< Tillbaka till "Gamla Ljungbybilder

Följande mycket intressanta berättelse om Frank och Amanda Peterssons emigration och liv i Colorado har nedtecknats 1992 av sonsonen David E. Petersson, Lakewood, Colorado.

INLEDNING

Historiebeskrivningen av vårt land och dess folk har koncentrerats kring de få som har omfattande meriter, hållit tal, skrivit böcker, lyckats i affärer, haft officiella befattningar, deltagit i militära slag eller på annat sätt exponerats för allmänheten. Sällan hör vi något om vanliga familjer som arbetat hårt, slagits för sitt dagliga bröd och uppfostrat sina barn till goda medborgare.

Frank och Amanda Petersson är typiska representanter för de vanliga svenska emigranterna som kom till Amerika för att söka efter frihet och större möjligheter än de hade i det gamla landet.

När jag började detta projektet sökte jag särskilt efter det som för mig var ett mysterium - nämligen, hur var de där 50 - 60 kusinerna i Georgstown släkt med oss? Nu vet vi att åtminstone några var barn till Johannes Petersons systrar. Han var vår farfars far. Men det fanns ännu mer som var okänt. T ex vem var "Grandma" Wing och är Magnusons familj i Eaton släkt med oss? Vilken båt reste Frank och Amanda med på deras respektive resor till Amerika? Hur mycket kostade resan? Vilka var deras anledningar till resan? Finns det några särskilda historier att berätta för oss om Franks liv i Georgstown och från gruvorna. Dessa och andra frågor väntar på att bli besvarade.

Det finns många delar av deras liv som jag fortfarande söker mer information om. Varje liten upplysning hjälper till att fylla i några hål och det leder nästan alltid till ytterligare information. Jag har för avsikt att fortsätta sökandet och är glad över om jag kan dela med mig en uppdaterad version av denna berättelse. Om ni har någon information om våra farföräldrar eller andra aspekter på deras liv skulle jag bli mycket tacksam om jag får ta del av det.

När jag formulerade denna berättelse om mina farföräldrar, som jag aldrig känt, kändes det ändå som om jag känner dem åtminstone lite grand. Jag hoppas att Du också känner på samma sätt

Jag vill särskilt tacka Harry, Anna, Mabel och Vic för att de delat med sig av sina minnen om sina föräldrar och speciellt för att ni stått ut med alla mina frågor.

FRANK OCH AMANDA PETERSON

Den 8 april 1891 gick Frank Peterson ombord på ett skepp i Göteborgs hamn i Sverige och började en lång resa till ett nytt liv i Amerika. Den utvalda dagen hade han sagt adjö till sin familj på gården i Dragaryd, sydväst om Ljungby, och stigit på ett tåg som skulle ta honom på den 20 mil långa resan till Göteborg. På vägen hade han tid att reflektera över sitt beslut att lämna sitt fosterland och sin familj för att påbörja ett nytt osäkert liv i den nya världen.

Livet i Sverige i slutet av 1800-talet hade inte varit lätt för lantbruksbefolkningen. De prissänkningar som förorsakades av import av utländskt säd var en tillräcklig droppe för att göra det än svårare att uthärda livet på de steniga åkermarkerna i Småland. Den stora massan av jordbrukets emigranter koncentrerades till böndernas söner och döttrar, som levde hemma som drängar och pigor. Nästan alla var ogifta och deras framtidsmöjligheter i en överbefolkad jordbruksnäring var osäker. Detta var sanningen inte minst för de många syskon där endast en eller möjligen två av dem kunde räkna med att ta över sina föräldrars egendomar.

Dessa ekonomiska faktorer och de stora möjligheterna påverkade honom i sitt beslut att lämna Sverige. Ännu mer viktigt för Frank vid den tiden var den nära förstående inkallelsen till militärtjänstgöring. Landet var inte i krig och hade inte varit det på många år och förväntades inte komma i krig i en överskådlig framtid. Inkallelsetiden var endast 90 dagar, men ändå hatade Frank tanken på militärtjänstgöring. Militärtjänsten var alltför lång, betalningen var mycket låg, exemplen på omild behandling var talrik, mat och levnadsförhållanden var dåliga och förekomsten av smittsamma sjukdomar var vanliga. Harry påstod att hans pappa hade sagt att de flesta svenskar fruktade ryssarna och var beredda på att en invasion var möjlig.

Frank var också säker på att han kunde "göra det" i det nya landet och var övertygad om att han hade något att ge Amerika.. Han var väl medveten om nödvändigheten av yrkesskicklighet för att tjäna sitt uppehälle genom breven hem till Sverige från sin äldre syster och fyra äldre bröder som hade emigrerat till Georgstown, Colorado, före honom.

Genom att använda de pengar han tjänat och som troligen spätts ut med pengar från släktingarna i Amerika köpte han biljetter till New York. Huvuddelen av de svenska emigranterna gick ombord i Göteborg på speciella båtar, som tillhörde Wilsonlinjen och var destinerade till Hull på Englands östkust för att därifrån resa med tåg till Liverpool för slutlig embarkation. En konstant reduktion av biljettpriserna hade gjort det möjligt för många intresserade relativt fattiga emigranter att fullfölja sina intentioner.

Frank föddes den 29 november 1871 och var den sjunde av tio barn till Johannes och Inga Kajsa Nilsdotter Peterson. Hans föräldrar ägde en liten gård i samhället Dragaryd sydväst om Ljungby. Frank gick i skola i Kånna, förmodligen endast sex klasser som var vanligt i Sverige vid den tiden. Det är möjligt att han fortsatte till åttonde klass, men ingen tycks känna till detta efter hans död.

Alla Peterson barnen gick till skolan från hemmet i Dragaryd, en väg på flera kilometer. Farbror Ted (Franks bror) sade att de under vintern åkte "skridsko" på sina träskor på den frusna marken och sjön på vägen till skolan. Isskorpan tärde extremt hårt på dessa skorna. I varje fall kom den lokala skomakaren i flera dagar hem till dem för att tillverka träskor till hela familjen.

Frank lärde sig att arbeta hårt redan i tidig ålder genom att tvingas hjälpa till med arbetet på gården. Han slog hö med en lie, samlade ihop det med en högaffel och hängde upp det på stängsel på fälten för att torka. Efter torkningen hjälpte han till att lasta höet på hästvagnar för att sedan kasta upp det på ladugårdens loft. Senare, som tonåring, hjälpte Frank också till på grannarnas gårdar med deras arbete för att tjäna lite extra pengar.

Franks äldsta syster Emili och hans fyra år äldre bror hade tidigare emigrerat till Amerika. Emili och Nils Peter reste till den nya världen tillsammans den 15 mars 1880, när Frank endast var åtta år gammal. Sven Magnus följde efter endast tre månader senare så Frank hade knappast någon reell chans att lära känna dem särkilt bra. John Edward och Carl Gustaf emigrerade 1886. Alla Johannes Petersons tre systrar (Franks fastrar) hade emigrerat till Amerika tidigare och alla tre slog sig ned i Georgstown. (Detta är fel. Endast en av dessa tre systrar emigrerade till Amerika, men däremot strängt taget alla deras barn - Lennart P.)

När Emili och Nils Peter kom till Amerika hade de inga intentioner att stanna permanent. Emili kom helt enkelt för att hälsa på sina fastrar och kusiner och för att arbeta ett litet tag innan hon återvände. Hur som helst, hon mötte och blev kär i Georg Logg. De gifte sig på juldagen 1882. Hon återvände till Sverige 1887 med sina två söner för att hälsa på sin familj. Hon stannade ett år och när hon återvände 1888 följde farbror Ted med som då var nio år gammal.

Nils Peter återvände till Sverige i november 1884 och hade med all säkerhet många historier med sig att berätta om livet i och omkring Georgstown. I juni 1885 gifte Nils Peter sig med Stina Kajsa Bengtson, en äldre syster till Amanda Bengtson. Vi kan bara gissa att Frank förmodligen blev bekant med Amanda någon gång mellan Nils giftemål och Franks avresa till Amerika.

Vi vet knappast något om Franks föräldrar och hans relationer med dem. Kommentarer som gjorts av olika familjemedlemmar indikerar att Johannes var en sträng lärare åt sina barn och de flesta av dem visade aldrig några samvetskval för att de lämnade sin far. Tiderna var naturligtvis hårda och där fanns ingen tid för kärlek och uppmärksamhet för varje barn i den hårt arbetande familjen.

Med alla dessa tankar rinnande genom hans minne var Frank säker på sitt beslut att lämna landet. Det fanns endast begränsade möjligheter för honom i Sverige. Han hade ingen tanke på att fullgöra den obligatoriska militärtjänsten och han visste tillräckligt mycket om Amerika för att vara säker på att han skulle få ett arbete där. Framgångarna i Amerika skulle också ge honom tillräckligt med pengar för att kunna återvända till Sverige och köpa en gård om det inte fungerade tillfredsställande för honom.

Tågresan till Göteborg tog nästan en hel dag. Han övernattade på ett lokalt hotell nära Göteborgs hamn. Tidigt nästa morgon gick han ombord på Wilson Lines ångbåt för resan till England. Två dagar senare kom han till Hull i England och tog sedan tåget till Liverpool. Där gick han ombord på en annan ångbåt för den två veckor långa resan till New York.

Ombord på skeppet fanns det inte så mycket att göra. Frank hade förmodligen lärt sig några engelska ord av sin bror, men nu stod han där plötsligt bland folk som talade många olika språk och inget av dem förstod han. Till att börja med var han besvärad av att använda sin rudimentära engelska, men snart började han livligt använda några få basord. Den kalla temperaturen och vinden på nordatlanten vid denna tid på året gjorde det omöjligt att tillbringa någon längre tid på däck. Större delen av utrymmet var ändå reserverat för första klass passagerarna. Han hade också problem med sjösjukan de första dagarna, men kom över det genom att ändra på sina matvanor.

När de anlände till New Yorks hamn trängdes de flesta passagerarna på däck för att få en första glimt av Frihetsstatyn och själva City. Frank var ivrig att komma av skeppet för att börja ett nytt spännande liv i Amerika, men också lite skrämd över storleken på staden och de språkproblem han kände.

Skeppet lade till vid en kaj som kallades Bowery. "Ellis Island skulle ännu inte öppna för ett nytt år". Det kändes som om processen med emigranterna varade för evigt.

Liksom de flesta emigranterna stannade Frank förmodligen minst en dag i New York för att få fler intryck. Sedan gick han till "Grand Central Station" för att efter vissa svårigheter köpa sina tågbiljetter till Chicago. Största delen av det område som denna del av resa gick genom var inte så olikt hemlandet. Mängder av träd och vatten. Men när han närmade sig Chicago började han se gårdar större än han någonsin sett i Sverige. Han bytte tåg i Chicago och påbörjade den sista stora delen av sin resa. Präriens storlek och farmernas storlek överraskade honom. Även om hans bror hade berättat för honom om detta så var det ännu mer ofantligt än vad han någonsin kunnat föreställa sig. När han kom fram till Colorado vid Julesburg var landskapet mer brunt och fuktigt jämfört med det han rest genom. Flera timmar senare fick han se en första glimt av "Rocky Mountains" i vars skugga han skulle leva i resten av sitt liv.

Trots att han hade många släktingar i Georgstown var det ovisst om någon av dem kom och mötte honom i Denver. Det hade varit svårt, men inte omöjligt, för Frank att ge exakt besked om tidpunkt för sin ankomst. I Denver bytte han tåg för resan till Georgstown. Det tåget gick genom Golden, uppför Clear Creek Canyon, stannade vid Idaho Springs, och fortsatte sedan till Georgstown. Om familjen inte var vid den lilla stationen i Georgstown för att möta honom så tog det säkerligen inte lång tid för honom att finna dem.

Franks första arbete i detta landet var att hugga skog för att användas till timmer i gruvorna. Platsen var belägen i bergsklyftan och bergssidan söder om den nuvarande kommunen Bakersville och på Grays Peaks sluttningar. Han fällde träd, skar av grenarna, drog dem med hästar till uppsamlingsplatser och sågade av dem i särskilda längder för transport ner till Silver Plume eller Gergstown. Järnvägen hade byggts fram till dessa platser så förmodligen sändes timret med tåg till gruvorna.

För sitt arbete erhöll Frank rum och mat och skulle få betalning i slutet av sommaren när hans chef gjort upp med gruvornas ägare. Men när han chef reste ner till Silver Plume och Georgstown för att få betalt för timret försvann han utan att betala Frank eller någon annan som hade arbetat åt honom. Det är svårt att tänka sig in i hur denna unga emigrant kände sig när han blivit så lurad på hela sommarens inkomst på sitt första jobb i Amerika. Det var inte ovanligt att emigranter från landet, som inte kände till språket, och ännu mindre om affärer, blev utsatta för misstag från andra. De kunde inte försvara sig själva. var underbetalda eller inte betalda alls och kunde inte söka ersättning.

Sedan började Frank arbeta i gruvorna. Vi vet mycket lite om denna period i hans liv. Två gruvor har nämnts av familjemedlemmar inkluderande Seven-Thirty-gruvan högt över Silver Plume på norra sidan av dalen och Argentina-gruvan på Argentina Pass högt upp i bergen nästan mitt emellan Georgstown och Montezuma.Tillsammans med resten av gruvarbetarna bodde Frank i "boarding-houses" avsedda för gruvarbetarna under veckorna. Sedan sent på lördagarna reste han till Georgstown för att proviantera och vila oftast hos "Grandma Wing€s" boarding-house och återvände sedan till gruvorna på söndagkvällen. Vid den tiden tjänade gruvarbetare 5 dollar på en åttatimmarsdag samtidigt som arbetare i Georgstown endast tjänade l,5 dollar per dag på spårvägen och då gällde det ändå 10 timmar per dag.

Självklart var gruvarbete mycket farligare än att arbeta på spårvägen. Hårt gruvarbete för att hitta guld o silver var ett slitsamt, farligt och smutsigt arbete som lockade tusentals människor från alla delar av landet. De svalde damm och många miste livet i de underjordiska gruvorna. Många, liksom Frank, överlevde gruvorna för att senare i livet finna att de drabbats av svart lungsjukdom, också känt som "Master€s Consumption".

Efter att ha arbetat åt andra i gruvorna började Frank och två, möjligen tre, av hans släktingar att hyra gruvor som ägarna inte längre tyckte var så lönsamma p g a många anställda och dyr overhead. Även om många av dessa företagare förlorade sitt sista öre så hade Frank "näsa för guld o silver" och lyckades åtminstone bättre än andra. Han var ansedd som hederlig och rättvis mot dem han anställde och andra gruvarbetare önskade hellre att arbeta hos honom än hos andra skrupellösa eller mindre framgångsrika företagare.

När de reste till Georgstown på veckändarna stannade han och hans bröder Ted och Enoch alltid hos "Grandma" Wing€s boarding house. Vi vet inte om Grandma Wing var någon sorts "shirt-tail" släkting eller om hon helt enkelt var en särskilt moderlig person. Det var en vanlig svensk företeelse att referera till sådana tanter som "Grandma".

Vi vet inte om Enoch någonsin arbetade i gruvorna hos Frank, men vi vet att farbror Ted och "little" John Jones var i kompanjonskap med honom i åtskilliga satsningar.

Franks släktingar i Georgstowns trakten bestod av hans två yngre bröder Enoch och Ted, som kom till landet efter honom och hans fars tre systrar och deras familjer. Hans äldre syster Emili Logg hade kommit till Georgstown 1880. Under tiden fram tills dess Frank anlände 1891 hade hon och hennes familj sparat tillräckligt med pengar för att köpa en stor vetefarm i Washington och hade redan flyttat iväg. Tre av Franks äldre bröder, Sven, Johan och Carl fanns också i Georgstown, åtminstone under en del av denna tiden. Franks fastrar var Anna Peterson (6/2/1830), Christina Peterson Johnson (10/6/1837) och Sarah Peterson Jones (2/14/1840).

Fram till 1900 hade Frank sparat över 5.000 dollar, en stor summa pengar på den tiden. Uppenbarligen hade han uppehållit någon sorts kommunikation med sin familj och med Amanda Bengtson. Han återvände till Sverige någon gång under 1900, köpte en liten 5 tunnlands gård med ett hus, gifte sig med Amanda den 16 juli 1901 i Ljungby och bosatte sig som bonde.

Amanda Kaysa Bengtson var född den 29 oktober 1875 i Ljungby i Sverige och var yngst av sex barn till Jacob Bengtson och Anna Sara Johannesdotter. Hon hade fyra systrar och en bror. Hennes äldsta syster, Moster Johanna dog 1963 och var då 106 år gammal och hade överlevt sina yngre systrar och bröder. Hon var enligt uppgift den äldsta levande personen i Sverige innan hon dog.

Vi vet praktiskt taget ingenting om Amandas tidigaste år förutom att hon genomgick grundskolan. Hon hade en nära relation till sin bror och sina systrar och sina föräldrar. Hos dem var det uppenbarligen en nära familjegemenskap. Familjen hade en gård nära Angelstad och hon lärde sig mjölka kor och hässja hö som flickor gjorde i andra stora svenska jordbruksfamiljer.

Efter giftemålet med Frank bosatte de sig på det lilla jordbruket som han köpt och började bilda familj. Vic föddes där den 7 juli 1902. Någon gång i slutet av 1903 eller tidigt 1904 fick Frank veta att han skulle inkallas till militärtjänstgöring. Två olika beskrivningar finns över vad som hände sedan. I en har han frågat sin bror Nils Peter efter hans pass för att sedan rymma med det så att han kunde lämna landet. I den andra versionen har han gjort samma sak på tåget till det militära och sedan hoppat av tåget och rest till Amerika.

Alltnog, ingen är riktigt säker. Frank hade utan tvivel berättat för Amanda om sina planer att återvända till Amerika för att undvika kommenderingen. Hennes föräldrar var extremt förbittrade när de hörde att han rest och kände det som om han också övergivit sin unga havande fru och son. Harry föddes kort därefter i Ljungby den 3 juli 1904.

Strax innan han reste till Amerika hade Frank sålt sin lilla gård och köpt ett minde hus nära staden. Vi vet inte om han gjorde det för att resa till USA eller föra att byta bostad eller av finasiella skäl.

När Frank återvände till Amerika arbetade han förmodligen i gruvorna nära Georgstown ett tag. Sedan köpte han en fem tunnlands gård i sydöstra hörnet av Virginia och Depew i det som nu kallas Lakewood.

Hade han blivit tillsagd av sin fru att hon endast skulle komma till honom i Amerika om han lämnade de farliga gruvorna och började med jordbruk? Återigen vet vi inte. Sedan sände han sin bror Ted till Sverige för att hämta sin fru och två söner till detta landet.

Amanda ordnade nu försäljningen av hemmet, packade allting hon kunde för sig själv och två unga pojkar i två båt-koffertar och sade slutligen tårfullt adjö till sin familj. Tillsammans med Ted och hennes "nice" Jenny (dotter till hennes äldre syster Johanna) steg hon på tåget för att resa till Göteborg i slutet av augusti eller början av september 1905. Tillsammans med denna grupp var också herr o fru Magnusson från Eaton. Magnussons kunde ha varit släktingar, men var nog bara vänner till familjen.

De gick ombord på skeppet i Göteborg för att resa till England och bytte sedan båt i Liverpool för 12 dagars resa till New York. Vic var bara lite över tre år gammal och Harry var omkring 13 månader gammal. Amanda var ständigt upptagen med omsorgen om sina två söner. Jenny var med för att hjälpa henne. Vid ett tillfälle på resan kröp Harry mot skeppets kant och Vic räddade honom.

Den muntliga familjehistorien berättar att Enoch återvände till USA ungefär samtidigt. Han hade biljetter till Titanic, men när hennes avgångstid sattes upp tog han ett annat skepp hellre än att vänta. På så sätt undkom han Titanic-olyckan. Även om det inte skulle vara något tvivel om att Enoch hade biljetter till Titanics jungfrutur, så kunde det inte ha varit nära i tiden med Amandas resa. Titanic seglade den 10 april 1912 och gick under den 11 april 1912. Denna resa för Enoch till USA var helt klart flera år senare än Amandas emigration tillsammans med Vic och Harry.

De anlände till Amerika vid Ellis Island och genomgick där den långa emigrations processen. (Ellis Island var en förbjuden plats. Liksom en djurgård välkomnade de inte emigranter; de processade dem. Poliser förhörde dem: Vad heter Du? Varifrån kommer Du? Har Du pengar, släktingar, ett jobb? Doktorer stack dem med "tongue depressors", termometrar och knappnålar, sökande efter sjukdomar, sökande efter sinnessvaga. Emigranterna var lämnade för en tyst ängslan: Kommer de att låta mig komma in - kan jag någonsin tillfredsställa dem?)

Skeppen stoppades i hamnen så att medicin-inspektorer kunde kolla tredjeklass passagerare så att det inte fanns några smittosamma sjukdomar. De fick vänta i dagar ombord på båtarna i skuggan av Frihetsgudinnan i en medborgarskaps skärseld innan de var tillåtna att lämna båten. När de äntrade Ellis Island blev de förhörda inne i byggnaden av emigrations-officerare. De blesta av dem litade inte på någon och då speciellt de som bar uniform. Den enorma spiraltrappan till den Stora Hallen tjänade som en stress test. Doktorer stod strategiskt utplacerade längs trappräcket och studerade omsorgsfullt hur passagerarna steg. De som misslyckades märktes med krita och sändes till sjukhuset för förödmjukande och ibland motsträvig medicinsk examination.

Sedan skulle emigranterna vänta som djur i timmar medan auktoriteterna skulle besluta om de skulle bli godkända. Det var här som miljoner av emigranter blev av med sina familjenamn genom poliser som gav dem andra kortare eller engelska namn eftersom de inte kunde eller inteville besvära sig med att förstå familjens namn på främmande språk. Omkring 10 % av dem som kom genom Ellis Island blev återsända till sina hemländer.

Från New York tog de tåget över Chicago till Denver.

Liksom de flesta emigranter till detta landet före henne kunde Amanda ingenting om språket och bara lite grand om seder o bruk. Detta gjorde det svårt för henne att skaffa vänner och bidrog till extrem ensamhet och hemsjuka. I den utsträckning de kunde umgicks de huvudsakligen med vänner och släktingar från Sverige. De fortsatte att besöka Magnussons i Eaton i många år och var tillsammans med sina andra släktingar så ofta som möjligt.

Ted föddes den 28 augusti 1906 medan de fortfarande bodde i West Verginia och Depew.

Samtidigt som han brukade egendomen West Virginia och Depew hjälpte Frank C.A. Smith med jordbruksarbete på Smiths farm West Bayaud och Depew en knapp kilometer norr om Petersons ställe. Smith hade blivit äldre och väntade på att pensionera sig. Så den 4 januari 1907, med mycket stöd och pådrivande av sin fru, köpte Frank Smiths farm på ungefär fem tunnland och inkluderande ett tvåvåningshus och flera jordbruksbyggnader tillsammans med Smiths hästar, kreatursbesättning, utrustning, redskap och möbler. Han betalade l.500 dollar för egendomen och uppenbarligen l.500 dollar för resten. För hästarna, kreaturen, utrustningen, redskapen och möblerna betalades l.500 dollar med en lösöre-inteckning. 1.700 dollar skulle han ordna själv genom att betala 700 dollar om sex månader, 100 dollar om ett år och 900 dollar om två år. Räntan var 6%. Av köpehandlingen framgår att följande ingick i köpet.

"En svart häst med namnet Bill, en brun häst med namnet Grant, en grå häst med namnet Dave, en brun märr med namnet Minnie, ett föl med namnet Joe, en svart Jerseyko (brand EC), en "höbindare?", en slåttermaskin, en hästräfsa, en "Thomas Drill 10/7", en Moline-vagn, en Winona-vagn, en sliten "enspännare", två omgångar dubbla seldon, en Janesville "sulky-plog", en skivharv, en stel harv, också alla verktyg sådana som byggverktyg, trädgårdsredskap, skyfflar etc. samt möbler.

Han arrenderade också mark av många olika ägare.

Frank började förvärva några mjölkkor och gjorde åtskilliga förbättringar på gården. Med viss hjälp från andra vänner till familjen och grannar byggde han också en stor ladugård med ett hö-loft. När andra mindre landområden blev till salu köpte Frank dem för att lägga dem till sitt innehav. Amanda bidrog också till dessa köp genom att driva på Frank att göra förvärven.

I december 1915 köpte Frank de 40 tunnlanden i nordvästra hörnet av Sheridan och Alameda för 8.000 dollar (200 dollar per tunnland). Återigen drev Amanda på Frank att göra köpet genom att uttrycka sin oro över att om inte de köpte marken så skulle Braughs eller Kerstins förmodligen köpa och hon tyckte inte om tanken att få dem som grannar. Vänner och släktingar uttryckte sin förfäran över det pris som Frank betalade för marken och var säkra på att det skulle bli panka. Emellertid blev betalningen bra för skörden under första världskriget och inteckningslånet för egendomen kunde betalas av inom tre eller fyra år.

Albert (Pete) föddes här den 27 augusti 1908, Arthur den 21 september 1910, Anna den 3 oktober 1912 och Mabel den 23 maj 1915. Alla barnen föddes hemma med assistans av Doktor Bundson som kom hem till dem.

Alla Petersons barn gick i skola i Washington Heights och gick från sina hem i Bayaud och Depew över fälten till "1st and Harlan" och sedan ytterligare några kvarter uppför 1:a Avenyn till skolan. Frank följde med Vic till skolan när han började i första klass, sedan följde Vic med när Harry började, Harry när Ted började o s v. Alla Petersons barn blev tillsagda att om de kom i trubbel i skolan så skulle de "få ännu mer trubbel när de kom hem".

Även om barnen konverserade med sin mor på svenska så blev de tillsagda att de nu var i Amerika och därför skulle tala engelska. Amanda talade inte mycket engelska. Den engelska hon förvärvat hade hon lärt av barnen. Emellertid talade de svenska med sin mor och engelska med sin far.

För det mesta var barnen kunskapsmässigt genomsnittselever i skolan. Vic och Harry var handikappade av bristande förståelse av engelska språket. Ted och Pete fick gå om ett år medan Arthur uppenbarligen var främst i matte och erhöll höga betyg i alla andra ämnen. Annie och Mabel var båda bättre än genomsnittet studenter. Pete hamnade tydligen en gång i trubbel när han sparkade en ask med nålar nerför trappan. Pete hade bekymmer också en annan gång när han puttade en flickas hårfläta i ett bläckhorn så att hon fick bläck på sin klänning. Han fick ovett av Amanda när hon hade förstått hur det gått till.

När familjen växte tyckte pojkarna uppenbarligen inte att det var nödvändigt att ha några flickor i familjen. När Annie föddes gick Vic och Harry (omkring 10 och 8 år) den smala vägen ner till Sheridan och försökte sälja Annie till en lokal dam som hade en blomsteraffär. De sa att de inte hade något behov av en "baby-syster".

När Mabel var omkring tre eller fyra år gammal band Pete och Ted en get framför en liten vagn och började köra Mabel till stan för att sälja henne. Men precis innan de lämnade gården tog geten plötsligt ett skutt och Mabel föll huvudstupa ur vagnen.

Franks hälsa fortsatte sakta att försämras. Det var svårt för honom att andas normalt och hans kondition var ännu sämre under vintermånaderna.. Ändå fortsatte han att arbeta lika hårt som tidigare på farmen.

Amanda var extremt hemsjuk och ensam. Hon kunde stå vid huvudentrén eller framför gårdsplanen med ansiktet i nordvästlig riktning mot Sverige med tårarna rinnande nerför ansiktet. Hon saknade sin familj oerhört mycket och skrev till dem så ofta som möjligt. Om det hände att hon fick ett brev från Sverige med svart bord på kuvertet, indikerande död i familjen, blev hon så uppriven att hon ställde brevet åt sidan i flera timmar innan hon öppnade det.

I ett brev hem till sina föräldrar omkring 1918 yppade Amanda en del om sin karaktär. Hon sade att hon hade en stark tro på Gud, hade stor oro för sin familj och svårigheterna hon såg hos övriga familjemedlemmar i Sverige. En önskan att hjälpa andra familjemedlemmar och en allt överskuggande känsla av ensamhet för den egna familjen. Med kännedom om de svåra tiderna i Sverige summerade hon "att det var väl att vi lämnade Ljungby som vi gjorde för förmodligen hade vi annars inte haft en chans".

Amanda var en djupt religiös person med en stark tro på Gud. Hon gick så ofta som möjligt till kyrkan. Hon tog en häst och en "buckboard"-vagn till gudstjänsten i Svenska Evangeliska Kyrkan i 1076 Acoma. Vanligtvis hade hon Art, Annie och Mabel med sig. Harry följde också med dem ibland.

Amanda var omkring 5 fot och 4-5 tum lång, smärt, vacker och stark. Hon arbetade mycket hårt. Vid sidan om hemarbetet mjölkade hon korna, arbetade på fälten och skakade(?) hö och säd. Jenny Johanson Jones berättade senare för Petersons barn att hon aldrig känt någon som arbetat så hårt som Amanda. Hon hade ett mycket jämt sinnelag, var snäll och medlidsam och var aldrig arg. Annie sade att hon aldrig kan minnas att hon blivit utskälld av sin mor. Kanske gjorde hon ingenting som förtjänade en utskälling.

Vid sidan av dessa sysslor skötte Amanda en stor trädgård och konserverade alla de produkter som inte användes i naturligt skick. Hon konserverade mängder av persikor, päron, äpplen och andra frukter och konserverade också en del kött. Hon gjorde också en hel del marmelad och gelé av egna bär och frukter och gjorde allt deras smör.

Alla dessa konserverade saker och sådana produkter som potatis, lök, rökt skinka och fläsk förvarades i en källare som byggts bakom huset. Källaren var en jordkällare med omkring 6 fot ner till grunden och vanligtvis med ett tak byggt av pålar(?) eller annnat naturligt trä och täckt med en fot djupt jordlager. Det vidmakthåller en tämligen jämn temperatur året om, håller sakerna kalla på sommaren och förhindrar förfrysning under vintern.

Vanligtvis var det emellertid hushållet som tog hennes mesta tid och energi. Hon använde många timmar för att laga mat, städa, sy, tvätta och arbeta i trädgården. Hon hade begränsad hjälp och så gott som inga mekaniska bekvämligheter. När jag funderar över de saker hon kunde använda så slås mina tankar mer av alla de saker som hon verkligen inte hade tillgång till. Hon hade inga hjälpmedel av något slag. Elektricitet hade ännu inte blivit framdraget till landsbygden och huset värmdes inte med en värmepanna.

Deras vattenkälla fanns ute i inhägnaden. De hade en handpump och allt vatten fick bäras i hinkar. Det var ett strängt arbete att pumpa vatten. De hade en utomhustoalett i stället för ett varmt badrum. All matlagning gjordes i en koleldad spis. Belysningen utgjordes av fotogenlampor.

Smutsiga kläder kokades i en stor koppargryta på spisen, skrubbades i en balja med ett skurbräde, sköljdes i en tredje balja, vreds ut för hand och hängdes upp ute på en klädlina för att torka. Senare strök hon kläderna med ett tungt järn upphettat på kolspisen.

Amanda sydde alla familjens kläder utom overallerna. Annie fick några använda klänningar från Gladys Olson, en kusin, och Mabel fick sedan dessa klänningar i tredje hand.

Matlagningen för en familj på nio personer upptog huvuddelen av hennes tid. Varje dag, året om, gjorde hon 24 smörgåsar. Aromen från nybakat bröd känns fortfarande som ett härligt minne från Petersons familj. Ibland gjorde hon stora runda brödkakor som var bakade över ett lager av kornmjöl som spritts ut på ugnens botten. Det fanns ingen termostat i dessa ugnar. Amanda kunde avgöra om det var varmt nog genom att känna med sin hand i ugnen. Vetemjöl, havre och andra hållbara ingredienser var inköpta i stora kvantiteter, vanligvis 100 punds säckar.

De hade ingen kyl eller frys att förvara ömtåliga varor i eller för att ha tillgång till djupfryst mat i. En liten islåda, fylld med is som köpts från isförsäljaren när han kom på sin regelbundna runda, höll mjölk och andra ömtåliga varor färska en kort tid. Mjölk placerades också i ett ämbar och ställdes in i källaren för att hålla det kallt. De åt mycket lite med biff, men hade kalvkött och korv. Korv kunde rökas och hållas färskt mycket lättare än annat kött.

Petersons familj slaktade grisar och kalvar flera gånger om året. Huvuddelen av grisköttet röktes eller konserverades och under vintern kunde kalvköttet behållas länge utan att det förstördes. Från slaktningen fick man också fram andra delikatesser. T.ex. "head cheese" och blodpudding. "Head chees" var egentligen inte en ost. Den var gjord på så sätt att man kokade huvudet på kalven och då uppstod en tjock blandning. Man tillsatte sedan kryddor och salt. Hela blandningen inklusive huvudet placerades sedan i en lerkruka och ovanpå sattes press med hjälp av en tung vikt. "Head cheese" åts sedan vanligen som pålägg på smörgåsar.(Pressylta?). Vid slaktningen stack man kalvarna med en kniv, men egentligen skar man av halsen på dem. Amanda samlade ihop blodet, tillsatte rågmjöl för att det skulle tjockna och kokade det sedan. Russin, salt och säsongens frukter sattes till och allt hälldes sedan i "höljet" (rengjorda gristarmar) och sparades. Det stektes sedan till frukost på samma sätt som vi i dag steker korv.

Frukosten bestod vanligtvis av pannkakor, ostmat, eller ägg och bacon, fläsk eller korv. På söndagsmorgonen var Agarara (Äggaröra?) en särskild njutning. Amanda var duktig på matlagning. En annan frukost var kokta hela vetekorn, inga tillsatser, och inga smällar eller knastrande men populärt. Måltiden mitt på dagen på farmen var alltid "Middag" och det var vanligen den största måltiden på dagen. Den innehöll korv,stekt kyckling, stekt kanin, eller kalvkött; potatis och sås, grönsaker och mängder av bröd, smör och marmelad. Kvällsmålet bestod av rester från middagen om det fanns några och var normalt en lättare måltid än middagen.

Petersons barn var storätare. Vid de få tillfällen när familjen gick bort på middag hos vänner eller släktingar såg Amanda alltid till att de åt smörgåsar innan de gick hemifrån så att de inte blev som grisar vid festmåltiden.

En gång var en kusin från Californien som hette Amanda Johnson middagsgäst. Hon sa att middagen var "delicios". Amanda (Peterson) förstod inte vad delicios betydde utan var generad eftersom hon trodde att gästen kritiserade hennes matlagning

När Amanda gick för att handla brukade hon ofta ta med sig en granne och vän, Fru Nelson (Victor Nilsons mor), som tolk. En häst spändes för en "buckboard"-vagn och sedan gjorde hon sina inköp, oftast i Barnum. Längre fram var Victor Nelson Annies chef på Prudential Insurance Company.

Frank Peterson var omkring 5 fot och 10 tum lång, lite sned och mycket stark. När han arbetade i gruvorna kunde han lyfta en malmvagn tillbaka upp på spåret om den spårade ur, ett kraftprov som inte många gruvarbetare var kapabla att göra. Hans barn tyckte inte att han använde sig av några starka disiplinära åtgärder mot dem, men trots det behövde han aldrig be dem göra något två gånger. Han arbetade hårt och förväntade sig att barnen gjorde detsamma.

Trots sina lungors dåliga kondition rökte han pipa efter måltiderna. Senare i livet medan han var i Californien kastade han rökpipan i havet och rökte sedan aldrig mer. Efter kvällsmaten kunde han ibland spela på ett litet dragspel. Ingen vet var och när han lärde sig spela.

Då och då kunde han dricka öl. Under sommaren kunde han skicka Pete eller Ted ner till First and Sheridan för att möta ölskjutsen som kom en gång i veckan. De hämtade hem ölet i en mjölkkruka, men först efter det att de själva snyltat en eller två drinkar.

Familjens första bil var en begagnad Studiebaker (okänd årsmodell). De hade den omkring fyra fem år innan den byttes till en Oakland Touring bil. Frank försökte att lära sig köra Studiebakern, men uppenbarligen gav han upp sedan han krockat med en grind på den andra sidan om deras landsväg.

De yngre barnen kan aldrig minnas att de sett sin far fullt frisk. Franks hälsoproblem var extra besvärligare under Colorados kalla vintrar. Faktiskt var de så stränga att han och Amanda började överväga en flyttning till det varmare klimatet i Syd Californien.

Den femte oktober 1922 lämnade Frank och Amanda tillsammans med Vic, Annie och Mabel Californien i sin Oaktalnd Touring bil. En sådan trip var inget litet företag. De kände ingen som någonsin tidigare kört så långt. De flesta vägarna hade endast en vägbana , vägarna var dåliga och inte asfalterade. Servicen för resanden var begränsad eller fanns inte alls och deras bil var inte att lita på i jämförelse med dagens bilmodeller. Man förväntade sig tröttande punkteringar och alla verktyg för att reparera bilen måste man ha med sig. De flesta andra reparationer som behövde göras längs resvägen kunde också behöva göras på stället med hjälp av vanliga enkla verktyg, lite händighet och påhittighet.

De kom så långt som till Pueblo första dagen, till New Mexico i närheten av Las Vegas andra dagen och till Albuquerque tredje dagen. Den fjärde dagen använde man för att vila i Albuquerque. De slog läger ute under hela resan. Annie och Mabel sov i bilen och de andra bodde i ett tält. De flesta måltider lagades ute och bestod av en mängd smörgåsar och frukt. Amanda hade i förväg lagat till så mycket mat som möjligt.

Någonstans i New Mexico eller Arizona närmade sig Indianer för att sälja dricka och andra saker. Annie och Mabel blev rädda för dem och gömde sig i baksätet tills Indianerna gav sig av. Annie glömde sin vinterkappa på en klippa nära Gallup när de stannade för lunch . Hon kom hem utan att ha återfått den.

Vic, som då var 20 år gammal, körde hela vägen. Frank hade verkligen inte ännu lärt sig att köra dessa nya "fangled"-cyklar. De anlände till Redondo Beach elva dagar efter det att de lämnade Denver. I Redondo Beach hyrde de en mycket enkel trebädds stuga nära stranden. Det var det första hus de bott i med rinnande vatten inomhus.Vic fick ett arbete på en närbelägen brädgård. Flickorna gick inte i skolan, men hade med sig skolarbete hemifrån. När de en dag lekte på gården rullade Annie och Mabel ett "klot" nerför en backe och genom en grannes trästaket. Grannkvinnan skällde ut Amanda för att hon tillät flickorna att fördärva hennes staket. Flickorna gick också regelbundet ner till piren och köpte färsk fisk som alla tyckte mycket om.

Trots att Franks hälsa inte förbättrades märkbart fann han uppenbarligen viss lindring av det varmare klimatet och fuktigheten nära havet. Eftersom han kände sig lite bättre så köpte han och Amanda en ledig tomt i närheten med avsikt att senare bygga ett hus. Tomten kostade omkring 3.500 dollar. Frank betalade sedan 40 dollar varje månad fram till sin död. (Egendomen behölls i flera år innan den såldes).

Amanda, Annie och Mabel återvände till Denver med tåg och anlände den 5 december 1922 exakt två månader efter avresan hemifrån. De tog spårvagnen till West First Avenue och Meade Street i Barnum och sedan, bärande sina tunga resväskor, gick de resterande 2-3 kilometer hem. När de kom hem höll Harry på att laga svenska köttbullar, potatis och sås. Han kom ihåg Annies glädjestrålande utrop "och mjölksås". Frank och Vic stannade kvar ytterligare två tre månader innan de återvände hem.

Amanda hade alltid varit mycket frisk. Likväl fick hon lunghinflammation den 14 mars 1923. Vid den tiden kände man inte till någon behandling eller medicin mot lunghinflammation föutom att ligga till sängs. Hon dog fyra dagar senare den 18 mars 1923.

Av förklarliga skäl kände sig hela familjen "ödelagd". En svart krans, visande död i familjen, hängdes på ytterdörren. Hon blev lagd att vila i Crown Hill Cementery i det som nu är Lakewood, Colorado, (Lot 285, Block 30). Frank, som visste att hans hälsa var extremt riskabel, sade ständigt efter Amandas död "Vad kommer att hända i framtiden med er stackars barn".

Frank tillbringade sommaren efter Amandas död boende i ett tält på Svenska Sanatoriets gård, nu Swedish Hospital i Engleswood. På den tiden trodde man att denna typ av behandling, företrädesvis frisk luft, skulle vara en bra kur för lungsjuka. Hans barn hälsade på honom vid veckosluten och hade alltid med sig kakor eller annan mat. De grät när de måste lämna honom och så gjorde också han. Behandlingen gjorde ingen nytta så Frank återvände till Californien under vintern.

Denna gång reste han till Californien tillsammans med Ted. Tidigare hade Vic rest till Californien och hyrt ett litet mejeri. Frank bodde tillsammans med honom under vintern och återvände hem när våren kom. Uppenbarligen tillbringade Frank åtminstone delar av de två följande vintrarna i Californien och kom hem under somrarna.

Pojkarna skötte det mesta av jordbrukasarbetet hemma på farmen. Under 1925 reste Art till Californien för att hjälpa Vic med sina mjölkkor. Vic och Harry var på väg tillbaka till Californien i början av april 1926 när Frank dog i Denver (7 april 1926). När Vic och Harry anlände till Californien tog Art dem åt sidan och berättade för dem om faderns död. Frank dog under natten av ett svårt lung-"hemorrhage". Döden kom snabbt. Harry hade aldrig sett havet så han stannade att par timmar och körde runt där, sedan återvände han omedelbart med tåg till Denver. Vic och Art stannade kvar i Californien. Frank begravdes vid sidan om Amanda i Crown Hill Cementery.

Frank och Amanda Peterson förkroppsligade den "spirit" som visades av de flesta imigranter som kom till detta landet - de hade kurage nog att göra det kvalfulla beslutet att lämna sina familjer och sitt hemland med den fasta föresatsen att lyckas i Amerika. Och framgångsrika blev de. Genom beslutsamhet, självdisciplin och hårt arbete skaffade man sig en egen farm och vad som var ännu viktigare bildade en stor familj.

De inpräntade i sina barn en arbetsetik, tro på Gud och en moraluppfattning att barnen har rätt att utvecklas och bli framgångsrika var och en efter sina individuella förutsättningar och önskemål. Trots att Amanda saknade sin (svenska) familj, älskade båda sitt nya land och de möjligheter som det gett dem och deras barn. Deras barn och barnbarn växte alla upp med samma kärlek och patriotism för Amerika.

< Upp
< Tillbaka till Gamla Ljungbybilder
< Tillbaka till startsidan