Den islamiska mysticismens utsökta och finstämda uttryck har, i motsats till andra mystiska riktningar och då särskilt hinduismen, fördelen att kunna förklara de mystiska sanningarna inom en formuleringsram av mer allmän natur. Detta ger alla en möjlighet att ta del av dem, var och en enligt sin egen förståelseförmåga. Andra mystiska riktningar har inte detta kännemärke.

Av samma orsak har islam besparats de tråkiga följder som drabbat andra religioner när de framlagt mystiska sanningar öppet och oförbehållsamt. I fråga om exempelvis den hinduiska mysticismen ser vi, om vi noggrant studerar upanishaderna, att den doktrin som framläggs där är ett ytterst precist och djupt uttryck för Guds enhet, men på samma gång är den så klart och avancerat framlagd att den som vänder sig till den utan att vara ytterst bevandrad i mystiska och metafysiska uppfattningar måste betrakta dessa fantastiskt kompletta formuleringar som ingenting annat än vidskepligt pladder eller åtminstone kommer han att tolka de passager som på det mest sublima sätt uttrycker Guds enhet som varande blott och bart inkarnationstro, panteism och avgudadyrkan.

Påståendet bevisas ytterligare av de åsikter som många orientalister specialiserade på sanskrit har uttalat angående den hinduiska mysticismen, ty efter de gigantiska forskningsarbeten de lagt ner i hinduismens och buddismens originaltexter betraktar de fortfarande hinduismens mystiska doktrinen som enbart övertro, framkallade i sinnet hos människor som berövats alla livets glädjeämnen. Och den grundläggande orsaken till alla liknande uppfattningar från orientalisternas sida är tydligheten och den chockerande rättframheten i dessa texters formuleringar.