Möjligen hävdar någon att påståendet att islam förklarar den mystiska vägen genom antydningar och symboler är ett ogrundat påstående, ett jagande efter irrbloss. Ett noggrant studium av de islamiska lärorna och dess formuleringar samt ett vägande av dessa mot de islamiska mystikernas agiterade och extatiska tillstånd kommer emellertid att bevisa motsatsen, det vill säga att i sig själva rymmer dessa läror alla de stadier mot fulländning som måste passeras på den mystiska vägen och förklarar dessa genom anspelningar och symboler, även om en djup och detaljerad' insikt om dessa stadier är möjlig endast genom mystisk intuition.

De som anträtt den andliga vägen och, som ett resultat av sin naturliga och medfödda beredvillighet, har överlämnat sina hjärtan till den eviga skönheten och till sanningens fulländning, de dyrkar Gud enbart av kärlek, inte utifrån hoppet om belöning eller fruktan för straff, ty att dyrka Honom i syfte att vinna paradiset eller för att undfly helvetet är i själva verket att tillbedja just denna belöning eller detta straff och inte en tillbedjan av Gud.

Som en följd av att den gudomliga dragningskraften uppslukat deras hjärtan och i synnerhet som en följd av att de sett den koranvers som Gud uppenbarat: "Så mån I ihågkomma mig, så skall jag ihågkomma eder" (2:147) samt hundratals andra koranverser som talar om vikten av att ej glömma Honom så är mystikens vägfarare alltid, varhelst och i vilka omständigheter de än må befinna sig, medvetna om Gud. Och när de hör den Älskades budskap "I himmlarna och på jorden finnas sannerligen tecken för de rättrogna" (45:2), "Och det finnes intet, som ej lovprisar Honom" (17:46) och "Varthän I än vänden eder, så är Guds ansikte där" (2:109) så inser de att alla existerande ting endast är speglar, var och en återkastande sanningens enastående skönhet, alla utifrån sitt eget väsens möjligheter. De fungerar enbart som speglar och har utöver dessas egenskaper ingen självständig existens i sig själva. Sålunda betraktar dessa människor varje företeelse med kärlek och entusiasm och har inget annat mål än att begrunda och meditera över Guds skönhet.

Och när de hör Guds budskap "I som bon, tagen hand om eder själva? Den, som far vilse, kan icke skada eder, då I ären stadda på den rätta vägen." (5:104) och "Människa, du strävar förvisso av alla krafter efter din Herre, och du skall ock möta Honom" (84:6), förstår de att de på grund av själva skapelsens beskaffenhet är bundna inom sina egna själars ramar och att det inte står någon annan väg öppen för dem till Gud utom den väg som går genom deras egna själar. Vadhelst de ser och upptäcker i världens mångfald och vidsträckthet ser och finner de också inom sig själva. Det är på detta stadium som människan förstår att hon de facto är avskuren från alla platser och ting och att det förutom henne själv och hennes Gud inte existerar någonting annat. En sådan människa må befinna sig i en mångtusenhövdad människomassa men hon är ändå ensam. Och om andra ser henne mitt i en folkhop, ser hon sig själv som i en andlig tillflyktsort långt borta från alla andra, på en plats där ingen är i hennes närhet utom Gud.

Det är i detta ögonblick som hon betraktar sig själv och ser att allting finns inom henne själv. Hon förstår att också hon själv endast är en spegel i vilken Guds enastående skönhet manifesteras och att hon inte äger någonting förutom Gud. När hon på detta sätt har medvetandegjort Gud, när hon renat sitt hjärta och tömt det på fåfänglighet och ytlighet, blir gudsmedvetandet fast fixerat i hennes själ och hon blir en av visshetens människor (al-yaqin). Guds löfte "Och dyrka din Herre, tills det oundvikliga drabbar dig." (15:99) har då uppfyllts. Portarna till himlens och jordens riken öppnas för henne och hon ser att allting, in i minsta beståndsdel, tillhör Gud. "Och sålunda visade Vi Abraham himmlarnas och jordens rike, och det för att han skulle höra till dem, som äga visshet." (6:75)

Den människa som förkunnats att få denna vision kommer att uppleva den Gudomliga enhetens tre steg. Främst kommer Guds enhet i form av Hans gärningar att uppenbaras för henne. Hon inser då bortom allt tvivel att det är Gud som styr universum och allt som universum inrymmer och att de oräkneliga krafter och processer som är i verksamhet i världen, vare sig deras aktivitet är frivillig eller tvång, de alla är präntade på skapelsens målarduk av den Allsmäktiges hand. Orsak och verkan och förhållandet dem emellan, allt är bringat till liv och upprätthållet av den Ende. "Gud tillhör herraväldet över himmlarna och jorden." (45:26)

Därnäst kommer enheten i Guds namn och egenskaper att avtäckas för hennes blick och hon ser, utan någon mellanhand till hjälp, att varje art av fulländning som uppträder i världen, liksom varje form av skönhet och storslagenhet, må det så gälla livsformer, kunskaper, krafter, mäktighet och majestät eller vad annat som helst, är ett skimmer från sanningens eviga ljuskälla och att dessa egenskaper Iyser klart genom de mångfärgade glas som är tingens existens med alla de särskiljande kännetecken de besitter. "Ja, Gud tillkommer de yppersta namn." (7: 179)

Slutligen, i den gudomliga enhetens tredje steg, inser människan att alla dessa olika egenskaper är uttryck för ett Evigt Väsen och att var och en av dessa egenskaper i själva verket är identisk med varje annan och att de alla är identiska med Väsendet Självt. "Säg: Gud är alltings skapare, ja. Han är den Ende, den Mäktige" ( l 3: l 7).