Förhoppningsvis är det här en sida just Ni kommer ha utbyte av. Delar Ni min entusiasm vad gäller visa i alla dess former så är jag tämligen säker på att Ni också kommer få det...utbyte alltså.

Bland dem Ni kommer att kunna ta del av via den här sidan kan nämnas något modernare namn som Stefan Sundström, Lars Winnerbäck, Janne Olofsman och Lars Demian, men även äldre hjältar som Carl Michael Bellman, Dan Andersson, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk.

Gemensamt för de ovan uppräknade, men också för många andra vissångare, är deras förmåga att ibland lågmält och försynt men lika ofta påträngande och burdust försöka tala om för oss att även små plantor behöver vatten och näring. Det rör sig om insikten att vi alla har och har haft olika förutsättningar och att det faktum att samhället är beskaffat på det ena eller det andra sättet inte ger någon rätt att sätta sig på någon annan. Vårt kapitalistiska samhälle tenderar att titt som tätt göra just detta; att sätta sig på människor. Vad vi ofta glömmer bort, eller kanske snarare förtränger, är att det inte döljer sig några andra varelser bakom begrepp som "marknad", "EU" och "utveckling" än vi själva. Det blir därför påfallande genomskinligt när man hör uttryck som "marknaden styr" eller "det gäller att följa med i utvecklingen" som om dessa vore snöbollar i rullning och vi medborgare små barn, alltför bundna av vår litenhet för att försöka stoppa det vi fått lära oss inte går att stoppa, eller ens försöka styra in den växande snögloben på en annan väg. H.C. Andersen lär ha sagt: "att leva är inte nog; solsken, frihet och en liten blomma måste man ha". Jag tror att detta är sant. Jag tror dessutom att ingen människa är riktigt fri sålänge någon annan människa inte är det. Det är saker som det ovan nämnda som ofta förmedlas i visor.

Visan kan också lyfta fram det vardagliga eller det absurda. Med känsla skapas figurer att skratta åt, känna medlidande med och att känna igen sig i. Vem kan låta bli att inte charmas av spegelglaskonstnärinnan Sabina som aldrig tar av sig sin hatt (Stefan Sundström)? Vem känner inte medlidande med den skygga Hjärter Dam (Lars Winnerbäck)? Vem tjusas inte av Fritiof Anderssons bravader på Pampas (Evert Taube)? Vem känner inte en Fallos Lindberg som sprutar sin sjuka säd där han kommer åt (Janne Olofsman).

Visor är poesi. Visor är dikter till musik. Visor är sånger där texten är essentiell. Oavsett om det handlar om barnvisans pedagogiska målmedvetenhet, borgarklassens kärlekshymner eller proletärens häcklande av ovan nämnda borgarklass.

"Nu faller natten
nu faller bomberna.
Nu brinner barnen
i hekatomberna.
Vad ropar barnen? Vad glor de på?
B femtiotvå. B femtiotvå."
(Till Jack, C. Vreeswijk)

En bra visa etsar sig fast. Den släpper inte sitt grepp. Oavsett om den får håren i nacken att resa sig eller ögat att tåras vill den sjungas gång på gång. Den vill spelas och gnolas av vanligt folk. Det är visans livsuppgift. Den vill inte bli ouppnålig...då förlorar den sin charm. Visa är KONST. Den tillhör inte etablisemanget (mer än rent upphovsmannamässigt kanske).

Gemensamt för visor är som jag ser det, och som Ni vid det här laget har anat, att de försöker säga något. Visor är allemansgods och kulturminnen. Något att vårda men också något att slita och bända i tills visan passar just Er just nu. Musiken och kulturens kommersialisering har dock inte farit särskilt väl fram med visan. Vilket budskap blir trovärdigt under parollen: "Betala mig 150 spänn och du får förmånen att höra mig berätta hur världen är beskaffad!"? Men nu är sakerna ordnade sådant. Är det något historien har lärt oss är det dock att ingen världsordning varar för evigt, inget samhället är statiskt och kanske är det som Bob Dylan sjöng: "...the first one now will later be last for the times they are a-changin´".

Henrik Sten

Tillbaka