 |
 |
I GUDS, DEN BARMHÄRTIGE FÖRBARMARENS NAMN!
Lov och pris hör Gud till, all världens Herre,
Den Barmhärtige Förbarmaren,
Domedagens Konung!
Dig dyrka vi, och Dig anropa vi om hjälp;
Led oss på den rätta vägen,
Deras väg, vilka Du bevisat nåd,
vilka ej drabbats av vrede och som ej fara vilse !
Välsigna, o Gud, den främste av Dina budbärare och den
siste av profeterna, Muhammad, och hans ädla
och fläckfria efterkommande.
Välsigna även alla Dina profeter och budbärare.
Den lärde forskaren i egenskap av forskare, den religionsintresserade i egenskap av religionsintresserad och den troende muslimen i egenskap av troende har alla ett levande behov av att förstå Koranen. Sociologen måste förstå Koranen på grund av det inflytande denna bok haft på det islamiska samhället och därigenom på det mänskliga samhället i stort. En historisk överblick visar oss att ingen annan bok har haft ett sådant inflytande på mänskligt liv och samhälle som Koranen. Därför kommer Koranen osökt in i varje sociologisk diskussion och blir ett av de ämnen som sociologin måste omfatta. Slutsatsen blir att ingen allmän överblick eller undersökning av mänsklighetens utveckling under de senaste fjorton seklen överhuvud taget är möjlig utan grundlig kännedom om Koranen, särskilt vad gäller det islamiska samhället.
Av samma skäl är det omöjligt för religionsforskare att bortse från denna bok, den sista och mest välkända av alla religiösa urkunder. Men den troende muslimens starka behov att förstå Koranen kommer av att den är grunden för hans religion, tro och tanke. Koranen ger den troendes liv mening, hänförelse, helgad och ande.
Koranen liknar inte de andra religiösa urkunder som tar upp
en antal kvasisymboliska tankar om Gud och skapelsen och i bästa
fall tillfogar en rad enkla etiska påbud och ingenting annat,
och tvingar sina anhängare an söka levnadsregler och idéer
från annat håll. Koranen förklarar alla trons och tankens
principer och de begrepp som är nödvändiga för «den troende
människan» att omfatta, såväl som principerna för
uppförande, etik och ordning inom familj och samhälle.
Den har endast anförtrott utläggningar, tolkningar,
förklaringar och en visst mått ijtihad, samordningen av dessa
principer med muslimens dagliga liv, till «sunnah» (Profetens
och hans obefläckade efterträdares läror), och, i dessa tider,
till ijtihad. Därför måste man i första hand ha förstått
Koranen för att kunna förstå någon av de andra källorna,
eftersom Koranen är den måttstock och norm mot vilken varje
annan källa värderas, inte bara «traditionerna» och sunnah.
De heligaste och mest tillförlitliga kunskapskällor vi muslimer har, näst efter Koranen, finns i «traditionerna» och «de fyra böckerna» (Kutub arb'a), nämligen Kafi, Man la yahdarat al-faqih, Tathib och Istibsar. Bland föreläsningar finns Nahj al balagha och bland böneskrifter Sahifah Sajadiyah. Men alla dessa kommer i andra hand efter Koranen, det vill säga de är pålitliga endast i så måtto som de stämmer med Koranen och återger samma läror. Den Helige Profeten och Imamerna har sagt åt oss att jämföra deras «traditioner» med Koranen, och om de inte stämmer med Koranen måste vi inse att de är förfalskningar som bara har tillskrivits Profeten och Imamerna. Själva har de aldrig sagt någonting som strider mot Koranen.
När vi nu slagit fast varför det är så nödvändigt att förstå Koranen måste vi undersöka hur den skall kunna förstås. Vilken bok man än undersöker eller studerar finns tre saker att slå fast:
Här måste vi veta i vilken mån boken verkligen är ett arbete av den författare som den tillskrivs. Vi kan till exempel tänka oss att vi vill förstå Hafiz' eller Khayams Divan. Det första vi måste göra är att se efter om hela den bok som går under namnet Hafiz' eller Khayams Divan verkligen skrevs av Hafiz eller Khayam, eller bara en del av den. Samma sak gäller även andra böcker. Här kan bevis tagas fram med stöd av andra upplagor; de äldsta, mest äkta upplagor vi kan få tag i. Detta måste vi göra med varje bok vi vill undersöka. Det finns märkbara skillnader mellan den Hafiz' Divan som den framlidne Qazvini gav ut och Hafiz' vanliga Divan som trycktes i Iran eller Bombay och som många familjer har i sin ägo. De Divaner som trycktes för ungefär trettio eller fyrtio år sedan innehåller nästan dubbelt så mycket som de som numera med säkerhet anses vara av Hafiz. Detta beror delvis på att en vanlig poet ibland kan dikta några strofer på Hafiz' enastående höga nivå, och att dessa strofer senare kan komma att anses som Hafiz' egna.
Ett annat exempel är Khayarm. När vi betraktar de verser som tillskrivs Khayam ser vi att det finns ungefär tvåhundra på samma höga nivå. Men vid närmare undersökning ser vi att de som med säkerhet går att hänföra till Khayam kanske uppgår till mindre än tjugo; resten är antingen kanske hans arbete eller de är definitivt skrivna av andra.
Vilken bok vi än vill lära känna och förstå, är vår första åtgärd att taga reda på hur pass säkert boken kan relateras till den förmodade författaren eller om han verkligen är upphovsman till någon del av boken men inte till resten. Hur mycket kan vi säkert bekräfta och hur stor del måste vi avvisa? Vilka medel har vi till att göra detta?
Dessa frågor måste ställas med avseende på alla de klassiska urkunderna med ett enda undantag, den Heliga Koranen. Påståenden som «det och det kapitlet är tvivelaktigt» eller «den och den versen i det och det kapitlet finns i den här upplagan men inte i den här» och så vidare, finns bara inte när det gäller Koranen. Ingen annan helig urkund har förblivit densamma i århundraden utan att finna sin like. På samma sätt ligger Koranen alltid en steg före experterna på gamla manuskript. Det finns inte utrymme för minsta tvekan om att den som gav mänskligheten alla kapitel och verser, suror och ayat, i den Heliga Koranen var den Helige Profeten Mohammad (frid vare med honom). Han bar fram dem som ett mirakel, författat av Gud. Ingen kan påstå eller antaga att det finns eller någonsin har funnits någon upplaga av Koranen som skiljer sig från den Koran som är spridd över hela världen i dag. Inte ens någon västerländsk orientalist har någonsin påstått att man för att förstå Koranen skulle börja med att taga reda på de äldsta upplagorna och jämföra dem med de nyaste. Även om detta kan behövas när det gäller Torah, Bibeln, Veda-skrifterna eller till exempel klassiska poeter som Ferdowsi, Hafiz och Khayam, finns inget sådant behov avseende Koranen.
Förutom att den är en gudomligt uppenbarad bok, av sina trogna betraktad som det mest grundläggande beviset på Profeten Mohai Tuniads (frid vare med honom) kallelse, är den Heliga Koranen olik Torah. Torah uppenbarades i sin helhet på en gång och ger därför upphov till problemet att urskilja originalet från alla de olika kopior som finns. Koranens verser däremot uppenbarades för Profeten, och sedan för mänskligheten, stycke för stycke i tjugotre års tid. Och som när ett folk besatt av brinnande törst kommer till en klar och svalkande källa, lärde sig muslimerna dessa verser utantill från uppenbarelsens första dag, och kom ihåg dem och berättade dem vidare. Särskilt den första tidens muslimska församlingar var mycket enkla och där fanns ingen annan bok som muslimerna kunde lära sig och föra vidare. Med sina okonstlade sinnen, sin starka, vältränade minnesförmåga och sin allmänna analfabetism trodde den tidens muslimer bara på sådan information som de direkt hörde och såg. Koranen, som svarade mot deras känslor och affekter, uppfyllde därför dessa tidiga muslimers hjärtan på samma självklara sätt som när vatten sjunker in i bördig jord. Dessutom insåg muslimerna att den var Guds ord, inte någon människas ord. De höll den för helig och förbjöd sig själva att ändra eller skriva om ett enda ord eller ens en bakstav. De strävade ständigt efter att komma närmare Gud genom att recitera Koranens verser (ayat). Härutöver är det viktigt att komma ihåg att ända från början av sitt uppdrag valde den Helige Profeten särskilda skrivare för att nedteckna Koranen. De är kända som Kuttab al-wahiya, uppenbarelsens skrivare. Detta skiljer Koranen från alla de andra klassiska urkunderna. Att Guds ord nedtecknades ända från den första uppenbarelsen är en självklar anledning till att det har förblivit säkert och skyddat från ändringar.
En annan anledning till att Koranen blev så hänfört mottagen av folket var dess enastående mäktiga litterära kvaliteter, uttryck för den konstart som även går under namnet vältalighet. Koranens oerhörda litterära tjusning och dragningskraft drog hela folkets uppmärksamhet till dess budskap och fick dem att snabbt lära sig det. I motsats till vanliga litterära verk, där det ofta finns personer som är intresserade av att göra ändringar för att enligt egen åsikt förbättra boken och höja dess värde, var det ingen som tillät sig att göra minsta lilla ändring i Koranen. Om någon hade tänkt göra det, skulle tanken på denna vers:
«Och om han pådiktat oss några dikter,
Så skulle vi hava gripit honom med högra handen
och sedan avhuggit hjärtådern» (69:44-46)
Tillsammans med andra verser som påpekar det allvarliga i att tillskriva Gud osanna yttranden, omedelbart ha infunnit sig hos denna person och fått honom an snabbt ändra sina avsikter.
Därför blev det så att innan denna himmelska bok kunde utsättas för några ändringar, blev dess verser så välkända (motawair)att det blev omöjligt att förneka eller lägga till eller dra ifrån ens en enda bokstav. Följaktligen har ingen Koranspecialist någonsin känt behov av an taga denna punkt i beaktande: det finns helt enkelt ingen anledning.
Men det finns en punkt som inte får förbises. Den är, att på grund av den islamiska sfärens snabba utbredning och det förunderliga mottagande som Koranen fick hos jordens olika folk, samt det faktum att de allra flesta muslimer levde mycket långt från Medina - Profetens lärjungars och Koranens hafizins hem - så fanns risken, åtminstone i de mest avlägsna områdena, att strykningar och ändringar så småningom skulle äga rum, antingen med flit eller av misstag. Men muslimernas vaksamhet och fasta beslutsamhet hindrade detta. Under första århundradet e. H. blev muslimerna medvetna om risken och för att avvärja den tog de hjälp av lärjungarna och hafizin. De lät sprida godkända Korankopior från Medina, och sådana ändringar och felaktigheter som speciellt judarna var förfarna i, hindrades för alltid.
Vi har nu nått så långt att vi bör göra en analytisk
översikt av innehållet, det vill säga taga rida på vilka
ämnen boken omfattar, de mål den ställer upp, hur den
betraktar livet, människorna och samhället, hur den framför de
ämnen den omfattar och hur den tar itu med de svårigheter som
uppstår. Har den ett filosofiskt, pedagogiskt sätt att iakttaga
verkligheten? Ser den omkring sig med teologiska ögon, eller har
den ett alldeles eget och speciellt synsätt?
En annan fråga att ställa här är om boken innehåller något
budskap eller rättesnöre för mänskligheten. Om den gör det,
vilket är budskapet?
Den första kategorin frågor har att göra med bokens inställning till omvärlden, människan, livet och döden, och så vidare. Detta kan kallas dess världsåskådning eller allmänna åskådning. Den andra frågekategorin berör huvudsakligen vilken typ av system den erbjuder människorna för framtiden. Efter vilket mönster vill den bygga upp mänskligheten och det mänskliga samhället? Dessa frågor handlar om bokens budskap.
Denna slags förståelse har i samtliga fall med bokens innehåll att göra. Alla böcker kan analyseras på detta sätt. En bok kan mycket väl sakna både «åskådning» och «budskap» eller den kan framföra en «åskådning» men sakna «budskap». Den kan också innehålla båda två.
När vi gör en analys av Koranen måste vi lägga märke till vilka ämnen den innehåller och på vilket sätt dessa ämnen presenteras. Vad ger Koranen för bevis och vittnesbörd på olika områden? Vad har den för inställning till förstånd och förnuft? Koranen är ju trons väktare och dess budskap är trons budskap; betraktar den därför förstånd och förnuft som sina motståndare, försöker den hindra dem från att utöva påverkan, vill den rent av «fjättra dem till händer och fötter»? Eller betraktar den tvärtom sunt förnuft och förstånd som sitt stöd och försvar, hämtar den bekräftelse från dem? Dessa frågor och hundratals andra uppstår medan vi strävar efter analytisk förståelse. De ställer oss inför Koranens innersta väsen.
När en äkthet i förhållandet mellan boken och dess författare slagits fast och vi har gjort en ordentlig översikt över innehållet, återstår att se om bokens innehåll återger författarens egna ursprungliga tankar eller om de är andra tankar som har tagits upp som lån. I Hafiz' Divan, till exempel, måste vi först kontrollera äktheten och analysera innehållet, och därefter se om de tankar och idéer som Hafiz givit uttryck åt i ord, strofer och verser är Hafiz' egna ursprungliga tankar, uttryckta på hans eget speciella sätt, eller om bara dikten och prosan, skönheten och konsten, är Hafiz' eget arbete medan de grundläggande tankarna och idéerna kommer från andra. Med andra ord, när vi väl slagit fast den konstnärliga originaliteten måste vi också bestämma den ideologiska originaliteten.
För att förstå Hafiz eller någon annan författare måste vi förstå källan till författarens tänkande. Sådan förståelse baseras på analytisk insikt, det vill säga först måste innehållet i författarens tankegods fullständigt begripas, sedan kan vi börja förstå huruvida det är självständigt eller inte. Annars kan resultatet bli som när vissa vetenskapshistoriker, som själva saknar kunskaper i vetenskapen i fråga, ändå skriver dess historia. Det går också att erinra sig namnet på vissa författare till filosofiska verk som vill skriva till exempel om likheterna och skillnaderna mellan Ibn Sina och Aristotelisk, men som tyvärr inte har förstått vare sig Ibn Sina eller Aristotelisk. Sådana författare gör bara ett par jämförelser och hittar några texter som liknar varandra, varpå de omedelbart uttalar sig. Men för att man skall kunna göra en godtagbar jämförelse måste de båda filosofernas tankar följas på djupet. Ett helt livs studier krävs för att sätta sig in i tankegången hos sådana filosofer som Ibn Sina och Aristotelisk, annars blir det som sägs inte mer än efterapningar och lösa antaganden.
När vi undersöker Koranen i akt och mening att förstå den,
studerar vi den först analytiskt och börjar sedan göra
jämförelser och skaffa oss historisk förståelse. Det vill
säga, vi måste jämföra Koranen med sin tids alla andra
skrifter, särskilt de religiösa skrifterna. När vi gör denna
jämförelse måste vi beakta alla relevanta villkor, som till
exempel vilka förhållanden som rådde mellan Arabiska halvön
och andra länder, hur många litterära personer som levde i
Mekka på den tiden, och så vidare. Först därefter kan vi slå
fast om det som står i Koranen också kan påträffas i andra
böcker. Om det finns, vilket förhållande råder mellan Koranen
och dessa andra böcker?
Har de ämnen, som liknar de i de andra böckerna hämtats ur
dessa böcker, eller är de oberoende kanske till och med uppgift
att rätta till misstag och förklara vissa ändringar?
När vi studerar Koranen kommer vi att lägga märke till dess
tre särdag. Det första särdraget rör Koranens ursprung. Det
vill säga, utan tvivel och utan att några äldre utgåvor
behöver spåras, står det klart att den bok som i dag kallas
DEN HELIGA KORANEN är precis samma bok som överlämnades till
världen av. profeten Mohammad Ibn Abdullah (frid vare med honom)
för mycket länge sedan. Det andra särdraget är
självständigheten i dess innehåll. Koranens läror har inte
uppsnappats eller lånats från annat håll utan är rena
original. Det tredje särdraget är Koranens gudomliga ursprung.
Koranens ord flödade ner till den Helige Profeten från en
andlig nivå högt över hans mänskliga förmåga.
Den Helige Profeten var bara överlämnaren av detta inspirerande
budskap. Detta inser man när man undersöker Koranens ursprung.
Att känna till Koranens ursprung eller, med andra ord, att slå fast ursprunget till Koranens läror, hänger på en annan sorts förståelse. Det är från denna utgångs- punkt vi skall börja vår diskussion. Vi skall analysera beskaffenheten hos Koranens innehåll och de frågor den tar upp, undersöka vilka ämnen Koranen behandlar med störst känslighet och lägga märke till hur den presenterar sitt ämnesval. Om vi genom att förstå Koranen analytiskt kan uppmärksamma ämnesvalet och lösa vår uppgift med avseende på det och nå fram till en djupare kunskap om Koranen, då skall vi, som vi redan har sagt, förstå Koranens främsta särdrag, dess «gudomliga ursprung». Faktum är, med andra ord, att Koranen är ett underverk.
Förutsättningar för att förstå Koranen
För att förstå Koranen krävs ett antal förberedande förutsättningar som vi skall gå igenom i korthet. En av förutsättningarna är att kunna arabiska, för på samma sätt som det är omöjligt att förstå Hafiz eller Sa'adi utan att kunna persiska, är det omöjligt att lära känna Koranen, som är skriven på arabiska, utan att kunna arabiska. En annan förutsättning är kunskap om Islams historia, eftersom Koranen varken liknar Torah eller Injil (Jesus ursprungliga testamente). De presenterades genom en profet i en enda uppenbarelse, medan Koranen uppenbarades steg för steg under en tid av tjugotre år i den Helige Profetens liv - från hans kallelse till hans död - mitt under den islamiska historiens mest hänförande utveckling. Därför har Koranens Ayat (verser) så kallade sha'an an-nuzal (omständigheter för uppenbarelsen). Dessa «omständigheter för uppenbarelsen» är ingenting som minskar betydelsen för uppenbarelsen själv. Tvärtom är kunskap om omständigheterna för uppenbarelsen till stor hjälp vid förklaring av innehållet.
Tredje förutsättningen är kunskap om den Helige Profetens traditioner (Hadith), för den Helige Profeten är Koranens främste uttolkare (mufasser). Koranen säger till oss: «Och till dig (O Profet) hava vi nedsänt förmaningen (Koranen), för att du för människorna skall förklara vad som nedsänts till dem» (16:46) och vidare: «Han är den, som skickat en apostel ur de olärdes krets till dem att låsa upp sina tecken för dem och göra dem rena och lära dem skriften och visheten» (62:2).
Det är Koranens egen uppfattning att Profeten själv är dess
mufasser, eller uttolkare. De av oss som har förmånen att vara
shi'iter och tro på Imamatets princip och att allt som Profeten
mottog från Gud fördes vidare till hans heliga efterföljare,
har också pålitliga traditioner från de tolv Imamerna, lika
trovärdiga som de trovärdiga traditioner vi känner till om
Profeten. Därför är också pålitliga traditioner om Imamerna
en stor hjälp för oss att förstå Koranen.
Ett annat viktigt faktum som vi måste lägga märke till är att
i första hand måste vi förstå Koranen med hjälp av Koranen
själv. Härmed menas att det sammanlagda innehållet i Koranens
verser bildar ett sammanhängande helt. Om vi vill undersöka en
speciell vers i Koranen och i detta syfte lyfter bort den ur
Koranen, har vi valt fel undersökningsmetod. Naturligtvis är
det möjligt att vi kan nå fram till fullgod förståelse på
det sättet, men det är en ganska osäker metod. En del
Koranverser tjänar till att belysa och förklara andra verser.
De Heliga Imamerna stödde detta tillvägagångssätt, vilket
bekräftas av flera stora kommentatorer (muffaserin). Koranen har
sitt eget speciella sätt att förklara sina egna ämnen. I
många fall är det så att om en enstaka vers Tages ur Koranen
utan att jämföras med andra liknande verser, kan man nå fram
till en slutsats som är totalt motsatt den som samma vers skulle
giva om den jämfördes med andra verser med liknande innehåll.
Som exempel på denna Koranens speciella metod kan vi nämna de otvetydiga verserna och mutashabah, som är liknelser. Beträffande själva skillnaden finns det en allmän uppfattning att muhkam -verserna är sådana vars ämne är tydligt ock konkret framställt, medan däremot ämnet för en mutashabah framställs i form av ett chiffer eller en gåta. Enligt detta synsätt har vi människor bara rätt att taga ställning till muhkam-verserna därför att dessa är klara och tydliga, medan mutashabah-versema egentligen står över mänsklig fattningsförmåga, och därför är det omöjligt att taga ställning till innehållet i dem. Här uppstår följande frågor: Vad är det då överhuvud taget för mening med mutashabah-verserna? Varför innehåller Koranen verser som överstiger mänsklig fattningsförmåga?
Svaret är i korthet att meningen i muhkam-verserna varken är
klar eller lätt, och inte heller är mutashabah-versema
gåtfulla eller obegripliga. Ett chiffer är ett slags ord eller
fras med dold mening som inte direkt framgår ur de uttalade
orden.
Finns det sådana verser i Koranen? Ett sådant påstående
strider mot vad Koranen själv säger, nämligen att Koranen är
klar och lättförståelig för alla, och att verserna sprider
ljus och ledning. Frågan uppstår endast därför att en del
ämnen som Koranen för fram, särskilt sådana som har att göra
med ghayb, det överjordiska, i grund och botten inte går att
förklara med ord. Men Koranen har överlämnats till
människorna i mänsklig språkdräkt, och därför är det
självklart att dessa finstämda andliga frågor måste
förklaras med samma språk som mänskligheten använder för
materiella frågor. För an undvika missförstånd har därför
ämnena för vissa verser lagts fram så att de absolut måste
förklaras med hjälp av andra verser, det finns inget annat
alternativ. Koranen vill till exempel tala om den verklighet det
innebär an «se Gud i sin hjärta» - vilket betyder an en
människa kan uppleva Guds närhet i sin hjärta. Detta
förklaras på följande sätt: «På den dagen skola somliga
ansikten stråla och se på sin Herre» (75:22-23). Ordet
«se» används här i Koranen. Något annat ord finns inte, och
kan inte heller finnas på något mänskligt språk, men för an
ändå undvika missförstånd finns det en förklaring: «Blicken
uppfattar honom ej, men han uppfattar blicken» (6:103).
Här inser läsaren naturligtvis att trots likheten i ordalydelse är dessa två företeelser olika och åtskilda från varandra. För att hindra den högre, andliga meningen från an förväxlas med den bokstavliga, uppmanar oss Koranen att jämföra mutashabah-verserna med muhkam: «Han är den, som nedsänt skriften till dig; i den finns otvetydiga (muhkam) verser, vilka äro skriftens grundval.» (3:5)
Otvetydiga (muhkam) betyder att verserna inte kan skiljas från sin innebörd och inte kan ges någon annan innebörd. dessa verser kallas umrn-al-kitab, «bokens moder». på samma sätt som en barn går till sin mor med sina frågor och tror på det modern säger, som småstäder hänvänder sig till distrikts- och statshuvudstäder - vilka anses ha auktoritet över dem och på arabiska kallas «byarnas moder» på samma sätt kan dessa «otvetydiga» verser jämföras med mutashabah-versema. det innebär an mutashabahverserna kan tänkas över och förstås, men eftertanken bör ske med hjälp och vägledning av de «otvetydiga» verserna. utan «moderversernas» hjälp är det man kan få fram ur mutashabah -verserna osäkert.
När vi gör en analytisk betraktelse av Koranen och dess innehåll är den första fråga som uppstår huruvida det djupast sett är möjligt att försöka analysera och förstå Koranen överhuvud taget. Det vill säga, är det rimligt att tänka över och taga ställning till de frågor Koranen tar upp, eller har vi fått boken inte alls för att förstå den utan bara för att läsa högt ur den och få thawab (gudomlig belöning i det kommande livet)?
Det kanske finns någon som tror att denna fråga inte kan uppstå och att det inte finns ringaste anledning att betvivla att Koranen är en bok som bör kunna förstås. Men kom då ihåg att överallt i den islamiska världen har av olika skäl vissa otillbörliga strömmningar uppstått rörande just den här frågan, och de har vant mycket effektiva när det gällt att leda muslimer på orätta vägar. Därför att sådana farliga och förnedrande tankar tyvärr fortfarande finns kvar ibland oss, är det nödvändigt att förklara saken här.
För tre eller fyra hundra år sedan framträdde bland de shi'itiska lärde (ulema) en grupp personer med åsikten att Koranen inte är någon bindande auktoritet (hujjat). Av de rättsvetenskapens fyra källor som Islams ulema håller som kritetier för kunskap om Islams regler - det vill säga Koranen, sunnah, förnuftsresonemang ('aql) och sarnstämmighet (ijma') - godtog dessa personer bara en. De sade att samstämmighet var ett sunni-muslimskt påfund som inte borde tagas efter. De sade att det inte var tillåtet att lita på förnuftet ('aql), eftersom förnuftet begår många fel. Och beträffande Koranen påstod de med stor respekt att Koranen är för mäktig för oss enkla dödliga att studera och begrunda. Enligt deras åsikt har bara Profeten och de Heliga Imamerna rätt att försöka förstå Koranens verser; andra människor har bara rätt att recitera dem. Dessa personer blev kända som akhbariyin.
Det enda akhbariyin tillät var referenser till Profetens och Imamernas traditioner. I en del Korankommentarer som denna grupp gjorde skrevs en fotnot till varje vers och, om det fanns en tradition så nämnde man den, men fanns ingen tradition avstod de konstigt nog från att ens skriva ned själva versen. Det var som om den aldrig hade funnits i Koranen.
Detta handlingssätt från deras sida innebar orättvisa och förtryck (zulm) mot Koranen. Ett samhälle som tillbakavisar sin heliga bok på ett sådant sätt, därtill den bok som den Heliga Koranen, och förpassar den till glömska, kan uppenbarligen inte följa den rätta väg som boken anvisar.
Bortsett från dessa akhbariyin fanos också andra grupper som ansåg Koranen stå högt över möjligheten att bli förstådd. Bland dessa kan vi nämna 'asha'erah som trodde att rätta sättet att förstå Koranen inte var att tänka över dess verser utan att förstå deras ordagranna betydelse. Det innebär att allt man får ut av en ytlig läsning skall godtagas medan versernas inre mening inte alls skall tagas i betraktande. Ett sådant sätt att närma sig Koranen leder naturligtvis fort till missförstånd och felaktigheter. Dessa människor hade ingen annan utväg än att förklara Koranens mening rent bokstavligt, och eftersom de inte använde sitt förnuft blev resultatet en utomordentligt vulgär Korantydning. Genom sitt tankesätt leddes de snart in på villovägar och omfattade direkt löjliga uppfattningar. De kom fram till övertygelser som till exempel tron på tajassum - tron att den Överjordiske Guden kan taga världsliga former - och hundratals andra förvrängda trosuppfattningar, som till exempel att de kunde se Gud.
Tvärt emot sådana grupper, som i princip avvisade hela Koranen, stod en annan som använde Koranen för sina egna ändamål. Vad denna grupp än hade för bakomliggande intressen, gjorde de egna tolkningar av Koranen och tillskrev Koranen sådant som är rakt emot dess andemening. Deras svar på alla invändningar var att de själva var de enda som kände till Koranens djupare aspekter, och att det de sade baserade sig på deras insikt i Koranens ursprungliga mening. Denna ström inom Islams utvecklingshistoria splittrades i två delar: ismailiyah, även kallade batiniyah, och mutasawwifah, (sufier). Ismailiterna finns huvudsakligen i Indien, Pakistan och områden befolkade med människor därifrån. De har också en gång haft en egen regering i det Fatimidiska Egypten (295-567 e.H.).
Ismailiterna kallas även sex-imams shi'iter, men tolv-imam shi'iternas ulema är av den bestämda och enhålliga uppfattningen att bland alla icke-shi'iter står dessa sex-imams människor längst från tashayyos (shi'itisk delaktighet) sanning. Därmed menas att till och med sunni-muslimer, som inte accepterar någon enda av de shi'itiska Imamerna som det shi'iterna anser dem vara, står närmare tashayyo än de så kallade sex-imam shi'iterna 3.
Genom sina manipulationer med ämnet för Koranens djupaste innebörd har dessa islamiliter gjort sig skyldiga till åtskilligt förräderi i Islams historia och spelat en avgörande roll för att trassla till islamiska angelägenheter.
Även mutasawwifah (sufierna) var experter på att förvränga Koranens verser och tolka dem på sitt eget speciella sätt. Jag skall ge ett exempel på deras kommentarer för att visa på vilket sätt deras manipulationer utfördes.
I Koranen får vi lära oss om Abraham (frid vare med honom) och hans son Isma'il (frid vare med honom). Det står att Abraham flera gånger genom drömmar blir uppmanad att offra sin son till Gud. Först blir Abraham mycket förvånad, men sedan drömmen upprepats flera gånger blir han säker på sin sak och böjer sig för Guds vilja. Han berättar om saken för sin son, som äntligen godtager det hela och finner sig i Guds dom. Meningen här är just vad den ser ut att vara: att man böjer sig och finner sig i Guds påbud. Därför befallde också Gud att det skulle vara slut på föreställningen när de med sin inre renhet och uppriktiga avsikt stod beredda att utföra Guds befallning. I kommentaren till denna händelse har mutasawwifah sagt att Abraham här symboliserar förnuftet ('aql) och Isma'il egot (nafs). Här skulle alltså förnuftet ha för avsikt att offra egot!
Det är uppenbart att en sådan tolkning bara innebär att man använder Koranen för att få fram en vilseledande mening ur den. Just om sådana utspårade uppfattningar, grundade på personliga och politiska önskemål, har Profeten sagt oss: «Den som förklarar Koranen efter (eget) skön, han skall få plats i helvetets eld.»
Att på det sättet manipulera med Koranens verser räknas som förräderi mot Koranen, ett mycket svårartat förräderi därtill.
I motsats till akhbariyins och deras gelikars ihåliga, livlösa tankar, och för den delen bataniyahs och andras utvikelser och långsökta uppfattningar, föreslår Koranen en medelväg. Det är den ärliga, oförställda eftertankens och övervägandets väg. Koranen uppmanar inte bara sina trogna att tänka över och begrunda dess verser, utan inbjuder också sina motståndare att avstå från förutfattade meningar och i stället ägna sig åt enkel eftertanke över dess verser. Den riktar sig till sina motståndare med orden: «Begrunda de då icke koranen, eller hava de lås för sina hjärtan?» (47:26) I en annan vers står det: «Det är en välsignad skrift, som vi nedsänt till dig» (38:28). Det vill säga, en bok full av nytta och godhet vid namn koranen kom ner från himlen till den helige profeten. varför? «För att de må begrunda dess tecken» (38:28).
Koranen uppenbarades inte för att bli kysst och lagd på hyllan. Den uppenbarades för att dess verser skulle läsas och begrundas. «Och de, som hava förstånd, låter förmana sig» (38:28).
Dessa verser och tiotals andra, som betonar vikten av att reflektera över Koranen, bekräftar alla att det är legitimt att förklara Koranen. Men förklaringarna och kommentarerna (tafasir) får inte vara grundade på självupptagenhet och egna önskningar. Tvärtom måste förklaringarna var ärliga och rättrådiga utan personliga vinklingar. När vi tänker på Koranen, öppet och ärligt utan privata baktankar, är det inte nödvändigt för oss att förstå alla dess enskilda punkter. Här liknar Koranen naturen. Det finns många olösta mysterier i naturen och med nuvarande förutsättningar kan vi inte heller lösa dem. Men dessa mysterier kommer att lösas i framtiden. I den mån vi förstår naturen anpassar vi vår inställning till naturen efter hurdan den är, inte efter hur vi vill att den skall vara. Koranen är, liksom naturens bok, en bok som inte gavs till oss bara för en viss tid. I så fall skulle alla Koranens hemligheter redan ha uppenbarats och denna himmelska bok skulle ha förlorat sin friskhet, sin charm och sin dragningskraft. Som den nu står är förmågan att tänka efter och dra slutsatser och göra nya upptäckter fortfarande lika viktig som någonsin inför Koranen. Detta har förklarats av Profeten och Imamerna. Enligt en tradition har den Helige Profeten sagt oss: «Koranen liknar solen och månen och är, liksom de, ständigt i rörelse.» Det betyder att Koranen inte är fastslagen, den står inte stilla. Den Helige Profeten har också sagt oss: «Koranens yttre är vackert och dess inre är djupt.»
Det finns också en tradition från Imam Rida (frid vare med honom) enligt vilken Imam Sadiq (frid vare med honom) tillfrågades om hemligheten att hur mycket Koranen än åldras och hur många gånger den än blir läst, så ökar dess friskhet. Imamen svarade att Koranen inte har uppenbarats för någon speciell tid som utesluter alla andra tider, eller för något speciellt folk som utesluter andra folk. Koranens uppenbarare har skapat den så att med alla skillnader i tänkesätt, kända fakta och tankeförmåga som förekommer, är den fortfarande före sin tid och dess tankar. Och fastän varje ny tids läsare möter tankar som han inte förstår, har Koranen ändå tillräckligt många begripliga tankar och föreställningar för att svara mot varje särskild tids förmåga.
|
|