TOLERANSEN I ISLAM

 Till den moderna vetenskapens största framsteg hör förbättringen och förenklingen av kontakterna mellan de olika folken vilket har lett till att så gott som samtliga folk har möjlighet att följa händelser varhelst de inträffar på vår jord. Likaså har folkens tänkesätt och trosuppfattningar blivit likt en bok, som är öppen för alla. Detta häfte vill belysa några grundläggande fakta i den islamiska ståndpunkten vad gäller relationerna mellan muslimer och icke-muslimer. Denna ståndpunkt baserar sig på Koranen och profeten Muhammads Sunna. Den första punkten gäller mänsklighetens brödraskap. Islam betraktar hela mänskligheten som en enda enhet, trots dess olikheter i raser och språk, och denna enhet har ett gemensamt ursprung. Gud säger i Koranen: "O människor, vörda er Herre, som skapade er ur en enda själ (person) och Han skapade ur denna dess maka och från dessa två spred Han många män och kvinnor. Vörda Gud, som ni kräver era rättigheter från, och vörda moderliven (som födde er) ty Gud vakar över er." (Surat an-Nisa:1) Islam är fullständigt emot rasdiskriminering och har ryckt upp den med rötterna för att i dess ställe så kärlek, respekt och närmande mellan folken. Gud säger i Koranen: "O människor, vi har skapat er ur manligt och kvinnligt, och gjort er till folk och stammar, så att ni må lära känna varandra. Sannerligen är den mest rättfärdige av er den ädlaste inför Gud." (Surat Ul-Hujurat:13). Således ser vi att det mänskliga brödraskapet är ett heligt förbund som överträffar allt vad rasåtskillnad och dylikt betyder. Den andra punkten gäller religionsfriheten. Koranen fastslår religionsfriheten i klartext efter att ha visat människorna att sanningen kommer från Gud: "Säg, sanningen kommer från er Herre, må den som så vill tro och låt den som så vill förkasta tron." (Surat al-Kahf: 29) Icke-muslimer kan inte tvingas att övergå till Islam eftersom Islam förkastar att någon genom tvång skall byta sin religion. Gud säger i Koranen: "Det finns inget tvång i religionen. Det rätta skiljer sig tydligt från det orätta. Den som förkastar ondskan och tror på Gud, han griper det starkaste handtag. Och Gud är den som hör och vet allt." (Surat al-Baqarah:256) Den tredje punkten gäller grunden för den islamiska kallelsen. Koranen tydliggör hur den islamiska kallelsen skall presenteras för människorna och vi ser genom Koranens text hur denna kallelse bygger på vishet och gott uppförande. Gud säger i Koranen: "Kalla till din Herres väg med vishet och god predikan, och argumentera med dem på det sätt som är bäst." (Surat an-Nahl:125) Och genom dialogen mellan Koranen och Bokens folk (judar och kristna) lägger vi märke till hur viktigt det är att först närma sig dem. Följande texter gör oss uppmärksamma på detta: "Profeten tror på det som blivit honom uppenbarat från hans Herre och likaså gör de troende. Var och en av dem tror på Gud och Hans änglar, Hans böcker och Hans sändebud. Vi gör ingen skillnad på något av Hans sändebud. Och de säger; Vi hör och lyder. Vi söker din förlåtelse Herre, hos Dig har allt sin ände." (Surat al-Baqarah:285) "Säg: Vi tror på Gud och på den uppenbarelse som givits oss och den som uppenbarats för Abraham och Ismael och Isak och Jakob och stammarna, och det som givits Moses och Jesus och det som givits alla profeterna från deras Herre. Vi gör ingen åtskillnad mellan dem och vi underkastar oss Honom." (Surat al-Baqarah:136) "Säg: O Bokens folk, låt oss komma överens om att inte dyrka någon annan än Gud och att inte göra någon till Hans like (inte sätta någon vid Hans sida) och att ingen av oss må taga någon annan till Herre i Guds ställe. Om de sedan faller tillbaka, så säg: Vittna att vi underkastar oss (Guds vilja)" (Surat al-Imran:64) "Och argumentera inte med Bokens folk annat än på det sätt som är bäst, såvida de inte är av dem som orsakar orätt och skada. Säg: Vi tror på den uppenbarelse som givits oss och den som givits er. Vår Gud och er Gud är En, och det är till Honom vi underkastar oss." (Surat al-Ankabut:46) Efter detta gäller det att komma med bevis och att undanröja tvivel: "Säg: Kom med era bevis om ni talar sanning." (Surat an-Naml:64) Det råder ingen tvekan om att dessa grunder, som bygger på vishet, gott uppförande, respekt och att underbygga påståenden med bevis, gör disskusionen meningsfylld och konkret och får den att leda mot sanningen. Punkt fyra handlar om icke-muslimerna i det islamiska samhället. Behandlingen av de icke-muslimska minoriteterna i det muslimska samhället bygger på rättfärdighet och rättvisa och med detta avses allt som omfattar god behandling, bistånd och rådgivning. Beträffande rättvisan så finns det många exempel på detta i historien, liksom många icke-muslimer kan intyga detsamma. Låt oss emellertid börja med Koranens texter och vad profeten lär oss: "Gud förbjuder er inte, beträffande dem som inte bekämpar er för er tro eller inte driver bort er från era hem, att behandla dem vänligt och ärligt. Sannerligen älskar Gud de ärliga. Men Gud förbjuder er beträffande dem som bekämpar er för er tro och som driver bort er, att söka er till dem (för vänskap och skydd). Det är sådana som söker sig till dem som är skyldiga." (Surat al-Mumtahanah:8-9) I denna Korantext finner vi tydligt att de icke-muslimer som inte bekämpar oss på grund av vår tro och som inte fördriver oss från våra hem, skall behandlas väl. Profeten och hans följeslagare och efterföljare följde denna uppmaning. Profeten varnar för att orsaka skada för någon av "Ahl al-dhimmah" (icke-muslimer i den islamiska staten) och ordet Dhimmah på arabiska betyder förtroende, säkerhet, fördrag. Profeten sade:"Jag kommer att bli antagonist till den som skadar en Dhimmi och den, vars antagonist jag blivit, honom kommer jag att vara emot på Domedagen." Profeten sade också: "Den som skadar en Dhimmi, skadar mig, och den som skadar mig, skadar Gud." Rättvisan är en grundläggande princip i Islam och Koranen insisterar på att vi skall tillämpa rättvisan även om det skulle leda till problem för oss. Gud säger i Koranen: "Ni som har tron, stå starka för Gud som vittnen för rättvisan och låt inte dem som hatar få er att förbigå rättvisan. Var rättvisa -- det är närmare gudfruktigheten -- och frukta Gud, för Gud vet mycket väl vad ni gör." (Surat al-Maidah:9) Det finns många exempel i den islamiska historien på hur Bokens folk var skyddade och att vem som helst som skadade dem eller behandlade dem orätt, straffades för detta, även om denne var statstjänsteman. Det finns en känd händelse som inträffade under den andre kalifen Omars tid. En wali vid namn Amr ibn al-Aas hade en son som en gång slog en egyptisk kopt med en piska, och sa till honom: "Jag är son till en av de ädlaste." Kopten begav sig till kalifen Omar i Medinah och klagade för honom över det inträffade. Kalifen Omar kallade då till sig Amr ibh al-Aas och hans son och därefter gav han piskan till kopten och sa: "Slå sonen till en av de ädlaste". När kopten hade slagit honom sa Omar till kopten: "Slå Amr, för hans son har slagit dig på grund av hans makt". Kopten svarade då: "Jag har slagit den som slog mig." Därefter vände sig Omar till Amr och sa sina berömda ord: "Amr, hur har ni börjat förslava människorna, när era mödrar födde er fria?.." Vi lägger i den här historien märke till att kopten visste att Omar var en rättvisans man. Därför reste han till Medinah, för att han visste att hans klagomål skulle tillgodoses där. Det inträffade många liknande händelser under den romerska epoken och de var ofta mer omfattande än denna lilla episod, men ingen vågade klaga trots att alla romare hade samma religion. Punkt fem tar upp några västerländska vetenskapsmäns intyganden. Sir Tomas Arnold berättar i sin bok "The Call to Islam" att de kristna i Syrien skrev till muslimerna och sade: "Ni muslimer är oss närmare än byzantinerna, trots att de har samma religion som vi. Ni är godare mot oss och skyddar oss bättre, medan de andra (byzantinerna) har satt sig över oss i allt." Kalifen Omars ord till invånarna i Jerusalem var följande: "Detta är vad Guds tjänare och de troendes ordförande ger till Jerusalems befolkning vad gäller säkerhet; jag ger er säkerhet för er person, för era ägodelar, era kyrkor och kors. Era kyrkor skall inte skadas eller förstöras, och ingen skall utsättas för tvång i religionen eller för någon personlig skada." Den franske forskaren Gustave Lebon säger i boken "Arabernas Civilisation": "Vi har förstått från ovannämnda Koranverser att Muhammads tolerans mot judarna och de kristna var helt storartad, och att ingen av religionsstiftarna före honom har gjort något som kan mätas med detta, vare sig vad beträffar Judendomen eller Kristendomen. Och vi kommer att få se hur hans kalifer följde hans väg. Detta är något som också har erkänts av en del europeiska forskare ur olika läger, som har fördjupat sig i studiet av arabernas historia. Följande uttalanden har jag (Gustave Lebon) plockat ut från en del böcker och dessa intygar att det jag just sagt inte bara är min egen åsikt. Robertson säger i sin bok: Enbart muslimerna är de som har kunnat kombinera hänförelsen för sin religion med tolerans för andra religioners anhängare." Gibb säger i sin bok "Whither Islam": "Men Islam har fortfarande förmågan att göra mänskligheten en storartad tjänst. Det finns inte någon annan institution som kan lyckas på ett sådant enastående sätt att samla den splittrade mänskligheten i en enad front som bygger på jämlikhet. Om inte konflikterna mellan stormakterna i öst och väst kan lösas av väst så måste man söka sig till Islam för att lösa konflikten." Punkt sex gäller vad som sker under situationer av svaghet. Även under de perioder då de islamiska länderna drabbades av svaghet, byggde muslimernas inställning till judar och kristna på lojalitet och principfasthet och vi ska visa ett exempel på detta: När tatarerna anföll muslimernas land och ockuperade Baghdad och därefter avancerade mot Damaskus, så fängslade de ett antal människor. En av de islamiska lärde vid den tiden, Ahmad bin Taymiya, begav sig då till tatarhövdingen för att få de fängslade frisläppta. Tatarhövdingen gick då med på att släppa de muslimska fångarna men vägrade släppa de judiska och kristna. Den lärde sade då till honom: "Jag går aldrig med på annat än frisläppandet av alla judar och kristna för de är Dhimmis och vi låter vare sig dessa eller muslimerna låsas bakom galler." När tatarhövdingen såg hur den lärde insisterade på frigivandet av judarna och de kristna tillät han detta. Punkt sju handlar om respekten för överenskommelser. Många stater knyter överenskommelser för att det ligger i deras intresse. Och man respekterar överenskommelserna så länge dessa gagnar intressena, men om man inte finner att intresset längre gagnas, så bryter man överenskommelsen. Koranen lyfter den islamiska nationen till en hög moralisk nivå och tillåter inte att överenskommelser knyts på grund av intressen, utan på grund av gudsfruktan. Gud säger i Koranen: "Och fullfölj överenskommelsen, ty om överenskommelsen kommer ni att bli utfrågade (på Domedagen)." (Surat al-Isra) "Ni som har tron, fullfölj alla förbindelser." (Surat al-Maidah) "Fullfölj Guds avtal när ni har knutit det och bryt inte er ed efter att ni har svurit den. Ni har gjort Gud till er garanti ty Gud vet sannerligen vad ni gör." Likaså säger Gud: "Svär inte en ed för att ni sedan skall kunna bedraga varandra." (Surat an-Nahl:91-92) Detta är precis vad många stater gör för att kunna rättfärdiga avtalsbrott. Punkt åtta handlar om icke-aggresion. "Och bekämpa på Guds väg dem som bekämpar er, men var inte först att attackera, ty Gud tycker sannerligen inte om de aggressiva." (Surat al-Baqarah:190) Islam vill inte ha aggression, men samtidigt måste man bekämpa fientligheter och förtryck. "Om de drar sig bort från er och inte bekämpar er, utan ger er fredsinitiativ, så har inte gud lämnat åt er något sätt (att kunna bekämpa dem)." (Surat an-Nisa:90) Punkt nio behandlar hjälpen åt de svaga och förtryckta. Islam betraktar det som en plikt för den islamiska nationen att ta hand om de svaga och förtryckta även om detta skulle leda till krig mot förtryckarna, för att de skall upphöra med förtrycket. Det är känt att krig mot förtryckare kostar matriella och mänskliga förluster, men försvaret av de förtryckta är något som är värt stora uppoffringar och förtryckaren kommer bara att fortsätta sitt förtryck så länge inte någon utmanar honom. "Och varför skall ni inte kämpa på Guds väg för de som är svaga och illa behandlade -- män, kvinnor, och barn som säger: Vår Herre, släpp ut oss från denna stad, vars folk är förtryckare, och tag från ibland oss en som kan försvara oss och som kan rädda oss." (Surat an-Nisa:75) Även i enskilda fall ger Islam asyl, bistånd och trygghet åt den som behöver, även om denna person inte är muslim. "Om en av hedningarna ber dig om asyl, så bevilja då honom det, så att han må höra Guds ord, och eskortera honom sedan dit där han får skydd. Detta är för att de är ett folk som saknar kunskap." (Surat at-Taubah:6) Så här har muslimerna behandlat icke-muslimerna och historien känner inte något exempel på hur muslimerna lurat andra i överenskommelser eller förtryckt de minoriteter som levt i deras samhällen. Och det har aldrig hänt något i Islams historia som motsvaras av den Spanska inkvisitionens barbari. Utan tvekan är det så att en religion som behandlar människor med en sådan hög moral och rättvisa är värd ett närmare studium, med utgångspunkt från dess grundläggande källor och inte genom t.ex. dagspressen, där ofta fanatiska motståndare till Islam ljuger och förtalar och förvränger sanningen.

YTTRANDEFRIHET

Islam ger åsikts- och yttrandefrihet åt alla medborgare i den islamiska staten, på villkor att rättigheten utnyttjas för utbredningen av dygd och sanning och inte för spridningen av ondska och omoral. Den islamiska ide'n om yttrandefrihet är betydligt överlägsen den som är rådande i västerlandet för under inga omständigheter skulle Islam tillåta någon att propagera för ondska och omoral. Den ger inte heller någon människa rätt att i kritikens namn använda ett ovettigt eller kränkande språk. När muslimerna hade något problem var det deras vana att fråga profeten om någon gudomlig föreskrift hade uppenbarats för honom i denna fråga. Om han sade att han inte hade erhållit någon gudomlig föreskrift, brukade muslimerna själva uttrycka sina åsikter om saken.

LIVETS OCH EGENDOMENS OKRÄNKBARHET

I ett tal som profeten höll under sin sista pilgrimsfärd, sade han: "Det är förbjudet för er att ta varandras liv och egendom tills ni möter er Herre på uppståndelsens dag." Beträffande Dhimmis (de icke-muslimska medborgarna i en islamisk stat) har profeten sagt: "Den som dödar en människa under beskydd (Dhimmi) kommer inte ens att få känna doften av paradiset."