11/4 - 2005
Denna natt ringde klockan vid 2 och vi hade väl sovit endast ett par timmar, Andreas och jag. Vi väckte Lukas
20 minuter innan vi åkte. Han vaknade direkt och sa: "Nu ska vi åka till Colombia och till min lillasyster"!

Vid 3-tiden lämnade vi Österskog och anlände till Landvetter två timmar senare. Resan dit gick bra och vi hade trevligt sällskap i bilen av vår granne Bosse som skulle till Italien och hans pappa! Vi tackar Metallfabriken EH i Hillerstorp för sponsring och för trevlig åktur i en äkta Landrover.
Incheckningen gick bra och vi hann fika lite innan vi gick på planet till Paris. Två timmar senare landade vi på Roissy-Charles-de-Gaulle. Tur att avgången till Bogotá var från samma terminal, för den här flygplatsen är ruskigt stor. Nu återstår flertalet timmar i det stora planet mellan Paris och Colombia och det ska bli ett sant nöje att få se en skymt att topparna på Anderna när vi flyger in över nordvästra delen av landet.
Vi närmar oss vår dotter och lillasyster..!

12/4
Resan över Atlanten tog 11,5 timmar och trots alldeles för lite sömn var detta så förväntansfullt och underbart, att vi var klarvakna och i toppform alla tre. Vi landande mjukt och stilla efter lite turbulens i planet till ett grått och regnigt Bogotá. Lukas var fantastiskt duktig under resan och skötte sig enastående! Det kändes märkligt att vi var tillbaka i Lukas hemland och nu inom samma tidszon som vår lilla Klara.

Efter diverse säkerhetskontroller av väskor och oss själva kom vi ut och där mötte oss en ung kille som hette Freddy. Han var ditsänd att hämta oss, av Marta som är FFIAs representant, eftersom hon satt upptagen i ett möte. En trapatsfylld resa hade vi att vänta till hotell Zuetana, en bilresa där den som kör fortast och tutar högst kommer fram. Men det gick bra och vi hade mycket att titta på. Vi checkade in på hotell Zuetana 93 och till vår besvikelse såg det inte ut som på deras hemsida, men det var iallafall rent och fräscht och trevlig personal. Till vår besvikelse var vi den enda familjen där, eftersom det andra adoptivfamiljspensionatet som vi egentligen skulle bott på var fullbokat. Det vi nu bodde på var mer ämnat för affärsmän/kvinnor och det fanns inget lekrum.

Marta besökte oss under kvällen. Hon var en trevlig och pratglad människa som kom att göra det allra bästa för oss under vår tid i Colombia. Bland annat pratade vi en del om vår kommande flygresa till Pasto och lilla Klara. Det var en del biljetter hon skulle fixa till oss och lite annat smått och gott till barnens sociala myndighet i Pasto, ICBF och till domstolen inför adoptionsprocessen. Hon ordnade också så att vi skulle få äta lunch med en annan svensk familj, våra nya vänner familjen Bråtner, på det andra Zuetana och någon dag senare ordnade hon så att ska vi kunde åka på en dagsutflykt med familjen Bråtner för att besöka en saltkatedral utanför Bogotá.

Vi hade vid det här laget varit vakna i över 24 timmar och det gungade lite i huvudena på oss... men efter en hel natts sömn vaknade Lukas först vid 7-tiden och tände taklampan. Då var klockan eftermiddag hemma i Sverige...

13/4
Idag bytte vi till det andra hotell Zuetana med andra familjer som ligger ett par kvarter från där vi bodde när vi hämtade Lukas för fyra år sedan. Häftig känsla att får vara i samma område igen! På vårt nya hotell bodde det 6 familjer och hotellet var ett typiskt adoptivhemspensionat med barn i alla åldrar och leksaker för de äldre barnen att ägna sig åt. Här bodde vid denna tidpunkt en familj från Norge och 3 familjer från USA, samt en familj från Örebro i Sverige. Vi var på utflykt med dem denna dag och besökte en saltkatedral i norra delen av landsbygden utanför Bogotá. På vägen dit stannade vi och åt på en häst-och kofarm som låg på landsbygden en bit från motorvägen. Det var ett mycket speciellt ställe där vi satt och åt samtidigt som det red in en häst i restaurangen för uppvisning med sin ryttare. Det gick knappt att prata, så högt steppade hästen med hovarna i trallgolvet. En annorlunda och rolig upplevelse! Till middag beställde jag fisk och in kom en FISK med huvud, ögon, tänder, fenor och skinn och hundratals 7-cm ben. Däremellan det lilla vita och torra kött som gick att äta. Som tur var hade de plockat ur magsäck och tarmar. Smakade faktiskt gott, efter att jag skurit bort huvudet och lagt en servett över...           

Allt var bra fast huvudet värkte lite och under flera dagar låg vi efter med tidsomställningen. Lukas var helt färdig frampå kvällskvisten som ju motsvarade mitt i natten enligt svenska klockan. Han mådde illa och kräktes en gång, men sen var han pigg så det måste berott på stor omställning och förväntning.

Vi träffade många intressanta människor. De colombianska människorna vi mötte var mycket gästvänliga och trevliga och nyfikna på vilka vi var och vad vi gjorde i Colombia. Vi fick uteslutande positiva reaktioner. Många kunde mycket lite engelska. Vi kunde mycket lite spanska. Men på nåt vis förstod vi varandra ändå. Vårt lilla spanska lexikon var ovärderligt.

Sista kvällen i Bogotá. Imorgon åker vi söderut till Klara i San José de Pasto!

14/4
Nu är vi i Pasto! Det var en hisnande flygtur som tog oss hit till vår dotters och lillasysters stad i södra Colombia. Flygresan hit från Bogotá tog 1 timma och 20 minuter. Och det ska ni veta; det finns nog inget vackrare ställe på jorden som skådats! Ju närmare Pasto vi kom, desto mer bergigt och mer kuperat blev det. Vi hade så gott som fri sikt under hela resan och landningen var en unik upplevelse. Det var som att landa på ett hangarfartyg. De branta stupen längs med banan var hisnande. Vi fick vara med om en kraftig inbromsning för direkt efter landningsbanans slut tog även marken slut för där var också ett stup. Flygplatsen ligger uppe på kammen på centralkordilleran som är mittremsan av Anderna.

Vi möttes av en chaufför och vår tolk, John som pratade engelska. Vi åkte sedan taxi under ca 2 timmars till Klaras födelsestad. Vi kan inte beskriva hur vackert det var där!
Önskar att ni kunde förstå känslan när vi körde på denna smala bergsväg med stup ut med sidorna, när vi rundar ett hörn och plötsligt ser staden San Juan de Pasto framför oss. Vi kände oss så nära vår lilla Klara och nu andades vi samma luft och såg samma himmel och landskap. Någonstans i vår närhet fanns vårt lilla flickebarn och nu var vi här... så nära.

                      
                                       Pasto ligger ca 2 600 möh och vi kan nog säga att det är den vackraste platsen på jorden.
                                      Staden ligger på toppen av centralkordilleran av Anderna med fantastiska berg och dalgångar.

När vi checkat in på hotellet gick vi en runda på stan och när kvällen kom fick vi besök av vår tolk John. Med sig hade han vår advokat i adoptionsprocessen, Lucila. Hon kunde mycket lite engelska men var en glad dam som var lätt att tycka om. De gick igenom våra handlingar och det tog en stund innan vi förklarat för dem att vi är födda i Värnamo som är en stad i en kommun som heter Gnosjö, fast vi är folkbokförda i Kulltorps socken som sedan tillsammans med Värnamo och Gnosjö ligger i Jönköpings län. Dessutom var jag född i Rydaholm och hette Martinsson som ogift... Vi kollade noga igenom att våra namn stavats rätt på alla dokument och att våra årtal stämde som födda och gifta. Tillslut gick vi igenom överlämnandet av Klara på ICBFs kontor som skulle ske dagen därpå. Nu återstod samlade krafttag att få bukt på nervositeten och vår höjdsjuka.

Innan Lukas somnade ikväll satt han och tittade ut genom fönstret över staden när det mörknat och drömde sig bort. Jag frågade vad han tänkte på och han svarade: Jag undrar om min lillasyster tänker på mig nu och vet att jag är här...

Den 15 april fick vi äntligen vår älskade lilla Klara

Idag var den andra stora dagen i våra liv. Den första dagen var när vi fick Lukas. I dag fick vi vår lilla flicka. Vi sov inte mycket natten till denna fredag eftersom vi bara hade en väckarklocka med batteri på hotellrummet. Vi behövde duscha, äta frukost i restaurangen och klä oss innan John och Lucila skulle möta oss i lobbyn vid 9-tiden i morse. Innan vi lämnade rummet tog vi fram Lukas "kalender" som vi gjorde till honom när vi fick barnbeskedet, för att han skulle hänga med i vad som skulle ske innan vi skulle resa till lillasyster. Varje dag under tre veckors tid har han satt ett kryss och nu återstod bara ett enda kryss till. Han tog pennan i sin lilla hand och satte ett kryss i rutan med Klaras kort. Nu var stunden inne.

Vi åkte taxi till ICBF och efter att gått sakta upp för fem korta trappor var vi helt slut och andfådda. Bäst att förklara att detta inte hade att göra med vara konditioner utan för att Pasto likasom Bogota, ligger ca 2 600 m över havet. Luften var betydligt renare i Pasto än i Bogota, men mycket tunn att andas och den som inte har haft astma innan får känna på det här. Vi led dagligen av yrsel och gungningar, men man vande sig mer för varje dag = höghöjdsträning.

Väl på kontoret möttes vi av en kvinna som var socialsekreterare och en försvarare som företräder barnen i domstolsprocessen. Båda kände vår flicka väldigt väl och hade följt henne sedan hon föddes. Vi fick börja med att titta på kort som hennes fosterhemsmamma gjort i ett fint album och vi fick möjlighet att ställa frågor. Nu förstod vi att hon hade kommit och var strax utanför dörren...

                ______________________________________

  Så kom den stora stunden vi väntat på så länge.
  Plötsligt kommer vår lilla flicka in till oss, buren i famnen och överlämnas omsorgsfullt
  och blir satt i mitt knä. Lukas sitter i Andreas knä bredvid oss och får för första gången
  se sin älskade efterlängtade lillasyster på riktigt. Det är ett fantastiskt och välsignat
  ögonblick och ni kände väl alla att jorden slutade snurra för ett ögonblick...
  Här sitter hon och bara tittar på oss med sina stora, vackra och mörkbruna ögon.
  Hon är bedårande söt och häpnadsväckande lik sin storebror. De säger att hon är så lik Lukas.
  Hennes svarta hår är på utväxt och hon har lugg. Hon har på sig en turkosblå tröja med
  rosa rand på kanten och cerise byxor. På magen finns en gul solros. Det står Sunflowergirl.
  Vår solblomsterflicka. Till detta har hon en turkos jacka med luva och ett par små skor. 

  Hon är ljuvlig och underbar.

  Vår dotter och Lukas lillasyster.

                           Hon fick med sig en vällingflaska, ett par kex och sin lilla snuttefilt.

                                  ______________________________________

Efter ett bad med storebror i går kväll sov hon nästan hela natten och vaknade hungrig och ville ha välling vid sju. Sedan låg vi alla fyra och myste. Hon hade vid det laget fått ett oräkneligt antal pussar och kramar.

Om fyra dagar har vi möte med myndigheten. Formellt frågar de oss hur vår anpassning går mellan oss och lilla Klara och vi får frågan om vi vill fortsätta adoptionen. Detta mötet är startskottet till domstolsförhandlingarna som äger rum här i Pasto. Om allt går bra åker vi tillbaka till Bogotá på onsdag .

De fantastiska dagarna vi hade i Pasto är vi väldigt glada över att ha fått uppleva. Dels har vi mött många vänliga människor och sett det otroliga landskap som kännetecknar södra Colombia. Tanken att vi kunde möta Klaras biologiska mamma eller fostermamma var hisnande när vi promenerade runt i stan under dagarna. Inte för att vi skulle vilja möta dem på det viset, men de måste ha fattat vilka vi var om de såg oss. Vi åt pizza ett par gånger på billiga restauranger i små kvarter. Vi hittade en Italiensk restaurang som vi besökte en gång om dagen där vi åt lunch. Ägaren var hitflyttad från Italien och pratade engelska, vilket var en sällsynt språk i denna del av världen. Det gick även åt en och annan timme att handla souvenirer och presenter.

Vi mötte många vanliga och härliga människor och upplevt en fin kultur i en "liten" stad som denna med 1 milj inv. (jmf med Bogotá som, om jag minns rätt har 8 milj.) Från vårt hotellrum hade vi en magnifik utsikt över staden och över stadens aktiva vulkan Galleras, som hade sitt förra utbrott 1996. Det är sällsynt att få se toppen, då det gärna bildas både rök och moln runt om, men faktum är att vi under två dagar faktiskt fick se toppen!
 

                         
                            Nyss landat på Pastos flygplats!                                                                          Promenad på en bakgata i  Pasto

                                   
                   Vi såg vulkanen Galleras från vårt hotellrum.                                                              Pastos katedral i downtown.

               
               Ett av Pastos två sjukhus San Pedro Hospital.                                                               En trafikerad gata i downtown. 


19/4
Idag hade vi integrationsmötet på ICBF som innebar att de formellt frågade oss om vi ville fortsätta adoptionen av Klara samt att vi hade chans att ställa fler frågor. När mötet var avslutat lämnades ärendet in till domstolen. Man kan säga att integrationsmötet mellan oss och ICBF var startskottet till domstolsförhandlingen gällande adoptionen.

Nätterna sedan vi fick Klara har vi alla sovit gott och tösen har nog sovit 11-12 timmar varje natt. Utom den sista natten mot onsdagen, morgondagen. Det var hennes sista natt i Pasto och det verkade som hon kände det på sig. Hon sov väldigt oroligt, var ledsen och drömde och tumlade runt i sängen och vaknade bara vi stod och tittade på henne. Och jag minns att det gjorde lite ont i mig att hon inte visste vad som höll på att hända. Och att vi skulle ta med henne hem från det hon var så van vid och från de hon knutit an till de första sex månaderna i hennes liv. Det var starka känslor och stora förändringar hos en liten flicka. Men vi var hennes nya familj som älskade henne så innerligt.

20/4
Idag flög vi tillbaka till Bogotá efter att ha tillbringat 6 ljuvliga dagar i Pasto. Vi känner oss mycket tacksamma att vi har fått lära känna hennes stad och fått äran att se fantastiska vyer uppe på toppen av centralkordilleran på Anderna. Vilken grönska och vilken kupering av berg och dalar! Vi är övertygade om att det måste vara den absolut vackraste platsen på vår runda jord.

Vädret i Colombia var för mig en gåta. I tisdags hade vi skönt och varmt ekvatorväder, men så blev det hastigt väderomslag. Under onsdagen regnade det och var grått och mulet. Trots detta höll vi på att rinna bort av svett på flygplasten utanför Pasto när vi väntade på flyget till Bogotá. Det var inte mer än +20 grader, men en luftfuktighet på 90%. Resan till och från flygplatsen till Pasto är en upplevelse i sig. En asfaltbelagd serpentinväg med majs, banan -och andra fruktträd utmed kanterna samt några djur som gick utmed vägarna. Man kör också igenom två klimatzoner. Det är imponerande hur jättestora och tunga amerikanskinspirerade lastbilarna med alltifrån djur, socker, grödor, gas, diesel och all annat tänkbart från Ecuador, bara klarar att pressa sig uppför dessa enorma backar. Det riktigt sprutar ut kolsvart diesel som svensk bilprovning nog aldrig sett maken till...

Flygresan till Bogotá gick bra. Den tog en timma och tjugo minuter och var lite skumpig. Planet var överbokat så vi fick ha varsitt barn i knäet så det var lite trångt. Lukas skötte sig bra och hjälpte till med lillsyrran så bra han bara kunde. Han tyckte det var spännande att flyga. Det tycker däremot inte Klara. Hon skrek och var arg som ett bi och ville bara inte sitta fastspänd om ens sitta still alls. Hon var trött och somnade under vällingdrickandet, men så fort vällingen var slut vaknade hon. Redan då hade hon en vilja av stål och var enormt envis och alltid hungrig, men helt underbar! Efter sovkrig med sin mamma, somnade hon när hjulen slog i backen på landnings-banan i Bogotá, sen sov hon ostört i nästan 1.5 timmar tills vi kom till hotellet...

På hotellet mötte oss ett sjutal familjer. Våra svenska vänner familjen Bråtner hade tyvärr åkt hem till Sverige. Här bodde nu två familjer från Norge som vi hade roligt tillsammans med. Det var kul att prata nordiska. De andra familjerna var från USA och Frankrike.

Den ena familjen från Norge hade en kille som var lika gammal som Lukas och som också var född i Colombia för fyra år sen. Ni skulle sett killarna när de såg varandra. De hade inte lekt med någon jämngammal på över en veckas tid och hade så roligt som bara två små killar kan ha. Det var en fröjd att se! Överlag klarade Lukas resan väldigt bra och var enormt anpassningsbar till vad som hände, även om man många gånger kunde förstå att han saknade sina kompisar hemma på förskolan. Men han var beskyddande över Klara och hjälpte henne, pussade henne ofta och var så stolt som bara en storebror kan vara.

Klara var också enormt anpassningsbar och klarade omställningen bra. Andreas undrade om inte hon behövde ha ögon i nacken och på sidorna också, för hon var så nyfiken och huvudet gick som en boll. Hon var väldigt aktiv och det var väl därför hon behövde så mycket mat. Hon åt som en häst! Hon var tidigt lite korpulent och en livsnjutare och hade nära till skratt. Särskilt framför spegeln eller när man pussade henne på magen. Det svåraste för hennes mamma var att välja vilka kläder hon skulle ha på sig... hon var verkligen bedårande söt och som vi skrev innan; vi har verkligen fått de två allra finaste barnen från Colombia.

Tvättdag. Tvättmaskin och torktumlare går för fullt. På lördag flyger vi igen och då till destination San Andres i Karibien. Det är en ö som tillhör Colombia dit många familjer åker någon vecka eller två i väntan på domstols-beslutet. Det ska bli härligt att få komma till ett varmt ställe med ren luft. Luften i Bogotá är så smutsigt och frampå eftermiddagarna är det tjock soldis på grund av alla avgaser som skymmer solen och den blå himlen.

Martha besökte oss på kvällen och ville hälsa på lilla Klara. Hon hade med sig en stor bukett djupröda rosor och gratulerade oss till en söt liten tjej.

                          
                                    En go o glad kille i en lekplats i Bogotá.                                                         Klara busar med pappa.

21/4
Idag kom doktorn hit och tittade på Lukas som hade benen fulla av vad vi tror var insektsbett från heltäckningsmattan på hotellrummet i Pasto. Utslagen kliade mycket och var fulla av blåsor. Men han klagade inte så mycket utan spelade mest fotboll med en amerikansk kille ute i trädgården. En annan doktor var hos oss i Pasto också och ordinerade mig (Cecilia) antibiotika för halsfluss. Jag hade så ont att jag inte kunde svälja vatten, men efter ett par tabletter blev jag genast mycket bättre. Det är krydda i Colombiamedicin, vad den nu innehåller... Denna doktor hade varit i Sverige något år tidigare och rest runt i vår huvudstad och Malmö...!! Han kunde lite svenska och vi tyckte att världen är bra liten ibland.

På kvällen hölls kalas på Zuetana. En av de norska mammorna fyllde år och och Klara fick ett välkomsttal av Claudia (en av ägarna) och ett kort där det stod: Välkommen Klara!

25/4
Nu är vi äntligen i Karibien! När vi landade och gick ut ur planet som flög oss 2 timmar norrut i jämnhöjd med Centralamerika, möttes vi av en värme som var så varm att svetten omedelbart rann från oss. Men vad skönt! Vi bodde på ett hotell som heter Arena Blanca (White sand, vit sand) i "downtown". Entrén var magnifik med snittblommor i stora vaser och mahognymöbler i en luftkonditionerad miljö samt vänlig personal som kan mycket lite engelska.
Vi hade några önskemål under vår vistelse här:
1. Inga djur på rummet
2. Rent och fräscht
3. Trevlig personal
4. Praktiskt fungerade för en barnfamilj som oss när det gäller purévärmning,
    varmt vatten i termos till välling, matstol samt sterilisering av flaskor
5. Sol, blå himmel och varmt
6. Pool
7. Frukost och middagsbuffé

Till allt detta som gick i uppfyllelse tillkom roomservice med kaffe på sängen varje morgon. Rum på 7:e våningen med balkong och tjusig utsikt över havet. 32 gradigt turkosblått vatten, kritvit sand samt gratis massage. Vår medhavda termometer räckte inte till i solen för den går till max 40 grader. I skuggan var det ca 30 grader. Vill tillägga att detta inte vi våra önskemål utan tillkom som bonus. Det var Martha i Bogota, som bokade detta åt oss och innan vi kom hit visste vi inte vad hon bokat, men vi är givetvis glada för hennes omtanke.

Vi badade i stort sett hela dagarna och Lukas trivdes som fisken i vattnet och var mer under vattnet än uppe på land. Där fanns några andra barnfamiljer som pratade spanska, men det var roligt att se hur barnen kunde leka och kommunicera utan att för den delen kunna tala samma språk. Klara var också heltokig i vattnet och ville inte sova något alls under dagarna utan somnade helt slut vid 8-tiden på kvällen. Båda barnen blev snabbt härligt bruna medan Andreas och jag slogs i envishet mot våra röda hy!

Vi mådde bra i magarna och var noga med att inte dricka kranvattnet och äta oskalad frukt samt glass och mat på gatan. Det var en vanlig syn på gatorna i den värmen, att det stod tanter vid bord med färdiglagad mat såsom grönsaker, kyckling och annat kött.. men det var inte svårt att låta bli...

Mamma och Klara på hotellbalkongen på San Andres.                                                                                                                                   Lek i den fina sanden på stranden.                                                         Strandklädd liten donna.

2/5
Efter tio härliga dagar på San Andres åkte vi idag tillbaka till Bogota. Detta var dock två dagar för tidigt, men Marta ringde och sa att vår sentencia, dvs. domstolsbeslutet, antagligen kommer att bli klart under morgondagen den 3 maj. Och eftersom Colombia hade helgdag kommande måndag så tyckte de absolut att vi skulle komma hem till Bogota idag för att Andreas under morgondagen skulle åka ner till Pasto för att skriva under diverse papper i domstolen.

Efter 2.5 timmars flygning i fasligt oväder landade vi mjukt i Bogota. Innan vi landade, cirkulerade vi runt i luften mellan Bogotá och Medellin under en halvtimme, eftersom det kraftiga ovädret gjorde att vi inte kunde landa i Bogotá på utsatt tid. Det var på hårstrået att vi behövde flyga till Medellin och invänta landningsbesked därifrån tills ovädret gav efter, men tillslut kom vi i alla fall till Bogota. Martha och hennes man Enriqou hämtade oss vid flygplatsen och körde oss till Zuetana.

På Zuetana hade hänt en del när vi var på San Andres. De flesta har fått sina sentencior och flera familjer var på väg hem. En del nya hade anlänt. Bland annat en familj från Frankrike som hade varit i Medellin och hämtat sina tvillingpojkar,8 år gamla. Vi kom på att vi satt bredvid dem på flyget mellan Paris och Bogota, men då pratade vi inte med varandra eftersom vi inte visste om varandras äventyr. Komiskt!

Länk till San Andres. Intressant information om ön och fler bilder.

3/5
I morse vid 6.45 kom vår taxichaufför Freddy och körde Andreas till flygplatsen. Hela dagen i Pasto gick åt att vänta och vänta. Han skrev under papper hit och dit och skulle ha hunnit tillbaka till Bogotá redan under samma dag, men de hann inte klart i Pasto innan flyget gick så han blev incheckad på ett hotell i stan. Det gick ett plan på morgonen dagen efter från Pasto som tyvärr var fullbokat, sa han var inte tillbaka i Bogota förrän vid sen eftermiddag dagen efter. Men han verkade trivas att vara själv i Pasto. Han satt en del på caféer och drack kaffe och pratade med folk. Han handlade också lite kaffe att ta hem till sig, sin pappa och svärfar. Så det gick ingen nöd på honom! Jag tror han tyckte det var riktigt avkopplande.

Under tiden tyckte hans fru i Bogota att det faktiskt hade varit trevligt att ha lite hjälp med barnen. Vi firade
8-årig bröllopsdag denna dag också och det fick jag påminna honom om...
Men det var väl inte så illa, att få en dotter på vår bröllopsdag!

Klara hade problem med magen hela dagen och jag bytte nog 10-11 bajsblöjor med diarré. Hon var laktos-intolerant som liten och fick kanske i sig något tokigt, fast vi gjorde allt vi kunde för att undvika något med mjölk i. Hon fick välling utan laktos likaså laktosfri mjölk i gröten. Däremot fick hon lite potatismos från köket idag som hon åt med god aptit som jag misstänker att det var vanlig mjölk i, trots att jag hade frågat mattanten innan jag gav henne den. Det var inte så mycket att göra åt. Det kan ju varit något som hon åt i går också. I Pasto råkade vi ge henne mjukglass två gånger på en dag utan att tänka oss för, men det blev vi varse om när hon bajsade vatten starkt som ättika, vilket gav en enormt röd stjärt! Vad det sved på stackars lilla rumpan.

Hon hade lite jobbigt med sömnen också och var rädd för att sova. Hon kunde kämpa en timme varje gång hon skulle sova och var riktigt trött, men vågade antagligen inte slappna av. Men när hon väl sov, sov hon som ett litet barn och sov mycket gott och länge. Annars var hon glad och ljuvlig. Så här dags reste hon sig själv upp och höll sig i bordskant eller dylikt. Hon var fysiskt tidig och vi kan inte låta bli att undra när hon ska börja gå...  (Nu kan vi avslöja att hon tog sina första steg vid nio månaders ålder.)

Lukas hade en kompis på hotellet, men längtade hem till sitt lego och Nalle Puh, men var fantastiskt go mot sina föräldrar och sin lillasyster. Han var så mån om henne och ville henne det bästa! I morse när Andreas hade åkt till Pasto, låg vi tre och myste i sängen. Hon fick en puss av storebror och sen sa han helt spontant: "Jag älskar min lillasyster!"

Under torsdagen fixade vi pass till Klara och en del annat praktiskt som var nödvändigt för utresan. Vi hade en del kvar att göra, se och handla i Bogotá, innan vi kunde boka hemresan.

                                                                   
                                                                                                       Hur söt kan man va?

4/5
Andreas kom tillbaka från Pasto och flygresan gick bra till Bogotá. Det regnade våldsamt denna dag och dagen efter såg vi bilder i den lokala dagstidningen på översvämningar i stan.

5/5
Martha hämtade oss på förmiddagen och vi åkte för att ta passkort på Klara och därefter vänta i en och en halv timme innan vi hade hennes Colombianska pass i vår hand. Vi var också på Air France kontor och bokade om våra hembiljetter och köpte Klaras biljett. Vi åkte hem två dagar tidigare än vi hade planerat.

6/5
Marta hämtade oss idag igen och vi åkte till ICBF:s huvudkontor i Bogotá. (Colombias statliga myndighet som ansvarar för adoptionerna). Där fick vi träffa personalen som sköter om alla adoptionsansökningar från hela världen. De tycker det är så roligt att i verkligheten få träffa familjer som de läst om och godkänt. Och vi delade den uppfattningen med dem. Det var roligt även för oss att få skaka hand och prata med dem som läst vår ansökan och som godkänt oss att adoptera från deras land. Skrivborden var fulla av ansökningar från familjer som väntar på att få godkännande och det kändes lite häftigt att veta att vår legat där också. De berättade att de får in ca 100 ansökningar per månad och det fanns då fem socialsekreterare som fick dessa på sitt bord. Var och en av de fem hinner godkänna fem ansökningar per dag. Det är alltså inte konstigt att det tar tid att bli godkänd!

Därefter var vi på Svenska ambassaden för att inskaffa Klaras provisoriska svenska pass.

Under kvällen passade familjen på att göra sig fina för den stundade hemresan. Klara klippte luggen, Lukas och Andreas klippte sig också och Andreas passade på att raka sig. 100 Skr för dessa tre var nästan för lite.
Jag slingade håret i två nyanser hos en frisör på samma gatan vi bodde på. Det skulle ta 2 timmar sa han, men eftersom jag antagligen var hans första blonda och svenska tjej, tog det 3.5 timmar! Det var riktigt roligt att bli så ompysslad och omgjord i håret. Efteråt blev jag klippt och friserad och när han var färdig hade han böjt varenda hårstrå inåt mot nacken. Luggen och håret fram kammade han bakåt och sprejade på som om han ville tömma sprayflaskan. Jag såg ut som Diana gjorde på 80-talet om ni förstår vad jag menar... För 3.5 timmar och två nyanser slingor betalade jag endast 500 Skr som säkert endast skulle vart en tredjedel av priset i Sverige. Nåväl, frisören var så nöjd med sitt arbete så han skulle väl gråtit om han fick veta vad jag gjorde när jag kom hem till hotellet. Sov (dock ej stående för frisyrens skull) utan liggandes för att under följande morgon ta mig en dusch för att få ner höjden på håret. I det stora hela är jag i alla fall nöjd och det var en kul grej! Jag föredrog dock en plattare frisyr...

                             
                                   En kväll kom det en musikgrupp till Zuetana som spelade Colombiamusik från landets provinser.
                                         Barnen fick vara med och spela till musiken och Willman (ägaren) lärde några av oss att dansa folkdans.

7/5
Idag åkte vi och familjen Nick, Karen och Corin Olsen från USA i bil under 2.5 timmar söderut, till en plats med vacker natur ca 9 mil utanför Bogota. Det var stundvis serpentinvägar, med backar upp och backar ner med storslaget vacker natur. Det var ingen avkopplande bilresa precis, för när vi åkte på denna utflykt fanns det inga bilbarnstolar eller bilbälten. Finns det säkerhetsbälte fram i bilarna så är det bra, annars är det bara att hålla i varandra och hoppas att man inte krockar eller blir påkörd i den galna trafiken. Ibland finns det halva säkerhetsbälten, till exempel remmen men inget att fasta den i eller tvärtom. Men efter ett par veckor i det myller av bilar och alla taxiresor hit och dit så tänker man inte på det längre. Människan är anpassningsbar! Det är faktiskt ganska skönt att halvligga i sätet eller sitta baklänges eller snett framåt och prata med dom som sitter på sätena bakom en. Lukas sov gärna liggandes i bilen under de långa bilturerna och Klara stod gärna upp och hoppade av glädje, glad över att hon slapp sitta still. Givetvis höll vi i henne. Kunde inte låta bli att undra hur det ska gå att få barnen att sitta i sina bilbarnstolar när vi kom hem.

Vi besökte en av Bogotas omnejds mest kända kaffeplantage och fick guidning under 1.5 timme på engelska av vår taxichaufför Freddy. Vi var där i början av en av årets två skördar och vi såg många röda bär i kaffebuskarna som handplockades av arbetarna. Vi fick lära oss att det är en lång process från planta till kokt kaffe. Flera lager skal ska behandlas av olika maskiner eftersom självaste kaffebönan är längst in. Maskiner rensar sedan bland bönorna och sorterar dessa i olika högar efter kvalité. De finaste bönorna exporterat utomlands, de sämsta stannar inom landet. Vi blev rekommenderade att köpa bönor där, då de hade bönor av äkta fin kvalité. Vi fick tips om att det malda kaffepulvret innehåller all möjlig kvalité, så det bästa är att köpa bönor och mala själv. Vi köpte med oss en påse hem som vi dricker till fint. Fabriksgolvet var lagt av klinkers med kaffebönor målat på och hela byggnaden luktade fantastiskt gott!

                       
                                Två familjer som gillar kaffe!                                                Utsikt från restaurangen vi åt på under resan tillbaka till Bogota.

På hemvägen stannade vi och åt lunch på en restaurang med en fenomenal utsikt över berg och dalar. Vi satt i små bungalows med halmtak. Efter middagen badade pappor och barn i restaurangens swimmingpool. Sedan åkte vi vidare till en orkideéutställning en bit därifrån. Tyvärr var det inte högsäsong för blomningen på orkideérna, men vi fick ändå se många av alla dessa vackra och svindyra konstverk. Vi fick se plantor med vackra blomster-stänglar för 1 500 Skr som var importerade från Asien som vi livrädda att våra väskor skulle råka fastna i och dra ner när vi gick i de smala gångarna. En medelsvensson här i Colombia som till exempel arbetar som servitris har en medel månadslön på ca 1 500 Skr. Så detta är såklart väldigt mycket pengar för en blomma och för oss också för den delen...

Det var en rolig och intressant resa vi fick uppleva denna dag. Det är ju så i Colombia, att säkerheten varierar och det var betydligt säkrare i Bogotáregionen idag, jämfört med när vi var där för fyra år sedan. Då fick vi överhuvudtaget inte åka utanför Bogota.

8/5
Idag tog Martha och hennes båda tonårsbarn med oss till en av de äldre stadsdelarna i Bogota för att besöka en marknad. Det blev inte så mycket handlat. Några presenter till våra familjemedlemmar och lite till oss själva. Vi köpte bland annat kaffeljus som luktade fantastiskt gott och tänkte att de kunde bli fina presenter till våra syskon och föräldrar.
Idag var det Colombias Morsdag. Morsdag är en stor happening i Colombia så det var många affärer stängda denna dag som om det var en helgdag. Under middagen på hotellet blev vi mammor överraskade av Willman och Claudia (ägarna) som gratulerade oss med varsin ros och en burk med chokladöverdragna kaffebönor.

Under eftermiddagen gick vi till MC Donalds och åt lunch i det fina vädret, varm och skön sol och vind. På kvällen såg vi en film tillsammans med Nick och Karen. Under filmen kom städerskan med en överraskning; två skålar med popcorn. Vi kände oss som barn på julafton!

9/5
Ett par dagar innan vi åkte hem besökte vi en av de högsta punkterna över Bogota, Monserate. För att komma dit kan man åka linbana eller tåg. Eftersom linbanan var stängd denna dag, tog vi tåget som gick rakt uppför bergskanten. Resan tog 5 minuter och Freddy sa att det var 70% lutning. Väl ur denna återstod en pilgrimsvandring till fots ännu en bit högre upp, till en vit katedral där det hölls högmässa dagen till ära. Det var många människor där och vi hörde vacker musik ur högtalarna. Av bilderna kan ni ana den vidunderliga utsikt över Bogotá som sträcker sig milsvid åt alla håll.
Bakom kyrkan låg en marknad som sålde mat och krimskrams. Mycket skräp i vårt tycke. På hemvägen tillbaka till hotellet, åt vi middag på en restaurang i downtown Bogotá som heter Casa Viaja. Andreas och jag åt middag där fyra år tidigare, dagen innan vi fick Lukas, så det var festligt att vara tillbaka där igen.

                              
                                Lukas ger Klara en puss... gosigt!                                                                Familjen samlad på Monserate

                                          
                                                                                    Vidunderlig utsikt från Monserate över Bogotá.

10/5
Idag, tisdagen den 10 maj var det dags att åka hem till Sverige! Det var med blandade känslor vi la oss igår kväll. Sista natten i Colombia på mycket länge. Det skulle såklart bli kul att komma hem, men vi har haft det så bra på vår resa och är så glada över våra härliga barn! Vi vaknade tidigt för att hinna med resten av packningen vi inte hann med i går kväll när barnen somnat. Jag (Cecilia) slängde i mig en snabb frukost för att sedan hinna göra en manikyr och en sista shoppingtur i Bogotá.

Vid tvåtiden kom Freddy och hämtade oss. Efter utcheckning på hotellet och farväl av våra nyvunna vänner som blev kvar ett tag till, körde han oss till Eldorado, flygplatsen i Bogotá. Efter att ha kört igenom våra fyra resväskor genom röntgen, blev två av våra väskor uttagna för stickprovskontroll. Detta händer ofta och hör till säkerheten och är inget ovanligt för att vara i Colombia, men det kändes inte roligt att någon snokade i våra väskor framför ögonen på alla andra resenärer. Men när vi tittade oss omkring så var det fler som råkade ut för detta. De smakade på innehållet i Klaras vällingflaskor och våra små glasburkar med sand och havsvatten från San Andres, bläddrade igenom böcker och öppnade kaffepåsar på jakt efter... ? Knark...? Bomber...? Tillslut beslagtog de fem av våra nio ljuskuber med kaffebönor, eftersom det var förbjudet att ta med sådant på flyg på grund av brandrisken under flygresan(?!). Det hjälpte inte att vi bönade och bad. Vi fick lämna kvar dessa i Colombia och gav dem till Freddy som dricks. De resterande ljuskuberna fick vi med oss hem eftersom de låg i en väska som de redan godkänt och skickat vidare.

Väl igenom första passkontrollen fick vi gå till emigrationskontrollen. Där visade vi upp våra pass igen och papper på domstolsbeslutet gällande adoptionen lämnades för att ge Klara rätten att lämna landet. Innan vi kom till sista passkontrollen till gaten, tog vi en snabb fika och köpte upp våra Colombianska pesos.

Vid gaten var det boardingtime och det visade sig att flyget tänkt gå tidigare eftersom det var få passagerare. Vi lyfte 20 minuter tidigare, vid 17.30 lokal tid och efter att ha fått middag, somnade Klara i sin babybasket och sov gott i sex timmar. Lukas bäddade vi ner i filtar på en tvåsist och där han sov gott i fem timmar, medan vi satt och försökte sova i våra stolar. Det var så få människor i flygplanet att folk låg raklånga tvärsöver fyrstolssätena i mitten. Vid fyratiden på morgonen, colombiansk tid, blev vi väckta och blev serverade frukost. En timme senare landade vi i Paris. Vi hade inte haft några magsjukor under hela resan, men just när vi skulle till att landa fick jag sån akut diarré att jag undrade om jag överhuvudtaget skulle våga lämna flygplanstoaletten! Vi gick av sist och transferbussen körde oss från planet till terminalen där vi direkt gick till vår nästa gate. Vi hade ca 2 timmar på oss tills planet skulle lyfta till Sverige. Magen var ok igen.

Vid 12.35 lokal tid i Paris lyfte planet mot Landvetter i Göteborg. Den känslan, att sitta ett par timmar hemifrån oh veta att våra familjer är på väg till flygplatsen är hisnande. Nästan nervöst! Vid tretiden mötte oss våra härliga familjer och välkomnade oss hem. De fick äntligen träffa Klara för första gången efter lång väntan! Ja, det var underbart! En lyckans stund. Det var härligt att träffa alla igen och att få se mötet mellan dem och barnen. Innan vi kom ut till dem var Lukas så förväntansfull och glad över att hans kompisar hade väntat på honom. Han sken som en sol och var lycklig över att vara hemma igen!

Så småningom körde vi hem till vårt hus och där vankades det överraskningsfest med middag, fika och presentöppning. Frampå kvällen var vi trötta efter den långa resan, så de 20 började sakta dra sig hemåt till sitt. Vilken härlig dag!

Överlag hoppas vi att det märks att vi har haft en toppen resa under dessa fyra veckor och två dagar. Vi har haft många upplevelser av både det ena och det tredje. Men framför allt har vi fått en liten familjemedlem till och vi är så obeskrivligt glada över var två barn, Lukas och Klara. Och vi hoppas att vi får tillfälle att besöka Colombia igen när barnen blir äldre, för Colombia har ännu djupare i våra hjärtan, blivit vårt andra hemland!

                                                   Efter drygt fyra veckor i Colombia landade vi den 11 maj och
                                                                                gick ut till väntande familjer på Landvetter!