UPPSALA UNIVERSITET 1996-12-09

Historiska institutionen

B-uppsats

Handledare: Ann-Marie Pettersson

1.1 Mål, metod och källor

1. Inledning

Den 13 mars 1809 tågade en grupp officerare in i Stockholms slott och arresterade kung Gustav IV. Statskuppen som ibland brukar kallas den oblodiga revolutionen skulle komma att bli början till en ny epok i svensk historia. Några månader senare antogs en ny regeringsform. Kungen skulle nu dela makten med ständerna, allt i enlighet med samtidens upplysningsidéer. Denna grundlagsändring hade dock varit omöjlig om Gustav IV suttit kvar vid makten. Revolutionen mot denne hade till skillnad från regeringsformen inget som helst att göra med upplysningsfilosofin. I stället var det högst slumpartade faktorer som här kom att spela in. Anledningen till avsättningen var en rad händelser som drabbat landet under de sista månaderna. Sverige låg i krig med Frankrike, Ryssland, Danmark och Norge. Finanserna var urusla och den tidigare krigslyckan hade vänts. Napoleons trupper ockuperade Pommern och Ryssarna hade redan tagit Finland och var nu inne på svenskt territorium. Den svenske monarken tycktes leda det gamla svenskarna i fördärvet och missnöjet bara ökade. Skulden till motgångarna lades helt och hållet på Gustav IV, där av avsättningen den 13 mars.

1. Mål, metod och källor

Denna uppsats kommer att behandla några händelser kring 1809 års revolution. Målet är att ange de viktigaste motiv, händelser och drivkrafter som ledde fram till statsvälvningen.

För att avgränsa så mycket som möjligt har endast de viktigaste orsakerna och händelserna tagits med. Jag har försökt att begränsa antalet aktörer till så få som möjligt. De aktörer av vikt som ej direkt presenteras i texten följs av en not med en kort presentation. För ytterligare fördjupning hänvisar jag till N. Bohmans biografiska uppslagsbok "Svenska män och kvinnor" som jag själv använt för detta ändamål.(noterna är också baserade på detta verk). Genomgående i framställningen är aktörperspektivet. Detta ställer stora krav på källmaterialet. Utgångspunkten har för mig naturligt blivit Carlssons verk "Gustav IV Adolfs fall" som får ses som huvudkälla. Genomgående i den är, för utom mycket fakta, en omfattande källkritisk hållning. För fördjupning hänvisar jag till hans inledningskapitel där de flesta befintliga källor i ämnet torde behandlas. I de förstahands eller andrahandskällor jag angivit har målet främst varit att återge sinnesstämningar, men givetvis också reella fakta. Om revolutionen finns ett mycket stort utbud källor. Praktverket är "Historisk Tafla" utgiven 1810-1811 i tre band av P. A Granberg. Under lång tid var detta verk en klar auktoritet i forskningssammanhang. Problemet med denna är dock dess författare, nämligen revolutionsmännen själva. Bilden av aktörerna och händelserna har en tendens att bli något förskönade, likaså målas Gustav IV Adolf i allt för mörka färger. Som smakprov har jag i följande framställning tagit med Henning Wrangels journal, Adlersparres egen berättelse samt Jakop Cederströms redogörelse. Då framställningen ska försöka klarlägga motiven bakom statsvälvningen har dessa personliga, måhända tendentiösa framställningar ändå ett stort värde. Jag har försökt att inte ta med uttalanden eller fakta som ur källkritisk faktasynpunkt kritiserats av Carlsson, Sjövall eller Clason. Det som utmärker Carlsson från den senare är hans inriktning på inrikespolitiken och dess aktörer. Clason ser ofta händelserna som en del i den kontinentala stormaktspolitiken. Sjövall har inriktat sig på endast Adlersparre och hans roll. Tillsammans torde de ge en rättvis bild av historien. Till att börja med ska vi se lite närmare på den impopuläre regenten och hans politik.

2. Gustav IV Adolf


Gustav IV följde sin faders despotiska fotspår. Minnet från mordet vid operan av fadern Gustav den III gav tronarvingen en redan från början misstänksam inställning mot adelns inflytande. Källorna om Gustav IV´s politik är ofta färgade av revolutionsmännens lynne. Även här har historien alltså skrivits av dess segrare. Sålunda vore det intressant att se på vilket sett kritiken mot kungen har befogenhet. Kan man tänka sig att Gustav IV har getts en allt för negativ framtoning? Om de revolutionäras argument om kungen som en dåre, sinnessjuk och allmänt oduglig visar sig sakna fullt stöd. Finns det då anledning att tro att andra motiv varit av större betydelse än vad som framställts tidigare. Den gustavianska politiken var hatad av många inom adelsståndet. Främst berodde detta på den av Gustav III’s införda förenings- och säkerhetsakten. En annan orsak var kungens strategi att hålla utrikespolitiken för sig själv. Detta retade många. Sten Carlsson diskuterar händelserna i politiken i sin avhandling "Gustav IV Adolfs fall". Det avgörande och mest betydelsefulla inslaget i utrikespolitiken är enligt Carlsson Gustav IV’s relation till Frankrike. Som en helhjärtad beundrare av det Bourbonska kungahuset blev Gustav förskräckt och nästan hatisk mot den franska revolutionen och dess följder. När Napoleon Bonaparte i början av 1803 började smida planer på att anta titeln Majesté consulaire och därmed legalisera och institutionalisera revolutionen började den svenske kungen bli orolig. Napoleons aggressiva politik mot sin omgivning började nu också bli allt mer tongivande.

Nu tillbringade Kungen en ganska lång tid i Tyskland - han återkom först i februari 1805. I Tyskland stärktes farhågorna om den unge Bonaparts anspråk på hegemoni i Europa. Handelsförbindelser hade börjat utvecklas med England och i ett brev från den svenske ministern i Wien G. A. Armfelt den 2 januari 1804 till sin hustru framkommer att Kungen nu tydligen önskade ett koalitionskrig mot det franska hotet. Gustav IV misstänkte att Napoleon tänkte göra framstötar mot norden för att stänga ute engelsmännen från Öresund. Den personliga antipatin mot Napoleon kom så i öppen dager efter att en Bourbonsk prins, hertigen av Enghein gripits och avrättats som förrädare utan formell rättegång. Denna kränkning av de mänskliga rättigheterna väckte också opposition runt om i hela Europa. Efter detta förde Gustav en utpräglad antifransk politik. Franska tidningar och i framtiden utkomna franska böcker försågs med importförbud. Senare efter det stora krigets utbrott bestämdes att Napoleon endast fick benämnas N. Bonaparte. Monsieur-titeln ansågs han ej värdig. Hans personliga agg ger dock ingen berättigad förklaring för krigsförklaringen 31 oktober 1805. I ett brev till sin farbror Hertig Karl den 7 oktober förklarade han att Frankrikes förbrytelser och expansion hotade alla europeiska stater. Det var nu Sveriges plikt att hjälpa till att bevara maktbalansen i Europa. Gustav IV’s fanatiska engagemang mot Napoleon kritiserades hårt av samtida bedömare. Det är också ofta den bild vi fått bevarad till eftervärlden. Carlsson ser dock en anledning att revidera detta antagande. Som historien sedan visade sig var Gustav IV’s oro befogad.

En annan forskare vid namn Sam Clason betonar de ekonomiska motiven och närmandet till England som den trots allt viktigaste styrkraften i utrikespolitiken. Då Sverige närmat sig till England var brytningen med Napoleon ofrånkomlig. Han hävdar vidare till skillnad från Carlsson att Gustav IV’s relation med Frankrike inte styrdes av personliga stämningar i så stor utsträckning. Sverige var enligt Clason bara en bricka i spelet mellan England och Frankrike. Carlsson håller med om de kommersiella krafterna men hävdar ändå att de idealistiska och personliga faktorerna går före i relationerna till Frankrike och det påföljande kriget. Som argument här för han G. af Wetterstedts brev till Ehrenheim 16/10 1805: "...inga handelsmotiver lära kunna värka någon ändring i ett system som personlig öfvertygelse och sammanstötande händelser framkallat." Vidare ser Carlsson inga samtida uttalanden som tyder på att kommersiella intressen skall ha spelat någon roll vid krigsförklaringen.

Som alltid ligger det sanningar i bådas framföranden. Napoleon krigade inte mot Sverige av personliga skäl. Det verkar dock vara så att Gustav IV hade större tendenser åt det hållet. Uppfattningen har vi fått från samtida brev och historia, ofta skrivna av revolutionsmännen. Vi vet att Gustav IV höll utrikespolitiken för sig själv. Rimligtvis borde han veta mer om stormaktspelet på kontinenten än många andra. Clason tar upp detta i en intressant diskussion om Gustav IV’s personliga skuld till bakslagen. Bland revolutionsmännen fanns enligt Clason uppfattningen att om Gustav IV avsattes så skulle Napoleon kunna tänka sig sluta fred med Sverige och till och med kanske hjälpa till i kriget mot ryssarna. Detta borde bevisa hur utestängda dessa var från utrikespolitiken.

Gustav IV’s utrikespolitik kan alltså ges en viss legitimitet. I det Pommerska kriget uteblev framgångarna men fienden kunde hållas borta ända tills sommaren 1807. Nästan alla krigsutgifter finansierades med engelska subsidier och Gustav aktade sig för att ge sig och sina trupper in i allt för farliga projekt. På sommaren 1807 kom vändpunkten som för Sveriges del kom att bli ödesdigert. Napoleons trupper hade slagit ryssarna vid Friedland 14 juni och den 7 juli slöts fred i Tilsit mellan de båda stormakterna. Danskarna och senare också Preussarna tvingades över till fiendesidan. Napoleon och Tsar Alexander hade kommit överens om att om England ej slöt fred skulle Danmark, Sverige och Portugal tvingas stänga sina hamnar för alla engelska skepp och samtidigt förklara krig mot England. Det blev nu också klart att Sverige blivit intresse för rysk expansionspolitik. Gustav valde att stå fast vid sitt krig mot Napoleon. Så länge engelsmännen var med och lämnade subsidier ansåg kungen det vara möjligt att vinna. Det första riktiga bakslaget kom i Pommern augusti 1807. Den franska hären var på 50 000 man mot svenskarnas 18 000 man. Till Sveriges hjälp räknades även en Preussisk här på 6 000 man och en väntad engelsk här på 10 000 man. Varken Preussarna eller engelsmännen dök upp och efter misslyckade fredsförhandlingar tvingades Sverige avträda hela Pommern den 7 september.

Det är nu som Gustavs karriär på allvar börjar dala. Det är också nu som den växande oppositionen börjar göra sig hörd. Enligt Sjövall börjades redan här att smidas rykten på en kommande revolution. Rykten härom spreds även utanför den svenska gränsen. Bl.a. ska Fredrik Christian av Augstenburgs bror Christian August, befälhavare i Sunnanfjällska Norge ha rapporterat att "Vissa omständigheter tydde på revolution i Sverige." Det är också nu som Gustav IV’s hat mot Napoleon börjar ta sig mer fanatiska uttryck. Napoleon identifieras med vilddjuret i uppenbarelseboken som efter en kort tids makt ska gå under igen. Dessa religiöst fanatiska uttalanden tillsammans med en olycklig nervsjukdom bidrog till rykten om att kungen hade blivit sinnessjuk. Så var veterligen dock ej fallet. Sant är att kungens känslomässiga karaktär ofta tog överhanden mot rent realpolitiska antaganden. Hans misstänksamhet mot sina egna resulterade i ett allmänt avståndstagande mot den inhemska opinionen. I de kommande krigen saknades den lojalitet och offervilja bland officerare och ämbetsmän som krävs för att skörda framgång. Läsaren bör ha denna klyfta mellan kungen och undersåtarna i åtanke i den fortsatta framställningen.

Gustavs klumpighet kom också att väcka uppseende utomlands. Sverige var som tidigare nämnt beroende av de engelska subsidierna. Dessa ville Gustav använda vid den finska fronten i kriget mot Ryssland. England däremot ansåg att Sverige inte skulle bry sig så mycket om Finland utan istället inrikta sig på Norge där engelska ekonomiska intressen fanns. Detta var upptakten till den s.k. Moore-affären. En officer vid namn Moore och hans armé på 11 000 man ville landstiga i Göteborg den 17 maj för att hjälpa svenskarna mot Norrmännen. Gustav IV som två veckor tidigare hade förlorat Sveaborg till ryssarna vägrade bevilja debarkeringen. All kraft skulle användas att besegra ryska fienden. Att påbörja en sådan offensiv i Norge vore allt för våghalsigt. Moore besökte då Gustav i Stockholm för att personligen övertala honom. Gustav höll då kvar honom i Stockholm för att senare kunna utnyttja de resurser han erbjöd, detta mot Moores vilja. Den Engelske officeren lyckades emellertid rymma och seglade hem med alle man igen till London. Relationen mellan Sverige och England försämrades nu en tid. Vintern 1808-1809 ska Gustav ha uttalat en önskan att bryta helt med England. Båda parterna var trots allt ekonomiskt beroende av varandra och subsidierna fortsatte, om än något trögare nu. Situationen började nu bli alltmer kritisk. Efter att engelsmännen bombarderat Köpenhamn tvingades Danmark-Norge ställa sig på Napoleons sida i kriget. De kom så automatiskt att dras in i krig mot Sverige.

I Februari 1809 minskade hotet från en Dansk invasion av Skåne. Orsaken var att isen i Öresund hade gått upp. I stället riktades all uppmärksamhet mot ryssarna som nu hotade Åland. Intressant är det, enligt Carlsson faktumet att Stockholm aldrig var hotat från Rysslands sida. Redan innan avsättningen i mars hade ryssarna skisserat upp fredsvillkor som var mindre omfattande och för Sverige kostsamt än vad som blev fallet i freden vid Fredrikshamn. Hade således en kraftansamling kring kungen och ett fortsatt ryskt motstånd fortsatt, ser Carlsson möjligheten att utgången kunde ha blivit en annan. Splittringen var dock närmast total och Gustav IV’s dagar på tronen var räknade.

 

 

 

 

 

3. Ämbetsmannakonspirationen

 



Som tidigare nämnts höll Kungen utrikespolitiken mest för sig själv. Flera bland hans närmaste män var liksom kungen sanna Napoleonhatare. Bland dessa kan nämnas G. M. Armfelt, von Fersen, von Brinkman och riksdrotsen Trolle-Wachtmeister. De visade heller inga större sympatier för närmandet till England. Undantaget är här statssekreteraren Nils Rosenblad som tillsammans med C. E. Lagerheim skötte större delen av inrikespolitiken i ekonomiska ärenden. Dessa var alla lojala till en början men sedan aktiva i konspirationerna. Chef för utrikesförvaltningen var kanslipresidenten F. W. Ehrenheim. Till att börja med var han mycket negativ mot den engelska alliansen. Han betonade risken i att befatta sig med den brittiska regeringen som kunde starta krig ena dagen och sluta fred den andra. Då hans strävanden mot en restriktiv hållning mot England misslyckats ändrade han uppfattning och var starkt lojal mot sin konung. I en tidningsartikel 1825 tar han Gustav IV i försvar och påpekade nödvändigheten och nyttan att stå utanför Napoleons kontinentalsystem. Ehrenheim skulle också senare visa sig vara den av ämbetsmännen som stod mest främmande för konspirationer mot kungen. Efter revolutionen motarbetade han starkt allt för tvära förändringar i en ny regeringsform. Motsättningen med kungen blev för Ehrenheim främst krigspolitiken där han företrädde en mer återhållsam linje.

Liknande hållning hade de flesta i regeringskretsarna. J. C. Toll, Stedingk, af Ugglas, Zibet, Lagerbring, Wetterstedt och Tibell hörde till dessa. Alla prisade de Kungens djärvhet och engagemang i utrikespolitiken, främst i Napoleonfrågan. De var däremot kritiska mot krigspolitiken och mycket oroade över det ekonomiska läget men när det kom till kritan var de ända fram till 1808 ändå klart lojala. När konspirationerna började var de splittrade och kunde inte enas om en gemensam åtgärd. Kriget mot nu Napoleon, Danmark och Ryssland urvattnade finanserna och kung Gustav tvingades komplettera subsidierna med inhemskt kapital. Ett led i detta var införandet av den sk krigsgärdsförordningen. Detta var ett ofrivilligt lån från förmögnare medborgare till staten, med ränta. Indrivandet av denna krigsgärd gick trögt och det beräknade tillskottet blev ej vad kungen hoppats på. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Ledande i oppositionen gick riksdrottsen Trolle-Wachtmeister som genom en kontrasignationsvägran ville få kungen att ändra sig eller till och med abdikera. Förutsättningen var att alla ämbetsmännen var samlade. Kontrasignationsvägran skulle innebära att samtliga ämbetsmän i protest lade ned sina ämbeten. Lagerheim, som vars situation som ekonomisk ansvarig nu var näst intill ohållbar gick i täten jämte riksdrottsen i detta förslag. Flera gånger ska han ha uttalat sin hopplösa situation och sin önskan att avgå. Kungen avslog allt jämt och Lagerheim fick sitta kvar. Två högt ansedda och inflytelserika ämbetsmän, statssekreteraren för krigsrådsexpeditionen Carl Lagerbring och statssekreteraren Nils Rosenblad satte sig emot förslaget. Enligt deras mening fanns större möjlighet att uträtta någon förändring om de satt kvar vid sina positioner. När så alla inte var eniga drog sig flera ur förslaget. Lagerheim och Trolle-Wachtmeister stod fast och planer fanns att ändå lämna regeringen. Enligt Carlsson ska riksdrottsen ändå ha varit tveksam under hela processen. Som argument här för han Wachtmeisters återhållsamhet under de andra konspirationerna. Bl.a. att han ställde sig utanför konspirationen på Åland och att han bidragit till att februarirevolten rann ut i sanden. Då ämbetsmännen, bl.a. Wachtmeister vägrade att ställa sig bakom revolutionen tvekade många (se kap 6:1). Faktum är att riksdrottsen i mitten av februari 1809 drabbades av gallsten och blev sängliggande en tid. Detta gjorde honom tvungen att dra sig tillbaka från händelsernas centrum. Detta hindrade dock inte Armfelt att ta initiativ till ett möte i Länna utanför Skanstull den 17 februari. Här diskuterades tillsammans med andra ämbetsmän, Lagerbring, Rosenblad och Ugglas en kupp i form av ämbetsnedläggelse. Även denna blev resultatlös efter att Lagerbring satt sig emot och efter detta misslyckande uppges även Armfelt ha dragit sig tillbaka en tid.

Ämbetsmännens missnöje verkar således vara riktat mot Gustav IV’s sätt att styra riket fr.a. ekonomin. Den sk krigsgärden kom att bli den avgörande faktorn för många. Den krassa situationen krävde uppoffringar även från adelns sida, vilket i sin tur skulle skapa misstankar om inskränkningar på privilegierna. Adelsmän som Lagerheim och Trolle-Wahtmeister var inte villiga att gå med på detta. Detta trots att kungen själv flera gånger tagit direkt ur sin egen kassa för att finansiera kriget. Det skulle dock bli tydligare att de ekonomiska motiven skulle få träda i bakgrunden för rent utrikespolitiska och militära motiv.

4. Gardesdegraderingen

Det är märkligt hur en liten åtgärd kan få så stora konsekvenser. Vid en offensiv vid Helsinge den 26-28 september 1808 lyckades en relativt liten svensk armé vinna terräng mot ryssarna. Målet var att skapa en fast punkt på finska fastlandet för en senare motoffensiv. Befälhavare för projektet var G. R. Boije. Vid Viaisi gård en halvmil från kusten slog svenskarna läger. Dagen därpå uppstod strider med ryssarna och Boije reträtterade ända till kusten där man lämnade en hel del kanoner och andra artelleripjäser i ryssarnas händer. Kvar i land blev också 80 man som genast tillfångatogs. Detta var i och för sig inget ovanligt men rykten började spridas om att något inte gick rätt till vid själva reträtten. Efter en utredning framgick att situationen för den framryckande styrkan den 28 september inte alls var ohållbar. Fienden var långt ifrån övermäktig och utsikterna för seger skulle i vanliga fall varit relativt goda. Det hela började när en frontbataljon plötsligt drog sig tillbaka. Boije blev då rädd att han skulle bli avskuren från huvudstyrkan och beordrade i all hast reträtt. Flera vittnesmål trädde senare fram och uttryckte sin besvikelse över reträtten som av många ansågs onödig. En bypräst och en soldat i Finska gardet vittnade också om att de kvällen innan reträtten sett svenska och ryska officerare samtala i största hemlighet. Detta räckte för Gustav IV som själv varit åskådare till reträtten från sin jakt Amadis och den 12 oktober utgav han ordern om gardesdegradering. Berörda garden skulle splittras upp och fråntagas sitt gamla ärofulla namn, förlora sin grad som garden och i stället uppkallas efter sina chefers namn.



Detta var en degradering som skulle visa sig få ödesdigra konsekvenser för kungen. Anledningen var kungens missnöje med gardets dåliga offervilja vid Helsinge, men också Sveaborgs kapitulering samma år torde ha haft med saken att göra. Det verkar som att kungen här ville statuera ett exempel för att förbättra den dåliga krigsmoralen (se ovan). Degraderingen gällde Lifgardet till fot, Svenska gardet och Finska gardet som enligt Kungen "ej utan största oordning" retreterat och övergivit arteleripjäserna som de förpliktat sig att skydda. Det olyckliga var att inte bara de som var med vid Helsinge blev drabbade av degraderingen. Det var framför allt bland dessa oskyldiga som det största missnöjet fanns.

 

 

 

Sven Duvfa i Fänrik Ståhls sägner är en av de mer kända figurerna i det Finsk-Ryska kriget 1808-1809. I Runebergs epos skildras de unga officerarnas mod, kontra krigets alla fasor. I dag kan det vara svårt att förstå den livsstil som livet vid fronten innebar. Vid denna tid var krig en del av vardagen. Det var lyckan på slagfältet som ledde till karriär och rikedom eller ond bråd död.

5. Ålandskonspirationen

Bland de berörda på Åland blev stämningen nu mycket hätsk. Pådrivande var här utan tvekan kaptenen för lifgardet till fot, baron Henning Wrangel som enligt egen utsago redan samma kväll var beredd att rycka fram mot Lemlands Prästgård på Åland där kungen nu befann sig. Han behärskade sig då han fått veta att hans major Tornerhjelm säkert skulle ha utarbetat en plan till dagen därpå. Vid mötet med officerarna dagen efter ska Tornerhjelm ha visat sig tillbakahållsam och försiktig vad gäller kritik av konungens beslut. Detta skapade stor förtvivlan bland de upproriska, häribland nämner Wrangel förutom sig själv, Nils Mörner och Albrecht Lantinghausen. När så en tid senare budet om att frånta fanorna från regementena kom stärktes missnöjet ytterligare. Som om inte detta var nog skulle officerarnas vita plymer och alla utmärkelsetecken som tillhörde gardet tas ifrån dem. Wrangel förklarar i sin journal att han nu stod bortom all tvekan att hämnas på kungen. Wrangel uppsökte Lagerheim som var i närheten och förklarade sin situation. Denne ska enligt Wrangel ha gillat deras hat men velat stå utanför deras planer. Planerna blev allt hätskare och tillsammans med löjtnanten vid finska gardet A. A. Griepenvaldt ska till och med lönnmordstankar ha förekommit. Griepenvaldt hade nu en soldat vid namn Blå stationerad utanför Konungens fönster. Blå fick aldrig något bra tillfälle att ta livet av regenten och chansen till en direktaktion försvann när kungen den 1 november reste tillbaka till Stockholm. En sista desperat plan att överfalla kungens skepp på hemresan gjordes men den blev aldrig verkställd.

För att fortsätta med sina planer var man nu tvungna att ta kontakt med likasinnade i Stockholm. Griepenwaldt sändes till storstaden där han uppsökte Wrangels kusin, G. W. Hamilton. Med sig hade Griepenwaldt ett brev från Ålandskonspiratörerna där Hamilton och övriga ämbetsmän uppmanas att organisera en kupp mot kungen. Som nämnts tidigare var ämbetsmännen splittrade och Hamilton själv tyckte inte om brevet och lyckades få Griepenwaldt att bränna det. Chanserna att få med ämbetsmännen i en revolution tedde sig härefter små. Istället fick Griepenwaldt leta efter en konspirationsgrupp på annat håll. Sökandet efter en ledare till upproret på Åland ledde honom till J. Cederström och den s.k. Cederströmska klubben. Här ska den tidigare nämnda G. M. Armfelt ha åtagit sig ansvaret som ledare för konspirationen, något som senare visade sig vara lösa antaganden. När Griepenwaldt återkommit till Åland med sitt budskap bjöd Wrangel in alla gardesofficerarna på supé, även de som var tveksamma till konspirationen. Wrangel skriver: "För första gången organiserade vi oss så som revolutionärer; hvar och en talande i sin ordning, utan protokoll, ty det försök dermed, som gjordes, gjorde de unga militärerna otåliga" Under den upprymda stämningen beslöts att åtgärder skulle tillsättas för att samla hela Ålands armé för att tåga mot Stockholm. Det ända som stod i vägen var bara en ytterligare försäkran att stödet från Stockholm var att räkna med. Därför sändes Wrangel för säkerhets skull till Stockholm för att uppsöka sina kollegier där och försäkra sig om att de högre herrarna i Stockholm var med på planen. Det största hoppet lades på general Adlercreutz. Innan vi går vidare i handlingen måste en kort redogörelse för situationen i Stockholm göras. Vi vet redan att de civila ämbetsmännen var splittrade och att de ej var villiga att gemensamt ta ansvar för en statskupp. Den drivande kraften kom således att samlas bland de yngre officerarna och den cederströmska klubben.

6. Cederströmska klubben

 

Jakop Cederstöm var löjtnant vid det Svenska gardet i Stockholm. Under ett fälttåg mot Norge blev han skjuten och tvingades amputera det högra benet. Nu var han placerad i Stockholm och kom att stå i händelsernas centrum fram till revolutionen i mars. Även Cederström drabbades av gardesdegraderingen. Detta tog honom mycket hård då han inte ens varit närvarande vid reträtten från Vaiais till Helsinge. Flera gånger protesterade han hos kungen personligen, vilket måste sägas vara ganska djärvt gjort med tanke på Kungens beryktade temperament.



I sin och sina två bröders bostad vid Gustav Adolfs torg, snett emot operahuset samlades nu allt oftare officerare från de olika regementena. Nästan alla som förde bud med sig till huvudstaden slank in hos bröderna för att diskutera politik och dylika ting. Cederström blev sålunda en mycket viktig man i den bemärkelsen av all information som han satt inne med och den information han spred. Den information som spreds var mest avsedd att piska upp den upproriska stämningen bland landets officerare. Sålunda fanns ingen anledning att hemlighålla ryktena om de beslut som togs vid Kejsarmötet i Erfurt mellan Napoleon och Tsar Alexander. Av underrättade källor i Tyskland fick Cederström veta att en delning av Sverige var planerad. Den södra delen av landet skulle tillfalla Danmark och resten skulle komma under den ryske tsaren.

Det var inte bara officerare som kom att bli inblandade i den cederströmska kretsen. I stort sätt alla som ville väcka opposition mot kungen var välkomna. Häribland nämner Cederström bl.a. ämbetsmannen Hans Järta som skulle komma att få stor betydelse under utformandet av den nya regeringsformen. Han hade vid riksdagen 1800, i protest avsagt sig adelskapet och bytt namn från Hierta till Järta och bör i det här sammanhanget ses som en av de mer radikala ämbetsmännen. Cederström påpekar dock att ryktet om benämningen "Jakobiner" på gruppens medlemmar saknar all grund. "Många af dem nådde rikets högsta värdigheter och gjorde sig längre fram kända som konservatismens stödjepelare." I Cederströms anteckningar berättas att deras lokal vid Gustav Adolfs torg ofta bevakades av polisen. Med denna not borde man kunna ana att kungen var underrättad om klubben. Vad kungen antagligen inte visste var deras plan. Det första och alltigenom viktigaste målet var kung Gustav IV’s avsättning. Som efterträdare diskuterades hertig Karl, men de flesta hade nog velat se en starkare kung. Hertig Karl var gammal och svag och kunde knappast motsvara de unga revolutionärernas drömmar om en stark man som skulle ge revansch på Ryssland. Situationen var dock sådan att inga direkta alternativ fanns. Man fick nöja sig med Karl men man var överens om att en ny författning borde antas före en kröning. Vidare sattes som givet mål att den förhatliga förenings- och säkerhetsakten skulle tas bort så fort som möjligt. Det skulle också bli nödvändigt att göra smärre justeringar i 1772 års regeringsform. Lika livligt som statskuppen diskuterades ett kommande fälttåg mot Ryssland. Detta fälttåg planerades i detalj. Taktiken gjordes upp och skulle till skillnad från den nuvarande situationen vara utpräglad offensiv. England skulle bistå med subsidier och trupper i denna aktion som skulle knäcka den ryska expansionen i Europa. Det råder inget tvivel om att dessa officerare trodde sig kunna besegra ryssen. Drömmarna krossades tidigt i mars då ryssarna avancerade över havet in på den svenska norrlandskusten och den finska armén tvingades kapitulera i Kalix.

Det var innan detta bakslag alltså i december 1808 som Henning Wrangel uppsökte sällskapet. Hans möte med Adlercreutz blev inte riktigt vad han hoppats, Wrangel skriver: "Hans tankesätt var värdigt denna krigare, men jag fann honom allt för varsam, och han fann mig allt för häftig." Adlercreutz ville inte lova någonting förrän ämbetsmännen i regeringen givit sitt godkännande. I samtal med Lagerbring ska han senare ha nekat till sin inblandning men bekräftat att han hållit alla vägar öppna för att inte de radikala officerarna skulle ta sig till något utan hans vetskap.

Den 25 januari bestämdes ett möte i samband med en middag på värdshuset Mon Bijou. Här skulle en plan preciseras för kungens avsättning och datumet för denna våghalsiga kupp fastställdes till den 8 februari.

1. Februari revolutionen

 

Jakob Cederström berättar:

"En middag för 24 personer tillställdes på Beckers världshus till d. 8 februari, då konungen skulle på f. m. vara på slottet, för att på hans återfärd till Haga bemäktiga oss hans person; och general Armfelt underrättades genom en ditsänd person, att hans närvaro i staden vore behöflig kl. omkring 3 e. m. ofvannämnda dag. Lifregementets dragoner, som voro kasernerade i lifgardets till häst kasern å Kungsholmen, hade en skvadron sadlad, som skulle eskortera, och några bland officerarna voro till middag på Mon Bijou, för att genast efter underrättelsen från Beckers om arresteringen, kunna rida genom staden och på Ladugårdsgärdet sluta sig till dem som bortförde konungen. Afsikten var då att föra konungen till Vaxholms fästning, där kommendanten var underrättad och villig att emottaga så väl konungen som de eskorterande"

I Wrangels journal om den 8 februari 1809 berättar han om sina förberedelser. Hur han skaffade transportmedel. Hans bror hade fått i uppdrag att vara kusk. Wrangels berättelse om händelsen är mer känsloladdad och mer spännande än Cederströms. "En del af de sammansvurne tillbragte natten med att ladda sina vapen, bränna sina papper etc." Då Wrangel var upptagen på morgonen dagen D med att packa för sin resa till Åland, får vi följa Cederströms anteckningar om händelserna.



Innan middagen vid Beckers värdshus samlades de flesta sammansvurna hemma hos Cederström. Wrangel var som sagt inte med. Här inträffade nu något, inte i och för sig helt oväntat. Runt klockan 13.00 uppenbarade sig Hans Järta hos sällskapet och enligt Cederström ska han ha sagt följande: "Jag har kommit underfund med, att vi hafva falska bröder ibland oss. Överstelöjtnant Anders Fredrik Skjöldebrandt och major Magnus Björnstjerna tro sig såsom adjutanter hos hertig Karl kunna styra Sverige. Jag förklarar dem därtill odugliga och förklarar Eder därjämte, att om jämväl Ni frångått hvad som öfverenskommet varit, så skall jag, i stället att biträda, anklaga Eder". Skjöldebrandt kunde inte neka till att det visst kunde se ut så, men att det bara skulle vara tillfälligt, tills ständerna sammankallats. Denna nyhet och Järtas tillbakadragande måste ha slagit ner som en bomb bland de 24 sammansvurna. Vid middagen vid Beckers värdshus dök endast nio revolutionärer upp. Det diskuterades då om ett genomförande ändå var möjligt. Enligt beräkningar skulle kungens ekipage bestå av 6 personer. Då avsikten inte var att skada någon ansåg man sig undermannad och beslutade till allas förtret att dra sig ur. Cederström berättar i sina anteckningar om vad han senare fått höra, nämligen att kungen sänt iväg flera i sitt ekipage på olika ärenden. "men då voro vi en trappa upp i värdshussalen. Hade vi trott oss tillräckligt starka och således varit nere på gården, så hade vi, så få vi voro, verkställt arresteringen utan någon svårighet."

Februarirevolutionen sprack alltså på mållinjen. De sammansvurna bröt upp och reste tillbaka till respektive regemente. Så också Henning Wrangel som var mycket besviken. Han berättar att väl på Åland var stämningarna skiftande. "Arméns ställning var bekymmersam, medan den å ena sidan gerna vill marschera till Stockholm, och andra sidan ständigt var osäker för Ryssarne och således ej kunde öfvergifva sin post." Några dagar senare kom Griepenwald tillbaka till Åland och uttryckte sitt elände. Enda utvägen skulle enligt Griepenwald vara ett kungamord. Wrangel vågade inte åta sig ett sådant ansvar, men genom att Griepenwald retade upp honom ska han ha gått med på att kasta tärning om vem som skulle göra det. " I ett ögonblick af uppbrusning antager jag hans utmaning, icke utan den häftigaste hjertklappning, dock fast besluten att utföra saken, om detta var ödets vilja." Tärningen föll på Griepenwald som ska ha bleknat och känt sig illa till mods. Hotet från Ryssland krävde dock att de båda officerarna stannade kvar på Åland en tid.

Wrangels betydelse i sammanhanget överdrivs emellertid av honom själv i sin journal och parallellt med hans ansträngningar kom en annan herre, generalen och greven Georg Adlersparre att ta initiativ i en annan del av landet.

7. Konspirationen vid västra armén

Vid västra armén framträdde den 27-årige majoren C. H Anckarsvärd som den mest revolutionäre. Enligt Sjövall bör han ses som den som startade revolten vid västra armen. Han representerade den västra armén vid konspirationerna den 8 februari och deltog i ett aktivt sätt under hela statsvälvningen. Ankarsvärd var liksom Wrangel mycket upprörd över gardesdegraderingen och i ett brev från Armfelt framgår att hans vänner fruktade att Kaptenen skulle göra något överilat. Enligt Karlsson ska han dock ha saknat politisk kraft och därför satt sin tro till en annan officer vid namn Georg Adlersparre. Anckarsvärds insatser ska för den skull inte ringaktas. Han torde ha haft en liknande roll som den Wrangel hade på Åland.



Adlersparre var en högt ansedd man. Redan innan han kom till Västra arméns regemente hade han stort rykte om sig som krigshjälte under kriget mot Ryssland 1788-1790. Under 1800 års riksdag hade han varit en av huvudaktörerna. Adlersparre var även en frisinnad publicist som gav ut politiska skrifter. Med andra ord en högt aktad, allmänbildad, frisinnad och auktoritär ledare. Han ska ha varit populär bland sina underordnade men ofta stött sig med överordnade. En synnerligen perfekt man att göra revolution. Det var just en sådan man som saknades på Åland. Mörner ska på Åland vid ett tillfälle ha uttryckt dilemmat för Wrangel: "Om vi hade en Adlersparre, skulle icke en lefvande själ tveka att marschera".

 

 

Georg Adlersparre (1760-1835) Porträttet är målat 1809 av Fredrik Westin, troligen efter statskuppen, och finns i dag på Gripsholms slott.

1. Adlersparres motiv

Adlersparre har själv efter revolutionen åtagit sig att skriva ned vad som hände. Enligt honom själv var det följande punkter som fick honom att välja sida:

• Gardesdegraderingen
• Den allmänna oordningen och lidandet i landet
• Upplysningen, troligtvis från Cederström om planerna vid Erfru att dela Sverige mellan Ryssland och Danmark. Brevet med underrättelsen hade kommit Adlersparre till hand någon gång i slutet av december.
• Gustav IV’s finanspolitik och missnöjet bland ämbetsmännen, se Krigsgärdsförordningen

Adlersparre var rädd för att det ärofyllda fäderneslandet skulle mista sin glans. Efter att under juldagarna ha mottagit det ovan nämnda brevet skriver han: "Jag såg med häpenhet, att Sverige icke länge skulle behålla sitt urgamla ärorika namn; att det ej länge skulle räknas bland Nationer, och att Svenskar innan kort icke skulle äga ett fädernesland... Sedan jag hela natten haft dessa sorgliga utsigter för ögat, fattade jag mitt beslut, att med alla de medel jag kunde uppgänka, biträda dem som föresatt sig att frälsa Fäderneslandet."

Dagen därpå reste Adlersparre till Ulriksdal för att överlägga med Anckarsvärd. Han ska enligt Adlersparres berättelse tidigare ha försökt få Adlersparre att ta initiativ och blev nu mycket förvånad och glad över dennes vändning. Av detta visar det sig att brevet med hotet om landets delning torde ha haft störst inverkan på Adlersparre. Gardesdegraderingen inträdde i oktober och krigsgärdsförordningen inte förrän i februari. Visserligen var Adlersparre så som alla andra medveten om de finansiella utsikterna, men vid den här tiden var inga drastiska åtgärder gjorda från kungens sida som skulle ha stött Adlersparre. Carlsson tar upp en ytterligare faktor som han menar har stor betydelse. I december ska en stor tvist ha ägt rum mellan Adlersparre och Bror Cederström, en släkting till den ovan nämnde konspiratören. Han var till skillnad från Jakop Cederström starkt trogen kungen och var vid den här tiden Adlersparres chef. Tvisten gällde västra arméns vinterförläggning. Adlersparre hade redan i september ordnat sina förband på några få strategiska ställen i samlade läger. Cederström utfärdade i december en order om att regementena skulle spridas ut över ett större område. Adlersparre höll fast vid sin plan och tvisten drog ut på tiden. En viss hopplöshet började nu göra sig känna hos honom och redan den 7 december ska han ha lämnat in sin ansökan om förflyttning eller tjänstledighet. Under en tid var Adlersparre mycket tillbakadragen och besviken. I ett brev från den 16 december skriver han: "Detta sårande, förolämpande omdöme är då belöningen för det alldrig hvilande nit och den välmening, hvarmed jag från första ögnablicket af min ankomst till Västra Ed och sedan bemödat mig..." Det är inte svårt att tänka sig hur denne överste känt hopplösheten i situationen, men ej kunna göra något. När så planerna på invasion och delning av sitt fädernesland uppdagades var det dags att slå slag i saken.

1. Adlersparre gör revolt

På Ulriksdal diskuterade Adlersparre och Anckarsvärd en kommande revolution. De bestämde att en stämningsundersökning borde göras bland de andra i landet. Således spreds ryktet om västra arméns kommande uppror. Anckarsvärd återkom en tid senare med ett brev från befälhavaren över vänstra flygeln, översten baron Carl Posse. Han ville nu träffa Adlersparre för att diskutera saken närmare. Den 9 Januari i Ökna gästgiverigård mellan Eda och Vänersborg kom dessa två överens om att en militär insats var nödvändig och att förbindelser mellan andra missnöjda borde upprättas. Ytterligare en tid ägnades nu åt rekognoscering och planering. Anckarsvärd begav sig nu till huvudstaden och blev här involverad i kuppförsöket den 8 februari. Han träffade revolutionärerna på Mon Bijou och ska ha uttryckt sin förvåning över att planerna kommit så långt i huvudstaden. Tydligt är att västra armén inte varit medveten om konspirationerna på andra håll i landet och trott sig själva vara de enda som var villiga att ta tag i saken.

Adlersparre begav sig till Karlstad för att där uppta kontakter och rekognosera. Enligt Adlersparres egen berättelse blev han här mycket väl mottagen och intresset bland officerarna för planen var enbart positivt. Inte förrän i slutet av februari underrättades Adlersparre om kuppens misslyckande i Stockholm. Detta verkade inte påverka någon negativt. Efter ett möte med officerarna skriver han: "I stället för nedslagenhet, visade de en ganska liflig glädje deröfver, att Fäderneslandets frälsning skulle blifva endast deras verk." Även Adlersparre torde ha haft den inställningen. Efter detta gavs order om uppbrott för alla corpser att bege sig mot Karlstad den 6 och 7 mars. Samtidigt skickades kurirer för att underrätta övriga kontakter om att revolutionen börjat samt krav på bistånd.

Flitigast av kurirerna var den 18-åriga greven Hamilton. Han sändes iväg redan den 5 mars och förde budet till majoren för Närkes bataljon af Värmlands regemente sedan fortsatte han till major Charliere i Örebro. Vägen mot huvudstaden gick också via Västerås och Uppsala där kontakter etablerades. I Stockholm underrättades förstås Adlercreutz och Jakop Cederström. Genom en kurir skickade Hamilton vetskapen till Åland och Henning Wrangel. Den sistnämnda ska ha blivit utom sig av glädje och genast uppställt en plan för avmarsch mot Stockholm. Han gav kuriren sitt ord att Åland skulle komma. H. Wrangels iver smittade dock inte av sig bland de högre officerarna och splittring uppstod. Projektet blev således inte av, till Wrangels än en gång stora besvikelse.

Den 6 mars startades det vanskliga projektet med att Adlersparre besökte överbefälhavaren för Dalregementet, major Klingspor, förlagd tre mil norr om Karlstad. Ordern från Adlersparre var att blockera vägen in till Karlstad. Senare på kvällen tågade en mindre förtrupp på 400 man mot Karlstad. De bestod av en trupp värmländska fältjägare och två skvadroner livregementets husarer, utöver dessa ingick fyra kanoner. Adlersparre var inte med utan kom först när ställningen var säkrad. Ett anonymt brev, troligen från en av stadens borgare får illustrera inmarschen:

Enligt Adlersparres uppgifter visste inte soldaterna om syftet till denna operation utan fick reda på detta först på Karlstads torg. Ordern att jämte Adlersparre tåga mot Stockholm och rädda fosterlandet från undergång möttes med stor entusiasm bland fotfolket, som omedelbart efter intåget tilldelats dubbel tobaksskilling. En allmän upprustning företogs också som borde ha stärkt förtroendet hos soldaterna. Enligt Adlersparre själv ska han ha hyllats som en hjälte och överallt dit de kom blev de hjälpta och påhejade av ortsbefolkningen; "Under vägen kommo bönder flocktals, följe Husarne, togo dem i handen och tackade dem för hvad de vågade till deras frälsning."

Adlersparres resa mot Stockholm var dock inte så problemfri och enkel som han själv senare påstod. Mycket stod på spel och då han själv var ytterst ansvarig fanns för honom ingen återvändo. Ändå präglades marschen av osäkerhet och försiktighet, kanske rent av feghet. Adlersparre höll sig alltid en bit bakom förtrupperna och var själv aldrig med vid de avgörande situationerna, ex inmarschen i Karlstad. Hamiltons besök i Örebro den 6 mars resulterade i att major där, de Charliere, på eget bevåg börjat revolutionen, utan någon underrättelse från Adlersparre. Den 10 mars ockuperade han och hans trupper Örebro. Detta vanskliga företag kunde enligt Sjövall ha äventyrat hela projektet. I Örebro fanns en lantvärnsbataljon som ansågs opålitlig. Vidare lyckades två män, Cassel och Vidén fly från staden och bege sig mot Stockholm för att där underrätta Kungen. Frågan var bara om de skulle hinna fram till huvudstaden i tid.

En mycket omdiskuterad sak i detta sammanhang är Anckarsvärds resa till Norge. När nu Värmlands regementen lämnade sina poster och tågade mot huvudstaden, lämnades gränsen mot Norge försvagad. Adlersparre var medveten om att ett norskt anfall i hans frånvaro kunde stå Sverige dyrt. Han ville således skapa en nonaggresionspakt med fienden. Efter kungens avsättning lovade Adlersparre att fred skulle slutas mellan de båda länderna. Anckarsvärd skickades för att förhandla med norrmännen. Dessa sa sig gå med på förslaget undantaget att: 1. Den danska regeringen gav order om anfall, 2. om ryssarna anföll Sverige på svensk mark. 3. Om revolutionstrupperna användes i en offensiv mot ryssarna. I händelse av ett norskt anfall skulle Adlersparre få 10 till 12 dagars tidsfrist. Oklarheten i denna förhandling gäller en annan fråga som Adlersparre själv är mycket förtegen om. Det gäller huruvida Anckarsvärd av Adlersparre fått i uppdrag att erbjuda danske prins Christian August att bli tronföljare eller konung över Sverige. Sjövall tar upp frågan mera ingående och menar att Adlersparre tidigt velat se ett närmande till Norge. Mer om detta kan jag inte gå in på nu utan hänvisar till Sjövalls "Adlersparre och tronfrågan 1809". Sant är att Adlersparres marsch mot Stockholm skedde långsamt och med största tillförsikt. Sjövall menar att en förklaring till detta kan vara just relationen till Norge. Hamilton hade också fått höra i Västerås på sin hemfärd den 8 mars att kungen givit order om truppförflyttningar mot Grisleham och Åland. Skulle Adlersparre dras in i detta riskerade han sin nonaggressionspakt med norrmännen. Det var ett högt spel för revolutionsgeneralen men han bestämde sig för att fullfölja sin plan. Den kom dock hädanefter att utföras med en viss osäkerhet. En annan anledning kan vara rent personliga orsaker hos Adlersparre själv. Både Sjövall och Carlsson tar upp en liten händelse i Kristinehamn den 10 som skulle få konsekvenser för revolutionen. Adlersparre hälsade här på f.d. kaptenen C. A. Linroth i vars dotter han ska ha fattat tycke. Denna lilla kärleksaffär skulle senare resultera i bröllop. Hursomhelst stannade Adlersparre ett helt dygn, som i de bråda dagarna ansågs som högst onödigt. I Örebro skulle han stanna hela 5 dagar. Carlsson håller med och drar slutsatsen om kärleksaffären att: "Det torde också vara tydligt, att den ej haft någon fördelaktig inverkan på Adlersparres revolutionära aktivitet."

Överhuvudtaget gick hela resan onödigt långsamt. Detta borde bero på svårigheterna att fatta beslut hos Adlersparre själv. Han har vid flera tillfällen framhållit att det var hans eget företag och att de inte behövde någon hjälp från de övriga. Situationen var dock så långt gången att flera andra samtidigt tog initiativ. I Stockholm fanns starka viljor som inte ville se Adlersparres armé i staden. Kungen kunde avsättas ändå och riksdagens ämbetsmän borde besluta om rikets framtid, inte en överstelöjtnant. När Adlersparre närmade sig Stockholm hade kungen redan avsatts och en militär insatts i huvudstaden av den kaliber som Adlersparre hade med sig ansågs olämplig. I stället borde han kunna hjälpa till mot ryssarna. Adlersparre ska här ha vägrat order och intågat i Stockholm. Detta kom att ge hela processen fram till en ny regeringsform i maj, en speciell prägel. Adlersparres arbetade då mer åt det konservativa hållet. Då han också hade sin armé i staden torde hans åsikter fått en extra tyngd.

1. Händelseutvecklingen i Stockholm



1. inbördeskrig?

Det är märkligt hur länge Gustav IV var ovetande om konspirationerna. Det torde vid det här laget vara känt hos flertalet i Stockholm. Den Cederströmska klubben fick meddelandet om Adlersparres marsch den 7 mars. Den ska enligt Carlsson mottagits med blandade känslor, bl.a. ska generalen och statsrådet Adlercreutz ha ställt sig tvekande till ett definitivt ställningstagande. Klart är i alla fall att februariplanerna nu fått ny aktualitet. Planer ska ha smidits om en arrestering av kungen på sin färd mot Haga. Kungen torde dock ha varit konspiratörerna på spåret. Cederström berättar hur planerna måste ställas in då kungen, oväntat var på väg in till Stockholm. Antydningar tyder på att en arrestering av klubbmedlemmarna var annalkande. Detta bygger på en inte till hundra procent säker anteckning av Cederström att Järta skickats till Lagerbring för att förmå honom att avstyra en kommande arrestering.

Kungen fick på kvällen den 8 mars för första gången höra ryktet om Adlersparres uppror. Han ska spontant ha planerat ett motanfall mot Örebro. Då ryktet ansågs opålitligt råddes han att först göra en utredning om detta, innan en militär mobilisering igångsattes. Hotet från Ryssland var fortfarande överhängande och de trupper han tänkt använda var på väg mot kusten. Således följde en omfattande förhörsverksamhet bland sociteten och ämbetsmännen. Denna gav inget resultat och Gustav drog slutsatsen att ryktet var falskt. Dagen efter fick han också ett bud från Karlstad där inget antydde på revolution. Denna falska kurir lugnade Kungen men förhören fortsatte ändå till den 11 mars. Bland Gustav IV’s lojalaste undersåtar fanns det tydligen ingen vetskap om revolutionen, en uppgift som bör ifrågasättas.

Den 12 mars ska dock beskedet att upproret var ett faktum kommit kungen till handa. Cassel som lyckats fly från Örebro vittnade om Adlersparres planer och företag. Kungens plan skulle efter mycket tveksamhet bli att lämna Stockholm och ta sig söderut till östergötlands regementen och därifrån bekämpa Adlersparre. Härtill ska flera skäl ha anlagts bl.a. att Stockholms stad på det viset skulle förskonas från strider. Ett annat motiv kan ha varit Gustavs illasinnade inställning till Stockholm och dess invånare. Han trodde sig finna mer rojalistiskt sinnade undersåtar längre söderut. Gustav sände nu bud till sina lojala regementen för ett kommande motangrepp. Han ska också ha sänt brev till London där hjälp krävdes. Revolutionen var, skrev kungen, en följd av den pålagda krigsgälden(se ovan) som i sin tur hade påtvingats p.g.a. ofullföljda subsidier från engelsmännens sida. Planer fanns också på att stanna kvar i Stockholm och där försvara sig mot fienden. Utsikterna härtill var teoretiskt sätt goda. Det kan tyckas märkligt, med tanke på revolutionsmännens utsagor att missnöjet med kungen bland folket var stort, att stadens borgarskap med dess infanteri och milis ställde sig till kungens försvar. Från Uppsala skulle trupper komma till undsättning och möta fienden mellan Rotebro och Barkarby. Således skulle kungens trupper numerärt överstiga Adlersparres nu 3100 man starka armé. Det kan dock tänkas, och som kungen säkert befarade att många förband i kungens armé var direkt opålitliga. Å andra sidan kunde inte Adlersparre heller räkna med fullt stöd bland sina förband. Kungen bestämde sig ändå att ta det säkra före det osäkra och fly staden för att organisera ett motangrepp söderifrån. Han gav order om att samtliga likvida medel som han förfogade över skulle tas med vid reträtten. Detta i sin tur ledde till motvillighet bland flera ämbetsmän som satt i bankfullmäktige. Hans beslut tvingade de övriga i hans närhet att definitivt ta ställning i frågan. Skulle de följa med sin konung söderut och förbereda sig på ett inbördeskrig, eller skulle de ta Adlersparres parti och som enda möjlighet i deras situation göra en direktaktion mot kungen här och nu i Stockholm innan han lyckats fly. Det blev efter viss tveksamhet tydligt att det senare alternativet skulle bli aktuellt.

2. Gustav IV’s avsättning

Kungen hade alltså beslutat sig att ta sig söder ut. Order gavs till diverse ansvariga att förbereda de praktiska åtgärderna. Uppgifterna om kungens snabba uppbrott nåddes av konspiratörerna på eftermiddagen den 12 mars. Nu vändes hoppet till general Adlercreutz som ansågs vara den ende som hade auktoritet att arrestera kungen för att rädda fosterlandet. Han ska den kommande natten ha blivit besökt av flertalet påtryckningsgrupper som önskade detta. Efter mycket påtryckningar från bl.a. Lagerbring och Trolle-Wachtmeister, som nu var helt eniga, beslutade så Adlercreutz att anta sig uppgiften.



Tidigt morgonen efter skickades bud till pålitliga bröder att med generalen infinna sig på slottet. Jakop Cederström fick i uppgift att samla så många av sina officerare han kunde på slottet. Lämpligt nog fick Adlercreutz ett bud samma morgon, mitt under förberedelserna att infinna sig hos kungen kl. 08.00. När han anlände till slottet kl. 08.00 höll de ditskickade officerarna, 30 stycken, på att samlas i pelaresalen. Kungens bevakning på slottet var mycket liten då de flesta var hemskickade för att packa för den tilltänkta resan. Adlercreutz gav order om att vakter skulle utplaceras så att ingen kunde lämna slottet. Därefter tågade han hastigt in i Kungens rum tätt följd av sex officerare. Kungen blir totalt överraskad och när generalen förklarar honom arresterad och tvingar honom att lämna ifrån sig sin värja. Detta sker under höga protester och vilda skrik på hjälp. Kungens livdrabander rycker till hans undsättning men stoppas i hallen av Adlercreutz som lyckas tala dem till rätta. När han återvänder till rummet har Gustav IV lyckats bemäktiga sig sin tjänares värja och med den slår han sig fri och flyr genom en lönndörr i bortre väggen och upp för en smal trappa. Bara några sekunder efter lyckas den 21 år äldre och flera kilon tyngre generalen att få upp dörren och kasta sig efter i trappan. När generalen nått fram till första trappsteget har kungen redan hunnit högst upp och den flyende kastar sin stora nyckelknippa mot sin förföljare och försvinner sedan ut i andra våningen. När Adlercreutz kommer ut i hallen är kungen spårlöst försvunnen. Då alla utgångar är förseglade är kungens ända chans nu att ta sig över den inre borggården till de tyska livtrupperna som säkerligen skulle komma honom till undsättning.



Väl ute på borggården blir han dock upptäckt av en av konspiratörerna, von Greiff som genskjuter honom. Inte utan svårigheter lyckas den storväxte hovjägmästaren övermanna kungen. Under detta företag lyckas Kungen få till en träff med värjan som skär upp von Greiffs vänstra kind. En vedbärare som heter Bergman och som hållit på att stapla ved på inre borggården skyndar nu blixtsnabbt till kungens hjälp. "Kungen är överfallen!" skriker han. "Kom och hjälp! Vi ska försvara vår Kung!". Han svingar en bastant vedklapp i luften och går löst på von Greiff. Men nu har de övriga revolutionsofficerarna också hunnit i kapp och vedbäraren tystas snabbt ned. Kungen släpas in i slottet på nytt och nu är han helt slut. Han svär, gråter och kräks om vartannat. Nästa problem var nu hur man skulle få honom förbi de tyska vakterna. Skulle de komma till kungens undsättning i det här läget kunde de utan svårighet ta honom i säkerhet. Med tur och list lyckades man. När sällskapet med kungen passerade det tyska gardet sade man att konungen var akut sjuk och måste föras till sitt rum. Kungen var för utmattad att ropa på hjälp och de försök som gjordes överröstades snabbt av kuppmakarna. Hela företaget genomfördes alltså med minsta marginal och endast med slumpens hjälp undkom man större sammandrabbningar. När kungen väl blivit inlåst på sitt rum och satt under bevakning kunde man få läget under kontroll. Senare på kvällen förflyttades han till Drottningholms slott där vakter väntade på hans ankomst.

Efter arresteringen gavs hertig Karl ansvaret som regent tills dess att riksdagen sammankallats. Adlercreutz satte genast igång med att återkalla kungens tidigare order. Han var noga med att inga hämndaktioner eller andra repressalier drabbade kungens trogna. På stadens gator torde ingen ha märkt något om kuppen förrän den offentligt propagerades. Inga stora befarade upplopp syntes till. I allmänhet gick hela statsvälvningen ovanligt lugnt tillväga.

Så var statsvälvningen ett faktum, men problemen var inte över. Rapporter om ryska trupper inom synhåll från svenskt territorium hotade landet. Adlersparre vägrade acceptera att hans roll som revolutionsgeneral var överspelad. Han kom med hela sin här att tåga in i Stockholm för att bevara ordningen tills dess att en ny regeringsform var antagen. Detta torde ha skapat en tryckt stämning bland de fria ordets förespråkare. Adlersparres mål var ju att hertig Karl skulle bli ny regent och inget annat. Andra krafter kom dock att ta vid. Inspirerade av upplysningsfilosofi kom en ny politisk riktning att överta huvudrollen i nästa drama som var själva utformandet av en ny regeringsplan. Denna kom att resultera i en maktkamp mellan nya liberalare idéer och de gamla konservativa. Detta drama som får ses som del 2 i 1809 års revolution och måste tyvärr utelämnas här.

 



 

2. Sammanfattning

De händelser och motiv som jag tagit upp i ovanstående framställning är naturligtvis inte hela förklaringen till statsvälvningen, men väl de mest avgörande sådana. Konspirationerna kan indelas i fyra olika centra. Det första rör sig bland ämbetsmännen i regeringskretsarna. Här kom krigsgärdsförordningen att bli den utlösande faktorn. En annan orsak var missnöjet med krigspolitiken och att regeringen utestängdes från utrikespolitiken. Lojaliteten till kungen var dock stor och splittringen mellan de radikalare och de lojala fick följden att en direktaktion härifrån omöjliggjordes. Ämbetsmännen verkar inte ha velat låta de radikala officerskretsarna ta makten. Skulle en statsförändring ske var den rimligaste vägen genom reformer från riksdagen. Målet var att få Gustav IV att inkalla riksdagen. Misslyckandet med detta gav med tiden att de militära krafterna fick ta över.

Kritiken mot kungen är värd att diskutera ytterligare. Som Clason tror jag att Gustavs roll och möjlighet att själv bestämma var ganska liten. Det mesta inom europeisk utrikespolitik var helt beroende av kriget mellan Frankrike och England.

Det andra centrat är förläggningarna på Åland. Henning Wrangels hetsiga natur piskade upp stämningarna och orsaken till situationen här var utan tvekan gardesdegraderingen. Hotet från Ryssland och bristen på ledare gjorde emellertid att planerna härifrån förföll. Den aktiva oppositionen här hade otvivelaktigt inverkan bland andra oppositionella.

Det tredje centrat är placerat hemma hos Jakop Cederström och den sk Cederströmska klubben. Den bestod till största delen av yngre radikala officerare. Motivet var också här gardesdegraderingen men dessutom kom krigspolitiken att tas upp. Bland de sammansvurna fanns drömmar om ett nytt Storsverige och revansch mot Ryssland. Orsaken till landets olyckor hette Gustav IV. Det ansågs nödvändigt att få bort denne från makten för att kunna tillsätta en ny, starkare kung som kunde uppfylla deras önskningar. Cederströmska klubben kom att bli träffpunkten för alla olika konspiratörer. Sålunda kom ämbetsmannaoppositionens intriger att smitta av sig bland klubbens medlemmar. Februarikuppen och dess misslyckande karaktäriserar förehavandena vid detta centra vid denna tid.

Slutligen kom så ett fjärde centra med i bilden. Oberoende av de övriga sattes planer igång för en kommande revolution. Anckarsvärd är den radikale som drar igång idén om uppror. Han var i samma situation som Henning Wrangel och irritationsmomentet var också här gardesdegraderingen. Till skillnad från Wrangel så lyckades Anckarsvärd få med sig en stark man vid namn Georg Adlersparre. Denne hade dock inte samma motiv som Wrangel och Anckarsvärd så utvecklingen kom att bli en annan. Det avgörande motivet hos Adlersparre var de utrikespolitiska förhållandena. Landet var hotat och undergången syntes inte långt borta. Hans marsch mot Stockholm var ett stort vågspel men som ledare hade han ingen återvändo. Förutsättningen för Adlersparres plan var nonagressionspakten med Norge. Hade den spruckit kunde utgången ha blivit katastrofal. Adlersparre var en militär framför allt annat. Målet var att avsätta kungen och återupprätta ordningen i landet, inget annat. Adlersparre hade ingen plan på någon ny regeringsform i Montesquieus anda.

När Adlersparre väl börjat tåga mot Stockholm fanns således ingen återvändo. Alternativet var inbördeskrig och det lockade ingen, särskilt när man redan var i krig med hela sin omgivning. Stämningarna var sådana i Stockholm att man väntade in i det sista med att göra något. Troligtvis fanns förhoppningarna att kungen skulle ge upp utan strid. När han så gjorde klart att han ämnade fly söderut för att därifrån bekämpa Adlersparre tvingades konspiratörerna i Stockholm till en aktion.

Härmed torde frågorna och målet med uppsatsen var klarlagda, men för den saken skull absolut inte slutdiskuterade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3. Källor och litteratur

Adlersparre A. C i Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia. Band II (HHA) Stockholm 1830

Carlsson, Sten "Gardesregementenas degradering 1808" Historisk Tidskrift 1943

Clason, Sam "Vårt hundraårsminne: krisen 1808-1809" Historisk Tidskrift 1909

Grade, Anders "Adlersparres ockupation av Karlstad den 6 mars 1809" HT 104

Sjövall, Birger "Den Adlersparreska revolutionen" Historisk Tidskrift 1907

Tegnér, Elof "Friherre Jakop Cederström och förberedelserna till 1809 års revolution." Historisk Tidskrift 1895

Schinkel "Minnen ur sveriges nyare historia" artikel nr.24 "Fragment af Henning Wrangels journal 1808-1809"

Bohman, Nils "Svenska män och kvinnor" Biografisk uppslagsbok Stockholm 1942-1955

Carlsson, Sten "Gustav IV Adolfs fall" Lund 1944

Sjövall, Birger "Adlersparre och tronföljdsfrågan" Lund 1917

Tillbaka