Carina och jag har haft Burmakatter i många år, men har först de senaste åren kommit underfund med hur roligt det är med uppfödning och att ha många katter samtidigt. Under nio år hade vi brunsköldpaddan Tessla (som fortfarande lever) och den bruna pojken Othello (som dog våren 1997). Vi köpte dem när de var nästa tre år gamla eftersom en av de gamla ägarna blev kraftigt allergisk. Det var en ren slump att det blev just Burmakatter. Vi hade i flera år talat om att köpa katt, och dagen efter att vi bestämt oss såg vi en annons i tidningen om ett katt-syskonpar som måste omplaceras. Den ringde vi på och åkte sedan över samma eftermiddag. Othello var en riktig kelgris, som ju burmapojkarna ofta är, men Tessla var mera fjär. Hon gjorde däremot ett enastående intryck genom att ligga i soffan och se alldeles fläckig ut. Vi trodde att hon också var brun och att det var solen som sken in genom persiennerna som fick henne att se fläckig ut, men så var det inte. Vi föll direkt för hennes utseende, när vi väl förstod att hon faktiskt såg så där häftig ut. Tesslas fjärhet gick inte över förrän Vibeke opererade sin ena fot och var sjukskriven länge. Då tyckte hon att det var så tråkigt att Tessla inte var klappvänlig att hon höll fast katten och "tvångsklappade" henne tills hon visade att hon verkligen ville gå. Då fick hon det, för att sedan efter en stund åter bli utsatt för samma behandling. Efter en månads konsekvent tvångsklappning blev hon en riktigt keltrasa som inte hade några problem med att ta för sig av kel och klapp. Othello blev förbryllad i början, men accepterade att han inte fick allt kel för sig själv.

I takt med att Tessla och Othello blev äldre så blev det lugnare i hemmet, men det föll oss inte in att köpa någon ny katt Iför att liva upp det hela. Inte förrän Othello dog och Tessla blev ensam förstod vi att vi var tvungna att göra det. Av missriktad hänsyn till Tessla hade vi bestämt oss för att vänta med inköp av nya katter tills hon också var död, för att hon skull få ha det lugnt och skönt när hon var gammal. Det var bara det att hon inte alls ville ha det så. Hon blev grinigare och grinigare, för att några månader efter Othellos död stå i hallen och jama ilsket när vi kom hem från jobbet. Hon hade jättetråkigt, det stod helt klart. Då vidtog sökandet efter en ny kattpojke, vilket var vad vi hade bestämt oss för att köpa. Den här gången var vi helt klara över att det skulle vara en Burmapojke: han skulle vara röd, det visste vi också. Det var bara det att det just då inte fanns några röda kattpojkar till salu. Till slut hamnade vi hos Gun Ericsson som hade en chokladfärgad pojke till salu. Det var Tristan, som då var sex veckor gammal. Vi hade ju ingen erfarenhet av små kattungar och tyckte inte att han såg mycket ut för världen. Gun försäkrade oss om att han skulle komma att bli en fin pojke så småningom, och hon kunde också visa upp hans mormor, Alicia, för att vi skulle förstå hur han skulle komma att bli i färgen. Vi bestämde oss för honom, och hälsade sedan på resten av hennes katter. Bland dem fanns bland annat Dagny (chokladsköldpadda) och Daisy (brunsköldpadda), då tio månader gamla, som Gun hade fått över från en tidigare kull. Daisy flirtade vilt och var oerhört social, så det slutade med att vi frågade om vi kunde få köpa henne också. Det fick vi, så när det var dags att hämta hem Tristan så följde även Daisy med. Daisy "slinker" med

Vi hade förväntat oss att Tessla skulle behöva en tid på sig innan hon hade vant sig vid de nya katterna och innan hon hade glädje av dem. Vad vi inte hade förväntat oss var att hon skulle bli totalt panikslagen av åsynen av Tristan.  Han hoppade hela tiden, både i sidled och i höjdled. Han hade ju Daisy med sig så han var inte särskilt orolig, men däremot var han ruskigt pigg och var tvungen att undersöka allt. Han ville naturligtvis undersöka även Tessla, vilket fick henne att bli hysterisk. Tessla tillbringade tre dygn i en bokhylla, fräsande som en galning. Hon såg ut som en tokig uggla där hon fräste och kikade fram bakom böckerna. Tristan brydde sig naturligtvis inte om det utan skuttade glatt omkring i lägenheten. Daisy, som ju var äldre, tyckte däremot inte om fräsandet . Vi hade förväntat oss en starkare reaktion gentemot Daisy, men i själva verket blev det så att Daisy slank igenom nästan obemärkt eftersom Tessla blev så för- skräckligt rädd för Tristan.  Efter tre dygn kom hon ut ur bokhyllan och började äta igen. Hon ville inte ha med Tristan att göra, men han älskade henne redan från början så hon var tvungen att umgås med honom. Efter ett par veckor kom vi på henne med att ligga inlindad med Tristan i en fåtölj, djupt sovande. När hon såg att vi märkt det så skämdes hon rysligt, men han var så härligt baby-varm så hon kunde inte låta bli. Efter ytterligare någon vecka slutade hon skämmas, och sökte hämningslöst upp honom för att sova. Det var ju inte bara det att han var varm, utan han var också ofta väldigt sömning, eftersom han var så liten. Daisy sov inte lika ofta med Tessla, däremot med Tristan.  När Tristan blev litet större började han pröva sina krafter på Tessla. Han kastade sig över henne så att hon välte, han bet henne under hakan så att hon fick sår och han bet henne i tassarna. Vi bannade honom naturligtvis, men han passade på när vi var på jobbet. Ibland kunde vi höra ett hemskt fräsande från Tessla. Då låg som regel Tristan och sov bredvid henne och såg ut som en liten ängel. När det hade hänt några gånger blev vi fundersamma och kände efter var han egentligen hade sina tänder. Det visade sig då att han hade dem ordentligt inkörda i Tesslas tass eller ben, och att det var därför hon fräste. Efter den erfarenheten visste vi att hon alltid hade skäl att fräsa och att Tristan alltid hade gjort något bus när hon lät så illa. Efter en månad hade vi ett fungerande kattsamhälle där alla tyckte om varandra och där de lekte och sov med varandra.

Lille Tristan tar sig mödosamt in till katt- och människotoan. Sovande kattrio Daisy beredd på sängen (till vad)     Daisy som liten katt med mycket stora öron