
Mat
Basfödan var majs och potatis tillsammans med olika grönsaker och frukter såsom sötpotatis, åtskilliga pumpa- och bönsorter, maniok, ananas, kakao, avocado, tomat, ulluc, oca och añu. Kokabladet, som tuggades till en boll i munnen, gav energi och harmoni. Generellt kan man säga att de åt mycket lite kött, förutom vid kusten och Titicacasjön, där man åt fisk.
Husdjur
De viktigaste husdjuren var laman, vild kallas den guanako, och alpackan, som vild vikunja. De hade även marsvin, musksvin och hundar.
Kläder
Den vanliga medborgaren fick sina kläder av staten, en vardagsdräkt och en festdräkt. De var båda i lamaull. Dräkternas färger representerade varifrån riket man kom ifrån. Det viktigaste klädesplagget var tukikan, ett rektangulärt tygstycke, ihopsydd längs sidorna med öppningar för armar och huvud. Adelns tunikor var gjorda av vackra, färggranna gobelängtyger. Det var vanligt med schackmönster och broderier på tygerna.
Boendet
Jordbrukarna bodde i enkla hyddor eller stenhus. De sov på tunna madrasser och lagade sin mat i öppna eldstader. Byn och stammen kallades för aylly och alla tillhörde en sådan.
Barnuppfostran
Det ansågs vara vackert med långsmalt huvud
och för att få det stöddes det nyfödda barnets huvud
med träplankor för att få den efterlängtade formen.
Barnuppfostran var hård från första början. Myndigheterna
bestämde hur barnet skulle lindas och ammas. Barnet skulle t ex ammas
tre gånger om dagen och det kvittade hur mycket barnet skrek mellan
måltiderna. I gengäld fick barnet mycket närhet och gemenskap
då det bars på mammas rygg på dagen när hon arbetade.
Språket - quechua
Inka-indianernas språk heter quechua, som pratar ännu idag av inka-ättlingarna. Det är ett rikt och fantasifullt språk. Från början pratades quechua i trakten kring Cusco men sedan infördes det som Inka-rikets gemensamma språk och alla skulle lära sig det.
Quipus – snören i stället för skrift
I stället för skrift användes quipus som var knutar på snören, uppbyggda på decimalsystemet. Färgade knutar betydde information och de ofärgade nummer.. Man höll reda på siffror, räkenskaper och historisk data. Det var ett komplicerat system och det var bara män som kallades quipumayoks som kunde tyda quipus.
Erövrarna
Atahualpa och Huascar
År 1532 e.Kr var Inka-riket försvagatt p g a ett inbördeskrig mellan två söner till Inkan Huyana Capac. Bröderna hette Atahualpa och Huascar. Vinnaren Atahualpa fick höra talas oom främmande män i skägg som närmade sig riket. Det var spanjorerna. I början trodde Atahualpa att det var skaparguden Viracocha som enligt legenden skulle återvända en dag. Men Atahualpa insåg snart sitt misstag.
Francisco Pizarro
Conquistadorerna, dvs spanjorerna, hade kommit för att erövra riket. De hade hört talas om guldet som indianerna utvann ut gruvorna och som fanns i överflöd i Inka-riket. Spanjorerna var 167 till antal. De leddes av en f d svinuppfödare och analfabet vid namn Francisco Pizarro.
Cajamarca
I staden Cajamarca mötte spanjorerna Inkan Atahualpa och hans livgarde på ca 5000 män (siffrorna varierar mycket om hur många det var. Det förekommer uppgifter om upp till 50.000 män). Indianerna hade aldrig sett hästar eller bepansrade krigare. De hade heller aldrig hört ett kanonskott. Dessutom fanns ju legenden om hur skäggiga män skulle komma till riket, speciellt utsända av gudarna. Spanjorerna gjorde en överraskande attack och indianerna blev hysteriskt rädda. Bara Inkan överlevde massakern som följde och han tillfångatogs.
Inkan fängslad
Inkan Atahualpa försökte förhandla sig fri från spanjorerna. De kom överens om att han skulle bli frisläppt om indianerna kunde fylla hans fängelserum med guld ända upp till Inkans hals. Efter flera veckor hade indianerna fått fram tillräckligt med guld från rikets alla hörn. Spanjorerna tog guldet med dömde ändå i en skenrättegång Atahualpa till döden. Han avrättades strax efteråt.
Guldet till Europa
Conquistadorerna lade beslag på allt guld de kunde hitta. De skeppade över guldföremålen till Spanien, där de smältes och blev mynt. Exempel på guldföremål som en last kunde innehålla
Varför övervanns Inka-riket så snabbt?
Den största svagheten i Inka-riket var centraliseringen
av makten. Inkan var en enväldig härskare och när han blev
fängslad fanns det ingen som kunda ta ledningen. Inka-riket var också
försvagad av inbördeskriget som hade tagit slut strax före
spanjorernas ankomst. Dessutom får man inte glömma den psykologiska
faktorn då många trodde enligt legenden att dessa skäggiga
män var utsända av självaste gudarna.
Befolkningsminskning
Innan erövringen uppskattades att i Inka-riket fanns en befolkning på ca 10 miljoner (uppgifterna varierar från 6 till 30 miljoner). Efter 50 år av erövringen tros folkmängden ha minskat till 1-2 miljoner. Orsaker till befolkningsminskningen tros vara främst de vita erövrarna och deras brutala framfart, de sjukdomar som europeerna förde med sig och kulturchocken som ledde till demoralisering som ledde till andlig desorientering, färre barnafödslar, fler självmord mm.
Beväpnad motstånd
Manco Inca, som kallas den sista Inkan, bror till Atahualpa och Huascar, försökte flera gånger att bekämpa spanjorerna med sina soldater. År 1535 belägrade hans här staden Cusco där spanjorerna befann sig och det dröjde flera månader innan belägringen var hävd. Även Manco Incas son Titu Cusi fortsatte kampen mot erövrarna men till slut blev han tvungen att fly till en avlägsen djungelstad, Vilcabamba, där han levde tillsammans med resterna av forna rikets präster och krigare.
Underlydande i sitt eget land
Indianerna fick leva i speciella indianbyar där marken ägdes gemensamt. Indianerna förstod inte att värdesätta marken på européernas vis (det hade ju aldrig funnits några pengar i Inka-riket), och med tiden tog spanjorerna över mer och mer. Inka-rikets vägar och jordbrukssystem förfall. Spanjorerna var mera intresserade av att utvinna ädla metaller ur gruvorna och som billig arbetskraft användes indianer och slavar från Afrika. De fick även arbeta på spanjorernas stora ägor. Ofta blev indianerna skuldsatta av spanjorernas påhittiga system och skulderna blev så stora att till och med barnen fick arbeta hela livet för att betala tillbaka den påstådda skulden.
Kristendomen
Spanjorerna hade stora problem med att få indianbefolkningen till att övergå till den kristna läran. Först långt in på 1600-talet lyckades de vinna gehör bland folket. Man byggde kyrkorna på de platser där templen hade legat och ordnade så att de katolska festligheterna sammanföll med de forna högtiderna. Fortfarande kan man dock se inslag ännu idag av de gamla inka-traditionerna i de katolska festligheterna, framförallt i klädesplaggen, maskerna, musiken och i maten.
Inka-ättlinarna idag
Staffan Ander skriver i förordet till sin bok "Inkaland" om indianerna situation idag, "Att vara indian i dagens inkaland är att känna sig som en andra klassens medborgare. De flesta är fattiga och förtryckta och känner inte till någonting om sitt glansfulla förflutna".
I Peru är det ungefär halva befolkningen idag som är indianer. De pratar nästan alla quechua och har behållit några av sina gamla traditioner. Många lever fortfarande i avlägsna byar i Andernas sluttningar där förhållandena alltid varit svåra. Flera av indianerna kan varken läsa eller skriva. De ha jobbiga arbetsdagar ute i de karga åkrarna som de försöker odla med enkla verktyg.
Textiltraditionerna lever fortfarande kvar. Turisterna
förundras över de vackra mönster och färger som indiankvinnorna
väver. I musiken kan man spåra många melodier till den
gamla Inka-kulturen. Det sägs att dessa indianer är kända
för sin inåtvändhet, stolthet och uthållighet. Karaktärer
som med all sannolikhet den karga naturen och den bistra historien format
fram.
Ander, Staffan; Inkaland; NWT:s förlag, 1982
Blanking, Sören; Inkaguldet; Malmö Museers Årsbok, 1992
Bushnell, G.H.S; Peru; Natur och kultur; 1958
Kero, Reino; Intiaanien Amerikka, Otava, Finland, 1986
Morrison, Marion; Indian of the Andes; Wayland, 1985
Samuelsson, Wiklund; De fyra hörnens rike; KFUM:s stud.förb, 1984
Zetterholm, Tore och Stoika; Stenarna ropa; Bra Bok, Höganäs,
1989