SMÅLANDS BANK ÅREN 1937 - 1962 En översikt vid bankens 125-årsjubileum 1962 Av: VD Yngve Bjerström.

VD Yngve Bjerström vid sitt arbetsbord. Porträttet till vänster bankdirektör Isaac O. Cassel och till höger bankdirektör Gustaf Didner.

I anledning av bankens 100-årsjubileum utgav dåvarande docenten, numera professorn Karin Kock på uppdrag av banken en minnesskrift, däri bankens verksamhet under det gångna seklet skildrades ur ekonomisk-historisk synpunkt. Denna minnesskrift innehåller en utomordentligt intressant redogörelse för förhållandena vid bankens tillkomst 1837 samt för bankens utveckling och skiftande öden fram till 1937. När det nu gällt att lämna en kort översikt över bankens verksamhet under åren 1937 - 1961 har det blivit nödvändigt att till en början något beröra den svåra kris, som åren 1921 - 1922 drabbade banken liksom ett flertal andra banker och som satte sin prägel på bankens verksamhet ända in på 40-talet. I minnesskriften skildras denna kris under rubriken "Goda och dåliga tider 1915 - 1937".

Vid 1922 års bolagsstämma konstaterades att banken lidit stora förluster, varför bolagsstämman beslöt att låta undersöka bankens ställning. Undersökningen gav till resultat, att förlusterna uppgingo till c:a 21,5 miljoner kronor och att 9/10 av bankens grundfond gått förlorade. För att banken ej skulle tvingas till likvidation måste ett tillskottskapital av 11,34 miljoner kronor framkallas. Styrelsen inbjöd bankens lottägare till teckning av detta tillskottskapital mot s.k. tillskottsbevis, löpande med 6 % ränta, vilken ränta skulle utgå av vinsten, innan annan utdelning finge ske. Teckningen kunde genomföras, främst tack vare ekonomiskt stöd från Kreditkassan af år 1922 och Stockholms Enskilda Bank. Kreditkassan och Enskilda Banken finansierade nämligen till stor del teckningen av de nya tillskottsbevisen genom att belåna dessa åt lottägarna. I minnesskriften heter det om denna rekonstruktion: ""etta var första gången som en bankrekonstruktion genomfördes med hjälp av banklagens bestämmelser rörande tillskottskapital. Vid tidigare bankrekonstruktioner hade banken ifråga likviderat och rörelsen övertagits av ett nytt bolag. Med den av Smålandsbankens ledning utformade metoden undveks likvidation och banken kunde direkt fortsätta sin rörelse".

1922 års bolagsstämma hade till ny verkställande direktör utsett ekonomidirektören i ASEA Isac O. Cassel. Sedan rekonstruktionen genomförts, påbörjade denne konsolideringsarbetet. Detta skedde i två etapper, den första avslutad 1926 och den andra 1954. Bankdirektör Cassels oavlåtliga strävan blev att söka slutbetala tillskottskapitalet. Redan 1927 kunde en första avbetalning på tillskottskapitalet göras med 630.000 kronor, motsvarande 5 % å grundfonden. Vid 1937 års ingång hade tillskottskapitalet genom amorteringar nedbringats till 5.670.000 kronor och aktieägarnas andel i grundfonden ökat till 55 %. Då Cassel den 13 oktober 1943 avled, stod han nära sitt mål. Efter 1943 års amortering uppgick nämligen aktieägarnas andel i grundfonden till 90 % eller ett belopp av 11,3 miljoner kronor. Tillskottskapitalet slutbetalades i samband med 1944 års bokslut. Det lån mot säkerhet av tillskottsbevis, som Stockholms Enskilda Bank på sin tid beviljat, blev efter bolagsstämman i januari 1941 slutligen inlöst. Kreditkassans motsvarande lån hade överförts till Riksgäldskontoret. Å detta lån återstod 1941 c:a 2,8 miljoner kronor. I förvaltningsberättelsen för år 1940 uttalade bankstyrelsen sitt varma tack till Stockholms Enskilda Bank för det stöd, som denna bank givit Smålands Bank i en svår tid. Bankstyrelsen uttalade därjämte sin "uppriktiga glädje över att utvecklingen givit dem rätt som ville, att Smålands Bank, grundad 1837, skulle få fortleva för att fylla sin uppgift som provinsbank".

Ett studium av bankens styrelseprotokoll och förvaltningsberättelser för åren 1937 - 1943 ger vid handen att Cassel förde en synnerligen försiktig och sparsam politik. Från 1937 och fram till krigsutbrottet 1939 rådde inom bankens verksamhetsområde - liksom inom landet i övrigt - i stort sett goda konjunkturer. Penningtillgången var riklig men räntenivån låg och räntemarginalen hårt pressad. Bankens verksamhet bedrevs med säkerhetskravet som främsta riktmärke. Varken i protokoll eller i förvaltningsberättelser görs emellertid några direkta uttalanden om bankens målsättning. Vid ett tillfälle då Cassel inför styrelsen redogör för ränteläget för s.k. bottenlån mot inteckningssäkerhet, tillägger han, sedan han konstaterat den magra räntemarginalen för dessa lån: "Därvid bör beaktas den risk banken har att bära". Cassels omvittnade stora försiktighet vid kreditgivningen och kreditbedömningen kan knappast få ett bättre uttryck. Vid ett annat tillfälle anför han följande, som måhända kan betraktas som en målsättning för banken. "Banken har att tillgodose ett särskilt för Småland kännetecknande behov av banktjänster, ett förhållandevis stort antal banktjänster av till övervägande delen små dimensioner".

Under andra världskriget kunde bankens verksamhet fortgå på ett i stort sett normalt sätt. Utlåningen minskade medan inlåningen ökade, varigenom bankens likviditet förbättrades. Inlåningsöverskottet placerades i skattkammarväxlar och Svenska Statens obligationer. Av sådana värdepapper innehade banken vid årsskiftet 1941/43 omkring 38 miljoner kronor. Genom denna placering ansågs banken väl rustad att tillgodose de krav på krediter, som efter ett fredsslut kunde komma att ställas på banken av näringslivet inom bankens verksamhetsområde.

I verksamhetsberättelsen för år 1943 nedtecknade styrelsen följande minnesord över Cassel: "Han tillträdde sin befattning i en för banken mycket bekymmersam tid och handhade saneringen av bankens vid den tidpunkten stora och svaga engagemang. Därefter har han genom en försiktig och sparsam politik lyckats återvinna största delen av den del av aktiekapitalet, som vid saneringen måste avskrivas. Styrelsen beklagar den förlust banken lidit genom bankdirektör Cassels bortgång och uttalar bankens tacksamhet för hans målmedvetna och osjälviska arbete för skapande av en stark ställning åt banken".

Till bankdirektör Cassels efterträdare som verkställande direktör utsågs förste byråinspektören i Kungl. Bank- och Fondinspektionen Gustaf Didner, som tillträdde sin befattning med 1944 års ingång. Banken var då icke helt fri från verkningarna av krisen 1921 - 1922. Utöver förpliktelsen att amortera tillskottskapitalet hade nämlingen 1926 träffats avtal mellan Riksgäldskontoret och ett för ändamålet särskilt bildat bolag, benämnt AB Bond, av innebörd att vissa kvarstående svaga fordringar avlyftades från banken med skyldighet för banken att via Bond återlösa ifrågavarande fordringar med anlitande av viss del av rörelseöverskottet. 1944 träffades mellan berörda parter överenskommelse om ett tillägg till det år 1926 ingångna avtalet. Genom tilläggsavtalet, som avsåg ett restbelopp å kr 3.333.795:-, förband sig banken att med ett till 150.000 kronor fixerat årligt belopp via Bond fullgöra det ursprungliga avtalet. Sådan inbetalning gjordes år från år till och med 1954. I bokslutet för 1954 avsattes kr 1.132.931:-, som placerades på kapitalräkning i banken. Insättningen motsvarade dåvärdet jämte ränta av återstående inbetalningar till Riksgäldskontoret genom Bond. Från det avsatta beloppet skulle varje den 2 januari under åren 1956 - 1963 inbetalas till Riksgäldskontoret kr 150.000:- och den 2 januari 1964 slutbeloppet kr 138.795:-. Banken hade därigenom säkerställt sina avtalade utfästelser. Bankens förpliktelser på grund av krisen 1921 - 1922 hade därmed slutligen reglerats. Genom ett segt och målmedvetet arbete av bankens ledning hade 1922 års rekonstruktion av banken förts till ett lyckligt slut. De förväntningar, som vid rekonstruktionen ställdes på banken, hade till alla delar infriats och banken hade ännu en gång visat sin inneboende styrka.

Didners inträde i banken innebar en del förändringar av såväl organisatoriskt som bankmässigt slag. Den av Cassel införda distriktsindelningen avskaffades och samtliga kontor skulle lyda direkt under huvudkontoret. Kontor, som på grund av sin storlek voro lämpliga härför, omändrades till s.k. enmanskontor. Inom bankens centrala ledning inrättades en direktion. Särskild arbetsordning för centralstyrelsen antogs och därjämte fastställdes instruktion för direktionen, reglemente för verkställande direktören och instruktion för avdelningskontorens styrelse. En särskild lokalstyrelse för verksamheten i Jönköping inrättades. Vid 1945 års bolagsstämma antogs pensionsreglemente för bankens anställda och banken inträdde i Bankernas Pensionskassa Understödsförening.

1943 uppgick bankens utlåning för bostads- och jordbruksändamål till c:a 70 % av bankens totala utlåning. Didner satte som mål att ge banken en mera kommersiell inriktning. Det dröjde emellertid några år innan kursen kunde läggas om. Åren 1943 - 1946 kännetecknades av betydande inlåningsöverskott, vilka till stor del placerades i obligationer, huvudsakligen Statens kortfristiga obligationer. Värdet av bankens obligationsportfölj utgjorde 1942 c:a 24 miljoner kronor och 1944 c:a 45 miljoner kronor. Från 1944 till 1946 ökade utlåningen högst betydligt, särskilt beträffande lån och inrikes växlar. Denna utlåningsökning finansierades till väsentlig del genom försäljning av obligationer. Vid utgången av 1946 hade obligationsportföljen nedbringats till 12 miljoner kronor och 1947 till c:a 3 miljoner kronor. 1947 påbjöds vissa kreditrestriktioner, varigenom utlåningen dämpades och t.o.m stagnerade några år. I augusti 1950 utfärdades nya riktlinjer för kreditgivningen, närmast med anledning av den kreditexpansion, som ägt rum inom affärsbankssystemet sedan hösten 1949. Kreditåtstramningen riktade sig främst mot konsumtionskrediterna, vilka skulle begränsas i största möjliga utsträckning. Det ansågs att affärsbankerna ej skulle medverka till finansiering av spekulativ karaktär och de rekommenderades en strängare säkerhetsprövning. 1951 skärptes kreditrestriktionerna ytterligare för att kulminera 1955. Bankens ledning anmodade då kontoren att vidtaga "kraftiga åtgärder" för att nedbringa bankens utlåning och därigenom söka uppnå den av Riksbanken rekommenderade likviditetskvoten. Kreditåtstramningen berörde emellertid icke byggnadskreditiven. Riksbanken uttalade det önskemålet, att bankerna i princip skulle ställa för bostadsbyggandet erforderliga byggnadskreditiv till förfogande. Detta medförde att den restriktiva politiken koncentrerades till näringslivets kreditbehov, något som befarades komma att dämpa utvecklingstakten inom centrala områden av näringslivet och kunna leda till begränsningar i produktion och sysselsättning. Den år 1955 anbefallda skärpta kreditåtstramningen fick åsyftad effekt. Som exempel kan nämnas, att under tiden den 31 juli - 30 november 1955 bankens utlåning nedgick med 7 miljoner kronor, motsvarande 4 % av totala utlåningen, byggnadskreditiven dock undantagna. Återhållsamheten i kreditgivningen blev utmärkande även för de följande åren. Kreditåtstramningen har som bekant ännu icke släppt sitt grepp över affärsbankerna.

Bankens grundfond, som vid starten 1837 uppgick till 384.000 kronor, utgjorde 1917 12,6 miljoner kronor. Detta belopp stod oförändrat till i april 1951, då aktiekapitalet vid extra bolagsstämma höjdes till 14 miljoner kronor genom nyteckning av 1,4 miljoner kronor. Aktiekapitalet har sedan dess stått oförändrat.

I juni 1954 konstaterades att banken nått gränsen för sin lagliga inlåningsrätt. Styrelsen beslöt att hos Kungl. Maj:t anhålla om tillstånd att för tiden t.o.m. den 30 juni 1955 mottaga inlåning med 20 miljoner kronor utöver det sammanlagda belopp, vartill bankens inlåning enligt föreskrifterna i då gällande lagstiftning högst finge uppgå. Av särskilt intresse är styrelsens motivering för denna ansökan. Styrelsen framhöll, att banken hade en mycket stor utlåning mot botteninteckningar i bostads- och jordbruksfastigheter. Bankens ledning hade strävat efter att nedbringa dessa krediter genom att söka förmå låntagarna inlösa lånen eller överflytta dem till andra kreditinstitut. Av olika skäl hade banken emellertid saknat möjlighet att i önskvärd omfattning avveckla denna s.k. sparbanksmässiga utlåning. Kungl. Maj:t biföll ansökningen men begränsade beloppet till 10 miljoner kronor. Banken återkom emellertid med förnyad ansökan om en inlåningsrätt av 20 miljoner kronor, vilken ansökan bifölls för tiden till 1955 års utgång. Då trädde nu gällande banklag i kraft med ändrade regler för inlåningsrättens bestämmande.

Vid styrelsesammanträde den 12 januari 1953 upptogs till behandling väckt fråga om bankens övertagande av AB Bohusbankens rörelse. Centralstyrelsen ansåg det fördelaktigt med en dylik fusion och beslöt enhälligt att hos Kungl. Maj:t ansöka om tillstånd för banken att övertaga Bohusbankens rörelse. Ansökningen avstyrktes emellertid av Kungl. Bank- och Fondinspektionen, som i avgivet yttrande framhöll, att inspektionen icke kunde finna att den ifrågasatta fusionen skulle bli till gagn vare sig för den av Smålandsbanken då bedrivna rörelsen eller för den kundkrets Bohusbanken vid den tiden betjänade. Ej heller hade inspektionen kunnat finna något banktekniskt motiv för fusionen. I resolution den 24 april 1953 fann Kungl. Maj:t ej skäl lämna det begärda tillståndet.

I den bolagsordning för banken, som fastställdes av Kungl. Maj:t i oktober 1956 och som alltjämt är gällande, fick banken sitt nuvarande namn Smålands Bank. Vid de överläggningar, som ägde rum år 1836 om upprättande av en för de tre Smålandslänen gemensam bank, föreslogs namnet Smålands Provincial-Bank. I den första bolagsordningen bestämdes emellertid bankens firma till Smålands Privat-Bank. 1856 ändrades namnet till Smålands Enskilda Bank. Enligt beslut vid 1934 års riksdag skulle den solidariska bolagsformen upphöra och bankerna drivas som aktiebolag. Bankens firma ändrades då till Aktiebolaget Smålands Bank.

Didner avgick som verkställande direktör den 1 juli 1957. Under hans ledning hade banken utvecklats från ett mera sparbanksbetonat kreditinstitut till en affärsbank av modern struktur. Bankens ställning hade i olika avseenden konsoliderats. Inlåningen, som vid Didners tillträde 1944 utgjorde c:a 95 miljoner kronor, hade ökats till c:a 208 miljoner kronor och utlåningen under samma tid stigit från c:a 67 miljoner kronor till c:a 185 miljoner kronor. År 1946 återupptogs utdelningen till aktieägarna. Åren 1946 - 1949 lämnades en utdelning av 4 %, år 1950 4½ %, åren 1951 - 1954 5 % och därefter 6 %. Under åren 1945 - 1957 hade till värderegleringskonto för utlåningen till allmänheten av vinstmedel avsatts tillhopa 6,4 miljoner kronor. Åren 1947 - 1955 inbetalades till Bankanställdas Pensionskassa tillhopa 1.854.000:- kronor i engångspremier för ej tidigare försäkrade pensioner. 1955 påbörjades ett samarbete å reklamområdet med fyra andra provinsbanker. Efter vederbörligt tillstånd öppnades nya kontor i Malmbäck, Ryssby, Lagan, Norrahammar och Huskvarna, varjämte banken fick ytterligare ett kontor i Jönköping, det s.k. Söderkontoret.

Didner efterträddes som verkställande direktör av sin ställföreträdare bankdirektör Fritz Sandelin. Denne kvarstod i befattningen till hösten 1958, då han avgick med pension.

I december 1958 utsågs till verkställande direktör borgmästaren i Gävle Yngve Bjerström. Vid bankens kontor i Nässjö hade under sommaren 1958 uppdagats en kreditgivning utanför kontorsledningens befogenheter till väsentliga belopp, vilken kreditgivning förorsakat banken betydande förluster. För sanering av krediterna vid Nässjö-kontoret disponerades i 1958 års bokslut av värderegleringskontot för utlåningen till allmänheten ett belopp av 4 miljoner kronor. Då avvecklingen av ifrågavarande krediter ej slutförts, kan den definitiva förlustsiffran ännu icke fixeras. Enligt styrelsens uppfattning, uttalad senast i förvaltningsberättelsen för år 1961, kommer förlusten dock icke att överstiga de för ändamålet avsatta medlen.

Bankens rörelse har under åren 1958 - 1961 ytterligare utvecklats. Inlåningen har ökat från i runt tal 216 miljoner kronor till 277 miljoner kronor och utlåningen från c:a 179 miljoner kronor till omkring 235 miljoner kronor. Bankens innehav av obligationer har stigit från c:a 47 miljoner kronor år 1958 till c:a 73 miljoner kronor år 1959. Vid 1961 års utgång hade obligationsportföljen nedgått till c:a 53 miljoner kronor. I november 1961 fördelade sig bankens utestående krediter - tillhopa 230,9 miljoner kronor - på näringsgrupper i följande ordning (räknat i Miljoner): industri 51,6; handel och servicenäringar 51; samfärdsel 3,1; försäkrings- och finansväsen 0,7; kommunala företag och inrättningar 3,6; jordbruk 14,1; byggnads- och anläggningsverksamhet 19,8; bostadskrediter 70,1 samt personliga och diverse krediter 16,9. Av årsvinsterna 1958 - 1961 har till värderegleringskontot för utlåning avsatts tillhopa 3,1 miljoner kronor, varefter detta konto uppgår till 5,5 miljoner kronor, och till värderegleringskontot för obligationer 1,4 miljoner kronor. Reservfonden har av beskattade vinstmedel tillförts 800.000 kronor och utgör 5,7 miljoner kronor. Förlusten vid Nässjö-kontoret har under dessa år i det närmaste återhämtats.

I annat sammanhang har redovisats bruttovinstens utveckling (sid. 26). Bruttovinstens ökning under de senaste åren har åtföljts av ständigt stigande omkostnader, särskilt i vad gäller lönerna, som utgör den dominerande omkostnadsposten. 1961 motsvarade lönerna nämligen 66,4 % av omkostnaderna. Övriga omkostnadsposter fördelade sig procentuellt på följande sätt: Pensioner och personalförsäkringar samt övriga personalkostnader 9 %, lokalkostnader 6,7 %, kontorskostnader 10 %, administrationskostnader 3 %, avgifter 2,3 %, försäkringar 0,2 % samt reklam och service 2,4 %. Omkostnaderna följes med särskild uppmärksamhet inom bankens ledning. Då banken är medlem av Bankernas Förhandlingsorganisation bestämmes lönerna - den största omkostnadsposten - emellertid till huvudsaklig del vid avtalsförhandlingar för samtliga affärsbanker. Någon möjlighet att i nuvarande läge, då bankens rörelse utvidgas, minska antalet anställda föreligger icke. Genom ökad maskinell utrustning av kontoren torde dock personalstyrkan kunna hållas i stort sett oförändrad.

1959 har inrättats en ny tjänst som direktör för bankens avdelningskontor med placering vid huvudkontoret i Jönköping. Chefen för avdelningskontoren har bl.a. att med uppmärksamhet följa utvecklingen av de vid avdelningskontoren beviljade krediterna och den löpande verksamheten vid kontoren. Instruktionen för bankens direktion har omarbetats i syfte att ge direktionen ökade befogenheter. Vidare har enmanskontoren omorganiserats och underställts s.k. moderkontor. Särskild instruktion för enmanskontoren har utfärdats. En fortlöpande översyn av bankens avdelningskontor har ägt rum. Kontoren i Eksjö, Malmbäck, Malmö, Norrahammar, Reftele, Skillingaryd, Gullaboby, Värnamo, Västervik och Älghult ha upprustats och moderniserats. Restaurering av kontoren i Vetlanda och Bräkne-Hoby pågår. Inom de närmaste åren kommer 8 kontor att erhålla nya lokaler. Bankens fastighet i Jönköping är föremål för en genomgripande ombyggnad. Sedan hiss installerats, har på vinden anordnats lokaler för bankens lunchservering. Lokalerna, som tagits i bruk i juni 1961, har fått en tilltalande utformning och synes ha vunnit allmän uppskattning. En bekvämare entré till banklokalen håller f.n. på att färdigställas. Banklokalen skall restaureras och kommer att ges en modern inredning. Ett av den ökade rörelsen betingat behov av ytterligare arbetsrum kan tillgodoses vid ombyggnaden, som överhuvud innebär ett mera rationellt utnyttjande av fastigheten. Banken har fått Kungl. Maj:ts tillstånd att öppna kontor i Mörrum och Bredaryd. Dessa kontor startar sin verksamhet hösten 1962. Två nya expeditionskontor i Jönköping beräknas kunna tagas i bruk sommaren 1962. Efter denna utbyggnad av kontorsnätet kommer banken att få 48 kontor. Av dessa kontor är 40 belägna i Småland (22 i Jönköpings län, 11 i Kronobergs län och 7 i Kalmar län), 5 i Blekinge och 3 utanför dessa landskap, nämligen i Malmö, Halmstad och Askersund. Kontoren är väl spridda över bankens traditionella verksamhetsområde. Ett önskemål är dock, att banken vore bättre representerad inom nordöstra Småland.

Sedan 1856 har banken uppehållit förbindelserna med Stockholms Enskilda Bank. Tidigare i denna översikt har omnämnts det värdefulla stöd Enskilda Banken lämnade i samband med 1922 års kris. Enskilda Banken representerar Smålandsbanken såsom deltagare i Riksbankens clearing i Stockholm. Vid Enskilda Bankens uppläggande av obligationslån har Smålandsbanken medverkat och även i övrigt förekommer ett visst samarbete mellan de båda kreditinstituten, ett samarbete som för Smålandsbankens vidkommande varit av största värde.

Sedan några år tillbaka ha de verkställande direktörerna för provinsbankerna, d.v.s. Skaraborgs Enskilda Bank, Skånska Banken, Smålands Bank, Sundsvalls Enskilda Bank, Uplands Enskilda Bank, Wermlands Enskilda Bank och Östergötlands Enskilda Bank, träffats regelbundet och diskuterat problem av för provinsbankerna gemensamt intresse. Genom att provinsbankernas kontorsnät endast undantagsvis sammanfaller, betraktar dessa banken icke varandra som konkurrenter i egentlig mening. Detta har självfallet varit ägnat att underlätta samarbetet inom provinsbanksgruppen. I april 1960 inrättades ett för provinsbankerna gemensamt utredningsorgan, kallat Provinsbankernas Utredningsbyrå med kontor i Stockholm. Det främsta motivet för inrättandet av denna utredningsbyrå var, att provinsbankerna behövde tillgång till ett ekonomiskt sekretariat, där de kunde erhålla kontinuerlig intern information av såväl det ekonomiska området i allmänhet som penning- och kapitalmarknaden i synnerhet. Då dylik verksamhet emellertid vore förenad med relativt stora fasta kostnader, kunde provinsbankerna knappast var för sig bära en sådan utgift. Vid sidan av det egentliga utredningsarbetet, som avser utarbetande av promemorior i olika samhällsekonomiska frågor inom Sverige och i utlandet, handlägger utredningsbyrån en del uppgifter av bankteknisk karaktär. Varje bank äger dessutom använda utredningsbyrån för speciella uppdrag. Även på bankautomationens område samarbetar provinsbankerna genom en särskild kommitté. I detta sammanhang bör kanske framhållas, att samarbetet mellan provinsbankerna icke innebär att den enskilda banken uppgivit något av sin självständighet eller sin beslutanderätt. Fråga är om en samverkan till gemensam nytta.

Det ovan omnämnda år 1954 inledda samarbetet på reklamområdet fick 1956 en fastare organisation genom inrättandet av ett speciellt organ härför, kallat Banco Information Aktiebolag, med kontor i Stockholm. I detta företag är sex av provinsbankerna, däribland Smålands Bank delägare. Genom att centralisera reklamverksamheten har det varit möjligt att utan alltför stor kostnadsbelastning ta i anspråk modern marknadsplanering och aktiv försäljningsverksamhet och reklam. Detta har visat sig nödvändigt för att provinsbankerna skall hävda sig i den allt intensivare konkurrens om bl.a. inlåningsmedlen.

Ett komplement till samarbetet på reklamområdet utgör den verksamhet, som de i Banco deltagande provinsbankerna bedriver på utbildningens område. Utbildningsfrågorna handlägges av en gemensamt avlönad konsult, medan riktlinjerna för utbildningsverksamheten bestämmes av en särskild kommitté, den s.k. utbildningskommittén. Verksamheten avser såväl introduktion som vidareutbildning och bedrives i form av kurser och konferenser med deltagare från de samverkande provinsbankerna. Med hänsyn till den ökade betydelsen av en systematisk personalträning, har detta samarbete visat sig fylla en viktig funktion. Under se senare åren har affärsbankernas verksamhet fått en mera servicebetonad inriktning. Affärsbankerna erbjuder nu sina kunder tjänster som bara för några år sedan var okända inom banksystemet. Även i detta avseende har banken stor nytta av den i Bancos regi bedrivna utbildningsverksamheten.

Denna översikt har av olika skäl måst bli kort och summarisk. Syftet med översikten har främst varit att vid bankens 125-årsjubileum söka ge aktieägare och andra för banken intresserade en mera fyllig bild av banken och dess utveckling under 25-årsperioden 1937 - 1961 än som kan utläsas ur verksamhetsberättelserna med deras många gånger knapphändiga utformning. Kanske någon väntar sig att översikten skall avslutas med ett uttalande från min sida om bankens nuvarande målsättning och med en prognos om bankens framtida utveckling. Att ställa prognoser är alltid en vansklig sak och i nuvarande labila ekonomiska situation dessutom så komplicerat att det bör förbehållas ekonomer av facket att ägna sig däråt. Som en målsättning för banken synes mig dock alltjämt kunna gälla de av professor Karin Kock i minnesskriften vid 100-årshubileét citerade inledningsorden till bankens första instruktion:

"Bankens ändamål är, att bereda dels lättare tillgång till Rörelse-Capitaler och förlager för Ortens näringar, dels en fördelaktig ränteinkomst åt der placerade Capitaler."

Slutligen vill jag uttala den förhoppningen, att Smålands Bank allt framgent skall bestå som en provinsbank i egentlig mening, än starkare förankrad i de bygder, där banken till näringslivets nytta och framgång nu varit verksam i 125 år.

Jönköping i februari 1962
Yngve Bjerström

< Upp
< Tillbaka till Smålandsbanken