INNEHÅLL

Introduktion

Martyrens närhet till Gud

Martyrens privilegier

Anledningar till förandligande

Jihad eller Martyrens ansvar

Längtan efter martyrskap

En martyrs drivkraft

Martyrens blod

Martyrens mod och hänförelse

Martyrens odödlighet

Martyrernas förbön

Sörjande över martyren

Martyrens natt

Martyrernas Nestors vittnesbörd

Händelser som tilltalade Imamen

Var och en av dem talade i samma genre

Det finns vissa ord och uttryck i den islamiska terminologin till vilka en viss grad av värdighet och ibland även helighet är förknippade.

Student, lärare, vetenskapsman, uppfinnare, hjälte, reformator, filosof, predikant, troende, from, soldat, sanningsenlig, helgon, Imam och profet är några av de ord som faller under denna kategori.

Det är uppenbart att ett ord som sådant inte har någon helighet. Det är på grund av dess innebörd som det blir heligt.

Ett begrepps helighet är beroende av en speciell intellektuell åskådning och de vården som hyses i allmänhet eller av en viss grupp människor.

I den islamiska terminologin finns det ett ord som har en speciell helighet. När någon som är förtrogen med det islamiska sättet att uttrycka sig på hör detta ord tycker han att innebörden av det är ett speciellt lovprisande. Detta ord är shaheed eller martyr. En känsla av storslagenhet och helighet är förknippat med det. Naturligtvis varierar dess kriterier och normer och för närvarande ska vi endast ta upp den islamiska användningen av det.

Sett ur islamisk synpunkt kan endast den person anses ha uppnått martyrens status som Islam erkänner har uppträtt enligt dess normer. Endast den som dödas i ansträngningen att uppnå de högsta islamiska målen och som verkligen är motiverad av en önskan att trygga sanna mänskliga värden uppnår denna position vilken är en av de högsta en människa kan sträva efter. Med utgångspunkt från vad den Heliga Koranen och Hadith (berättelser) berättar om martyrerna kan man sluta sig till varför detta ord är förknippat med så mycket helighet av muslimerna och vad logiken bakom det är.

Martyrens närhet till Gud.

Med anledning av Martyrens närhet till Gud säger den Heliga Koranen:

"Men anse ej dem, som dödats för Guds skull, döda. Nej de äro levande: de försörjas hos sin Herre."

Koranen 3:163

När en förtjänstfull person och hennes handlingar prisas säger man i Islam att den personen har uppnått statusen av en martyr eller att en speciell handling förtjänar martyrskap. Om en studerande som söker kunskap med motivet att söka sanningen och erhålla Guds nåd dör medan han studerar, så säger man att han dog en martyrs död.

Detta förklarar en students höga status. På samma sätt anses en person som arbetar hårt för att försörja sin familj som en Guds kämpe. Det bar har påpekas att Islam strängt motsätter sig slöhet och parasitism och anser hart arbete som en plikt.

Martyrens privilegier.

Alla de som har tjänat mänskligheten på ena eller andra sättet, antingen som forskare, filosofer, uppfinnare eller lärare, förtjänar mänsklighetens tacksamhet. Men ingen förtjänar den i så stor utsträckning som martyrerna gör, och det är därför som alla grupper av människor hyser en speciell tillgivenhet för dem. Anledningen är att alla övriga mänsklighetens tjänare står i tacksamhetsskuld till dem emedan martyrerna inte står i tacksamhetsskuld till dem. En forskare, filosof, en uppfinnare och en lärare fordrar en tilltalande och befrämjande atmosfär för att utöva sina tjänster, och det är martyren som med sitt överlägsna offer tillhandahåller den atmosfären. Han kan jämföras med ett ljus, vars uppgift är att brinna ut och förintas för att därigenom kunna sprida Ijus till förmån för andra. Martyrerna är samhällets ljus. De utsläcks och lyser upp samhället.

En människa som arbetar i solens Ijus på dagen och i skenet av en lampa på kvällen tänker inte på att utan ljuset kunde han inte ha uträttat någonting. Så är emellertid fallet och på samma sätt lyser martyrerna upp samhället. Hade de inte spridit sitt Ijus över despotism och förtryck, så trade mänskligheten inte gjort några framsteg.

Den Heliga Koranen har använt ett speciellt uttryck om den Helige Profeten. Den har jämfört honom med en upplysande lampa. Den Heliga Koranen säger:

"Profet, vi hava förvisso sänt dig som ett vittne, glädjebud bärare och varnare, som inbjudare å Guds vägnar på hans tillskyndelse och som ett flammande bloss. "

Koranen 33:44-45

Det råder inga tvivel om att ordet martyr enligt den islamiska terminologin är ett heligt ord, och för dem som använder islamiska uttryck innebär detta ord en känsla och en innebörd som står över alla andra ord.

Islam är en rättsreligion. Alla islamiska lager grundar sig på sociala hänsyn. Enligt den islamiska lagen måste den döda kroppen av en muslim tvättas på ett speciellt sätt och svepas in i rena hela lakan. Därefter måste böner bes och

först därefter begravs kroppen. Det finns anledningar till allt detta, men dessa behöver vi inte gå in på i detta sammanhang.

Det finns emellertid ett undantag till denna regel. En martyrs kropp varken tvättas eller sveps in i rena lakan. Han ska begravas i de kläder han bar vid tidpunkten för sin död.

Detta undantag har en djup innebörd. Det visar att en martyrs själ och personlighet är så ren och obefläckad att hans kropp, hans blod och kläder även de blir renade. En martyrs kropp förandligas och hans kropp och kläder bör

visas respekt på grund av hans dyed och offer. Den som blir martyr på slagfältet begravs i sina blodstänkta kläder utan all ha blivit tvättad.

Dessa islamiska lager är ett bevis på martyrens förandligande.

Anledningar till förandligande.

Vad är grunden till martyrskapets förandligande och helighet ? Det är uppenbart att endast att bli dödad inte ger någon grund för helighet. En del dödsfall kan till och med vara en anledning till skam. Vi ska belysa detta vidare. Vi vet att det finns flera olika sorters död:

1. Naturlig Död. Om en människa dör en naturlig död anses hennes död vara en ordinär händelse. Den är inget att vara stolt över och heller inget att skämmas över. Den ger till och med ingen anledning till någon större sorg.

2. Död genom olycksfall: Döden är här ett resultat av olyckshändelser, epidemiska sjukdomar eller naturkatastrofer och kommer i förtid, och anses därför beklagansvärd.

3. Kriminell död. I detta fall dödar en människa en annan i berått mod för att helt enkelt tillfredsställa sin egen lidelse eller för att han ansåg offret vara en motståndare eller en rival. Det finns många exempel på sådana mord. Vi läser i de dagliga tidningarna om barnamord som begåtts på grund av svartsjuka gentemot barnet och även om rena svartsjukemord. Historieböckerna berättar också om en speciell härskare som mördade en annan härskares alla barn för att undanröja alla risker för framtida konkurrens om makten.

I dessa fall anses mördaren vara avskyvärt kriminell och vidrig, och den som mördats betraktas som ett offer för aggression och tyranni, vars liv har förspillts i onödan. Den reaktion ett sådant mord väcker är avsky och beklagan. Det är uppenbart att en sådan död är chockerande och beklagansvärd, men den är varken prisvärd eller något att vara stolt över. Offret har förlorat sitt liv i onödan på grund av illvilja, fiendskap och hat.

4. Självmord: I detta fall utgör själva döden ett brott och är följaktligen det värsta slaget av död. Självmord och de som dör i t ex bilolyckor på grund av sitt eget slarv räknas till denna kategori. Detsamma gäller dem som dödas under det att de begår ett brott.

5. Martyrskap: Martyrskap innebär att en person dör under det att han fullt medvetet möter alla faror för en helig sak, eller som den Heliga Koranen säger för Guds skull.

Detta har två grundläggande element:

a) Livet offras för en speciell anledning, och

b) Offret är medvetet, dvs han som dör är medveten om att han kanske dör, men möter ändå alla faror.

När det gäller martyrskap är vanligen ett kriminellt element inblandat. Offrets död är visserligen helig, men hans mördare har begått ett avskyvärt brott.

Martyrskap är heroiskt och beundransvärt eftersom det är en frivillig, medveten och osjälvisk handling. Det är den enda slags död som hålls högre och heligare än livet självt.

Det är beklagligt att de flesta som berättar Karbalas historia, kallar Hussain för Martyrernas Nestor, fastän de har liten kännedom om martyrskap. De beskriver händelserna på ett sådant sätt som om han förlorade sitt liv i onödan.

Vårt folk sörjer Imam Hussain på grund av hans oskuld. De beklagar att han föll offer för en självisk, makthungrig man som spillde hans blod trots att han var oskyldig.

Det faktum att Imam Hussain var ett offer för själviska planer är emellertid inte hela historien. Utan tvekan begick förövarna brottet på grund av sin själviskhet, men Imamen gjorde medvetet sitt överlägsna offer. Hans motståndare krävde att han skulle underkasta sig, men han valde att motsätta sig deras krav trots att han mycket väl var medveten om konsekvenserna. Han betraktade det som en stor synd att förbli tyst i det kritiska ögonblicket. Berättelsen om hans martyrskap och speciellt hans uttalanden vittnar om detta faktum.

Jihad eller Martyrens ansvar.

Detta heliga ändamål som leder till martyrskap har blivit en lag i Islam. Den kallas Jihad. Det här är inte rätt tillfälle att diskutera detta i detalj, inte heller att fastslå om Jihad är defensiv eller offensiv, eller om den är endast defensiv om den är begränsad till försvaret av individen, och nationella rättigheter eller om det omfattar försvaret av alla mänskliga rättigheter såsom frihet och rättvisa. Det finns andra relevanta frågor också, som t ex om tron på den Gudomliga Enheten är en mänsklig rättighet eller ej, eller om Jihad i grunden är oförenlig med frågan om frihet. En diskussion om dessa frågor kan vara både intressant och instruktiv, men i dess rätta sammanhang.

För närvarande är det tillräckligt att konstatera att Islam inte är en religion som säger att om någon slår din högra kind, så vänd den vänstra till, inte heller säger den: Ge till Ceasar vad som tillhör honom och ge till Gud vad som tillhör Gud. På samma sätt är den inte en religion som saknar sociala ideal eller som inte anser det nödvändigt att försvara dem.

Den Heliga Koranen nämner på många ställen tre heliga begrepp sida vid sida. Det är tro, Hijrat* och Jihad. Profeten Mohammad var en människa som drogs till tron och frigjorde sig från allting annat. För att rädda sin egen 

*) emigration

tro emigrerade han och för att rädda samhället genomförde han Jihad. Det skulle ta för mycket plats om vi här skulle återge alla verser och berättelser angående detta. Vi får därför nöja oss med att citera några rader ur Nahj-ulBalagha:

"Utan tvekan är Jihad en inkörsport till Paradiset, vilken Gud har öppnat för sina utvalda. Det är fromhetens klädnad, Guds ogenomträngliga rustning och sköld. Den som undandrar sig det på grund av att han ogillar det kommer Gud att klä i en skrud av förödmjukelse och ett hölje av olyckor."

Jihad är en dörr till Paradiset, men den är inte öppen för alla och envar. Alla är inte värdiga Paradiset: Alla är inte utvalda att bli en mujahid. Gud har öppnat denna dörr endast för sina utvalda trogna. En mujahids ställning är så hög att uttrycket Guds utvalda inte är tillräckligt beskrivande.

Den Heliga Koranen säger att Paradiset har åtta dörrar. Alla dessa dörrar finns uppenbarligen inte för att undvika trängsel eftersom trängsel inte existerar i denna värld. Gud kan arrangera entrén till Paradiset genom en dörr, det är inte frågan om någon köbildning och på samma sätt är dessa dörrar inte till för speciella samhällsklasser eftersom det inte finns någon klasskillnad i nästa värld. Där kommer människorna inte att delas upp efter sin sociala status.

Där kommer människor att graderas och grupperas endast på basis av sin tro, sina goda gärningar och sin fromhet, och en dörr som är analogisk med den spirituella utvecklingen i denna världen kommer att öppnas för varje grupp eftersom nästa värld endast är en himmelsk inkarnation av denna. Den dörr som är reserverad för martyrerna och den del av Paradiset som är deras endast för Guds utvalda och de kommer att belönas med Guds speciella nåd och ynnest.

Jihad är fromhetens skrud och detta uttryck har använts i Koranen. Imam Ali säger att Jihad är fromhetens skrud. Fromhet består av sann renhet, dvs frihet från spirituell och moralisk befläckelse som har sin grund i sin själviskhet och högfärd för att ge personlig profit och välbehag. Sett utifrån detta är en verklig mujahid den frommaste. Han är ren på grund av sin frihet från svartsjuka, högfärd, girighet och njugghet. En mujahid är den renaste av de rena. Han utövar fullkomlig självuppoffring och självförnekelse. Den dörr i Paradiset som öppnas för honom skiljer sig från de dörrar som öppnas för andra moraliskt fläckfria. Från Koranen kan man dra slutsatsen att fromhet kan graderas. Den säger:

"Ingen skuld drabbar dock dem, som tro och göra goda gärningar, för vad de smakat, när de frukta Gud, tro och göra goda gärningar och sedan frukta Gud och tro och återigen frukta Gud och göra väl, ja Gud älskar dem, som göra väl." Koranen: 5:94

Denna vers antyder två värdefulla åsikter som framhävs i Koranen. Den första är att det finns olika grader av tro och fromhet. Det är detta vi för närvarande diskuterar. Den andra rör mänskliga rättigheter och livets filosofi. Den Heliga Koranen vill säga att alla goda saker har skapats till förmån för människor som är fromma, gör goda gärningar och som tror. Människan kan tillgodogöra sig Guds gåvor endast när hon vandrar på den väg som naturen tillrättalagt åt henne. Det vill säga den väg som leder till goda gärningar, fromhet och tro.

Muslimska forskare som inspirerats av denna vers och vad som sagts i andra islamiska texter, har klassificerat fromheten i tre grader:

1. genomsnittlig fromhet
2. över genomsnittlig fromhet, och

c) synnerlig fromhet.

En mujahids fromhet är en fromhet av överlägsen självuppoffring. Han försakar allt annat och överlämnar sig själv till Gud. På så sätt ikläder han sig en skrud av fromhet.

Jihad är Guds ogenomträngliga rustning. Ett muslimskt samhälle som är utrustat med Jihads anda är osårbart för fiendens angrepp. Jihad är Guds tillförlitliga sköld.

"Den som undandrar sig Jihad på grund av att han ogillar det kommer Gud att klä i en skrud av förödmjukelse. "

De människor som förlorar sin förmåga att bekämpa ondskans krafter är dömda till förödmjukelse, vanära, otur och hjälplöshet. Den Helige Profeten har sagt: "Allt gott ligger i svärdet och i svärdet skugga. *" . Han har också sagt: "Gud har hedra mina anhängare på grund av deras hästars klövar och deras pilars snabbhet." Detta betyder att det muslimska samhället är ett samhälle av makt och styrka. Islam är en maktens och styrkans religion. Den frambäras av martyrer. I sin bok "History of Civilization" säger Will Durant att ingen religion har uppmanat sina anhängare till kamp i samma utsträckning som Islam har gjort.

*) "Tahzeeb el Ahkam" av Shaikh Toosi.

Enligt en annan hadith har den Helige Profeten sagt: "Han som inte kämpade och som inte ens tänkte på kamp kommer att dö en hycklares död." Jihad, eller åtminstone en önskan att delta i det är en grundläggande del i Islams doktrin. Ens trohet mot Islam kan bedömas genom denna vilja. En annan hadith berättar att en martyr inte kommer att ställas till svars i sin grav. Den Helige Profeten sa att svärdets blixt över hans huvud var en tillräcklig prövning. Eftersom martyrens trohet redan bevisats finns det ingen anledning till vidare prövning.

Längtan efter martyrskap.

I Islams tidiga dagar hade många muslimer en speciell sinnesstämning som man kan beskriva som en längtan efter martyrskap. Imam Ali var den mest framträdande av dessa. Han sa själv: "När versen

'Tänka människorna, att de skola lämnas ifred, därför att de säga: "Vi tro" utan att prövas?' Koranen 29:1

uppenbarades så frågade jag den Helige Profeten om den. Jag visste att så länge han levde skulle muslimerna inte utsättas för något eldprov. Den Heliga Profeten sa att efter honom skulle en tvist utbryta bland muslimerna. Då påminde jag honom att vid slaget vid Ohad hade jag inte uppnått martyrskapet, varpå han tröstade mig och sa att jag i framtiden skulle uppnå detta. Profeten undrade om jag vid det tillfället skulle kunna visa tålamod och jag sa att det skulle bli ett tillfälle att vara tacksam emot Gud och inte endast att visa tålamod. "

Det är detta vi menar med att längta efter martyrskap. Hade Imam Ali förlorat hoppet om att uppnå martyrskap skulle hans liv bli meningslöst för honom.

Vi har alltid Imam Alis namn på våra läppar och påstår oss vara tillgivna honom. Men sann Shia'ism fordrar att vi även praktiskt följer i hans fotspår. Vi har ovan endast givit ett exempel på hans uppträdande.

Förutom Imam Ali känner vi till många andra som längtade efter martyrskap. I Islams tidiga dagar bad varje muslim till Gud om det. I bönen, vilken bes under den heliga månaden Ramazan, säger vi:

"O Gud, må vi dödas i kampen för Dig i sällskap med Din trogne (Imam) och uppnå martyrskap".

Under Islams tidiga dagar trade alla, gamla och unga, hög eller låg denna längtan. Ibland kom folket till den Helige Profeten och uttryckte denna längtan. Islam tillåter inte självmord. De ville ta del i Jihad och dödas medan de gjorde sin plikt. De anmodade Profeten att be till Gud att skänka dem martyrskap.

I boken "Safinat al Bihar" finns det en berättelse om en man som hette Khaythumah (eller Khathimah). Vid tiden för slaget vid Badr var både han och hans son ivriga att ta del i kampen och bli dödade. De bråkade med varandra och till slut drog de lott. Sonen vann och begav sig till slagfältet där han slutade sitt liv. En tid därefter trade fadern en dröm där han såg sin son leva mycket lyckligt och där sonen sa till honom att Guds löften trade infriats. Den gamle fadern gick till den Helige Profeten och berättade sin dröm. Han sa till den Helige Profeten att fastän han var för gammal och för svag för att kämpa så önskade han in

get högre än att ta del i kampen och bli martyr. Han bad att den Helige Profeten skulle be till Gud att uppfylla hans önskan och inom ett år kunde mannen ta del i slaget vid Ohad och uppnå martyrskap.

Det fanns en annan man som hette Amr ibn Jamuh. Han trade flera söner. Han var lam i ett ben, så enligt den islamiska lagen var han befriad från att delta i kampen. Den Heliga Koranen säger: "De lame är befriade." (Sure al Fatha 17)* . Vid tiden för slaget vid Ohad beväpnade sig alla hans söner. Han sa att han också måste gå med i strider och offra sitt liv. Hans söner protesterade och bad honom att inte delta eftersom han inte trade någon skyldighet att strida. Men han framhärdade och hans söner förde fram den äldste medlemmen i familjen för att utöva påtryckning på honom, men den gamle mannen ändrade inte sig. Han gick istället till den Heliga Profeten och se: "Guds Profet, varför låter inte barnen mig bli martyr? Om martyrskap är bra för andra så är det bra för mig också. " Då bad den Helige Profeten sönerna att inte hindra honom. Han se: Denne man längtar efter martyrskap. Om han inte har någon skyldighet att kämpa så är han inte heller förbjuden att delta. Ni bör inte protestera. " Den gamle mannen var nöjd. Han beväpnade sig genast. På slagfältet observerade en av hans söner honom. Han såg sin far, som trots att han var gammal och svag, kämpade modigt och hängivet. Till slut blev han dödad. En av hans söner dödades också.

*)Koranen 48:17

Ohad ligger nära Medina. Där led muslimerna svåra förluster och deras position blev kritisk. En rapport nådde Medina att muslimerna besegrats. Medinas män och kvinnor skyndade till Ohad. En av kvinnorna var denne Amr ibn Jamuhs hustru. Han begav sig till Ohad och fann sin mans, sons och brors döda kroppar. Hon lastade dem på en stark kamel och började sin färd mot Medina för att begrava dem i Baqi. På vägen observerade hon att hennes kamel hela tiden strävade mot Ohad. Samtidigt var andra kvinnor, inklusive några av den Helige Profetens hustrur på väg mot Ohad.

En av den Helige Profetens hustrur frågade henne varifrån hon kom. Hon svarade att hon kom från Ohad.

" vad bär du på din kamel?"

"Ingenting, bara min mans, sons och brors döda kroppar. Jag ska föra dem till Medina. "

"Hur mår Profeten?"

"Tacka Gud. Allt är bra. Profeten är i säkerhet. De otrognas planer har omintetgjorts av Gud. Så länge som den Helige Profeten är utom fara så är allt annat oväsentligt."

Sedan sa kvinnan att det var något konstigt med hennes kamel. Det verkade som om den inte ville gå till Medina. Den strävade hela tiden åt Ohad. Den Helige Profetens hustru föreslog att de tillsammans skulle gå till den Helige Profeten och berätta detta för honom. När de träffade den Helige Profeten sa kvinnan: "Jag har en underlig berättelse.

Det här djuret vill inte gå till Medina utan strävar hela tiden mot Ohad." Den Helige Profeten se: "Sa din man något när han lämnade sitt hus?" "Ja, när han kom ut ur huset så lyfte han sina händer i bön och bad till Gud att han inte måtte komma tillbaka igen", sa kvinnan. "Det är därför. Din mans bön har infriats. Begrav nu honom i Ohad bredvid de andra martyrerna", rådde den Helige Profeten.

De trognas ledare, Imam Ali, brukade säga: "Jag föredrar tusen slag av svärdet framför att dö i sängen. "

Imam Hussain brukade på sin väg emot Karbala citera vissa racer poesi. Hans fader brukade även han ibland citera dessa verser. Vi ger nedan en översättning av dem:

Även om världsliga saker är vackra och underbara, Så är Paradisets vedergällning långt ljuvligare,

Även om man måste lämna alla sina ägodelar och rikedomar bakom sig,

Varför skulle man bry sig om det ?

Om det är meningen att våra kroppar ska dö

och förmultna,

Är det då inte bättre att de skärs i biter för Guds skull?

En martyrs drivkraft.

En martyrs drivkraft skiljer sig från vanliga människors. Hans logik är en reformators och gnostikers logik. Låt oss belysa detta vidare.

När Imam Hussain bestämde sig för att fara till Kufa, försökte några betänksamma medlemmar i hans familj att avråda honom. Deras argument var att hans handling inte var logisk. De hade rätt på sitt eget sätt. Det var inte i överensstämmelse med deras logik, men Imam Hussains logik var på ett annat plan. Han hade en martyrs logik, vilken är obegriplig för vanliga människor.

Abd Allah ibn Abbas var ingen vanlig man. Inte heller Muhammad ibn Hanafiyyah. Deras logik baserades emellertid på hänsynstagande till personliga intressen och politiska vinningar. Sett ur deras synvinkel var Imam Hussains handling inte särskilt logisk. Ibn Abbas lade fram ett förslag som politiskt sett var välgrundat. Listiga människors vanliga taktik är att använda andra som sina verktyg. De skuffar fram andra och håller sig själva i bakgrunden. Om andra lyckas så drar de full nytta av det, i annat fall har de inte förlorat någonting. Ibn Abbas sa till Imam Hussain: "Kufas folk har skrivit och sagt dig att de är redo att slåss för din sak. Du bör skriva tillbaka och be dem fördriva Yazids representanter. Antingen gör de som du föreslagit eller inte. Om de gör det kan du åka dit utan fara och om de misslyckas så är din ställning densamma. "

Imamen lyssnade inte på hans råd. Han gjorde klart att han skulle fullfölja sina planer. Ibn Abbas se:

"Du kommer att dödas."

"Vad är det med det?" sa Imamen.

"En man som vet att han kommer att dödas tar inte med sig sin fru och sina barn."

"Men jag måste."

En martyrs logik är unik. Den är obegriplig för vanliga människor. Det är därför som ordet martyr är omgärdat med helgd. Det har en säregen ställning bland alla heliga ord. Dess innebörd är på ett högre plan än orden "hjälte" och "reformator". Det kan inte ersättas med något annat ord.

Martyrens blod.

Vad gör en martyr ? Hans funktion är inte begränsad till att bekämpa fienden och i processen antingen slå ut honom eller själv bli utslagen. Om så trade varit fallet skulle vi, när hans blod spilldes, säga att det gick förlorat. Men varje droppe av det förvandlades till hundratals och tusentals droppar, nej tonvis med blod, som injiceras i samhället. Det är därför som Den Helige Profeten har sagt: "Gud sätter ingen droppe högre än den droppe som spillts för Hans skull." Martyrskap är detsamma som injicering av blod i samhället, speciellt om samhället rider av blodbrist. Det är martyren som injicerar frisks blod i samhällets vener och samhället övertar en del av martyrens mod och styrka.

Martyrens mod och hänförelse.

Det utmärkande draget hus en martyr är att han genomsyrar hela sin omgivning med mod och hänförelse. Han uppväcker en känsla av tapperhet, själsstyrka och hänförelse, bland de människor som förlorat dessa känslor. Det är därför som Islam alltid är i behov av martyrer. Återupplivande av mod och hänförelse är ett av grundvillkoren for en nations återuppväckande.

Martyrens odödlighet.

En forskare tjänar samhället genom sina kunskaper. Det är på grund av sin kunskap som hans personlighet förenas med samhället, på samma sätt som en vattendroppe förenas med havet. Som ett resultat av denna förening blir en del av hans personlighet, nämligen hans tanker och idéer, odödliga. En uppfinnare förenas med samhället genom sina uppfinningar. Han tjänar samhället genom att göra sig själv odödlig genom sin skicklighet och sina uppfinningar. En poet blir odödlig genom sin poetiska konst och en filosof genom sina visa uttalanden.

På samma sätt blir en martyr odödlig på sitt eget sätt. Han injicerar frisks blod i samhället.

Med andra ord så odödliggör en forskare sina kunskaper, en konstnär sin konst, en uppfinnare sina uppfinningar. Men en martyr odödliggör genom sitt blod sitt hela väsen. Hans blod rinner för alltid genom samhällets vener. Alla andra grupper av människor kan odödliggöra endast en del av sina talanger, men en martyr odödliggör alla sina talanger och hela sitt väsen. Det är därför som den Helige Profeten har sagt: "Över alla dygder finns en annan dygd, men det finns ingen dygd högre än den att dödas för Guds skull. "

Martyrernas förbön.

Det finns en hadith som säger att det finns tre grupper av människor som har tillåtelse att fälla förböner hos Gud på Domedagen. De är profeterna, ulema och martyrerna. I denna hadith har inte imamerna uttryckligen nämnts, men det är utom alla tvivel att uttrycket "ulema" står för de sanna teologerna vilka företrädesvis inkluderar imamerna själva.

Profeternas förbön är helt uppenbar. Det är martyrernas förbön som vi måste förstå.

Martyrerna säkrar detta privilegium på grund av att de leder människorna på den rätta vägen. Deras förböner består av händelser som utspelat sig i denna världen.

De troendes ledare, Imam Ali, säger: "Gud kommer att föra fram martyrerna på Domedagen med en sådan pompa och ståt att till och med profeterna kommer att buga sig för dem i respekt."

*)Prästerskapet. Svenska översättarens anm.

Sörjande över martyren.

Bland martyrerna i Islams tidiga var Hamzah ibn Abd al Muttalib den mest lysande. Han fick epitetet Martyrernas Nestor. Han var farbror till den Helige Profeten och var närvarande vid slaget vid Ohad.

De som har haft turen att kunna besöka Medina har säkert besökt hans grav där.

När Hamzah emigrerade från Mecka var han ensam, eftersom ingen levde med honom i hans hus. När den Helige Profeten återvände från Ohad, fann han gråtande kvinnor i alla martyrers hus utom i Hamzahs. Profeten yttrade endast en mening: "Det är ingen som begråter Hamzah". Den Helige Profetens följeslagare gick hem och berättade för sina kvinnor vad Profeten hade sagt. Alla kvinnor som begrät sina söner, män och bröder begav sig omedelbart till Hamzahs hus och grät där för att visa respekt för den Helige Profetens önskan. Efter denna händelse blev det en tradition att närhelst någon ville begråta en martyr så gick han eller hon först till Hamzahs hus och grät där. Denna händelse visar att fastän Islam inte uppmuntrar sörjandet av en vanlig människa så vill den att folk gråter för en martyr. En martyr skapar en känsla av tapperhet och att begråta honom är detsamma som att ta del av hans mod och i överensstämmelse med hans längtan efter martyrskap.

Epitetet Martyrernas Nestor tillföll först Hamzah. Efter tragedin den lO:e Muharram och Imam Hussains martyrskap, som överskuggade alla andra fall av martyrskap, övertogs denna titel av Imam Hussain. Utan tvekan kan detta epitet fortfarande tillämpas på Hamzah, men han var Martyrernas Nestor på sin tid, emedan Imam Hussain är martyrernas Nestor av alla tider precis som Jungfru Maria var de kyskas Nestor på sin tid och Fatimah, kvinnornas kvinna, är kvinnornas Nestor av alla tider.

För Imam Hussains martyrskap betraktades Hamzah som en symbol för sörjandet över martyrerna. Att begråta honom var detsamma som att ta del av hans tapperhet och i överensstämmelse med hans anda och längtan. Efter Imam Hussains martyrskap har han istället intagit denna position.

När vi nu hunnit så här långt anser vi det vara nödvändigt att omnämna filosofin bakom en martyrs begråtande.

Nu för tiden protesterar många människor emot begråtandet av Imam Hussain. En del av dem hävdar att denna sed är ett resultat av felaktigt tänkande och en felaktig uppfattning om martyrskapet. Dessutom har det, hävdar de, en negativ återverkan och är anledningen till de människors efterblivenhet och förfall som har anammat det.

Författaren till denna bok, läste som student i Qum en bok av Muhammad Masud, en välkänd författare på den tiden. I den fanns en jämförelse mellan shi'iternas sed att begråta Imam Hussain och de kristnas vana att fira Jesu korsfästelse (enligt deras egen tro).

Författaren skrev: "Man kan notera att en nation begråter sin martyr därför att den betraktar martyrskap som något oönskat och beklagansvärt, emedan en annan nation gläder sig åt dess martyrs död eftersom den betraktar hans martyrskap som en stor bragd och något att vara stolt över. En nation som sörjer och gråter i tusentals år förlorar naturligtvis sin vitalitet och blir svag, medan den nation som firar sin hjältes martyrskap blir stark, mäktig och självuppoffrande. För en nation innebär martyrskap misslyckande. Dess reaktion är sörjande och gråtande vilket leder till svaghet, hjälplöshet och undergivenhet. Men för den andra nationen betyder martyrskap triumf, och dess reaktion är således glädje och fröjd, vilket bygger upp deras moral.

Detta är kärnpunkten i denne författares kritik. Samma argument har förts fram även av andra kritiker.

Vi skulle vilja analysera denna fråga och bevisa att de kristnas glade firande av martyrskapet härrör sig ur deras individualistiska syn, och att muslimernas sörjande över martyrerna härrör sig ur deras sociala syn.

Naturligtvis kan vi inte rättfärdiga den attityd som en del har och som endast betraktar Imam Hussain som en person mot vilken en stor orättvisa begicks, och som dödades för ingenting. De beklagar hans död, men uppmärksammar inte hans hjältemodiga och prisvärda hållning.

Vi ska försöka förklara varför imamerna har uppmuntrat till begråtandet av en martyr och vad den verkliga filosofin bakom detta är.

Vi vet inte vem som har tagit initiativet till firandet av Jesu martyrskap eller när det började. Vi vet emellertid att begråtandet av martyrerna har rekommenderats av Islam och att det är en obestridlig doktrin i Islams shi'itiska skola.

För att kunna analysera denna fråga måste vi först diskutera den individuella aspekten på död och martyrskap.

Är döden ett personligt förvärv eller är den något oönskat?

Bör andra betrakta den som något hjältemodigt med avseende på individen?

Vi känner till att det har funnits ideologier, och de kanske fortfarande existerar, som betraktade relationen mellan människan och världen, eller med andra ord, själen och kroppen på samma sätt som likheten mellan en fånge och hans fängelse. Naturligtvis innebär döden enligt deras ideologier detsamma som befrielse och emancipation.

Därför tillåter de självmord. Det har sagts att den välkände profeten, Manikhaios, hade samma åsikt. Enligt denna teori, har döden ett positivt värde och är åtråvärd för alla. Ingens död är beklagansvärd. Ett frigivande ur ett fängelse är en orsak till glädje och inte till sorg.

En annan teori anser att döden innebär icke-existerande, fullständig tillintetgörelse och utrotande, medan livet innebär att vara och att hålla sig fast vid livet. Uppenbarligen är existens bättre än icke-existens. Instinktivt anser vi att liv, i vilken form som helst är att föredra framför döden.

Den kände mystikerpoeten Mawlavi citerar den grekiske läkaren Galen, som har sagt att han under alla omständigheter föredrog att leva framför att dö oavsett vilken form livet fick. Han föredrog att leva även om det innebar att han fick leva i magen på en åsna med bara huvudet stickande fram för att andas. Enligt denna teori har döden endast negativa värden.

Det finns en annan teori enligt vilken döden inte innbär förintelse. Den innebär endast övergång från en värld till en annan. Sambandet mellan människan och världen och kroppen och själen är inte detsamma som sambandet mellan en fånge och hans fängelse. Det är istället samma relation som en studerande har till sin skola eller en bonde till sin gård.

Ibland måste en student bo långt borta från sitt hem där han saknar sin familj och sina vänner och han måste bedriva sina studier inom skolans begränsade atmosfär, men enda sättet att leva lyckligt i samhället är att med framgång avsluta sina studier. En bonde måste också lämna sitt hus och sin familj för att arbeta på sitt jordbruk, men hans arbete försörjer honom och gör det möjligt för honom att leva ett lyckligt familjeliv.

Relationen mellan denna världen och nästa relationen mellan kroppen och själen är av samma slag. För dem som har misslyckats i livet på grund av sin slöhet och sina försummelser verkar naturligtvis döden avskyvärd och hemsk. I själva verket är de rädda för döden eftersom de fruktar konsekvenserna av sina egna handlingar.

Studenten som har ägnat alla sin uppmärksamhet åt sina studier och bonden som har arbetat hårt för sin familj längtar efter sin återvändo hem, men de har ingen tanke på att lämna sina uppgifter ofullständiga.

De heliga männen är som den framgångsrike studenten eller den hårt arbetande bonden. De längtar efter döden vilken innebär att komma till nästa värld. Varje ögonblick väntar otåligt på detta. Imam Ali har sagt om dem: "Om Gud inte hade förutbestämt tidpunkten för döden så skulle deras själar inte för en sekund förblivit i deras kroppar på grund av deras längtan efter gottgörelse och rädsla för vedergällning." Samtidigt jagar de inte döden, för de vet att det endast är detta livet som ger dem möjlighet att arbeta och uppnå spirituell fulländning. De vet att ju längre de lever desto större fulländning kan de uppnå och sålunda ber de alltid Gud om ett långt liv.

Nu förstår vi alltså att det inte ligger något motsägelsefullt i att de heliga männen å ena sidan anser döden vara något åtråvärt och å andra sidan försöker undgå den och ber om ett långt liv.

Den Heliga Koranen vänder sig på ett ställe till judarna som påstod sig vara Guds barn och säger: "Om ni är Guds barn (som ni påstår er vara) så önska er döden. " Den säger vidare att de aldrig kommer att önska sig döden eftersom de är medvetna om sina gärningar och fruktar vedergällningen på Domedagen. Dessa människor tillhör den tredje gruppen som vi har nämnt ovan.

Det finns två omständigheter under vilka de heliga männen avstår från att be om ett långt liv. Den första är när de inte är framgångsrika i sina goda gärningar och de fruktar degeneration istället för framgång. Imam Ali ibn al Hussain brukade säga: "O Gud, förläng mitt liv endast så länge som jag lever för att lyda Dig, men om det urartar till att bli Djävulens boning så för mig till Dig."

För det andra, de heliga männen ber obetingar om martyrskap eftersom det innebär en dygdig gärning likaväg som spirituell fulländning. Vi har redan slagit fast att martyrskap är den förnämsta av alla dygder och dessutom innebär det inträde i nästa värld, vilket de heliga männen längtar så mycket efter.

Många meningar vilka Imam Ali yttrade i intervallet mellan det att han blev skadad och hans frånfälle finns återgivna i hans böcker inklusive Nahj-ul-Balagha. En av meningarna berör vår diskussion. Han sa: "Vid Gud, inget oväntat eller oönskat har hänt. Det som har hänt är vad jag önskade. Jag har uppnått martyrskap vilket jag strävade efter. Jag är som en människa som letar efter vatten och plötsligt stöter på en källa. Jag är som en människa som oförtrutet söker någon som slutligen finner det."

Tidigt på morgonen den 19:e Ramazan när hans mördares svärd träffade honom i huvudet var den första eller andra meningen som hördes från honom: "Vid Kabas Gud, jag har lyckats." Så ur islamisk synpunkt så är martyrskap den största prestationen vad det gäller martyren själv.

Imam Hussein har sagt: "Min farfar berättade för mig att jag var förutbestämd att uppnå en hög spirituell ställning, men att denna inte kunde uppnås utom genom martyrskap. "

Så långt har vi analyserat den individuella aspekten på död och martyrskap och kommit fram till slutsatsen att döden i form av martyrskap verkligen är en bragd vad det gäller martyren själv. Sett ur denna synvinkel är döden utan tvekan en lycklig tilldragelse och det är därför som Ibn Tawas, en stor forskare har sagt: "Hade vi inte blivit instruerade att sörja skulle jag ha föredragit att fira Imamernas martyrskap. "

Sett ur denna synvinkel kan man påstå att de kristna gör rätt i att fira Jesu martyrskap som en glad händelse, men enligt den islamiska ståndpunkten måste en annan sida också tas med i beräkningen. Sett ur social synvinkel är martyrskap ett fenomen som inträffar under speciella omständigheter och som föregås och efterföljs av händelser som vederbörligen måste framställas. Det skapar också en reaktion i samhället, som inte beror endast på martyrens framgång eller nederlag, utan som grundar sig på folkets opinion och på martyrens och hans motståndares repsektive ställning.

En annan aspekt på martyrskap är också viktig. Martyren har en dubbel relation med sitt samhälle: a) hans relation med dem som berövats hans närvaro bland dem, och b) hans relation med dem som på grund av sin ondska skapade en omgivning i vilken han måste gå emot dem och offra sitt liv.

Det är uppenbart att med utgångspunkt från hans anhängare så är martyren en stor förlust. När de uttrycker sina känslor så sörjer de verkligen över sin egen otur.

Lärdomen som människor bör dra av martyrskap är att de inte bör tillåta en liknande situation i framtiden. Idén bakom sörjandet är att framlägga tragedin som en händelse som inte borde ha hänt. Känslor uttrycks för att fördöma förtryckets skurkar och martyrens mördare och för att förhindra att samhällets medlemmar i framtiden följer sådana bovars exempel. Följaktligen finner vi att de som har lärt sig att sörja Imam Hussain inte har något som helst till övers för Yazid, Ibn Ziyad och dess likar.

En annan lärdom som samhället bör dra är att närhelst en situation uppstår som kräver självuppoffring bör människorna ha samma känslor som en martyr och villigt följa hans hjältemodiga exempel. Att gråta för en martyr innebär en förening med hans glöd och står i överensstämmelse med hans själ och längtan. Låt oss nu se ifall glädje, dans och ibland gäckeri, drickande och frossande som ibland kan iakttas under de kristnas religiösa fester stämmer bättre överens med martyrskapets anda eller om gråtande och sörjande passar bättre.

Vanligen råder det ett missförstånd om gråtande, man tror att gråt orsakas av smärta och följaktligen är den något dåligt.

Gråt och skratt är två säregna drag hos människan. Andra djur känner glädje och sorg och blir glada och ledsna, men de varken skrattar eller gråter. Skratt och gråt är manifestationer av starka känslor och förekommer endast hos människan.

Skratt är mångfaldigt och för närvarande ska vi inte diskutera detta. Gråt har också många former men det innehåller alltid en slags känslighet och spänning. Vi känner alla till tårar och kärlek och längtan. När man gråter på grund av kärlek känner man sig närmare den älskade. Glädje och skratt har en kontemplarisk aspekt medan gråt å andra sidan har en utåtvänd aspekt som innebär självförnekelse och ett enande med kärleksobjektet.

På grund av sin nobla personlighet och hjältemodiga död frammanar Imam Hussain de djupaste känslor hos hundratals miljoner människor. Hela världen skulle kunna reformeras om våra präster kunde utnyttja denna enorma tillgång av känslor för att bringa vanliga människors själar i harmoni med Imam Hussains. Hemligheten bakom Imam Hussains odödlighet ligger i det faktum, att hans rörelse var logisk och rationell och att den väckte djupa känslor. Imamerna gav den mest omdömesgilla vägledningen då de tillgrep att begråta honom, för det är gråtandet som har rotat fast hans rörelse i folkens hjärtan. Återigen kan vi bara önska att våra präster visste hur de skulle utnyttja denna skatt på känslor.

När Fatima Zahras fader gav henne den välkända liturgiska formeln vilken vi också vanligen upprepar efter bönen eller vid sänggåendet (Allahu Akbar 34 gånger, Al hamdo lillah 33 gånger och Subhan Allah 33 gånger) så gick hon till sin farbrors grav, Hamzah ibn Abd al-Muttalib och samlade jord där för att anlägga en rosenträdgård. Vad är inne börden av hennes agerande? En martyrs grav är helig. Jorden i dess närhet är helig. Hon behövde en rosenträdgård för att uttala den liturgiska formeln. I själva verket skulle det inte ha spelat någon roll om rosenträdgården anlades av sten, trä eller lera och jorden kunde ha tagits var som helst. Men hon föredrog att ta den från grannskapet av martyrens grav. Hennes handling innebar att hon visade respekt för honom. Efter Imam Hussains martyrskap övertogs epitetet Martyrernas Nestor av honom efter att ha innehafts av Hamzah. Om nu någon alltså skulle vilja hedra en martyrs grav så ska han eller hon anlägga en rosenträdgård av jorden i Imam Hussains mausoleum.

Vi måste be våra böner. Samtidigt anser vi det förbjudet att utöva sajdah (nedfalla) på mattor, filtar eller något annat som går att ha på sig eller äta. Därför bär vi med oss en liten sten, men imamerna har sagt att det är bättre att utöva sajdah på den jord som legat på en martyrs grav. Den bästa är Karbalas jord för den ger ifrån sig lukten av martyrer. När du ber dina böner kan du lägga ditt huvud på vilken jord som helst, men om du använder den jord som har haft kontakt med martyrerna så blir din belöning hundrafalt större.

En Imam har sagt: "Utöva sajdah på min farfar Hussain ibn Alis grav.

När en person ber och utövar sajdah på den heliga jorden, genomtränger han sju täckelser." Idén är att mana folket till att inse martyrernas betydelse, och att högakta jorden på deras gravar.

Martyrens Natt.

I den moderna världen tillägnar man vanligen en dag om året till en speciell grupp av människor för att hylla dem. Mors Dag och Fars Dag är exempel på sådana dagar, men det finns inte några folk som har tillägnat martyrerna en sådan dag utom muslimerna.

Det är Ashuras Dag (10: Muharram) och dess natt anses vara Martyrernas Natt.

Vi har redan sagt att en martyrs logik är en kombination av en gnostikers och en reformators logik. Om vi slår samman dessa bådas logik så får vi en martyr, som till exempel Muslim ibn Awsajah, Hibib ibn Muzahir och Zuhayr ibn Qayn men vi måste komma ihåg att alla martyrer inte har samma status.

Martyrernas Nestors vittnesbörd.

Imam Hussain har vittnat om Ashuras martyrer vilket antyder deras höga status. Det är känt att martyrerna innehar en framskjutande ställning bland de fromma och dygdiga, och att Imam Hussains följeslagare har en likaledes bemärkt ställning bland martyrerna. Vet ni vad Imam Hussains vittnesmål var? Fastän hans följeslagare tidigare hade gallrats ut och de som befanns olämpliga ombetts att ge sig av, så testade han dem en sista gång på Ashuras kväll.

Den gången blev inte en enda avvisad.

Det finns två versioner av händelsen. Enligt den första versionen så hade Imam Hussain placerat vatten i sitt tält. Han samlade alla sina följeslagare där. Den andra versionen berättar att han samlade alla sina följeslagare på kvällen. Varför han valde tältet vet vi inte säkert. Antagligen var det på grund av att det inte fanns några vattensäckar där. Det enda vatten som fanns till hands var det som Imam Hussains son, Ali Akbar, hade hämtat från Eufrats vattenhämtningsställe.

Det berättas i de autentiska krönikorna om slaget vid Karbala, att Imam Hussain på kvällen den lO:e Muharram skickade sin son och några till för att hämta vatten. Uppdraget utfördes framgångsrikt. Alla drack av vattnet som de hämtat och senare bad Imam Hussain dem att ta ett bad och tvätta sig själva. Han sa dem att detta var det sista vatten de skulle få i denna världen. Han samlade alla sina anhängare och gav dem som ville tillstånd att ge sig av.

Han höll ett uttrycksfullt och kraftfullt tal till dem i vilket han hänvisade till händelserna den eftermiddagen.

Läsaren har säkert hört talas om att fienden lagt sitt sista ultimatum på kvällen den 9:e Muharram, men Imamen trade redan beslutat sig angående följande dag. Imam Zayn al-Abidin, som var närvarande vid denna händelse, berättade att Imam Hussain församlade sina anhängare i ett tält som var närbeläget det som han var sängliggande i, och höll ett tel. Han började med att säga: "Jag prisar Gud, Jag är tacksam mot Honom under alla omständigheter, antingen de är angenäma eller ej".

För en person som alltid strävar efter det sanna och rätta är allt som händer gott. En rättfärdig människa uppfyller alltid sina skyldigheter under alla omständigheter, oberoende av konsekvenserna.

I detta sammanhang gav Imam Hussain poeten Farazdaq, som mötte honom på väg till Karbala, ett intressant svar. Farazdaq förklarade den farliga situationen med Irak. Imamen svarade honom: "Om saker och ting utvecklar sig så som vi vill, prisar vi Gud och ber om Hans hjälp, men om vi har motgångar så är vi i alla fall inga förlorare, för våra avsikter är goda och vårt samvete rent. Sålunda är allt som händer gott och inte dåligt."

"Jag är tacksam mot Honom under alla omständigheter antingen de är angenäma eller ej ".

Vad han ville säga var att han upplevt både lyckliga och svåra dagar i sitt liv. De lyckliga dagarna var när han som barn satt i den Helige Profetens knä eller red på hans axlar. Det fanns en tid då han var det mest älskade barnet i den muslimska världen. Han var tacksam mot Gud för dessa dagar. Han var tacksam mot Honom även för de nuvarande svårigheterna, för allt som hände honom var gott. Han var tacksam mot Gud för att Han utvalt hans familj för profetskapet och att Han gjort det möjligt för hans familj att till fullo förstå den Heliga Koranen och ha en full insikt i religionen.

Därefter höll han sitt berömda tal, han se: "Jag känner inte till några följeslagare som är bättre eller trognare än mina egna, inte heller känner jag till någon familj som är dygdigare eller mer plikttrogen än min egen."

Sålunda gav han sina egna anhängare en högre status än den Helige Profetens anhängare som dog när de slogs för honom, och sin faders, Imam Alis, anhängare som dog i slagen vid Jamal, Siffin och Nahrawan. Han sa att han inte kände till någon familj som var dygdigare eller plikttrognare än sin egen. Han slog fast deras höga ställning och tackade dem. Sedan fortsatte han: " Jag vill säga er alla, både mina följeslagare och min familj, att dessa människor inte har något otalt med någon utom mig. De betraktar mig som sin ende fiende.

De vill att jag avlägger trohetseden. Om de kan eliminera mig så skulle de inte ha något att göra med er. Fienden har inget intresse av er. Ni har svurit mig er tro. Nu befriar jag er från ert engagemang. Ni har ingen skyldighet att stanna här. Ni tvingas inte av varken vän eller fiende. Ni är fria. Den som vill kan gå. " Vänd till sina anhängare sa han: "Må var och en av er ta en av mina familjemedlemmars händer och gå."

Medlemmarna i Imam Hussains familj inkluderade både vuxna och barn. Dessutom var de alla främlingar på den plats där de befann sig. Imamen ville inte att de gick ensamma, därför bad han sina följeslagare att hålla deras händer och lämna slagfältet. Denna händelse kastar Ijus över Imam Hussains följeslagares karaktär. De var inte under tvång från något håll. Fienden hade inget intresse av dem. Imamen befriade dem från sina skyldigheter. Under dessa omständigheter var den hjärtevärme responsen från var och en av dem anmärkningsvärd.

Händelser som tilltalade Imamen.

Den lO:e Muharram och föregående kväll var det en stor tillfredsställelse för Imamen att se att hela hans släkt från det minsta barn och till den äldsta familjemedlemmen följde i hans fotspår.

En annan sak som tilltalade honom var att ingen av hans följeslagare visade minsta tecken till svaghet. Ingen av dem gick över till fienden, utan istället gick ett stort antal av fienden över till deras sida. Hur ibn Yazid var en av dem. Sammanlagt gick över 30 människor över till deras sida.

En efter en sa Imam Hussains följeslagare till honom: "Du har gett oss tillstånd att gå och lämna dig ensam? Det är omöjligt. Livet utan dig har inget värde."

En av dem se: "Jag önskar att jag dödas, min kropp brännas och att min aska sprids för vinden. Jag önskar att denna process upprepas 70 gånger.

Att dödas endast en gång betyder inget. "

En annan se: "Jag önskar att jag dödas tusen gånger i följd. Jag önskar att jag trade tusen liv som jag kunde offra för dig. "

Var och en av dem talade i samma genre.

Den förste som talade var hans samvetsömme bror, Abu al Fazlal Abbas. Andra upprepade vad han hade sagt.

Detta var deras prövning. Efter det att alla hade uttalat sitt beslut avslöjade Imam Hussain vad som skulle hända nästa dag.

Han sa: "Jag säger er att ni alla kommer att dödas i morgon. " De tackade alla Gud för att de fått ett tillfälle att offra sina liv för den Helige Profetens ättling.

Här finns det anledning till eftertanke. Hade det inte varit frågan om en martyrs logik skulle man kunna argumentera att det var meningslöst att dessa människor stannade. Om Imam Hussain skulle dödas i vilket fall som helst, vad skulle de då offra sina liv för? Men de stannade i alla fall.

Imam Hussain tvingade dem inte att ge sig iväg. Han sa inte till någon att deras närvaro var meningslös; att de skulle mista livet i onödan och att deras närvaro sålunda var förbjuden. Imam Hussain sa inte något av detta. Istället välkomnade han deras enastående offer.

Detta visar att en martyrs logik skiljer sig från andra människors logik.

En martyr offrar ofta sitt liv för att skapa glöd, upplysa samhället, förnya det och injicera friskt blod i dess grund. Detta var en sådan händelse.

Martyrskapets enda mål är inte att besegra fienden. Det vill också skapa glöd, innerlighet och engagemang. Om inte Imam Hussains följeslagare hade offrat sina liv den där dagen, hur skulle annars så mycket glöd ha skapats? Även om Imam Hussain spelade huvudrollen i denna händelse av martyrskap så bidrog hans följeslagare med sin glans och storhet. Utan deras insats skulle kanske inte Imam Hussains martyrskap ha antagit sådana proportioner så att det i hundratals och tusentals år kunnat utbilda, stimulera och göra intryck på så många människor.