Årsberättelse 1996 - 1997

Kakåret 1996-97 inleddes med att den nyligen antagne medlemmen på stol 11, Bo Ek, påbörjade sin bakarbana med en snygg inledning. Eftersom det var synnerligen tunnsått med bakläxor under bakåret lyckades nyss nämnde medlem på stol 11 dock med bakstycket (konst-) att få privilegiet att under sitt första år i mars månad utföra en bakläxa av andra graden. Anledningen var att han varit för glupsk i förtid.

Även vår något mera erfarna medlem på stol nummer 10, Nisse Söderberg, borde veta att för sent inkomna recept renderar ett ombak av första graden. Denna överträdelse gottgjordes dock senare med godkänt resultat.

Över huvud taget finner redaktören vid genomgång att årets protokoll att mycket övrigt är att önska beträffande berättelser och noteringar som borde kunna finnas i eller bifogade till protokollen. Det är helt enkelt svårt att utröna huruvida bakverken var goda eller ej eller om de var till belåtenhet för de närvarande medlemmarna. Ibland är det helt enkelt svårt att läsa kråkfötterna. Vad också kan tilläggas är att recept finns insatta bland protokollen istället för på sina rätta platser.

Vi fick en ny medlem på stol nummer 1 som stått vakant sedan dess föregående innehavarinna avgick hedersamt. Vi hälsade i mars vår nye medlem, Jörgen Turesson, på denna förpliktigande stol välkommen.

I april fick medlemmarna tyvärr njuta av ett avskedsbak komponerat och utfört av Anita Arvidsson som hedersamt avgången medlem. Hon också gick till Ericsson efter att ha slitit ca nio år på avdelningen för ritningar och ÄO. Hon ville även tydligen bli lite extra ihågkommen genom att bifoga receptet till protokollet som en liten notering från mötet.

Under fliken positivitetsyttringar fanns tyvärr inga protokoll att förmedla om.

Årets bak(eller kak-)tävling arrangerades av den högt uppburne ständige sekreteraren på stol nummer 2. Temat var "med spets". Detta tema uttolkades av fem medlemmar och bedömdes av sju medlemmar. Variationen var lika stor som antalet uttolkare. Vissa ansåg att spets är något med klädspetsar, någon känner för att det är något för lugna magen med vissa %. En tyckte att det har med bergsspetsar att göra, .... Summa summarum blev att segrare blev stol 5, Jeanette med sin hissnande whiskeykaka som var mycket god. Segerreprisen bakades sedan ihop med avskedsbak ett efterföljande år, men det ärju en annan historia.

Vinstreprisen av baktävlingen från föregående tävling serverades strax före kalenderårets utgång av stol 12 den stående redaktören. Baktävlingen bör utföras i början av året och segerreprisen bör förläggas under detsamma.

Kontrollen av medlemmarnas guldbullar har ej skett under året. Vi vet således ej om guldbullama har fått hedervärda placeringar. Några diskussioner om att göra oanmälda besök hos medlemmar har ej förts.

Appropå besök ja, sa representerade några aktiva och några hedersamt av gångna medlemmar i Kakakademien vid uppvaktningen av en av grundarna nämligen medlemmen på stol nummer 6 och hans maka, tillika vår hedersmedlem, Ulf och Brita Bengtsson. Uppvaktningen avsåg deras gemensamma firande av sin '´80- årsdag" ! med var sitt lika stort bidrag till denna slutsiffra. Firandet skedde i hemmet och dess trädgård i därför rest tält. De representerade medlemmarna framförde allas hjärtliga hälsningar i form av en "happening" som skulle utföras av makarna tillsammans på en dittills hemlig plats under ett senare veckoslut. Medlemmarna väntar dock ännu på redovisningen av denna "happening" och vad som egentligen förekom. Tilläggas kan kanske sägas att de representerande medlemmarna tacksamt lät sig väl smaka av den utmärkta förplägnad som bjöds av det mat-, dryck- samt kakglada födelesedagsparet.

Beträffande årsmötet hänvisas till separat redovisning som dock föredrogs vid ett separat kakmöte av den föregående redaktören.

Stavningen av Kakakademien är som nyss skrivits och inget annat.

Tupperwarevispburken har kommit till användning vid många tillfällen och gjort god tjänst.

Årsmötesberättelse 1996 - 1997

Kakakademins årsmötesresa 19970606-08

Arrangörerna (Ulf & Per-Arne) passade på att ge sig av på tjänsteresa dagarna innan avfärden, varför övriga resenärer bland ordinarie ledamöter, Siv och Nisse, kom överens om att Nisse hämtade hedersamt avgångne ledamoten Carina i hemmet, samt att Ulf hämtade Siv på jobbet.

Vid tiosnåret avresedagen ringde Siv till Ulf för att förhöra sig om var han och Nisse höll hus någonstans. Per-Arne hade vid det här laget fallit ifrån pga ett nyupptäckt utgånget pass. Överenskoms att Ulf hämtade Siv kl 12:30 vid gamla receptionen på ALA. Prick sagda klockslag infann sig alltså Ulf, Brita, Martin och Siv på överenskommen plats för att via Handelsbankens automat ta sig till Forex, där nödvändig valuta införskaffades. 1 Limhamn inväntades sedan bil 2 med Nisse, Max och Carina. Att komma sent var tydligen strategiskt riktigt, för bil 2 körde ombord på katamaranen en god stund före bil 1.

Över förtäringen ombord diskuterades den vidare färdplanen. Ulfs förslag om en kort paus på Farö motarbetades av den vana Tysklandsresenären Carina, som hävdade att om man skulle hinna till Rödby på 2 timmar fick man allt köra bra fort. Tyvärr visade det sig att vi inte hade mer än högst 13/4 timme på oss, egentligen inte mer än l1/2 om bokningen skulle gälla, pga trassel med avlastningen. Passagerarna i bil 1 såg bil 2 försvinna med ett dån över landgången, och satt sedan fast ytterligare någon minut innan de släpptes ut. Denna eftermiddag var trafiken i Köpenhamn ovanligt tät. Först neråt Köge lossnade det så pass att det gick att parkera hastighetsmätaren på 140 och försöka komma ifatt bil 2, vilket dock inte skedde förrän 5 km norr om Rödbyhavn, då farten ökat till 160 km/h bakom en oskattad Saab 9000 med svenska riksvapnet på bakluckan.

Det visade sig att Carina haft rätt om avståndet. Vi anlände till biljettkontrollen 9 min före färjans avgång, men då hade vi fått hoppa över pausen. Då vi stannade för att visa biljetten hoppade Nisse ur bil 2 och slängde upp motorhuven. Det sprutade från kylaren. Lyckligtvis var det endast fläktremmen som var av, sprutet kom från kylarens övertrycksskydd. Till all lycka hade Nisse en bogserlina, varför vi under biljettkontrollörens milda leende kunde bogsera iväg bil 2, en Ford Sierra, till en närliggande Fiatverkstad som kunde sälja en passande fläktrem samt låna ut erforderliga verktyg för monteringen. Nisse, som var stilenligt klädd för mekanikerarbete (kritvita byxor och smaragdgrön sidenskjorta) lyckades med visst bistånd från Ulf, svordomar och lite våld få fläktremmen på plats. Endast en timme försenade kom vi ombord på en (nybyggd?) färja. Utnyttjande en helt tom trappa tog vi oss upp i salongerna. Väl uppe läste vi på en skylt att trappan var avstängd och ej fick utnyttjas av passagerare annat än i nödsituation. Sådan förelåg dock, man blir törstig av den typ av värme som rådde.

Taxfreesortimentet ombord var en skuffelse, och priserna gjorde en inte gladare. Här kunde konstateras en ordentlig försämring till följd av Sveriges medlemskap i EU Man sålde dock gärna sina varor, det blev två EU-ransoner på varje kontrollbiljett.

Då bilpassagerarna blev ombedda att embarkera sina fordon gjorde vi det. Det blev en lång väntan. Slutligen undersökte Nisse och Ulf orsaken. Det visade sig vara så att man inte kunde passa ihop landgången med färjan. Av utseendet på tappar och spår i målarfärg att döma hade man gjort minst en rejäl miss. Med ca en kvarts försening gick det dock att komma av båten.

Genom Tyskland körde vi i lite lugnare tempo. Vägen mellan Puttgarden och Kiel tillhör inte Tysklands bredaste eller rakaste, men den går genom ett ganska pittoreskt landskap. Ännu mer pittoreskt blev det vid Lütjenburg, där vi drabbades av en rejäl "umleitung". Tanken var att vi från Kiel skulle ta oss direkt ut till motorvägen Hamburg - Flensburg, men dessa planer grusades av Max, som hastigt bestämde sig för att via den övre porten avlägsna en del överskottsprodukter från magen. Efter nödtorftig sanering fortsatte vi på den nu inslagna vägen mot Eckernförde, varifrån vi hittade ut på motorvägen. .

Väl framme i Flensburg visade det sig ganska enkelt att hitta vårt hotell, men pga osäkerhet om parkeringsplats tvangs vi till en extra runda runt kvarteret. Trots allt bättre än på mötet i Holstebro 94, då vi körde flera varv runt stadskärnan innan vi hittade hotellet.

Eftersom vi reste med Larsen Hotell- och Kroferie skulle maten ingå i priset. Hotellet hade ingen egen restaurang, men det fanns någon sorts avtal med en krog vid namn Senfmühle, som skulle ligga två minuters promenad bort på gågatan. Vi gick rakt mot krogen enligt den beskrivning vi fått, och redan efter tio minuter var vi framme. Menyn bestod av tre förrätter, tre huvudrätter och tre efterrätter. De flesta bestämde sig för Scampi till förrätt och pepparbiff till huvudrätt. Till vår förvåning var scampin inte bara anständig, utan t o m god, och pepparbiffen v ar utomordentligt mör, inte bara efter tyska förhållande. Carina skyllde matkvaliteten på den danske kocken, tysk standard var det definitivt inte. Promenaden tillbaka till hotellet i aftonsvalkan, som äntligen infann sig vid 23-tiden, var ganska vederkvickande, men trots detta var sällskapet för utmattat för en sängfösare. Efter en kort planering av morgondagen lät vi oss omslutas av Morphei armar.

Lördagen den 7 inleddes med frukost strax efter åtta. Konstaterades att Brita, som pga allergi fick ta ut "federbetten" ur påslakanet (den grymme maken hade tvingat iväg henne utan eget täcke), var den verklige vinnaren ur komfortsynpunkt. Natten hade varit varm.

Något efter nio betalade vi våra 18 mark i parkeringsavgift och drog vi iväg mot Citti Grossmarkt där vi ämnade tillbringa ca 2 timmar. Klockan 13 kunde vi återvända till Flensburgs centrum med fullastade bilar. Damerna ville omedelbart ut och shoppa på gågatan, och även herrarna, små som stora, hittade något att fördriva tiden med. Vid stängningsdags var det samling på Sivs och Carinas rum. Värmen tog ut sin rätt, så den kylda drycken var välkommen. Damerna hade varit samvetsgranna nog att rekognoscera, och också funnit en utmärkt lokal för själva årsmötet alldeles vid torget intill Nikolai-kyrkan.

På konditoriet, dit vi anlände vid femsnåret, blev vi väl mottagna. De hade verkligt inbjudande tårtor och dessutom ett intressant sortiment tryffel. När vi sedan satte oss i konditoriavdelningen och började duka upp utensilierna, standaret och ordförandeklubban, blev de mycket intresserade av vad vi var för en förening. Vi klarade pga språkförbistringen inte riktigt av att förklara detta, men de förstod att det v ar en mycket exklusiv organisation. Klockan sex stängde konditoriet, och då blev vi utslängda, varför vi tvingades ajournera oss under övriga frågor. Mötet återupptogs i familjen Bengtssons hotellrum, och med hjälp av de väl kylda drinkarna höll vi igång mötet tills det var dags att gå och äta vid åttatiden. De flesta valde ånyo scampi som förrätt, men denna gång tog vi stekt forell som huvudrätt. F .. alldeles utsökt forell, också detta troligen pga den danske kocken. Det blev lite småstrul med redovisningen av barnens ätande, då både hotellet och restaurangen ville ha Larsens gästbevis. För de vuxna var detta inget problem, eftersom de gästbevisen var perforerade och följaktligen gick att dela på mitten.

Kvällen var ung, så sällskapet minus Brita (som hade ont i fötterna) tog en promenad neråt hamnen. Hamnområdet var fullt med tvivelaktiga typer, troligen också de fulla. Aftonen avslutades med fler drinkar på Sivs och Carinas rum.

Söndag morgon intogs frukost vid ungefär samma tid som på lördagen, och ca 20 över nio började vi checka ut. Ulf, som reseledare, fick bekymmer med att förklara att restaurangen behållit barnens gästbevis. Hotellet tyckte att de skulle ha pengarna, så restaurangen hade inte med gästbevisen att göra. Man var heller inte särskilt intresserade av att ta kontakt med restaurangen. Lyckligtvis nöjde man sig med en fotokopia av kvittot från inköpet av gästbevis på Jysk Bäddlager. Därefter kom nästa chock. Hotellet tog det pris för rummet som stod i Larsens katalog, inte det betydligt lägre pris som var i hotellets (Ramada Garni) egna broschyrer.

Chocken blev extra kraftig för Nisse, som förutom oavsiktligt betal-TV-tittande, pga ett administrativt misstag drabbades av att betala för 2 personer (Siv och Carina) istället för 1½ (sig och Max). Efter en halvtimmes diskussion med den tyskt diplomatiska hotellpersonalen var dock detta missöde utrett, och vi kunde köra norrut mot Åbenrå, ivrigt diskuterande det faktum att Ulf uppdagat att man som hotellgäst endast behövde betala 10 mark per dygn i P- huset.

På förmiddagen var trafiken på den jylländska motorvägen rätt så behaglig, men det var ändå skönt att stanna i skuggan på en rastplats vid Middelfart, alldeles på den fynska kanten av Lilla Bält. Då vi fann att vi hade rätt skapligt med tid beslöt vi att ta en liten kustnära väg från Odense mot Knudshoved.

Vid infarten till Odense hittade vi ett litet bageri där vi kunde handla bröd, varefter vi körde vidare mot Kerteminde. 1 södra kanten av denna ort fick Max ett bad i det 14-gradiga vattnet, medan Siv och Carina hittade ett utmärkt ställe för vår traditionella picknick. Efter en stärkande måltid kunde vi helt planenligt fortsätta mot Knudshoved. Där sprack alla planer. Kön till färjeläget sträckte sig ända ut på motorvägen, och när vi äntligen kom fram biljettluckan visade det sig att man inte tog emot obokade fordon. Väntetiden var 4-5 timmar. Lyckligtvis kom vi att tänka på den alternativa rutten Nyborg - Korsör, och efter lite snurrande hittade vi tack vare Nisse fram till Vognmandsruttens läge. Det var i sista minuten, vi kom ombord på en färja som tredje respektive andra bil från slutet. Oturligt nog var våra biljetter inte giltiga här, utan vi fick lösa nya för DKK 270 per bil.

Nisse behövde vara hemma halv sju, så väl i Korsör försvann bil 2 som ett jehu. Bil 1 stod även denna gång i fel rad på färjan, och hade dessutom maximalt oflyt med rödljus i denna annars charmiga stad. Det blev ånyo 140 km/h på de danska motorvägarna, vilket medförde att bil 1 anlände till Dragör 30 s efter bil 2, eller ca 10 minuter efter färjans avgång. Nästa båt skulle gå två timmar senare (19'15). Nisse beslöt att ta med sig Max till Helsingör, varför Carina med packning (minus en ölback) lastades över i bil 1. I detta läge kunde Ulf motivera varför hustrun inte skulle ha eget täcke med sig.

Besättningen i bil 1 drog sedan in till Dragör centrum, där färjans avgång avvaktades på en uteservering. Vi hade gott om tid, så vår ekonom, Carina, passade på att sortera upp alla våra trassliga affärer, så att vi fick reda på hur mycket vi var skyldiga varandra. Trots den ursprungligen goda tiden spred sig dock en viss oro då servitriserna trots intensivt viftande inte ville ta betalt då färjans avgång närmade sig. Detta löste sig dock, och vi kunde i princip köra direkt från parkeringen ombord på båten. Resten av resan gick galant, Siv lastades ur i Bunkeflo, Carina vid Amiralsgatan, och ca 20:45 kom familjen Bengtsson till Staffanstorp, där man kunde konstatera: "Vi hade i alla fall tur med vädret"