APPORTERINGSTRÄNING PÅ TYSKT VIS
av Heinzpeter Als

Den första övning som måste läras in före alla andra är helt enkelt att hålla fast. Vi använder ett knippe halm, inte för tjockt ­ ca 30-40 cm långt ­ hopbundet med ett snöre. En sådan apport kan hunden hålla "angenämt och bekvämt". Hunden sitter framför föraren, som lägger knippet i munnen på den. Om hunden inte skulle öppna munnen så öppnar man munnen på den och lägger in knippet och håller ihop munnen med händerna. Så snart som hunden inte gör motstånd utan håller fast, ska den ha beröm. Man måste emellertid också se upp så att hunden inte spottar ut knippet.

Alltså: en hand runt/på munnen och en för att berömma. Sedan tar man själv ut apporten med kommandot LOSS. Detta övas några gånger innan det är bra för dagen. Samma sak nästa dag.
Någon gång kommer hunden att ta emot apporten men inte hålla fast. Då kan man trycka underkäken uppåt med höger hand och ge beröm med vänster. Med tiden kan höger hand tryckas lättare mot underkäken tills den bara ligger symboliskt under underkäken. Var dock försiktig! Apporten får inte ramla ut! Den ska alltid "lämnas av". Därvid ska kommandot LOSS (e.d) ges.

Målet med övningen är:
Apporten läggs i munnen. Hunden tillåter det, håller fast och får beröm. Den håller fortfarande fast och avlämnar på kommandot LOSS. Medan man lägger in apporten och medan hunden håller fast ska ordet APPORT upprepas.

Hunden ska lära sig:
APPORT = ta upp och hålla fast.
LOSS = lämna av

Nästa övning går ut på att hunden självständigt ska ta upp apporten från marken. Med den första övningen som grund placerar man hunden framför sig och bjuder apporten mot hunden med öppen hand samtidigt som kommandot APPORT ges. Hunden kommer inte att gripa tag eftersom den ännu inte vet att APPORT också betyder: gripa själv. enligt min mening är detta den svåraste delen, ty nu fordras för första gången att hunden handlar aktivt. Här krävs mycket tålamod, uthållighet och beröm. Hunden griper alltså inte tag; öppna då munnen på den med vänster hand och lägg in apporten med höger. Därefter som ovan. Hela tiden; APPORT, låt hunden hålla fast och ge beröm. Först därefter LOSS och ta emot apporten med höger hand.

Någon gång kommer hunden att, om än motvilligt, ta emot apporten som hålls fram mot den med öppen hand. Ge beröm! Öva sedan vidare som i den första övningen. Ge mycket beröm och sluta för dagen. Upprepa den andra övningen tills hunden är säker på att ta emot apporten på kommandot APPORT från öppen hand som hålles under hundens mun, hålla fast och lämna av på kommandot LOSS.
Därmed har man klarat den svåraste delen. Nu känner hunden till betydelsen av kommandona. GLÖM INTE ATT GE BERÖM!

Nästa steg är att hålla handen med apporten allt längre och längre ner mot marken, tills handen ligger på marken. Hunden ska ta upp apporten varje gång, hålla fast och lämna av på kommando. För att ta emot avlämnad apport, hål handen under hundens mun och inte i kontakt med hunden. Hunden ska lämna av enbart på kommando. Varje gång hunden gör fel gå tillbaka till ett steg och bygg därifrån.
Därefter låter du apporten ligga på marken utan kontakt med din hand. Om detta innebär svårigheter, lägg handen under apporten och öva som förut. Ge beröm! Prova så igen utan hand. Det borde inte vara så svårt. Om det blir bakslag och hunden inte vill: BLI INTE ARG! Ha tålamod och gå tillbaka till grundövningarna. Dra inte ut på träningen. Det är bättre att träna kort flera gånger om dagen och avsluta varje pass med ett lyckat genomförande och beröm. Detta kan jag alltid klara av genom att gå tillbaka till grundövningarna. Vid nästa pass börjar man där man avslutade det förra.

Målet med detta är:
Kommandot APPORT = hunden tar upp apporten från marken, sätter sig igen om den ställt sig upp, samt håller fast.
Kommandot LOSS = hunden lämnar apporten i förarens väntande hand.
Nu kan man göra ett prov - man tar apporten utan att ge kommandot LOSS. Hunden ska hålla fast och lämna först efter kommando. Se till att hunden håller fast även om du drar i apporten och lämnar av enbart kommando LOSS. Slit aldrig, inte ens vid lek, någonting ur hundens mun. Alltså inte heller när hunden är valp. Ge kommando LOSS och vänta till hunden lämnar av frivilligt. Om hunden inte lämnar av egen vilja, öppna munnen på den med händerna ­ ge samtidigt kommandot LOSS.

Föraren står framför den sittande hunden. Lägg apporten framför hunden och räta på dig. Hunden sitter fortfarande på kommando. Ge kommandot APPORT ­ hunden tar upp apporten och sitter och håller fast. Föraren går fram och ger kommandot LOSS. Apporten avlämnas i handen. Om det uppstår svårigheter, gå tillbaka till de enskilda momenten.

I nästa övning står föraren framför den sittande hunden. Lägg apporten framför hunden. Ge kommando APPORT ­ hunden tar upp apporten, sitter och håller fast. Föraren går några steg baklänges. Hunden sitter kvar och håller fast. Föraren kallar hunden till sig: HIT. Hunden kommer till föraren och sätter sig framför honom och håller fast. Ge kommandot LOSS och ta emot apporten. Om hunden släpper apporten i rörelse ­ ingen panik! När hunden kommer till sin förare ska den alltid ha beröm (annars kommer den inte så länge till). Därefter tillbaka till grundövningarna.

Det finns en annan metod. Man har hunden med apporten i munnen framför sig och springer baklänges. Därmed har man hela tiden möjlighet att korrigera hunden och underlätta momentet med fasthållning och rörelse.

Målet med denna övning är:
Hunden sitter med apporten framför sig. Föraren avlägsnar sig och ger kommando APPORT. hunden tar upp apporten och kommer till sin förare och sätter sig framför honom. Kommando LOSS - hunden lämnar apporten i förarens hand.

Nu sitter hunden bredvid sin förare. Föraren går 1 meter framåt med apporten och lägger den där. Han går tillbaka till sin förra plats ochskickar hunden kommandot APPORT. Hunden går till apporten, tar upp den och sätter sig framför föraren. Därefter LOSS. Utöka avståndet efter hand upp till 50 meter. hunden ska hela tiden iaktta alla moment. Givetvis gäller detsamma föraren. Emellanåt kan man byta apportobjekt. När man använder en ny apport ska man alltid börja med övningarna i att hålla fast. Apportobjekten kan vara apportbocken (med tilltagande vikt), men också en nyckelknippa, en börs, gamla skor osv. Naturligtvis också vilt, men först med "vanlig" apport. När man tränar med vilt måste man ge akt på att hunden bara håller fast och inte tuggar.

När jag tränade med Astor började jag använda kommandot HÅLL FAST för att hjälpa honom förstår att han skulle hålla fast. Jag delade alltså upp kommandona: APPORT för att gå ut och ta upp och för att hämta och komma in. Men blev det nödvändigt använda jag också kommandot HÅLL FAST. Därmed visar det sig att många små moment leder till framgång.

Var snäll och gör inte de här felen:

KASTA INTE PINNAR! Hunden arbetar inte utan leker bara - han följer bara sin bytesdrift. När den sak arbeta tar den en pinne vilken som helst och kommer med den till föraren. Denne måste berömma när den kommer och får sedan stora problem och får börja om från början. Använd bara apportobjekt som är värda besväret (också för hunden). Sedan kommer hunden att söka till den hittar det den
tycker är viktigt för föraren. Därmed alltså inte bara egna bytesdjur, utan också nyckelknippor eller räv. (Men inte en pinne som var viktig för föraren i lek, men nu är värdelös!)

Detta är en så kallad tvångsapportering. Var snäll och ge mer beröm än bannor, eftersom hunden ska behålla sin arbetsglädje. Emellanåt blir tvång oundvikligt vid något delmoment. Därefter ska man berömma desto mer och förtrösta sig på sin hund. Sedan är det ingen tillfällighet att hunden hämtar, utan en arbetsuppgift och en plikt, som hunden gärna utför. Hundens framgångsupplevelse är berömmet efter LOSS. Här kan man också förstärka berömmet med någon form av godis.

Exakt vilka kommandon som väljs är oväsentligt. Hunden kan lära sig förknippa vilka ord eller tecken som helst med ett visst arbete. Det viktiga är att man är konsekvent och alltid använder samma kommando varje gång. Välj också ord eller tecken som skiljer sig så mycket från allt annat att de inte förväxlas eller missuppfattas. Var också uppmärksam på att det alltid är samma pipa som används till samma hund ­ hunden lär sig lyda just din pipa. Om du jagar tillsammans med andra som också använder pipa så finner du snart att hunden sållar bort "främmande" pipsignaler och bara lyssnar på dina. Var därför renhårig mot den och vänta inte att den utan förvarning ska lyda en pipa som låter på ett annat vis. Visst kan du byta pipa, men då får du LÄRA hunden att även denna pipsignal gäller den.

Beträffande sök- och spårapporterna får man anpassa kommandona till hundens grad av utbildning innan momentet påbörjas. Är den riktigt säker i apporteringen så kanske det räcker för den att få APPORT-kommando ­ det betyder ju att den ska överräcka en önskad apport i förarens hand och vet den säkert detta så avgör den snabbt av vittringsförhållandena och påsläppet om den ska spåra eller söka. Ett APPORT-kommando tillsammans med ett handtecken kan vara nog för den, men chansa aldrig. Var noga med att hunden vet vad det är du vill av den, speciellt under inlärningen. Det finns inga kommandon som är bättre än andra ­ du avgör själv vad som passar dig och din hund.

Astor vom Bärental på fågeljakt i Tyskland

JAKTPROV I TYSKLAND

Weimaranern kommer från Tyskland och det är därför naturligt att snegla mot detta land när man vill ha en uppfattning om vilka egenskaper som avlats in i dessa grå hundar och på vilka vis dessa egenskaper testas idag. Det är inte bara av nyfikenhet eller som ett kuriosa de tyska proven kan vara av intresse för en weimaranerägare i Sverige ­ har man en hund med tysk stamtavla ska man ha i åtanke att ALLA tyska avelshundar ­ tikar som hanar ­ måste hålla en viss minimistandard i jaktprovssammanhang för att få användas. De bär alltså sina nedärvda anlag synligare än den svenska medelweimaranern, som kanske aldrig får tillfälle att visa vad den går för.

Den tyska stammen har genom de höga kraven alltså befäst jaktegenskaperna på ett gedignare vis än de stammar som avlats enbart eller mest på helt andra grunder (utställning, sällskap). Alla weimaraner har jakten i sina gener, men den kan vara mer eller mindre framträdande och mer eller mindre lätt att renodla i praktiskt arbete.

 

BRAUCHBARHEITSPRÜFUNG
(jaktlämplighetstest)
I Tyskland är detta prov ett måste för att man ska kunna försäkra sin
jakthund och gäller för alla raser. I och med detta prov får man också lägre hundskatt.

Hörsamhetsfaktorer:
Apell - hunden springer fri, man lossar ett skott, föraren
kallar in och hunden kopplas upp.
Linförighet - med kopplad hund vid sidan ska föraren utan
problem kunna förflytta sig i terräng.
Skottfasthet - förare och hund står i skogskanten - inne i
skogen pågår drevjakt med skottlossning.

Arbete efter skott:
Spårarbete - spåret är 300 m långt med 2 vinklar och 2
sårlegor. Hunden förs i 5 m lång lina.
Apport av hårvilt - hare eller kanin släpas 300 m i skog, 2
vinklar. Hunden ska finna och apportera.
Apport av fjädervilt - 150 m med 2 vinklar. Finna och
apportera.
Vattenarbete - and slängs i vass ca 10 m ut och hunden ska
apportera. (Hunden ser inte anden eller kastet.)

Dressyrprov: (ej obligatoriskt)
Sitt med störning
Nedläggande med handtecken - visselsignal kallar in.
Sitt på 50 m avstånd, inkallning med visselsignal.
Apport av 2,5 kg tung apport
Apport på 50 m avstånd
Apport över 75 cm hinder
Platsliggning med skott.
Brauchbarheitsprüfung bedöms endast som godkänt eller icke godkänt.
Dressyrprovet poängsätts momentvis och pris 1-3 delas ut.

 

VERBANDSJUGENDPRÜFUNG
(unghundsprov)
Detta motsvarar närmast vår unghundsklass och förkortas VJP. Här testar man de "naturliga anlagen hos unghundar" och poängsätter spårarbete, näsa, sök, stånd och förighet. Poängen räknas från 0-12. 12 är ett överbetyg som man sällan ser, men 11 och 10 är utmärkta resultat. Dessutom antecknar man om hunden arbetar på spåret med skall (sikt- eller spår-) eller om den är stum. Denna egenskap poängsätts inte, men det anses mycket dåligt om hunden får anteckningen Waidlaut ­ dvs skäller utan att vara på spår alls ­ bara av stress eller okoncentration.

Vidare noteras om hunden är skygg eller skottberörd och om bettet, ögoneneller annan kroppsdel visar några defekter.

HERBSTZUCHTPRÜFUNG
(öppen klass)
Förkortas HZP och är det prov man måste klara före två års ålder i Tyskland för att bli godkänd för avel. Det motsvarar väl närmast vår öppen klass. Här fastställer man om de naturliga anlagen utvecklats hos den ännu unga hunden. Nu har de provade hundarna nästan fullbordat sin utbildning på fält och i vatten. Man poängsätter spårarbete, näsa, sök, stånd, förighet, arbetsglädje, vattenarbete (eftersök på levande and och vatten apportering i tät vass) ­ dessa sju räknas som anlagsfaktorer.

Vidare bedöms apportering av fjädervilt (arbete på levande fågel och apportering av denna, sökapportering och släpspår), hårviltsläpspår, arbete på olika typer av apporteringsobjekt (hare eller kanin, and, hönsfågel, fasan) samt hörsamhet. (Hörsamhet och förighet är två olika saker ­ förighet = att hunden har kontakt med föraren under jakten och visar vilja att arbeta tillsammans med denna; hörsamhet = att hunden följer förarens signaler (rop, visselsignaler, handtecken) snabbt och villigt både med och utan direkt viltkontakt; det vill säga att hunden är "väl i hand".)

Dessa fyra huvudkategorier (med underkategorier) räknas som träningsfaktorer. Till detta bedöms också skottfasthet, bett, m.m. precis som under VJP ovan ­ poängskalan är också en samma.

 

VERBANDS-GEBRAUCHPRÜFUNG
(elitklass)
Kallas också "Mästarprovet" och motsvarar då närmast vår elitklass. Pris I, II och III delas ut. Detta prov skiljer sig från de föregående ­ man bedömer här skogsarbete, vattenarbete, fältarbete, hörsamhet och
apportering och hunden testas under två dagars tid. Godkända hundar tilldelas ett stamboksnummer, vilket förs in i stamtavlan och är ett tecken på utmärkta kvaliteter hos hunden.

Skogsarbete inkluderar arbete i lina, totver-bellen/totverweisen, (dvs om hunden markerar att den funnit fällt vilt genom att skälla och påkalla förarens uppmärksamhet eller rapporterar till föraren för att föra denne till viltet), släpspår, spår på räv, släpspår på hare eller kanin, sökarbete och arbete i täta snår.

Vattenarbete innefattar sök i vatten utan änder, sök i vatten med änder och eftersök i vatten med tät vass. Bedömningen av fältarbetet omfattar näsa, sök, skottfasthet, viltbehandling, arbete på vingad hönsfågel med apportering eller eftersök och apportering av nyskjuten hönsfågel (fasan) som hunden ej fått se falla eller släpspår med hönsfågel (fasan) och apportering.

Hörsamhet innebär hörsamhet i skogen, skottfasthet, fritt följ, platsliggande, linförighet, hörsamhet vid vattenarbetet, hörsamhet på fältet, lugn i skottet och reaktion på vilt a) fjädervilt, b) hårvilt.
Apportering testas på räv (släpspår eller dylikt), hare eller kanin, fjädervilt a) and, b) hönsfågel (fasan) och apportering av räv över hinder.

Man bedömer även samarbetet med föraren och hundens arbetsglädje.
Poängskalan är som följer:

Mycket bra 4
Bra 3
Godkänd 2
Bristfällig 1
Icke godkänd 0

Även betyget Framstående 4h kan ges i undantagsfall för verkligt förstklassiga prestationer under "extra svåra" omständigheter. Enligt särskilda beräkningsgrunder räknas poängen samman och pris 1-3 delas ut bland de godkända hundarna. Maxpoängen är 324 - för ett första pris krävs 263 poäng, men man får inte automatiskt detta pris på grund av poängsumman, utan alla faktorer vägs in. (Numera är det lite svårare att få ett första pris sedan momentet eftersök på levande and tagits bort av djurskyddsskäl.)

tillbaka till träningsmenyn

hem