|
2.
Principen om realism
Människan är utrustad med en
instinkt att söka verkligheten och skilja mellan det
verkliga och det overkliga, och de lager och
föreskrifter som islam fastslagit är grundade
på en motsvarande realistisk syn på tingen.
Detta kan förklaras på följande sätt:
Även om människan i sin naturliga
aktivitet, genom känslor och
förnimmelser, stimuleras att tillgodose sina vitala
behov så strävar hon ändå hela tiden
mot verkliga mål, inte mot inbillning och illusion.
Spädbarnet som gråtande av hunger sträcker
sig efter sin moders bröst för att få
mjölk vill ha verklig mjölk, inte illusionen av
mjölk, det gråter av verklig hunger, inte av
inbillning. Varje individ som strävar efter att
uppnå sina mål söker tillgodose sina
verkliga intressen, inte abstrakta begrepp. När
på samma sätt förnimmelser och emotioner
skapar vissa behov hos människan och, utan hänsyn
till hennes verkliga intressen, stimulerar henne mot vissa
mål är det urskillningsförmågan eller
förnuftet som modifierar dessa känslor och visar
för människan vad i hennes handlande som är
gott respektive ont, rättfärdigt respektive
orättfärdigt.
Det är likaledes förnuftet som
avhåller en sjuk människa från att äta
de maträtter som hon vet är skadliga för
henne, trots att hon gärna skulle vilja äta dem,
det är förnuftet som hindrar henne från att
ge sig in i farliga situationer, sålunda
berövande henne en stor del av hennes handlingsfrihet,
det är förnuftet som är människans enda
överlägsenhet över andra varelser och hennes
viktigaste medel för att kunna skilja mellan verklighet
och illusion.
De lager och föreskrifter som islams
profet ålade människorna är baserade
på en realistisk syn på tingen, inte på
människors nycker och inbillningar. Det vill säga,
människan måste utföra de handlingar som i
verklig och sann mening tigger i hennes eget intresse,
även om det går emot det som hon tror är i
hennes intresse, och hon måste undvika de handlingar
som hon gärna vill utföra men som inte är i
överensstämmelse med hennes verkliga intresse.
På samma sätt förhåller det sig med
den religiösa gemenskapen, den måste göra
det som är i dess sanna intresse och som är i
överensstämmelse med dess lycka, även om
åtgärden i fråga kanske är motsatt
församlingens önskningar, den får inte
genomdriva en åtgärd endast för att
majoriteten av dess medlemmar så önskar, om
åtgärden strider mot samfundets verkliga
intressen.
Det som är i
överensstämmelse med verkligheten eller
människans sanna intresse kallas med den heliga
Koranens språk för "Sanningen/Verkligheten"
(al-Haqq). Det är mot detta enda mål som
människan måste viga sina ansträngningar och
mot vilket hon måste sträva.
"Detta är Gud, eder Herre,
sanningen, och vad kommer efter sanningen om icke
villfarelsen?" (10:33)
"Och om sanningen rättade sig efter
deras hugskott, så skulle himmlarna och jorden och de,
som finnas i dem, gå under." (23:73)
En mandel som under de
nödvändiga betingelserna läggs i jorden
kommer efter några dagar att spränga sitt skinn
och ett grönt skott kommer ut ur dess kärna,
liksom också ett antal rötter som strävar
framåt i olika riktningar, genom rötterna kommer
skottet att fortlöpande få näring från
jorden, det växer undan för undan och utvecklas
ända tills det slutligen blivit ett fullvuxet
mandelträd med stam, löv, grenar, blommor och
frukt. En djurspermie som under rätta
omständigheter förs in i en hona av samma art
kommer att anta den skepnad som är utmärkande
för dess art och genom likaledes artbestämd
aktivitet blir den dag för dag allt större och mer
fullkomnad ända tills den når sin
perfektionsgräns. Om vi på samma sätt
undersöker alla världens varelser en efter en
kommer det att stå fullkomligt klart att för var
och en av dem finns en väg som är speciellt
ämnad för den och genom vilken den når
gränsen för sin egen fullkomning, ja, att den
ändå från första dagen av sin
tillblivelse leds mot sitt slutmål. I sin utveckling
går den aldrig vilse och ändrar inte sin
inriktning som om, exempelvis, ett mandelskott skulle
utvecklas till en häst eller en häst kunde somna
på kvällen och nästa morgon vakna upp som
mandelträd. Nej, varje väsen leds mot sitt
slutliga mål genom skapelsens egna medel, och på
denna utvecklingsväg görs det aldrig några
misstag.
Den väg som utstakats för varje
varelse och som leder till dess eget slutmål är
en väg som är i överensstämmelse med de
medel och potentialer med vilka varje varelse försetts
av sin egen natur. Dessa medel ger varje varelse
förmågan att dras mot det som är till nytta
för den och undfly det som är skadligt och som
hotar dess existens. Kycklingar äter korn, får
och nötboskap föds upp på foder och vargar,
leoparder och hökar har jaktinstinkt, ty var och en av
dessa arter är utrustad med sitt särskilda
matsmältningssystem, vilket tar emot endast vissa
speciella födoämnen. På motsvarande
sätt försvarar sig fåglarna med sina
näbbar, får och boskap med sina horn, skorpioner
och bin med sina gaddar, lejon och leoparder med sina
tänder och klor och rådjuren genom flykt,
eftersom dessa arters försvarsutrustningar är just
detta. Sammanfattningsvis kan sägas att var och en av
dessa varelser hela livet igenom strävar mot ett
specifikt mål. De har ett beteende i vilket de
vägleds av de artbestämda egenskaper som
själva deras väsen försett dem med, och av
den natur som bestäms av dessa egenskaper.
Denna vägledning och
bestämmelse är samma övergripande ledning och
bestämmelse som Koranen hänvisar till och
tillskriver skaparen:
"Vår Herre är den, som
givit allting dess skapnad och sedan leder det rätt."
(20:52)
"Som skapat och fullkomnat, Som
bestämt och lett allting." (86:2-3)
Ur en annan synvinkel: Eftersom skapelsen
är Guds verk och emedan varje manifestation av
skönhet och varje artbestämmelse som är
observerbar i denna är ett resultat av Hans nåd,
kallas det som passar för den mänskliga naturen i
den mening att det bestämmer de handlingar som
människan är ämnad att utföra, för
"Guds vilja". (Detta är naturligtvis Guds vilja
så tillvida att den påbjuder lagar,
vägleder människan i hennes handlande och
håller henne ansvarig för dessa handlingar, det
är inte Guds mening i den meningen att den är ett
skapande, något som aldrig kan trotsas eller
göras våld på). De plikter och regler som
blir den naturliga konsekvensen av det som
överensstämmer med människans natur, kallas
följaktligen för "Guds befallningar och
förbud".
"Och din Herre skapar och utväljer
vad Han vill, men de hava inset var." (28:68)
Eftersom islam innehåller plikter
och befallningar från Gud, Skaparen, och emedan den
som följer dess doktrin och praktiska föreskrifter
har underkastat sig Guds vilja, kallas denna religion i den
heliga Koranen för "islam" ("Underkastelse" eller
"överlämnande").
"Den rätta religionen inför Gud
är förvisso islam" (3:17)
"Men vill någon hava något
annat än islam till religion, skall det aldrig mottagas
från honom". (3 79)
|