Det tredje resultatet av att islams budskap riktar sig till den naturliga och sanna människan, ett resultat som i sanning är ett av denna religions främsta verk, är att en balans uppnås mellan det materiella och det andliga. Det står i motsats till judendomen som, vilket kan konstateras med en blick i dess heliga bok Tora, inte befattar sig med andliga spörsmål. Det står också i motsats till kristendomen som däremot, enligt Jesus uttalanden, inte bryr sig om denna världs materiella liv. Andra religiösa läror såsom hinduismen och buddismen, zoroastrismen, Manikeismen och sabeanisinen, vilka alla i en eller annan grad behandlar andliga ting, separerar den andliga vägen från det materiella livet så till den grad att förbindelsen mellan dessa två dimensioner bryts totals. Det är bara islam som väljer medelvägen och baserar sina läror på grundval av den ursprungliga mänskliga naturen.

Detta kan förklaras på följande sätt: Vi ser alla att det finns individer, ja, i själva verket gäller det de flesta människor, som livet igenom inte har något annat mål än materiella framsteg och ingen annan tanke än den att förbättra sin sociala position, samla rikedomar och njuta av sinnliga nöjen. Natt och dag uppbjuder de alla sina krafter för att tillförsäkra sig sitt uppehälle och tar ingen som helst notis om någonting som ligger utanför ramarna för det undanglidande, efemära livet i denna materiella värld.

I kontrast till dessa finns en annan typ av människa, vars antal förvisso är i starkt avtagande, som sysselsätter sig med meditation över världens beskaffenhet och livets flyktighet och instabilitet. De ser att varje njutning är sammanbunden med hundra smärtor, varje glädje med hundra sorger, varje rikedom med hundra bekymmer, att varje förening slutligen följs av separation, varje stund av välbefinnande följs av sjukdom och varje liv av död. De ser också att utanför denna världs trånga fängelse och bakom detta livs bedrägliga synvilla finns en evig värld där inga av denna världs smärtor och bekymmer finns och där Iyckan och friden tillhör de rättfärdiga och ädla.

Som en följd av sin meditation avskärmar de sig från allt socialt umgänge och sluter sina ögon både för skönheten och fulheten i denna flyktiga värld, i vilken varje önskeuppfyllande ändå en dag resulterar i ånger och förtvivlan. Dessa människor drar sig in i en vrå och försjunken i kontemplation över den eviga världen och den oändliga skönhet och perfektion som finns utanför den timliga världen.

Dessa två grupper av människor existerar i dag och enligt historiens vittnesbörd har de alltid funnits. Redan deras blotta existens är i sig självt det bästa beviset på att människan i sin innersta, sanna natur bekräftar giltigheten eller snarare nödvändigheten av att samtidigt gå både den materiella och den andliga vägen i livet. Ty om människan stänger sig ute fullständigt från allt socialt liv och med armarna i kors avsäger sig all strävan i livet, kommer hon utan tvekan att omedelbart bli berövad detta slags liv, men hon berövas också det andliga livet. Om hon å andra sidan ratar det andliga livet gör hon samtidigt sitt förnuft och sin intelligens ineffektiva, förnuftet och intelligensen som är de enda egenskaper som skiljer människan från andra djur, och blundar för sin egen förmåga att skilja mellan det verkliga och illusionen.

Det är alltså denna sanna, ursprungliga människa, med öga för urskillning, som aldrig kan acceptera en ensidig existens och nöja sig med enbart det materiella eller enbart det andliga, eftersom å ena sidan livet i den materiella världen är omöjligt utan materiella ting och å andra sidan ett liv utan andlighet hindrar den ursprungliga, sanna människan från att uppleva och erkänna den inneboende kunskapen om, och dyrkan av, Gud.

Som vi tidigare påpekat har islam i sina läror valt en medelväg mellan det rent andliga och det rent materiella, en väg som åstadkommer harmoni mellan och integrerar dessa två antagonistiska existensaspekter, och människan kan förvisso inte uppnå självförverkligande på något annat sätt. Detta beror, vilket står fullkomligt klart, på att varje art i skapelsen uppnår sin egen fullkomning och sitt existensmål genom naturlig och instinktiv aktivitet. Arternas aktiviteter måste prövas mot de potentialer och medel med vilka hon är utrustad.

Människan, som också hon är en av skapelsens arter, innefattas i denna universella lag. Hon her en själ eller ande som skapades för ett evigt liv och som aldrig kan undergå eliminering eller förstörelse och hon kan, genom sina egna goda handlingar uppnå den perfektion och fulländning som är högre än någon annan form av Iycka. Men på samma gång är hennes himmelska själ bunden vid en jordisk kropp i vilken hennes medel till olika handlingsalternativ är lagda, och de krafter med vilka hon utnyttjar dessa medel har en viss relation till kroppen. Vidare leder människans egen natur henne mot socialt liv och civilisation och denna drift är utan tvekan ämnad att ge människan möjlighet att uppnå livets mal och artens fullkomning. Varje varelses fullkomning och Iycka är otvivelaktligen just den fullkomning och Iycka som skapelsen i begynnelsen ämnat respektive varelse för, de är inte av illusorisk natur och inte heller är de av den sort som vidskepliga andar målar upp. En rosenbuskes Iycka består i att fortsätta sin naturliga tillväxt och förverkliga det mot vilket dess vegetative natur styr den, inte i att sättas i en gyllene vas i ett smyckat palats.

Hur skulle det då kunna vara möjligt för människan att uppnå sin sanna Iycka och fullkomning på annat sätt än genom att använda de materiella medel hon her till sitt förfogande, eller i annat än en social omgivning? Islam har gjort de sociala ramarna runt människans materiella liv till bakgrund för sitt program. I enlighet med den vägledning som människans innersta natur och medfödda egenskaper ger henne har islam utformat omfattande lager och föreskrifter i fråga om människans individuella, sociala, enskilda och allmänna agerande. De är på samma gång ett komplett program för hennes utveckling och fulländning. En del av dessa föreskrifter berör de plikter som människan har gentemot sin Gud och det innefattar tjänande inför Herren, fattigdom och behov inför Hans rikedom och överflöd, beroende och ringhet inför Hans storhet, obetydlighet inför Hans majestät, okunnighet inför Hans vishet, maktlöshet inför Hans makt och underkastelse inför Hans vilja. Till yttermera visso har dessa uttryck fått en social karaktär, som till exempel de grupper som samlas för de dagliga, gemensamma bönerna, de större grupper som möts vid fredagsbönen och de än större sammankomster som äger rum vid tiden för vallfärden till Mecka.

En andra del av dessa föreskrifter behandlar de förpliktelser som människan her i sociala sammanhang och i förhållandet till sina medmänniskor. Naturligtvis har i dessa plikter, vilka utgör de islamiska lagarna, känslan av ansvarighet inför Gud tagits i beaktande, ty människan får underkasta sig endast Hans vilja (alltså Hans skapelses krav). Alla handlingar måste med andra ord utföras mot bakgrund av islams tre grundläggande principer: Guds Enhet, profetskapet samt den yttersta dagen.

"Säg: I, som fått skriften, kommen hit i och för ett ord, som må vara gemensamt för oss och eder, att vi nämligen ej skola dyrka någon annan än Gud och ej sätta något vid Hans sida, och att den ene av oss ej skall taga den andre till herre i stället för Gud, men om de vända sig bort, så sägen: "Vittnen, att vi äro Gud undergivna." (3:57)

Utifrån föregående diskussion står det klart att i islam har levnadsvägen utstakats på ett sådant sätt att människans sociala och materiella liv liknar en vagga i vilken det andliga livet ges näring. En praktiserande muslims inre andliga liv är sådant att alla hans individuella och sociala handlingar bidrar till att rena hans själ och stärka dess strålglans. Även om han utåt sett befinner sig tillsammans med människor så är han inombords med Gud, och om han så finns mitt inne i en folkmassa väljs han ändå i den gudomliga hemlighetens andliga tillflyktsort. På samma gång som han rusar hit och dit för att uppnå sina materiella mål och genomlever både bittra och goda händelser, behagliga och obehagliga, vackra och fula företeelser och i största allmänhet är inblandad i olika händelser i den tumultartade yttre världen, är hans hjärta ändå fritt och finns i en värld av lugn, i vilken

han ser Gud åt vilket håll han än tittar.

" ... och varthän i än vänder eder, så är Guds ansikte där." (2:109)

En from muslim utvidgar sitt andliga liv till varje aspekt av det materiella livet. Var han än är och vadhelst han gör befinner han sig i kontakt med Gud . Allting med vilket han sy s se l s ätter sig i den materiella världen är en spegel i vilken han ser Gud reflekterad. Ickemuslimer däremot, som inriktar sig på det andliga livet tror att deras normala vardagsliv är en slöja mellan dem själva och den sanning de söker. Som ett resultat därav tvingas de överge ett normals liv och i sin strävan mot andlig fulländning anpassa sig till ett främmande och ovant levnadssätt. Vilka fördelar ett sådant liv än ken ha i jämförelse med ett normals levnadssätt så är det ändå en svår väg att följa och en väg som för att kunna fullföljas kräver en extremt hög grad av viljekraft. Den person som följer den andliga vägen i enlighet med islams föreskrifter vet emellertid fullt väl att en sådan väg egentligen är enklare än islams väg, ty dessa människor har genom att överge vardagslivet tagit den enklaste vägen ut ur svårigheterna och flytt från den ständiga vaksamheten och ansträngningen. De har placerat en barriär på den väg mot fulländning som skapelsen själv har förberett genom de medel som den ställt till människans förfogande. Sådana människor har gett sig in på en väg som skapats i deras egen fantasi och det kan ifrågasättas huruvida de någonsin kommer att nå det mål som skapelsen ämnat dem för.

Vidare, förutsatt att världen och allt den innehåller är Guds skapelse och att världens alla företeelser, var och en i enlighet med sin egen existens medel, är tecken på Sanningen och är speglar som återspeglar Gud. Och förutsatt att människan och de varierande tillstånd som markerar hennes ursprungliga natur är ett av dessa tecken, då är det en nödvändighet att hon i det andliga livet på vägen till kunskap om jaget och om Gud igenkänner Gud i varje situation. Alla dessa speglar måste användas i strävandet efter kunskap om det gudomliga och i kontemplationen över Guds skönhet, ty om detta inte är fallet kommer människan inte att vinna något annat än en ofullständig kunskap eller fullständig okunnighet.