DEL XI
I vår tid är skilsmässa ett stort världsproblem. Alla jämrar sig och klagar. De människor som lever i samhällen vars lagar förbjuder skilsmässa beklagar att de inte har skilsmässa som botemedel för de misslyckade äktenskapen. Å andra sidan klagar de som lever i samhällen vars lagar tillåter skilsmässa, där kvinnor och män har samma rätt att ta ut skilsmässa. De klagar över att skilsmässan ökar instabiliteten i familjestrukturen och medför en rad missförhållanden och oönskade biverkningar. De som har givit rätten till skilsmässa endast till männen klagar av två orsaker. För det första över de ynkliga skilsmässorna som vissa män har gjort sig skyldiga till. De har missbrukat sina rättigheter och efter att ha levt tillsammans med sina hustrur har de plötsligt skilt sig från sina fruar och gift sig med en ny kvinna. Mannen ville ha en ny hustru och den första hustrun, som har lagt ner sin vitalitet, ungdom, energi och hälsa på hans hem kunde aldrig föreställa sig att hennes hemtrevliga bostad en dag skulle tas ifrån henne. Dessa kvinnor känner sig övergivna och fullkomligt nedslagna av enbart ett besök på kontoret för skilsmässoregistrering. Det andra är den feghjärtade vägran som vissa män visar när de vägrar att skilja sig från sina hustrur, när det inte återstår något hopp för ett harmoniskt och förenande liv. Det kan hända att man och hustru på grund av några speciella omständigheter når en förlikning. Alla försök till försoning visar sig fruktlösa, en stor motvilja existerar mellan mannen och hustrun, de bor var för sig, och var och en av dem har praktiskt taget ingenting att göra med den andra. Under sådana omständigheter skulle varje förnuftig människa bli övertygad om att det enda riktiga för dem är att det förhållande, som till all mening och syfte blivit avklippt, också lagligt sett skulle skiljas åt, och var och en skulle tillåtas att göra ett nytt val av partner. En del män som bara vill plåga den andra parten och beröva henne förmånen att njuta av ett äktenskapligt liv håller den olyckliga hustrun i ett spänningstillstånd. Eftersom denna sortens människa inte vet någonting om islam och muslimer utom till namnet gör dessa saker i islams namn och skapar ett tvivel hos en del människor som inte är förtrogna med den djupa och verkliga meningen i den islamiska läran. Med en klagande röst säger dessa människor: Har islam verkligen tillåtit män att, ibland genom att ge skilsmässa och ibland genom att vägra ge skilsmässa plåga kvinnorna på vilket sätt de vill? Och samtidigt känna sig lugna för att de använder sig av sin religiösa och lagliga rätt? De som kommer med invändningar säger: Är inte det en grymhet? Om detta inte är en grymhet, vad är då en grymhet? Säger ni inte att islam är emot orättvisor i varje form och i varje gestalt, och att de islamiska lagarna är grundade på rättvisa och sanning? Om dessa gärningar är grymma och orättvisa, och de islamiska lagarna är grundade på sanning och rättvisa, tala då om för oss, så vi kan se vilka åtgärder som är vidtagna av islam för att kontrollera dessa fall av orättvisa. Det går inte att förneka att dessa gärningar är grymma. Vi kommer senare att framhålla att islam har tillhandahållit förbättringar för liknande missbruk och inte har lämnat dem åt sig själva. En annan sak som man inte bör glömma bort är att tänka över vilka metoder som ska tillämpas för att kontrollera dessa grymheter och orättvisor. Är skilsmässolagen den enda saken som orsakar grymheter av detta slag, och är det bara förändringar i skilsmässolagen som kan rätta till dessa saker? eller ska grundorsaken till dessa grymheter sökas på annat håll, eftersom ändringar i lagen inte kan stoppa dessa saker. Skillnaden mellan islams synsätt och några andras synsätt när det gäller att lösa sociala problem, är att en del människor, som har andra synsätt än islam, föreställer sig att alla problem kan lösas genom att anta och ändra lagar. Islam, å andra sidan, förklarar klart att lagar kan vara effektiva enbart vid formella sammanhang. Vid andra sammanhang som gäller känslomässiga och inofficiella relationer räcker lagar och förordningar inte till. Där behövs andra åtgärder. Vi kommer att bevisa, att islam har använt lagen på de ställen där den kan vara effektiv, och inte har varit försumlig i denna riktning.
Först kommer vi att diskutera vår tids främsta problem, nämligen vanhedrande och ynkliga skilsmässor. Islam är emot skilsmässa och vill att skilsmässa ska undvikas så långt som det går. Islam har föreskrivet detta hjälpmedel enbart för de tillfällen då det inte finns något alternativ utom separation. Islam anser att de män som äktar den ena kvinnan efter den andra, och skiljer sig från dem i snabb följd är Guds fiender. I boken "al-Kafi" berättas följande berättelse(16): Profeten träffade en man som nyligen hade skilt sig
från sin hustru och frågade: "Vad har du gjort med
din hustru?" I en annan berättelse kan vi läsa att profeten fick veta att Abu Ayyub al-Ansari var fast besluten att skilja sig från sin hustru Umm Ayyub. Profeten kände Umm Ayyub personligen, och visste också att Abu Ayyubs skilsmässa inte grundades på någon uppriktig orsak. Han sade: "Sannerligen, skilsmässa från Umm Ayyub är en stor synd." Profeten sade också: "Ängeln Gabriel prisade kvinnans ställning till den grad att jag trodde att det är inte tillåtet att skilja sig från sin hustru utom när hon begår otukt." Imam Jafar al-Sadiq citerade den heliga profeten som sa: "Inget hus är kärare hos Gud än det hus där det ingås en äktenskaplig förening, och inget hus existerar som förtjänar Hans vrede mer än det hus där äktenskapets förening bryts av skilsmässa. "Imam al-Sadiq sade sedan att ordet "talaq" (skilsmässa) förekommer upprepade gånger i koranen och att detaljer om skilsmässoproblemet har förärats med den heliga koranens uppmärksamhet. Orsaken till det är att Gud avskyr skilsmässa. Tabarsi(17) citerade i "Makarimu l-akhlaq (Ädla moralitetsgärningar) från profeten: "Gift dig, men skilj dig inte därför att Allahs tron skälver av skilsmässa." Imam al-Sadiq sade: "Ingen laglig förseelse är föremål för så mycket vrede och hat i Allahs ögon, som skilsmässa är. Allah betraktar den man som upprepade gånger skiljer sig, såsom Hans fiende." Denna förseelse återfinns inte bara speciellt återfunnet i traditionerna från shi'itiska källor. Sunniter har också citerat liknande traditioner. I "Kitab al-Sunan" citerade Abu Dawud den heliga profeten att Allah deklarerade att inget lagenligt är så avskyvärt som skilsmässa är för Honom. Mawlavi Jalal al-Din Rumi skriver i sin välkända berättelse om Musa (Moses) och fåraherden, hänsyftade till samma tradition som profeten: "Stig inte in i separation så långt som det är möjligt. För den mest avskyvärda sak för mig är skilsmässa." I levnadsteckningarna över ledarna och vägledarna i vår religion uppmärksammas att man skall, så långt som möjligt, skall avhålla sig från skilsmässa. Det var därför mycket ovanligt att de skilde sig från en kvinna, och när de så gjorde fanns det en mycket förnuftig och logisk orsak till det. Till exempel imam Mohammad al-Baqir äktade en kvinna som han älskade så djupt. Sedan blev imamen medveten om att kvinnan var en "Nasibiyyah", det vill säga, hon avskydde Ali ibn Abi Talib och närde i sitt hjärta ett agg emot honom. Imam skilde sig ifrån henne. Imam tillfrågades om sitt agerande, "Du älskade kvinnan varför skilde du dig ifrån henne? "Imamen svarade," Jag ville inte att en låga från helvetets eldar skulle vara vid min sida."
Här är det nödvändigt att referera kortfattat till en grundlös och skandalös berättelse som var påhittad av den kriminella abbasidkalifatet. En berättelse som spreds bland folk i allmänhet och som har omnämnts i böcker, nämligen att imam al-Mujtaba(18) var en av dem som gifte sig med ett stort antal kvinnor och sedan skilde sig ifrån dem. på grund av att grunden till denna illvilliga berättelse lades nästan ett århundrande efter imamens död spreds den överallt. Beundrarna och efterföljarna till imam började också tala om det, utan att se till sakens sanning och utan att tänka över det faktum att enligt islams syn är detta en förfärlig och avskyvärd sak, och anstår bara en sensuell och hänsynslös person. Det är inte någonting som en person, som brukade företa pilgrimsfärden till Mecka genom att gå hela vägen från Medina till Mecka, befattar sig med. Under sin livstid delade han mer än tjugo gånger ut all sin rikedom och tillgångar bland de behövande och de fattiga, han tog hälften och den andra hälften fördelade han bland de nödställda. När abbasiderna övertog kalifbytet från umayaderna samverkade Bani al-Hassan, dvs sonsönerna till imam Hassan med abbasidernas, medan sonsönerna till imam Hossein vars överhuvud på den tiden var imam al-Sadiq, avstod från att samarbeta med dem. Till en början visade abbasiderna högaktning och respekt för Bani al-Hassan och lät dem förstå att de ansåg dem värdigare till kalifatet än dem själva. Senare när de hade vunnit slaget bedrog de Bani al-Hassan, fängslade och avrättade många av dem för att själva ta över kalifatet. Abbasiderna började sprida lögner mot Bani al -Hassan med syftet att säkra sin politiska ställning. En punkt i deras skadliga propaganda var att Abu Talib, som var Bani al-Hassan farfars far och farbror till profeten, inte var muslim och hade dött som hedning, medan Abbas, som var en annan farbror till profeten, antog islam och dog som muslim. Abbasiderna som var avkomma till profetens muslimske farbror, förtjänade det kalifatet mer än Bani al-Hassan, som var avkomma till profetens hedniska farbror! För att göra denna åsikt allmänt accepterad spenderade de stora summor pengar och hittade på falska historier. Även idag är en sektion av sunniter under inflytande av samma propaganda och strategi, och deklarerar Abu Talib som en otrogen. Den andra dessinformationen som spreds mot Bani al-Hassan var att Bani al-Hassan förfader, imam Hassan som efterträdde sin far misskötte sitt ämbete och ägnade sin tid åt kvinnor. Och att han skulle ha äktat och skilt sig från kvinnor. Det är därför han inte hade någon framgång i sina plikter som kalif. Han accepterade penningsummor från Mu'awiyah, hans starke rival, och avsade sig kalifatet till hans förmån och ägnade sig själv åt kärleksaffärer med kvinnor. Lyckligtvis så utförde till slut framstående forskare i den efterföljande perioden en undersökning och kom fram till roten av denna osanning. Ovanstående kommentar gjordes först av en domare som var i tjänst hos Mansur ad-Dawaniq som var en abbasidsisk kalif, och det befalldes att man publicerade denna osanning. En av historikerna anmärkte på omständigheten att om imam Hassan hade äktat så många hustrur, var var alla hans barn? Varför hade han ett så litet antal söner och döttrar? Imam var inte steril och födelsekontroll och aborter förekom inte på den tiden. Jag är förvånad över den oförnuftiga godtrogenheten hos shi'itiska traditionsberättare. Å ena sidan berättar de ett stort antal traditioner från den heliga profeten och fromma imamer som uttryckligen säger att män som oansvarigt skiljer sig är Guds fiender. andra sidan skriver de att imam Hassan var en person som gifte sig och sedan skilde sig från ett stort antal kvinnor. Dessa människor reflekterar aldrig över att de bör välja en av tre riktningar. De ska antingen säga att det inte är något fel med skilsmässa och att Gud inte anser en man som skiljer sig från ett stort antal kvinnor, vara Hans fiende. Eller skall de säga att dessa historier om imam Hassan inte är sanna. Den tredje möjligheten är att de deklarerar, Gud förbjude, att imam Hassan inte fogade sig efter islamisk lag. Men dessa ärevördiga personligheter försäkrar å ena sidan att dessa avskyvärda berättelser om imamen är autentiska och äkta och å andra sidan erkänner de sin yttersta vördnad, aktning, respekt och tillgivenhet för imam Hassan. Det finns vissa andra som har gått så långt att de säger att den förste imamen Ali (fvmh) var missnöjd med detta uppförande hos sin son. Enligt dessa skall han ha informerat allmänheten från sin predikstol och uppmanat dem att inte gifta bort sina döttrar med hans son. Detta skulle bero på att sonen skilde sig från sina fruar efter någon tid. Trots detta svarade folket att de skulle vara stolta över den äran att få sina döttrar bortgifta med profetens sonson. Om han ville ha dem kunde han behålla dem och om han inte ville ha dem kunde han skilja sig ifrån dem. Kanske en del människor anser att samtycket hos döttrarna och deras familjemedlemmar är tillräckligt för att tona ner och avskaffa skilsmässans avskyvärdhet. De tror att man bara avskyr skilsmässa när den andra parten inte samtycker till det, men när det är en kvinnas önskan att få den äran att för några dagar leva tillsammans med en man hon är stolt över. Fädernas samtycke och även flickornas samtycke minskar inte det avskyvärda hos skilsmässa. Anledningen till det är att islam vill att de äktenskapliga banden skall vara stadigt bibehållna. Överenskommelsen mellan man och hustru angående separation ändrar inte, i det här avseendet, situationen mycket. Islam anser skilsmässa är någonting avskyvärt, inte för att tillmötesgå eller favorisera kvinnan, och inte för att mottaga hennes familjemedlemmars tacksamhet. Hennes samtycke och samtycket från hennes familjemedlemmar kan inte ta bort det avskyvärda med skilsmässa. Orsaken till att jag har tagit upp ämnet om imam Hassan, förutom det att en falsk anklagelse om en historisk gestalt bör vederläggas när helst det är möjligt, är att en del personer som inte räds Gud kan handla på detta sätt och sedan ursäkta sig själva i ljuset av imam Hassans exempel.
Vid denna punkt kan en relevant fråga tas upp. Om skilsmässa är så avskyvärt att någon som skiljer sig från en kvinna anses som Guds fiende, varför förklarar inte islam den för att vara olagligt? Vad hindrar islam från att göra skilsmässa olagligt, och bara tillåta det vid speciellt bestämda tillfällen? Vore det inte att föredra för islam att föreskriva villkor, och bara tillåta en man att skilja sig från en kvinna under dessa omständigheter? Och om skilsmässa var villkorlig hade det varit nödvändigt att införa en juridiskt aspekt i den. Närhelst en man ämnade skilja sig från sin hustru skulle han först och främst inkomma med bevis inför rättsväsendet angående fullgörandet av de erforderliga villkoren. Om domstolen anser hans bevis tillförlitliga och hans argument skäliga kan han få tillstånd till skilsmässa, men inte annars. Vad är då den underliggande meningen med orden: "den mest avskyvärda lagliga förseelse är skilsmässa"? Om skilsmässa är lagligt är den inte avskyvärt och om den inte är avskyvärt är den inte lagligt. Att vara avskyvärd och laglig på samma gång är oförenligt. En annan fråga är huruvida samhället och rättsväsendet, som representerar samhället, har rätt att vid en skilsmässa ingripa till en sådan grad att den kan hålla tillbaka en förhastad skilsmässa och fördröja den så mycket att mannen kan återta sitt beslut?
|
