Många orientalister har hävdat att islams mystiska och metafysiska doktriner har lånats från hinduismen och att islam i sig själv inte är något mer än ett antal ytterst konkreta och enkla trosuppfattningar och en ofruktbar form av gudsdyrkan. Det koncisa svaret på dessa påståenden ger poeten i vacker form: "Käraste, svårigheten ligger i att du ej kan bedöma orden".

I vårt svar på denna kritik vill vi naturligtvis inte försvara islam ur dess mystikers synvinklar eller ägna oss åt att bevisa giltigheten och ursprungligheten hos de olika vägar de valt i jämförelse med hinduernas. På samma sätt var vi i vår diskussion om rationell bevisföring inte alls sysselsatta med att analysera och bevisa validiteten i alla de filosofiska arbeten som skrivits av muslimer, lika lite som vi i vårt dryftande av religionens formella aspekter fastslog som korrekt den väg som majoriteten av muslimer väljer, vilken denna än må vara. Vårt syfte med denna artikel är snarare begränsad till att ge en allmän överblick över islams ursprungliga och äkta källor, det vill säga B oken (Koranen) och traditionerna (Profetens och imamernas uttalanden och handlingar), utan att vare sig samtycka eller misstycka till handlingar och beteenden hos någon särskild grupp av mänsklighetens tidigare generationer.

Ovannämnda orientalisters påståenden grundar sig på evolutionsteorin, som förklarar naturfenomenen på ett naturvetenskapligt sätt. Denna teori har generaliserats till att omfatta varje typ av händelse inom varje slags sfär till och med de beteenden, vanor och företeelser som är rent instinktiva och medfödda, ja, även företeelser av rent andlig art. Grundorsaken till varje skeende söker man alltså i tidigare skeenden. Enligt samma princip har det sagts att de islamiska lagarna lånats från de romerska och att islams doktrin tagits från grekernas filosofiska idéer.

Dessa orientalister har i två viktiga avseenden misstagit sig i sin bedömning. För det första har de ansett det som kallas "mystisk intuition" vara av samma natur som det vanliga tankemönstret och har därför trott att den kunskap som vinns genom själens rening är endast ett poetiskt tankesystem, som om en poet med sin flödande, kreativa fantasi och vältaliga uttrycksmedel kunde klä dessa uppfattningar i ord bättre än den som på mystisk väg lärt känna de gudomliga hemligheterna. Ett liknande misstag gör man i fråga om uppenbarelserna som är den celestiala uppfattningen om profeterna och medlen för mottagandet av de gudomliga vetenskaperna och lagarna. Här har man framställt islams doktrin och föreskrifter som varande grekiska tankar och romerska lagar. Detta misstag står fullkomligt klart i de diskussioner som förs angående profetskapet och profetens "tankemönster".

De ord och yttranden som nått oss från profeterna, vare sig deras anspråk på profetskap varit berättigade eller ej, motsäger dessutom öppet sådana uppfattningar.

 Det andra misstaget som görs är att, även om vi anser evolutionsteorin bevisad och slutgiltigt

etablerad, denna teori inte kan anses ge någon förklaring till de instinktiva drifternas yttringar. Ty en instinkt som lagts i en arts ursprungliga natur redan vid dess tillblivelse kommer att manifesteras hos varje individ inom denna art förutsatt att det inte finns några yttre hinder, vare sig det finns prejudikat eller ej.

I detta sammanhang kan nämnas att variationsrikedom i fråga om födoämnen samt tillagning av sofistikerad mat utlärdes av perserna till araberna, men det kan för den skull inte påstås att perserna lärde araberna att äta. På samma sätt kan konstateras att det demokratiska styressättet med dess mångfaldiga administrativa organisationer spreds till Orienten från västvärlden, men detta kan inte hävdas om själva handlingen att grunda ett samhälle och att bilda regering.

Efter vår föregående diskussion står det klart att medlen för själens rening, det vill säga det andliga livet samt mystisk intuition, finns inbyggda i människans natur som, när den en gång vaknat genom det nödvändiga förarbetet och avlägsnandet av hinder, kommer att leda människan fram till vägen mot andlig upplysning. Sålunda kan inte religionen, vilken genom själva sin natur i högre eller mindre grad alltid sysselsätter sig med den upphöjda och eviga världen, annat än åstadkomma en visshet hos dess anhängare vilka, när detta ditintills dolda behov har väckts inom dem, kommer att kapa av alla bindningar till denna flyktiga värld så full av smärta och umbäranden. Med ett hopp i sitt hjärta om den fullständiga välsignelsen och lycksaligheten kan de då viga sina strävanden åt den eviga boningen. Även i praktiken ser vi att i varje världsreligion finns grupper som viger sig åt det andliga livet och den mystiska vägen.

Genom att jämföra de sätt på vilket de andliga frågorna framläggs i världsreligionernas grundtexter ser man klart att islams texter i högre grad än andra religioner beskriver odödligheten, lycksaligheten och den eviga världen. Därför är vägen till själens rening ett fullkomligt naturligt element inom islam, utan att det där för den skull behöver finnas någon anknytning till hinduismens eller andra religioners ursprung. Och vidare, vilket historien bär vittnesbörd om, stod ett stort antal av följeslagarna till Ali (Profetens kusin och svärson och den förste shititiske imamen) såsom

Salman, Kumayl, Rashid, Maytham och Uways under profetens direkta vägledning och instruktion, vid en tid då islam ännu ej trade nått till Indien och det ej kunde vara fråga om någon kontakt med den indiska tankevärlden. Det faktum att den andliga in vigningens led (silsilah) i praktiskt taget alla sufiordnar i islam sträcker sig tillbaka till Ali bekräftar ytterligare denna punkt.