Skilsmässa (5)

Bekymren med skilsmässa kommer från två håll. Det ena handlar om de feghjärtade skilsmässorna som har sin grund i trolösheten och känslolösheten hos en del män. Den andra är det ynkliga hos en del män som av står från skil smässa när det ändå inte finns något hopp om försoning. De avhåller sig själva från skilsmässa enbart för att plåga kvinnan, och inte för att utnyttja denna tid för att komma fram till en kompromiss.

I de två föregående avsnitten har vi diskuterat den första kategorin. Vi sa att islam välkomnar alla medel som kan tjäna som ett hinder för feghjärtade skilsmässor, och själ v har eftersträvat detta genom särskilda planläggningar, för att se till att skilsmässor av detta slag inte sker. Islam är bara emot användandet av tvång för fortsättandes av det äktenskapliga förbundet.

En familj är en levande enhet och islam eftersträvar att denna levande enhet ska fortsätta leva. När denna levande enhet upphör anser islam det beklagligt och utfärdar tillstånd att begrava den. Islam är inte beredd att balsamera dess döda kropp med lagens balsam och nöja sig med det.

Orsaken till att det är mannen som har rätt till skilsmässa klarnar allt mer. Det äktenskapliga livets förening vilar på stöttepelaren av en spontan tillgivenhet och har en unik mekanism. Skapelsen har lagt nyckeln till dess förstärkande i mannens hand, och också nyckeln till dess nedrasande och förstörelse. Genom skapelsen har varje kvinna och man en viss disposition och vissa karaktärsdrag när de jämförs med varandra, som inte är utbytbara och som inte är likadana. Denna disposition och dessa utmärkande karaktärsdrag är i sig själva grundorsaken till många ting och en av dessa saker är rätten till skilsmässa.

Upphovet till denna situation både mannens och kvinnans speciella och utmärkande roll i kärleken, ligger i deras sökande efter en partner och ingenting annat.

Skilsmässorätten uppkommer från mannens speciella roll i
kärlekens angelägenhet, och är inte baserat på hans äganderätt:

En del människor som är emot islam menar att orsaken till att skilsmässorätten gavs till männen i islam är att islam inte erkänner kvinnorna som innehavare av förmågan att vilja, att önska och att begära. Islam betraktar, enligt dessa, kvinnorna som materiella ting och inte människor. Enligt dessa ger islam mannen rätt att äga sin hustru, de citerar en koranvers som går ut på att "männen har herravälde över sina kvinnor" och menar att denna uppfattning ger mannen rätten att förkasta sin egendom närhelst han så önskar.

Till skillnad från dessa påståenden ger islam inte mannen äganderätt. Islams logiska grund är för djup och på för hög nivå för fattningsförmågan hos dessa kritiker. Med uppenbarelsens hjälp har islam avslöjat hemligheterna med familjen och familjelivets grunder och struktur. Till vilken den nya vetenskapen försöker närma sig efter fyrton århundraden.

Skilsmässa är en frigivning på samma sätt som äktenskapets medfödda natur är dominerande

Ibland frågar dessa människor: "Varför tar skilsmässan formen av en frigivning, en befrielse? Den borde ha en juridisk form."Svaret är att: "Skilsmässa är en frigivning på samma sätt som äktenskapet är ett tillstånd av dominans. Kan man möjligtvis ändra den naturliga lagen av sökandet efter en partner i dess oinskränkthet i hänseende till hannen och honan och ta bort äktenskapets naturliga tillstånd från dominansens villkor? Kan man ändra på naturens lag? Kan könsrollerna bland såväl människorna som i djurriket bli identiska? Om man lyckas med de tidigare kan man också befria skilsmässan från dess aspekt av frigivning och befrielse."

En av dessa människor skriver: "I allmänhet beräknar shi'itiska jurister äktenskapets kontrakt såsom ett oåterkalleligt kontrakt, men jag önskar säga att äktenskapskontraktet, enligt islamisk rättsvetenskap och Irans samhällslag är oåterkalleligt enbart för kvinnan. När det gäller mannen så är det ett återkalleligt kontrakt, för han kan när som helst göra ovanstående kontrakt verkningslöst och bryta det äktenskapliga föredraget."

Han skriver vidare: "Äktenskapskontraktet är återkalleligt vad det gäller mannen, men när det gäller kvinnan är det oåterkalleligt. Detta är orättvist eftersom denna lag förvandlar kvinnan till mannens fånge. Närhelst jag läser ordalydelsen i paragraf 1133 av kungariket Irans civillag (lagen om mannens rättighet till skilsmässa), skäms jag inför iranska kvinnor, att de skall behöva lida på detta sätt i atomens och demokratins tidevarv."

Den som har uttalat dessa ord har inte förstått en mycket enkel sak. Det är att skilsmässa skiljer sig från äktenskapets upplösning. När det hävdas att äktenskapskontraktet i grund och botten är oåterkalleligt, betyder det att varken man eller hustru (med undantag för speciella fall) har rätt att upplösa det. Om ett äktenskap upplöses upphävs alla dess konsekvenser och det förklaras ogiltigt. Detta gäller även hemgiften. Kvinnan har då ingen rätt att begära hemgift. På samma sätt är det inte frågan om underhåll för "iddah"- perioden. I motsats till detta är fallet med skilsmässa, i vilken äktenskapets förhållande är uppbruten, men äktenskapets konsekvenser inte helt är upphävda. Om en man gifter sig med en kvinna och samtycker till en hemgift och efter en dags äktenskaplig levnad vill skilja sig från sin hustru måste han betala hela summan av hemgiften och, förutom det, underhåll för "Iddah"- perioden. Om en man, efter äktenskapskontraktet, men före äktenskapets fullbordande, dvs innan mannen har haft sexuellt umgänge med sin hustru, skiljer sig från henne måste han betala halva summan av hemgiften. En kvinna som skiljer sig efter dessa omständigheter är inte bunden av "Iddah", följaktligen kommer underhåll inte på fråga. Det är uppenbart att skilsmässa inte kan ogiltigförklara äktenskapskontraktets alla konsekvenser, men i fallet då äktenskapet är upplöst har kvinnan ingen rätt att kräva hemgiften. Det är således bevisat att skilsmässa är annorlunda än upplösning. Att mannen har skilsmässorätten innebär inte att äktenskapet är oförmöget av att v ara ett oåterkalleligt kontrakt. Islam har erkänt två saker: upplösning och skilsmässa. Rätten till upplösning erhålles i sådana fall där det kan vara något lyte hos mannen eller hos kvinnan. Denna rättighet förbehålls för både mannen och kvinnan. Tidpunkten för skilsmässa är vid familjelivets död och denna rättighet tillhör uteslutande mannen.

Det faktum att islam har gjort en åtskillnad mellan upplösning och skilsmässa och fastställt olika regler för var och en av dem, visar att det faktum att den givit mannen makten till skilsmässa, inte uppkommer från islams avsikt att favorisera mannen med ett privilegium.

Till ovanstående herre bör det sägas att de inte behöver känna sig skamsna i atomåldern. Det vore en bra idé för dem att besvära sig med att få lite utbildning och för en gång skull lära sig något. De kanske då kan skilja mellan upplösning och skilsmässa och de kan då också bli insatta i islams djupa och subtila filosofi angående samhället och familjelivet.

Straff för skilsmässa

I en del av världens lagsystem användes bestraffning som en metod för att förhindra skilsmässa. Jag vet inte om det existerar någon sådan här lag i världen nu för tiden eller inte. Dokument från Romarriket visar att män som skilde sig från sina hustrur utan godtagbara skäl bestraffades.

Uppenbarligen är det ett annat sätt att tillgripa tvång, men det är inte effektivt.

Hustrun har rätt till skilsmässa såsom en anförtrodd rättighet

Hittills har alla våra diskussioner berört mannens naturliga rätt till skilsmässa. Men en man kan ge sin hustru rätt till skilsmässa såsom ett ombud som har fullmakt att göra någonting. Kvinnan kan också under speciella omständigheter agera helt på egen hand. Detta är någonting annat som, enligt islams rättsvetenskap, är godtagbart, och Irans samhällslag har också klart och tydligt nämnt det. Detta sker när äktenskapskontraktet undertecknas. Mannen kan inte avfärda sitt förordnande eller på annat sätt förneka överlåtelsen till kvinnan. Detta eftersom äktenskapskontraktet är bindande och oåterkalleligt. Kvinnan kan villkorslöst eller under under speciella omständigheter som nämns i äktenskapskontraktet skilja sig från sin man. på detta sätt kan sedan gammalt de kvinnor som hade anledning att känna oro över någon aspekt hos deras framtida äkta män hålla rätten till skilsmässa tryggt i sina händer i form av ett bindande villkor i äktenskapskontraktet och använda det då det är absolut nödvändigt.

Kvinnan har således inte någon medfödd naturlig rättighet till skilsmässa, men som en föreskriven rättighet, nämligen i form av ett villkor infört i äktenskapskontraktet kan hon ha den rättigheten.

Paragraf 1119 i civillagen fastställer: "Parterna kan skriva vilket villkor som inte strider mot kontraktets grund i äktenskapskontraktet. Exempelvis kan följande villkor finnas med i kontraktet: Om maken gifter sig med en annan hustru, eller försvinner under en viss period, eller upphör med att underhålla sin hustru, eller har onda avsikter mot sin hustrus liv, eller utvecklar en dålig karaktär så att deras gemensamma liv blir outhärdligt har kvinnan rätt att ansöka om skilsmässa. Kvinnan skall anlita en advokat som i domstol och inför den lagstiftande församlingen bevisar sanningen i hennes anklagelser."

Enligt den islamiska lagen och också enligt Irans civila lagstiftning har kvinnan ingen naturlig rätt till skilsmässa men hon kan ändå få denna rättighet.