Människan är utrustad med en instinkt att söka verkligheten och skilja mellan det verkliga och det overkliga, och de lager och föreskrifter som islam fastslagit är grundade på en motsvarande realistisk syn på tingen. Detta kan förklaras på följande sätt: Även om människan i sin naturliga

aktivitet, genom känslor och förnimmelser, stimuleras att tillgodose sina vitala behov så strävar hon ändå hela tiden mot verkliga mål, inte mot inbillning och illusion. Spädbarnet som gråtande av hunger sträcker sig efter sin moders bröst för att få mjölk vill ha verklig mjölk, inte illusionen av mjölk, det gråter av verklig hunger, inte av inbillning. Varje individ som strävar efter att uppnå sina mål söker tillgodose sina verkliga intressen, inte abstrakta begrepp. När på samma sätt förnimmelser och emotioner skapar vissa behov hos människan och, utan hänsyn till hennes verkliga intressen, stimulerar henne mot vissa mål är det urskillningsförmågan eller förnuftet som modifierar dessa känslor och visar för människan vad i hennes handlande som är gott respektive ont, rättfärdigt respektive orättfärdigt.

Det är likaledes förnuftet som avhåller en sjuk människa från att äta de maträtter som hon vet är skadliga för henne, trots att hon gärna skulle vilja äta dem, det är förnuftet som hindrar henne från att ge sig in i farliga situationer, sålunda berövande henne en stor del av hennes handlingsfrihet, det är förnuftet som är människans enda överlägsenhet över andra varelser och hennes viktigaste medel för att kunna skilja mellan verklighet och illusion.

De lager och föreskrifter som islams profet ålade människorna är baserade på en realistisk syn på tingen, inte på människors nycker och inbillningar. Det vill säga, människan måste utföra de handlingar som i verklig och sann mening tigger i hennes eget intresse, även om det går emot det som hon tror är i hennes intresse, och hon måste undvika de handlingar som hon gärna vill utföra men som inte är i överensstämmelse med hennes verkliga intresse. På samma sätt förhåller det sig med den religiösa gemenskapen, den måste göra det som är i dess sanna intresse och som är i överensstämmelse med dess lycka, även om åtgärden i fråga kanske är motsatt församlingens önskningar, den får inte genomdriva en åtgärd endast för att majoriteten av dess medlemmar så önskar, om åtgärden strider mot samfundets verkliga intressen.

Det som är i överensstämmelse med verkligheten eller människans sanna intresse kallas med den heliga Koranens språk för "Sanningen/Verkligheten" (al-Haqq). Det är mot detta enda mål som människan måste viga sina ansträngningar och mot vilket hon måste sträva.

"Detta är Gud, eder Herre, sanningen, och vad kommer efter sanningen om icke villfarelsen?" (10:33)

"Och om sanningen rättade sig efter deras hugskott, så skulle himmlarna och jorden och de, som finnas i dem, gå under." (23:73)

En mandel som under de nödvändiga betingelserna läggs i jorden kommer efter några dagar att spränga sitt skinn och ett grönt skott kommer ut ur dess kärna, liksom också ett antal rötter som strävar framåt i olika riktningar, genom rötterna kommer skottet att fortlöpande få näring från jorden, det växer undan för undan och utvecklas ända tills det slutligen blivit ett fullvuxet mandelträd med stam, löv, grenar, blommor och frukt. En djurspermie som under rätta omständigheter förs in i en hona av samma art kommer att anta den skepnad som är utmärkande för dess art och genom likaledes artbestämd aktivitet blir den dag för dag allt större och mer fullkomnad ända tills den når sin perfektionsgräns. Om vi på samma sätt undersöker alla världens varelser en efter en kommer det att stå fullkomligt klart att för var och en av dem finns en väg som är speciellt ämnad för den och genom vilken den når gränsen för sin egen fullkomning, ja, att den ändå från första dagen av sin tillblivelse leds mot sitt slutmål. I sin utveckling går den aldrig vilse och ändrar inte sin inriktning som om, exempelvis, ett mandelskott skulle utvecklas till en häst eller en häst kunde somna på kvällen och nästa morgon vakna upp som mandelträd. Nej, varje väsen leds mot sitt slutliga mål genom skapelsens egna medel, och på denna utvecklingsväg görs det aldrig några misstag.

Den väg som utstakats för varje varelse och som leder till dess eget slutmål är en väg som är i överensstämmelse med de medel och potentialer med vilka varje varelse försetts av sin egen natur. Dessa medel ger varje varelse förmågan att dras mot det som är till nytta för den och undfly det som är skadligt och som hotar dess existens. Kycklingar äter korn, får och nötboskap föds upp på foder och vargar, leoparder och hökar har jaktinstinkt, ty var och en av dessa arter är utrustad med sitt särskilda matsmältningssystem, vilket tar emot endast vissa speciella födoämnen. På motsvarande sätt försvarar sig fåglarna med sina näbbar, får och boskap med sina horn, skorpioner och bin med sina gaddar, lejon och leoparder med sina tänder och klor och rådjuren genom flykt, eftersom dessa arters försvarsutrustningar är just detta. Sammanfattningsvis kan sägas att var och en av dessa varelser hela livet igenom strävar mot ett specifikt mål. De har ett beteende i vilket de vägleds av de artbestämda egenskaper som själva deras väsen försett dem med, och av den natur som bestäms av dessa egenskaper.

Denna vägledning och bestämmelse är samma övergripande ledning och bestämmelse som Koranen hänvisar till och tillskriver skaparen:

 "Vår Herre är den, som givit allting dess skapnad och sedan leder det rätt." (20:52)

"Som skapat och fullkomnat, Som bestämt och lett allting." (86:2-3)

Ur en annan synvinkel: Eftersom skapelsen är Guds verk och emedan varje manifestation av skönhet och varje artbestämmelse som är observerbar i denna är ett resultat av Hans nåd, kallas det som passar för den mänskliga naturen i den mening att det bestämmer de handlingar som människan är ämnad att utföra, för "Guds vilja". (Detta är naturligtvis Guds vilja så tillvida att den påbjuder lagar, vägleder människan i hennes handlande och håller henne ansvarig för dessa handlingar, det är inte Guds mening i den meningen att den är ett skapande, något som aldrig kan trotsas eller göras våld på). De plikter och regler som blir den naturliga konsekvensen av det som överensstämmer med människans natur, kallas följaktligen för "Guds befallningar och förbud".

"Och din Herre skapar och utväljer vad Han vill, men de hava inset var." (28:68)

Eftersom islam innehåller plikter och befallningar från Gud, Skaparen, och emedan den som följer dess doktrin och praktiska föreskrifter har underkastat sig Guds vilja, kallas denna religion i den heliga Koranen för "islam" ("Underkastelse" eller "överlämnande").

"Den rätta religionen inför Gud är förvisso islam" (3:17)

"Men vill någon hava något annat än islam till religion, skall det aldrig mottagas från honom". (3 79)