Resan till Lukas
9 aug
01 - 14 sep 01
 |
9/8-2001
Tidigt denna torsdagsmorgon rullade bilen mot Göteborg vid fyratiden på
morgonen.
Trötta, men förväntansfulla äntligen på väg till vår son. Eller rättare sagt klarvakna!
Vi lyfte strax efter sju, mellanlandade i Paris och kom till Bogotá lokal tid
klockan fem på eftermiddagen... Då var klockan 22.00 här i Sverige. Flygresan tog 13 timmar
från Landvetter till Eldorado som Bogotás flygplats heter.
9/8
Nu har vi äntligen kommit fram till La
Villa De Santa Barbara, ett av pensionaten för adoptivfamiljer i
Bogota. Resan gick bra. Vi var 45 minuter försenade till Paris, och steg
ut och sprang mot Colombiaflyget samma tid som vi skulle varit där och checkat
in. Bråttom.
När vi kom på nästa flyg blev det också försenat med 1.5 timma.
Air France är ett mycket fint flyg. Bland annat så hade alla en egen
liten TV-skärm på sätet framför där man satt, så vi tittade på
filmer, spelade spel, lyssnade på musik, och såg
på kartan var vi befann oss i luften.
Väl framme, mötte oss Antonio, en taxichaufför som är anställd av
Adoptionscentrum och hotellet där vi bor på. Vi kom till hotellet precis
lagom till middagen, klockan 6 på kvällen, lokal tid. Vi har bekantat oss med de andra familjerna. Fick veta att vi är de enda
svenskarna här en bra tid framöver. Vi som hade med oss färska dagstidningar
från Sverige och Rappakalja...
Efterhand som timmarna gick vidare, blev vi tröttare och tröttare, och
vid niotiden somnade vi. Hade då varit vakna i 25 (!!) timmar!
10/8
Efter frukosten gick vi till ett stort köpcenter, Unicentro, ett par
kvarter härifrån. Det kändes inte alls så otäckt som vi hade väntat
oss och hört, men givetvis måste man vara på sin vakt ändå.
Vad många affärer!! Kläder och grejer i mängder! Många anställda i varenda
liten butik. När vi gick in över tröskeln till butiken, flög de
på oss och lämnade oss inte med blicken, förrän vi
frågade om de pratade engelska. Då försvann de och vi kunde titta i lugn
och ro. De flesta pratar ingen engelska alls. Vi tror också
att det är så att varje expedit får poäng för vad de säljer. Det är
därför de är så efterhängsna.
Pilar och Olga Lucia som jobbar för AC var
här idag och hälsade på oss. Båda har träffat Lukas och de tycker att han är
så
fin. Vi frågade Pilar om vi kunde få honom tidigare än tisdag, men
det gick inte.
11/8
Det känns att vi redan har kommit bra ifatt oss med klockan.
Vi var på köpcentret idag igen. För att fördriva tiden. Det är avancerat att handla i Colombia. I en liten, liten butik där det i
Sverige skulle ha arbetat 1 person, jobbar 3 eller 4 stycken. Kan det vara ett sätt att ordna till arbetslösheten?
Vi skulle köpa oss en karta över Bogota. Person #1 tar fram en karta.
Person #2 ger han ett kvitto, som han ger till oss. Han går och ger kartan till
person #3 som lägger kartan i en påse, som han sedan lägger på en hylla innanför
disken. Vi betalar till person #4 som vi ger kvittot till som vi fick av person
#1. Slutligen går vi till person #5 som vi ger det nya kvittot till, hon letar
upp påsen med kartan och ger den till oss. Nu har vi köpt en karta!
Nu i efterhand ångrar vi lite att vi kom så tidigt som 4 dagar innan
vi får Lukas. Det hade alla gånger
räckt med lördag eller måndag nästa vecka. Vi visste ju innan vi åkte
att vi inte skulle få honom förrän på tisdag, men det var svårt att
ändra biljetterna.
12/8
Idag söndag var det marknad i ett hotell i närheten. Vi gick dit och köpte
typiska grejer från Colombia. Bland annat handgjord keramik, väggbonad
och en tavla med Lukas första namn på och vad det betyder.
13/8
Under 5 timmars lång utflykt med bil har vi sett Bogota.
Taxichauffören fick verkligen slita! Han förstod inte ett ord engelska och
vi knappt ingen spanska. Föreställ er bilden i full rusningstrafik; att vi
sitter i baksätet med ett spansklexikon, karta och adresser dit vi vill, och han
fattar inte ett ord!! 2 gånger fick han ringa till en annan taxichaufför som
pratar engelska. Han fick översätta mellan oss...
Vi hade i alla fall trevligt och har sett mycket
intressant. Den vackraste utsikten över Bogota tror jag vi har fått se. Bogota är 2.5*2 mil i omkrets och här bor ca. 8 miljoner.
Vackert!
Vi besökte Bogotas gamla stadsdel, La Candelaria som har vackra hus och fina kvarter.
Minas de Colombia är en guldfabrik, där de gör guldsmycken och
slipar smaragder (gröna ädelstenar) som är typiska för Colombia med 18 karat
guld.
På väg hem stannade vi i en sportklädesaffär och köpte en Colombiansk
fotbollsdress till Lukas. Gul, blå och röd. Tröja, shorts och ett par röda
strumpor.
Den 14 augusti fick vi äntligen vår älskade
lille Lukas
Äntligen ska vi få vår son!! Den stora dagen är här och vi är
nervösa, men otroligt förväntansfulla. Det var svårt att förstå
vad det verkligen vad som skulle hända.
I morse, 8.15, kom taxin som skulle ta oss till ICBF:s kontor. Pilar och
Olga hämtade oss och iväg for vi. 2 kameror, videokameran och saker vi ville
skänka var med.
Kontoret var rörigt och högljutt. I rummet bredvid där vi satt
pågick det en kurs för fostermammor tillsammans med barn de skulle ha hand om. Minst
sagt rörigt med 15 små barn och lika många vuxna i rummet bredvid.
Vi hänvisades först till ett annat litet rum, där vi fick träffa
Lukas försvarare. (Alla barn som adopteras från Colombia har en
försvarare.) Efter en kvart kom en socialarbetare in. Hon hade hela Lukas mapp med papper, kort och annat. Vår
mapp som vi skickade dit den 22 juni 2000 fanns också där. En annan kvinna
kom också som var Lukas socialsekreterare. Hon hade haft ansvar för
honom framtill nu. Hon sa att de hade kommit...
Om och om sa alla att det är viktigt att vi är lugna vid överlämnandet. Är
vi nervösa så känner han det, och då blir han också orolig. Hur lätt är det att
inte vara nervös?
Vi fick träffa vår advokat som ska företräda oss i domstolen. Bra att han
pratade engelska, det gjorde inte de andra.
Tillslut gick vi tillbaka dit vi satt först och fick träffa Lukas socialsekreterare
igen. Vi fick en till där hon hade samlat bland annat vaccinationskort, kopior på hans små fötter vid
födelsen, ett flertal bilder när han var nyfödd och vid 3-4
månader ålder.
_______________
Så kom då den stora stunden. In kommer hon med
Lukas
på armen. Vilken
guldklimp. Han har på sig en röd polotröja,
blå snickarbyxor i
manchester och små skor.
Han är verkligen underbar...
Hon sätter honom i mitt knä och Han bara tittar på oss.
Han rynkar pannan lite, men
blir genast förtjust i en färgglad
mjukisclown som vi har med oss, och
en röd filt. Det är
svårt
att med ord förklara hur detta känns...
Det
är fantastiskt!
Ögonen vattnas och vi
ler tillsammans.
Känslan är högtidlig,
overklig men så naturligt...
Han har fått föräldrar och vi har fått en son.
_______________
På väg ner
till taxin somnar han innan vi hinner ner för trappan. Han ler när
han sover...
Vi har nu haft honom i 15 minuter. Han sover hela vägen hem i
taxin. Vaknar inte förrän vi kommer till pensionatet.
Han är vår son.
18/8
Nu har vi gjort vårt! Nu börjar väntan på att vi ska få åka hem
till Sverige.
Idag var vi på intervjun på ICBF (barnens
sociala myndighet). Alla som adopterar från
Colombia måste på denna intervju innan advokaten kan ta handlingarna
till domstolen och de kan ta upp fallet.
Det låter allvarligt, men det är det inte. Resan dit, från hotellet tog
30 minuter och hela intervjun ca. 3 minuter. Huvudkontoret är mycket
oorganiserat, vilket ledde till att när vi kom dit, så fick vi vänta
ca. 20 minuter och de sa: "Nej, är ni redan här...!" Det var
barnens försvarare som höll intervjun och Pilar översatte från spanska till
engelska. Hon ställde bara 2 frågor. Har Ni några frågor? Fungerar allt bra?
Detta tog 3 minuter.
På tisdag lämnar vår advokat in handlingarna för lottning. En dator lottar ut vilken
domstol vi kommer att placeras i.
I Bogota finns det 22 domstolar och #1 och #7 sägs vara de snabba
och #22 den drygaste. Vi kan ju alltid hoppas... Men även om man får #7 tex. så kan ju domaren bli sjuk eller bestämma
sig för att bara vara ledig ett par veckor, så egentligen spelar det
ingen roll. Anledningen till att #20 är så långsam beror på att domaren inte är
glad i internationella adoptioner...
Annars anpassar vi oss mycket bra till varandra. Lukas har en mycket envis och stark vilja. Han brottas med sovtiden, så
länge det bara går. Han sparkar med benen när han får sin välling, för
att hålla sig vaken. Vaknar några gånger per natt och får välling en
gång. Han sover 1.5 timme på förmiddagen
och 2-3 timmar på eftermiddagen. Han är ljuvlig vår gosse. Med leendet på skaft hela tiden.
20/8
Idag går tvättmaskinen för fullt. Imorgon åker vi till San Andres som
är en ö i Karibien som tillhör Colombia. Det ska bli skönt att få åka till
värmen!
För första gången åker Lukas flygplan! Det är roligt att se hans reaktion. Bra
också att vi får öva oss lite på denna korta resa (2 timmar) innan vi flyger
hem till Svedala, som ju är en betydligt längre resa...
|
26/8 |
|
Vi mår prima och har kommit tillrätta i vår behagliga bungalow. Det finns ödlor på toaletten, geckos. Genomskinliga och äckliga. Jag fick diarré en dag och där klättrade en på väggen precis bredvid. Konstigt, men diarrén stannade av. Och som Andreas uttryckte det: Mitt i naturen, släng er i väggen... |
|
30/8 Det är tyvärr regnperiod på San Andres nu i augusti-september. men solen skiner ändå emellanåt. Andreas och jag är ganska bruna faktiskt, men inte om vi jämför oss med Lukas. Han har blivit chokladbrun! I går åkte vi på en rostig plåtbåt ut till en större båt där vi fick sitta nere i skrovet, som var byggt av glas för att titta på fiskar. Meningen var att vi skulle se fina färger och karibiska fiskar, men eftersom det regnade såg vi inte så mycket. 1/8 I dag hyrde vi en bil med chaufför och åkte runt San Andres under 3-4 timmar. Andreas snorklade i havet, som han sa kändes som ett jättelikt akvarium. Fiskarna åt bröd ur handen på honom. |
 Son och far i skuggan utanför vår bungalow #9. Smakade mumma i hettan - dricker ur kokosnöt på Jhonny Cay...
|
|
Här bor flera andra skandinaviska
adoptivfamiljer, samtidigt som vi. Kul att få
prata svenska!! 3/9 Kan med glädje nu meddela att idag ringde Pilar och sa att hon hade glada nyheter! Vi har nu fått vår SENTENCIA!!!! Det tog alltså ca två veckor efter att handlingarna lämnades in till domstol #1 till domstolsbeslutet. Vi gick direkt till Aviancas kontor på ön, och vi åker tillbaka till Bogota redan i morgon!! Vi har haft det underbart på San Andres, fast nu längtar vi bara hem... San Andres - Intressant information om ön. Välj engelska. |
5/9
Tillbaka i Bogota.
Idag har det varit en mycket aktiv dag! Vi fick sentencian för ett par
dagar sedan och idag har vi fixat en massa papper. Sentencia är
domstolsbeslut på spanska. Klockan 9 lämnade vi Santa Barbara och vi var tillbaka vid
16-tiden på
eftermiddagen. Kära vänner vilken procedur det är att adoptera, och vad många människor
som är involverade i minsta lilla handling!! Varje papper har skrivits
under och stämplats - vi vet inte hur många gånger...
Efter att ha varit i en affär och köpt en kakburk till en sekreterare
(man ska ge gåvor till höger och vänster), så åkte vi till den
byggnad som har alla domstolar, uppdelade på 2 ingångar. Varje domstol har sedan sitt egna kontor i den ingången. Vi fick vänta nästan
1 timma där innan vi var färdiga. Här skrev vi under sentencian.
Alla papper måste ju kollas över flera gånger så att namn och siffror
stämmer och sedan så ska det skrivas signaturer och det ska stämplas.
Vi for vidare till den sydligaste delen av Bogota, där vi besökte ett
notariat publicus. Det tar ca. 3 timmar att köra genom Bogota när
det är rusningstrafik, så det tar tid att komma fram.
På detta Notarius Publicus var det lång kö och nästan alla hade ett
nyfödd barn i famnen. I Colombia måste alla barn innan de är 1 månad, bli
inskrivna i det notariat där de föddes, och få sin fot stämplad som en slags id-handling.
Advokaten kände chefen så vi blev inbjudna på hans kontor där vi fick kaffe. Han
frågade oss om vi älskade Lukas och sa flera gånger att nu har vi honom
för hela livet. Han gratulerade oss att vi från och
med nu är föräldrar till Lukas. Han betonade att han inte har några
andra föräldrar nu, utan att vi är hans mamma och pappa.
Nästa instans var att kopiera passen och få ett annat notariat att
intyga kopiorna.
Därefter tog vi passkort på Lukas. Vilken söt
unge, var det många som sa. Stolta föräldrar!
Så fick vi hans colombianska pass med hans kort på. Det krävdes 6
personer att ge oss detta... Snacka om byråkrati!!
Vi for vidare till svenska ambassaden, för
att ansöka om hans tillfälliga
svenska pass. Det räcker i 2 veckor och vi kan hämta ut det när
ICBF ger klartecken att vi kan åka hem. Detta är det enda som vi har kvar
nu, om vi har förstått allt rätt.
8/9
I kväll ordnade ägaren till pensionatet en hejdundrande fest för oss fyra familjer
som fått sentencian. Alla inom en vecka. Vi fick tacos och blev bjudna
på vin som den franska familjen tagit med. En orkester på tre män med
olika instrument och starka sångröster var inbjudna och underhöll
under middagen. Vi fyra familjer bjöd på 3 olika sorters tårta. Det var en
trevlig kväll! Konstigt att vi snart ska skiljas åt.
10/9
Om 4 dagar är vi på hemväg. Från Bogota
till Paris för byte och till Göteborg tar det ca 15-20
timmars resa. Här flyter ju inte allt som man är van vid att det gör
hemma.
Om flyget skulle gått på eftermiddagen ena dagen, men råkas flyttas till nästa dag, så är
det
ingen som lyfter på axlarna för det.
Och något sätt har vi kommit in i den lunken, vi också. De har nog inte
så många
fall av
hjärt -och kärlsjukdomar som vi har i västvärldens stressade
samhälle. Har gäller; det vi inte hinner eller vill göra idag, det gör vi
imorgon eller någon annan dag... om vi vill..."
| Vi och familjen från Luxemburg har varit på det världsberömda
guldmuseet Museo del oro här i Bogota. Det är det största i världen, så det var ju bara ett måste... 
|
2/9
Nu sitter vi här, sista kvällen i Bogota. Väskorna är packade
och
överfulla. Det känns lite sorgligt att åka härifrån, vi har
ju
trivts så bra här. Att lämna de vi lärt känna känns tråkigt.
Men givetvis längtar vi också
hem. Till våra familjer, till
hemmet och allt som är hemma. Vi vet ju att
både vi och
våra familjer längtar efter mötet med varandra. Vi har
mycket
att berätta och många kort att visa. Det viktigaste
av allt är att de
får träffa Lukas och lära känna honom!
Känner mig lite oroligt inför hemresan efter terrorattacken i
New York
hände igår. Men det är väl säkrare än någonsin
att flyga nu. Får vi hoppas.
 |
13/9
Antonio hämtade oss efter lunchen. Vi var på Bogotas
flygplats
fyra timmar innan flyget skulle gå, just för att säkerheten
är extra
stor nu. Vi lyfte 1.5 timme för sent. Lukas som gott i sin säng
nästan hela flygresan till Paris.
Vi landade i Paris 15 minuter innan
planet till Göteborg skulle gå till
Göteborg. När vi kom fram till vår
gate, hade planet till Göteborg gått för
20 minuter sedan! Vi veta
att nästa flyg går 7 (!!) timmar
senare. Det skulle betyda att vi
landade i Göteborg 22.00, istället för
15.00, som vi tyckte att vi
hade planerat in så bra.
Vi gick runt på flygplatsen och letade
praktiskt taget hela tiden efter
en redig soffa att sitta på. Fanns
inte en enda på hela denna gigantiska
nationella flygplats mitt i
Paris!
Någon vagn hade vi ju inte heller till Lukas, utan fick bädda
åt honom
i korgen vid handtaget, på en vagn för resväskor. Där
sov han
gott, med
benen
i vädret. Det var bara kroppen och
huvudet som
fick plats. Allt är möjligt!
 |
Så satt vi plötsligt där på
flygplanet mot Göteborg. Lukas fick sin välling för att vara pigg vid
hemkomsten. När vi gick ur planet och mot utgångshallen, såg vi 14 näsor
tryckta mot glasrutan. Näsorna tillhörde våra älskade familjemedlemmar. De
stod på den ena sidan av glasrutan i
vänthallen. På andra sidan stod vi. Nu var vi inte mer än några steg
från varann.
Vilken känsla och vilken atmosfär! Ingen kunde ha undgått att förstå
vad som hände.
Vår lille Prins log mot alla och de hälsade oss
välkomna hem...
