Den uppfattning på vilken islams profet grundade sin religion är att all existens skapats av den Ende Guden och att varandets alla beståndsdelar styrs av Gud mot den fulländning och Iycka vartill respektive del är ämnad. Även människan, som har evigt liv, styrs mot den Iycka och det välstånd som är specifik för hennes natur, och hon uppnår detta genom att följa den väg som Gud visas henne.

Den helige profeten vände sig med sitt budskap till den ursprungliga människan, det vill säga till den människa som är utrustad med en sann mänsklig natur och gudaingiven intelligens och vilja, den människa som inte är besmittad av vidskepelse och blind övertro. En sådan individ har med sin gudaingivna, ursprungliga natur en inneboende kapacitet och möjlighet att förstå den ovan beskrivna världssynen. Utan ringaste svårighet inser hon att världen i sin vidsträckthet och storhet, med dess perfekta ordning, är skapad av en överlägsen skapare, vars oändliga väsen är källa till all skönhet och perfektion och som står över all fulhet och ondska. Han förstår att skapandet av världen och dess invånare inte var utan mening och syfte, att livet i denna värld kommer att följas av ett annat liv och att de goda och dåliga handlingarna i denna värld inte passerar obemärkta utan kommer att få svaras för. Till följd av detta förstår han också att det måste finnas ett sätt att leva som är speciellt anpassat till människans behov och som ger henne möjlighet att leva enligt sin sanna natur.

Islams val av den naturliga och ursprungliga människan som mål för sitt religiösa budskap får flera grundläggande resultat: