Medvetenhetsutvecklingen medför att vi så småningom danas till fullvärdiga medhjälpare i de kollektiv av "jag" som arbetar med ett otal uppgifter i tjänandet av evolutionen.

De första kollektiven vi blir delaktiga i, femte- och sjätte naturrikena, har behov av osjälviska individer som inte lever för sin egen skull utan för andras. På dessa nivåer (atomslag 46-43) får indiven tillgång till kunskap om energier som av den själviske omedelbart skulle användas för att få makt över andra. Det har vi sett och fortfarande ser hur sådan kunskap används. Vad gjorde människan med kunskapen om atomklyvningen t. ex.?
Varför fick vi då vetskapen om atomsprängen? Antagligen en prövning på människans "kapacitet" i vissa avseenden.

Vi skall inte inbilla oss att någon i högre riken "tar kontakt" med oss människor och delger oss kunskap av den här typen. Självförverkligandelagen ser till att vi själva måste ta oss framåt i utvecklingen (delvis med hjälp av kosmiska energier). Men ledsagarna, guiderna då? Givetvis finns det sådana, alla människor har en ledsagare. De är däremot inte intresserade av sin skyddsling förrän denna börjar på allvar fatta galoppen (meningen med livet) och intresserar sig för sin utveckling. Först då kan ledsagarens hjälp rätt uppfattas någotsånär.

Vägen vi går, prövningarna vi möter innan vi accepteras i femte naturriket är allt annat än lätta. Enl. mitt tycke så är det mycket genialiskt uttänkt hur vi på effektivaste sätt skall utvecklas från själviska till osjälviska individer, för vidare arbete i evolutionen. Genialiskt med tanke på att vi själva i vår okunskap skall leda vår egen utveckling.

Ett exempel: Titta på alla människors olika föreställningar om verkligheten. Det finns bara en verklighet (objektivt), men ett oändligt antal uppfattningar (subjektivt) av den. En effektiv del av evolutionen, som möjliggör denna subjektivitet, är emotionalmaterien. Jag går närmare in på den lite längre ner på denna sida. Genom tiotusentals inkarnationer av lidanden, förödelse och misstag så kommer fonden av allt detta som samlas i vårt undermedvetna att påminna oss, "omedvetet" leda oss in på "den smala vägen". Vi kommer alltså att genomskåda den illusion som vi alltid har levt i och så småningom fatta det väsentliga i livet. Till stor hjälp är förstås lagen om orsak och verkan som bollar oss mellan ytterligheterna. Det finns fler prövningar där vi skall "godkännas" innan vi får gå vidare i evolutionen.

Mentalvärlden (atomvärld 47) och de fiktioner som människan här tar till sig, har också sin betydelse i sammanhanget, men jag går inte närmare in på det.

FYSISKA VÄRLDEN DEN MEST "GUDOMLIGA".

Det är bara i fysiska världen som människan kan utvecklas. Människan kan bara lära sig av erfarenheter och egenskaper i fysiska världen. Det är därför som den fysiska världen är den mest "gudomliga", utan den vore evolutionen omöjlig i denna typ av kosmos.
När hon dör avvecklar hon sina höljen i följande ordning: fysisk-eteriska-, emotionala- och mentala höljet, för att slutligen falla i drömlös sömn i sitt stora kausalhölje i avvaktan på ny inkarnation. Drömlös eftersom vi inte har aktiverat den passiva medvetenheten där ännu.
I emotionalvärlden (även allmänt kallad astralplanet) uppehåller sig jaget mer eller mindre lång tid. Här möter hon i regel alla andra som har lämnat fysiska världen och detta är känslornas och illusionernas värld. Det innebär att människorna fortfarande är lika förvirrade och lever i sina egna föreställningsvärldar, om än med större intensitet. Därav förstår vi att här finns inget nytt att lära.

Emotionalmaterien är så beskaffad att alla våra känslor och önskningar här går i uppfyllelse, eftersom materien omedelbart formas efter dessa och på så viss bekräftar dem. Emotionalmaterien är inte självaktiv utan aktiveras av utifrån kommande vibrationer, t. ex. människors känslor.
Däri ligger huvudorsaken till att vi kan se den fysiska verkligheten så olika, beroende på vilka föreställningar vi skapat om den (emotionalmaterien bekräftar föreställningen och vi känner att det måste vara "sant"). I det fysiska kan vi titta på hur många gånger våra känslor hade rätt och hur många gånger de hade fel. Vi ser då snabbt att vi inte kan använda våra känslor som någon typ av "sanningskälla".

Man kan inte som många gör (med hjälp av medier eller s.k. guider som inte når längre med sin "klärvoajans" än till emotionalvärlden) söka kunskap om verkligheten i denna värld. I emotionalvärlden finns ingen kunskap om verkligheten. När vi ger oss in i denna typ av aktivitet, så skall vi inse att vi inte helt säkert vet om den kunskapen vi delges, har med verkligheten att göra. I denna värld finns människor som lämnat den fysiska världen och de besitter inte mer kunskap i emotionalvärlden än de hade i det fysiska. Man kan dock inte helt utesluta möjligheterna till att finna riktiga kunskapen här, eftersom den efter 1875 blivit allmänt tillgänglig framförallt bland gamla esoteriker, som nog kan sprida esoteriken i emotionalvärlden om denne finner det mödan värd.