Islams Politiske reformator

Hussein

(625-680)

 

Kamal Mubadder
------------------------------------------------

Publicerad av Islamiska kulturbiblioteket i Malmö 2008-01-19

 

 

 

INNEHÅLL

 

Reformatom

Vem var Hussein?

Yazid - en bortskämd pojke som blev härskare

Oppositionsförklaringen

Förtryck i Guds namn

Yazids ultimatum

Avresan från Medina

Resan mot döden

Vändpunkten

 

 

 

REFORMATORN

 

Hans namn var Hussein. Ett namn som för muslimer kommit att bli liktydigt med reform, revolt, uppoffring och sorg.

Hussein ledde år 680, för drygt 1300 år sedan, ett uppror mot kalifen Yazid, den makthungrige härskaren över den dåvarande islamiska staten.

Upprorets främsta mål var att förhindra utvecklingen av en farlig samhällstrend som skulle gynna de orättfärdiga härskarnas maktmissbruk i religionens namn.

Kampen kostade Hussein livet. Men hans död för att försvara sin tro har fått ett starkt symbolvärde och därigenom begränsat möj­ligheten för senare härskare att godtyckligt tolka profeten Mohammeds lära.

 

Hussein ställdes inför valet att antingen svära trohet till Yazid och därmed god­känna kalifatets förtryck av folket, eller att bli avrättad.

Valet var särskilt svart för Hussein efter­som han var barnbarn till profeten Mohammed och hans död skulle betyda att förtrycket, vid en känslig tidpunkt i islams historia, skulle vinna en avgörande seger.

 

För om en härskare, i religionens namn kunde döda Hussein och sedan behålla mak­ten kunde han, liksom kommande härskare, räkna med att det inte är särskilt riskabelt att godtyckligt styra staten i religionens namn.

Att erkänna Yazid som rättmätig härskare däremot, skulle betyda att ge samtycke till de orättvisor som folket utsattes för.

Ett sådant samtycke skulle förtryckets företrädare alltid kunna tolka som gudom­ligt genom att hänvisa till Husseins släktskap med Profeten.

Förtrycket skulle då ges religiös legiti­mitet och förtryckets motstånd skulle förkla­ras illegalt och i strid med Guds vilja.

Hussein bestämde sig för att till varje pris undvika att erkänna Yazid trots det ultima­tum, att ge samtycke eller bli dödad, som ställts.

Tillsammans med en liten grupp trogna anhängare gav sig Hussein av på en resa för att skapa opinion mot kalifen Yazid.

Karavanen lämnade Medina på den ara­biska halvön och färdades till det relativt tät­befolkade landet Irak. Alla i sällskapet var fullt medvetna om vilka risker man tog.

 

Medinaborna hade försökt övertala de resande att ge upp planen eftersom de befa­rade att Yazid skulle låta döda dem och sedan förslava deras kvinnor.

 

I Irak mötte Hussein och hans cirka sjuttio trogna följeslagare en övermaktig arme bestående av tiotusentals soldater.

Samtliga föll offer i en grym och hänsynslös massaker. Kvinnor och barn fördes som slavar till Yazids palats i Damaskus.

Under den flera dagar långa färden från Irak till Damaskus i Syrien bars rebellernas avhuggna huvuden framför tåget av fångar.

Allt tydde på att Yazid planerade en stor segerfest i en jublande stad.

Så blev det nu inte.

Husseins status, Yazids impopulära personlighet, fångarnas sorgliga inmarsch i staden och berättelser om soldaternas grymhet vände i ett slag det politiska läget till härskarens nackdel.

 

 

VEM V ÄR HUSSEIN?

 

"Hussein är [en del] av mig, och jag är [en del] av honom." Profeten.

 

Husseins föräldrar och morföräldrar intar en särställning bland islams personligheter.

Överst i pyramiden finner vi morfadern, profeten Mohammed (570-632), som i sin tur härstammade från profeten Abraham.

Husseins mormor, Khadija  (d. 620), var den första att förstå att Mohammed var kallad av Gud som profet.

Hans far, Ali (600-661), var profetens kusin och den första mannen som följde läran. Ali besatt tapperhet och kunskap, två viktiga egenskaper som betydde mycket för etablerandet av islam under profetens tid.

Ali visa de en stark medkänsla för sam­hällets fattiga och svaga och hans tid som kalif kännetecknades av rättvisa och jämställdhet.

Husseins mor, Fatima (613-632), var, enligt profeten, den mest hängivna musli­men bland kvinnor, och tillsammans med Asia, faraos hustru, Maria, Jesu moder och Khadija, Profetens hustru, en av de fyra mest ansedda kvinnorna inom islam.

Av Profetens barn var det bara Fatima som skänkte honom barnbarn. Bland dem var Hussein mest lik honom till både utseende och personlighet.

Profetens kärlek till Hussein var stor.

- " Jag älskar honom, så må Du (Gud) älska honom ", sade Profeten inför folket uppre­pande gånger för att visa denna kärlek.

 

Det finns många uttalanden som visar något mer än kärleken till ett barnbarn. Uttalanden som utpekar Hussein som imam, en legitim religiös och politisk ledare för folket.

Profeten förutsade många gånger att hans lära skulle komma att överleva svåra utma­ningar och att Hussein och hans upp­offringar skulle spela en avgörande roll. Tiden efter Profetens död visade att de största utmaningar islam ställdes inför var relaterade till hur rättigheterna skulle fördelas mellan ledarskapet och folket.

De religiösa texterna reglerade förhållan­det mellan folkets rätt till inflytande och ledarens rätt att bli hörsammad.

Religionen sade en sak men de makt­hungriga i samhället ville något annat.

Hur den generation muslimer som levde samtidigt som Profeten eller närmast däref­ter tolkade frågan blev avgörande för efter­följande generationers tolkningar. Det är så man kan förstå betydelsen av Husseins upp­offringar.

 

YAZID - EN BORTSKÄMD POJKE SOM BLEV HÄRSKARE

 

Yazid ärvde makten och blev kalif, ledare för staten, ar 680. Det var första gången ett maktskifte ägde rum på detta sätt i den unga islamiska staten.

Yazids far Muawiyah var i sin tur den för­ste kalif som tagit makten med våld.

Dittills hade medborgarna haft visst infly­tande vid valet av ledare.

Händelsen lämnade negativa spår i islams fortsatta historia. Våld blev ett sätt för här­skarna att söka nå legitimitet för sitt tyre och position.            

Yazids tillträde som kalif förde med sig två betydelsefulla avvikelser från islams lära.

Den ena var det illegitima arvet av makten och den andra var hans egenskaper som ledare.

Yazids beteende var långt från det som kännetecknar en seriös, tolerant och pålitlig ledare såsom läran föreskriver. Han saknade ledaregenskaper och trodde att faderns råd på dödsbädden skulle räcka för ett fram­gångsrikt ledarskap: "slå hårt mot oppositio­nen och tvinga samhället till trohet". Yazid kunde inte heller bedra folket för att få stöd.

 

Till skillnad från sin far försökte han inte framstå som en ledare som värnar staten och moralen.

Som kalif fortsatte han att uppföra sig med samma nonchalans och förakt gentemot folket som han brukade uppvisa då han var en bortskämd och ansvarslös pojke i sin fars palats.

Samtidigt som han var respektlös mot medborgarna och struntade i deras rättigheter, var han fast besluten att med tvång godtas som kalif.

Viktiga och inflytelserika personer i sam­hället som t.ex. imam Hussein skulle tvingas att öppet prisa honom som en legitim och älskad kalif.

Om de inte gjorde det väntade avrättning.

 

 

OPPOSITIONSFÖRKLARINGEN

 

- "Jag reser upp / .../ för att [åter] reformera samhället som min morfar [en gång reformerade]" Imam Hussein.

 

I ett tal inför folket tillkännagav imam Hussein varför han opponerade sig mot Yazid.

Han förklarade först vad han kämpade för:

- Jag reser mig för att reformera samhället... Jag vill tillåta det sam anses vara rätt, förbjuda det som anses vara fel...

Han förklarade sedan vad han vände sig emot:

Dessa [styrande] spred korruption ... De upphävde lagarna... tog statens skatter till sig själva istället för att ge till folket, och spenderade dessa skatter allt efter deras egna begär... De tillät det som Gud förbjudit och för­bjöd det som Gud tillåtit.

Imam Hussein hänvisade med dessa ord till rättslig, politisk, ekonomisk och religiös korruption.

Hur var det egentligen och vad hade imam Hussein för huvudsyfte?

 

FORTRYCK I GUDS NAMN

 

Yazids korruption var omfattande. Farligast av allt var de idéer som Muawiyah hade sat­sat hart för att presentera som en del av islams lära, nämligen absolut lydnad gente­mot ledarskapet och tron på att allt som sker stämmer överens med Guds vilja.

Den som motsätter sig härskaren motsätter sig där­med också Guds vilja.

Falska berättelser om Profetens ord ha de uppmuntrats med generösa belöningar:

- Ni ska lyda ledarna. ­

- Även om de förtrycker oss?

- Även om de piskar er. Sedan må de mata Gud och bära ansva­ret för det [dåliga] de gjorde, och ni må möta Gud med det [goda] ni gjorde [genom att tala deras förtryck]!

En annan falsk berättelse lyder så har:

-Det kommer några led are efter mig som inte följer min vägled­ning.

- Vad gör jag då? Frågade en man.

- Lyssna och lyd ledaren även om han piskar din rygg och beslagtar din förmögenhet. Du ska lyssna och lyda!

 

Sådana berättelser skapades under Muawiyahs och sedan sonen Yazids styren så att de i religionens namn skulle kunna härska med obegränsade rattigheter.

Just ordet rattigheter har använts i en falsk berättelse dar Profeten påstas har sagt:

Tilldela dessa orättvisa ledare deras rättigheter och be till Gud för era rättigheter!

Samtidigt etablerades en farlig religiös tolkning som höll på att beröva medborgarna all vilja.

Det var en tolkning av verser i Koranen dar det sägs att Gud skapade all­ting.

Man försökte säga att Gud skapade Muawiyahs och Yazids orättvisor av ett skäl som endast Gud kan förstå. Därför bar vi underkasta oss och tåla dessa orättvisor för att inte motsätta oss vad Gud vill.

 

Den som tål mest är den mest troende.

En sådan tolkning hade förstas stod av härskarnas propagandaapparat. Man skapade osäkerhet hos de troende som å ena sidan inte accepterade tolkningen men å andra sidan inte aktivt vågade motsätta sig den påstådda ' guds viljan  '.

Genom detta systematiska samarbete mellan härskarna och framstående teologer och med de enorma möjligheter dessa hade i den framväxande islamiska stormakten tycktes bara ett mirakel kunna vanda tren­den.

Vad som behövdes var en extraordinär händelse, stark nog att skaka om samhället i grunden och förändra det så att kommande generationer inte skulle förledas av det fal­ska budskapet.

 

YAZIDS ULTIMATUM

 

År 680 hade nyheten om Muawiyahs död skickats till alla delar av landet, däribland den heliga staden Medina där imam Hussein var bosatt.

I ett brev till Medinas guvernör Valid hade Yazid beordrat att få imam Husseins samtycke till maktövertagandet omgående eller så skulle man låta halshugga imam Hussein och föra hans huvud till Damaskus.

Valid lät kalla imam Hussein till guver­nörspalatset.

Imam Husseins anhängare blev misstänksamma och insisterade på att följa med honom dit.

Imam Hussein gick med på deras begäran men bad dem att vänta utanför, eftersom de inte var inbjudna, men att vara beredda att ta sig in om han plötsligt höjde rosten ovan­ligt högt.

Valid lämnade Yazids brev till imam Hussein så att han själv kunde läsa det. Imam Hussein svarade att han skulle bestämma sig först efter att ha hart stadens invånares åsikt:

- Valid, bjud Medinas invånare i morgon och fråga dem om detta. Säger de att jag bör samtycka till Yazids styre ska vi båda sedan bestämma hur det ska gå.

Valid gick först med på detta men ändrade sig da han förstod att om imam Hussein skulle lyckas lämna palatset utan att ha gett sitt samtycke till Yazids styre skulle han sedan aldrig ge det.

Man försökte nu att med hot få imam Hussein att ge med sig men han ropade ut med hög röst.

 

Då stormade männen in i palatset och överrumplade Valids soldater.

Imam Hussein kunde nu lämna palatset men var samtidigt val medveten om att ultimatumet kvarstod och att han fortfarande hade att välja mellan att låta Yazid få hans samtycke ­eller hans huvud.

 

 

AVRESAN FRÅN MEDINA

 

Medina är en helig stad och imam Hussein ville inte se den förvandlas till ett slagfält.

Den är islams första huvudstad med den för­sta moskén, profetens grav och goda minnen av lärans spridning.

Imam Hussein bestämde sig för att till­sammans med sin familj och några anhängare lämna staden för att resa till Mekka och dar förrätta de religiösa ritualerna.

 

Det var med stor sorg som medinaborna tog farväl av karavanen. De gråtande massorna ökade Valids oro och han medde­la de Yazid om avresan. Yazid gav då order att låta mörda imam Hussein under resan.

Nyheten om imam Husseins vägran att lyda kalifen spreds snart över landet och för­hoppningar väcktes om att någonting skulle hända som skulle utmana förtrycket. Olika stammars representanter skrev till Hussein och uppmanade honom att leda dem i mot­ståndet.

Många brev kom från den irakiska staden Kufa, en gång huvudstad i den islamiska staten under Alis styre.

Imam Hussein valde att resa till Kufa, trots att han var medveten om att folkets stöd där inte kunde skrämma Yazid mer än vad Yazid kunde skrämma folket. Han visste att det var mot döden som resan gick.

 

 

RESAN MOT DÖDEN

 

Imam Husseins karavan som bestod av cirka sjuttio män samt deras fami1jer stod efter några dagars resa inför kalifatets arme i Karbala, en plats i Iraks öken söder om Bagdad.

Yazid hade skickat tusen man under led­ning av en framstående officer vid namn Hurr. Hurrs uppdrag var att hålla imam Husseins karavan under uppsikt i väntan på ytterligare drygt trettiotusen man. Yazids avsikt med att skicka dit en så står arme var att anfallet på karavanen skulle framstå som en handling med stöd av folket.

Imam Hussein och hans anhängare slog lager vid floden Eufrat. Men när den stora armen anlände till platsen tvingades de bort ifrån vattnet och ut i öknen där de omring­ades och belägrades.

 

Tre dagar senare hände det.

Dagen kallas Ashora i den arabiska månaden Muharram. Ashora härleds från siffran tio och år da en hänvisning till tionde dagen i månaden. Muharram betyder den förbjudna och är bland de fyra månader under vilka islam förbjuder stridande och krig.

 

Under Ashora anföll armen och mördade systematiskt rebellerna som en efter en blev nedhuggna inför sina familjer. Sist att falla var imam Hussein.

Efter massakern vände soldaterna seger­glada tillbaka till kalifens slott i den islamiska huvudstaden Damaskus där de såg fram emot de av Yazid utlovade belöning­arna. På vägen dit bars rebellernas avhugg­na huvuden fram inför ögonen på rebeller­nas kvinnor och barn vilka fördes som slavar till en firande huvudstad. Men när folket som ha de samlats på stadens torg för att fira segern såg soldaterna och fångarna mar­schera in i staden, tystnade jublet.

De döda och de fångar som fördes med var ingen "fientlig arme" utan imam Hussein, Profetens barnbarn med några få anhängare.

Berättarna, däribland deltagande soldater, började tala om en grymhet som ingen dittills ha de upplevt under islamiskt styre.

Det berättades också att Hurr, som ledde första armégruppen, bytte sida strax före slakten nar han insåg att Yazids arme inte var där endast för politiska påtryckningar.

Han valde då att genast lämna sin arme och ansluta sig till karavanen trots att han insåg att den var på väg gå under. Hurr var bland de första som dog.

Det har berättats att imam Hussein bad om vatten till sitt spadbarn:

Om ni ar efter mig, sa varför straffar ni ett törstigt spädbarn?

Soldaterna svarade med att genomborra bar­nets hals med en pil.

Det har också berättats att Abbas, bror till Hussein, i ett desperat försök att hämta vatten at de törstande barnen, lyckades ta sig osedd igenom fiendens linje.

 

Men på till­bakavägen upptäckts han av soldaterna som först hugg av hans händer och sedan av­rättade honom.

De tragiska scenerna var många och ohyggliga. Karavanens sorgeyttringar, med gråtande kvinnor och barn, väckte starka känslor hos folket och opinionen i Damaskus vande nu helt oväntat. I stället far att fira en seger visa de folket sin sorg och Yazid led därmed ett nederlag som drabbade hårdare an en militär förlust någonsin skulle kunna gjort.

Hur skulle han kunna hindra någon från att visa sin sorg över Profetens barnbarns död? Hur skulle han kunna förklara sina grymheter för en fängslad mor som begråter sin son?

Eller för ett barn som sörjer sin mör­dade far?

Detta bakslag för Yazid, de många upp­rorsförsök som ägde rum strax efter och de sorgeceremonier som halls år efter år kom att leda till betydelsefulla förändringar i islams politiska och religiösa kurs.

 

 

VÄNDPUNKTEN

 

När imam Hussein ledde sin karavan mot Yazid motsatte han sig två saker:

Förtrycket av folket och förfalskningen . av Profetens budskap.

Hussein var medveten om att hans marsch till Irak endast hade två möjliga utgångar.

Antingen skulle han lyckas samla tillrackligt många anhängare för att besegra Yazid och göra slut på både förtrycket och det falska budskapet, eller så skulle han för­lora men istället en gång för alla vinna slaget om läran och folkets politiska medvetande.

Imam Hussein förlorade visserligen militärt men härskarnas förtryck kunde inte längre legitimeras som Guds vilja.

 

Yazid och hans män kunde inte övertyga folket om att det som hände var Guds vilja.

De försök som gjordes att rättfärdiga varje handling som Guds direktiv förlorade stöd. Det var helt enkelt omöjligt att acceptera att Hans vilja skulle vara sa grym och dessutom rikta sig mot just Profetens familj.

Uppfattningen att profeten skulle ha sagt att man ska böja sig för en hänsynslös ledare förlorade snabbt mark.

Istället växte imam Hussein i folkets med­vetande som en symbol för uppoffring och reform. Kampen mot förtryck, att ifråga­satta godtyckliga och orättfärdiga ledare kom nu alltmer att ses som en handling i linje med Guds vilja.

Imam Husseins karavan till döden utgjor­de en vändpunkt i folkets politiska medve­tande.

Tragedin i den irakiska aknen har sedan dess utvecklats till en stark inspirationskalla för att ställa krav på egna rättig­heter och motsätta sig ledarnas egenmäktiga handlande. Historien berättar om ett tiotal uppror som ägde rum strax efteråt och som hade imam Hussein som förebild och massornas krav som slagord. De starka sorgemanifestationerna utveck­lades till ett emotionellt ställningstagande mot härskaren.