1997 läste vi i Burmatidningen att det skulle ges en kurs i kattuppfödning i Stockholmsområdet för Burmaklubbens medlemmar. Den skulle innehålla ämnen som uppfödaretik, genetik, vad det innebär att ha en avelshanne eller avelshona, kattungeskötsel, sjukdomar och defekter hos katter samt mycket annat. Då hade vi ännu inte börjat fundera på att börja med uppfödning, utan vi anmälde oss till kursen mera av allmänt intresse för frågor som rör burmakatten som ras. Kursen visade sig sedan hålla en mycket hög kvalité och leddes av några väldigt erfarna och entusiastiska uppfödare, som också varit delaktiga i framtagandet av det kursmaterial kursen utgick från. Avelsprinciper och etik vid uppfödning fick stort utrymme i kursen.  Uppfödning av burmakatter verkade så spännande att Vibeke och jag beslöt oss för att pröva åtminstone en gång. Därefter vidtog ett antal diskussioner med erfarna uppfödare för att välja ut en lämplig hane. Stamtavlor studerades på längden och tvären, och slutligen kom vi fram till att en röd hane som bodde i Stockholm skulle vara bra. Varpå han flyttade till Norge! Nya diskussioner och stamtavle-läsande ledde till en blå pojke i Älvsjö, Kikirikis Blue Baloo. Han hade haft en hona hos sig tidigare, så när vi kom med Daisy blev han väldigt ivrig och rusade fram mot henne. Hon tvärstannade då och smällde honom bestämt tre gånger mellan öronen. Han backade naturligtvis undan och försökte närma sig henne litet mera sansat. De fick träffas några gånger till under den kvällen, och dagen därpå kom de igång med parandet ordentligt.

Veckorna efter parningen studerade vi Daisy med stort intresse för att försöka se om hon hade blivit dräktig, och redan efter någon vecka märkte vi att hennes beteende förändrades och att hon verkade vara litet illamående. På den artonde dagen såg vi att hennes spenar blivit mera rosafärgade och större än vanligt, så då visste vi säkert. Fram till dräktigheten hade Daisy varit väldigt smal, men nu blev det andra bullar av. Hon började äta kopiöst mycket av det mesta, ju fetare desto bättre. Vi har aldrig gjort av med så mycket leverpastej som under de veckor dräktigheten varade. Den 12/4 1998 föddes hennes första kull, som bestod av fem välskapta små ungar på mellan 80 och 100 gram. Allt gick bra och hon var jätteduktig. Tristan, som trodde att han var pappan, vankade av och an och kom in med jämna mellanrum för att inspektera. Tessla höll sig borta och förstod inte vad som hände. Förlossningen tog cirka tre timmar och Daisy klarade av allt som behövdes göras. Det blev en brun sköldpaddsflicka, tre blå sköldpadds-flickor och en crémepojke.