av Thom Nilsson

Under 90-talet har en politisk bakåtrevolution genomförts i Sverige och världen. Det är inte bara arbetarklassens levnadsstandard som tryckts tillbaka, även dess självförtroende och känsla för sin egen styrka har skuffats undan och ersatts med en känsla av maktlöshet.
Borgerlighetens ideologer har hela tiden trummat ut budskapet att det inte finns något val, att det bara finns en väg, att det det inte är någon idé att kämpa emot.
Detta tillsammans med sossarnas och vänsterpartiets överkantring åt höger har förstärkt känslan av maktlöshet och ökat förvirringen. Det är svårt att se något klart alternativ. Ingen försöker stoppa solen från att gå ned varje kväll för man vet att det är hopplöst. En liknande känsla har många inför marknadens härjningar.
De flesta håller med om att saker och ting är käpprätt åt fanders. Ingen har kunnat undgå att se hur de rika blivit ännu rikare medan de själva fått det sämre. Alla ser hur politikerna myglar och skor sig samtidigt som de lägger ner skolor, fritidsgårdar, dagis m m. Men därifrån går ingen självklar koppling till en tro på att något går att förändra. Utan alternativ kommer istället frustrationen.

Hos vissa kan den frustrationen övergå i desperation. Jag tänker då närmast på de senaste bombhoten mot näringslivets toppar. 1996 skickade någon ut brev undertecknat ”Vi som byggde Sverige” till flera tidningar med hot mot julhandeln. I hotbrevet togs upp om låga löner, försämrad vård etc. Förra året placerade någon bensinbomber vid Jacob Wallenbergs och förre Volvochefen Sören Gylls villor. Förra veckan var det dags igen. Brandbomber hittades både vid finansmannen Fredrik Lundbergs hus och vid Investors konferensanläggning på Djurgården i Stockholm. I ett anonymt brev till TT tar någon eller några personer som kallar sig ”Hata de rika” på sig ansvaret. I brevet skriver de: ”Fredrik Lundberg med familj har en förmögenhet på tre miljarder kronor. Varje år tjänar han 40 miljoner kronor enbart på att han äger mycket pengar. Wallenbergarna är bland de absolut rikaste och mäktigaste i landet. De har blivit rika på arbetarklassens bekostnad” och ”Våra barn får gå i mögliga skolor medan de rikas barn går i lyxiga privatskolor...”.
Oavsett vem eller vilka som utfört hoten, någon arbetslös, arbetare eller ruinerad företagare (sådana har 90-talet producerat många), och oavsett vilken politisk åskådning de har, är hoten ett tecken i tiden. Ett tecken på de ökade klyftorna och frånvaron av ett synligt alternativ. Samtidigt erbjuder bomber eller attentat ingen väg framåt, hur mycket än vi hatar de rika.

Samtidigt har fler och fler börjat dra slutsatsen att man måste kämpa för att ens behålla det man har. De senaste månaderna tycker jag det känts som om något håller på att förändras. Assiarbetarna har vunnit delsegrar i kampen för jobben i Piteå, elever vid två skolor i Malmö har varit ute i skolstrejk, i Sundsvall demonstrerade nyligen över 600 ungdomar mot försämringar i skolan. Inom vården har anställda som hotat med kollektiva uppsägningar lyckats både höja sin lön och förbättra sin arbetssituation. På flera ställen har det visat sig att kamp lönar sig. Det kommer att påverka långt fler än just de som för tillfället deltar i kampen.
Nej, borgarna kommer få det svettigt framöver. Det är de själv mycket medvetna om. Det är därför deras attacker mot socialistiska idéer blir allt hätskare.