Återvinning



Den absoluta merparten av materialet från de två husen kan återvinnas, antingen genom återbruk, material- eller energiutvinning. Stora delar av materialet kan användas direkt, eller efter renovering, vid ett nybygge.

Från det första huset (det som jag följde i sin helhet) fick vi ca:

Till privat bruk eller soptippen för vidare återvinning gick följande mängder:

Det dominerande materialet i dessa husen var trä. Det är tacksamt att riva äldre hus selektivt, ett modernt hus skulle bara innehålla bråkdelen av den mängd material vi fick ut.

Väggplanken kan användas direkt som väggreglar, eller utgöra råmaterial vid tillverkning av nya sådana, snickerier, golv eller dylikt. En lycklig omständighet var att det var furuträ i stommen, det är lämpligare att använda till snickerier än gran, eftersom man lättare kan få en fin yta på det. Golvbrädor är enkla att återbruka och dessutom begärliga på begagnatmarknaden. Panel och lister kan återanvändas i mindre omfattning. Det är mycket arbetskrävande att slipa och måla om dessa och det är inte säkert att det är värt arbetsinsatsen. Glespanelen som satt under putstaket skulle kunna användas som spikläkt eller blindbottenstöd, den har ungefär samma dimension.

Andelen trä som gick till flisning blev större än jag först räknat med. En stor del av stommen bestod av kortare bitar som det var svårt att finna någon användning för. Arbetsledaren satte en gräns på ca 1 m (bröstningshöjd) för vad som skulle sparas. Efterhand kom vi också fram till att stora delar av den spontade panelen var för arbetskrävande att ta ner hel. Dessa kräver ytterligare upparbetning som slipning, spackling och målning och mycket går bort som trasigt. Den bör i stället gå till energiutvinning. Hammars, ett av de större företagen som sysslat med rivningar sedan 1960-talet, tar inte vara på något trämaterial under 2" för återbruk. Tunnare material är helt enkelt för klent och går lätt sönder när man angriper det med kofoten.

Teglet som utgjort skorstensstock var murat med kalkbruk så det var enkelt att plocka isär det. Stenarna kan återbrukas som de är, eller krossas och användas som fyllnadsmaterial. På de stenar som suttit närmast rökkanalen var en sida sotig, och det innebär en begränsning vid återbruk. Man kan inte putsa på den sidan, putsen fäster dåligt och det finns dessutom en risk för färggenomslag. Till en ny skorstensstock, enkelmur, invändig väggbeklädnad kan den dock användas. Till en fasadvägg krävs det att en tegelsten är frostbeständig, och det är inte troligt att man använt sådana (dyrare) stenar till en skorstensstock.

tegel.jpg

Gammalt tegel med en patina som inget nytt har

Man kan inte använda återbrukade tegelstenar till konstruktioner som blir utsatta för horisontella krafter, till exempel bärande fasader som tar upp vindlaster. Det beror på att bruket inte binds till en använd sten på ett lika effektivt sätt som till en ny. När man rensar en sten från kalkbruk får man inte bort bruket i de mycket små ojämnheter i ytan som har stor betydelse för vidhäftningen. Det nya bruket får därigenom en sämre vidhäftning och det påverkar väggens förmåga att ta upp just horisontella krafter.

Takpannorna var felfria till största delen, och skulle fungera på ett nytt tak. En del var lite avslagna i kanterna men det gör inte att de inte skulle kunna återbrukas. Vi vet inte om det var den ursprungliga taktäckningen som vi tog ned, men jag kan inte se något skäl att byta ut ett helt tegeltak, förutom av estetiska skäl. Normalt byter man ut de pannor som av olika skäl gått sönder men det innebär inte att man behöver byta alla. Vad som hänt med pannorna är att de fått en beläggning på ytan, patina kan man också kalla det, men de har inte blivit tunnare eller på något annat sätt mindre lämpliga för sin uppgift att utgöra regnskydd. Tegel är ett mycket beständigt material som inte bryts ner så lätt, inte ens av vårt sura regn.

Vitvaror, skåp och armaturer har det sedan länge funnits en andrahandsmarknad för. Bland annat Hammars har sålt sådant sedan 1960-talet, och det har alltid funnits en efterfrågan bland självbyggare.

Sågspånet från de olika bjälklagen var faktiskt det enda som vi hade problem att bli av med. Det fanns ganska stora mängder och jag trodde att det därför skulle vara intressant att använda. Problemet skulle visa sig vara att vi inte kunde garantera innehållet, det fanns både spik och virkesrester inblandat. Jag talade med Energibolaget i Mölndal som eldar med torv i sin fjärrvärmeanläggning, men de var inte intresserade eftersom driften var anpassad efter just det och matningsutrustningen inte klarade något annat material. Parkavdelningen i kommunen var inte heller intresserad av att ta emot det för kompostering tillsammans med deras grönavfall. Mängden var för stor och spikförekomsten var ett problem. Detsamma gällde naturligtvis ridhuset som annars behöver sådant till sina paddockar. Det slutade med att sågspånet fick hamna på soptippen.



Marknadsvärde

De faktorer som påverkar priset på begagnat material är flera. Först och främst är det beroende på kvaliteten och därmed hur det kan återvinnas; i sin ursprungliga funktion eller bara som material- eller energivärde. En helfransk dörr har naturligtvis ett helt annat värde än enbart trämaterialet i den. Ett spröjsat fönster med handblåst glas likaså. Dessa material har ett rent antikvariskt värde, medan andra blir ett billigare alternativ till nytt. I första hand är det självbyggare som utgör avnämare, de är villiga att lägga eget arbete för att därigenom kunna få materialet till ett lägre pris. Tillgång och efterfrågan spelar in samt graden av upparbetning. En hög med virke i olika dimensioner och fulla med spik är inte lika attraktiv som spikrensat och sorterat material. Tillgången på materialet är för osäker för användning i produktion i större skala än så länge, det krävs flexibilitet och möjlighet att handla (och lagra) materialet när det dyker upp.

buntar.jpg

Parkett paketerad i buntar som täcker 1 m2

Upparbetningen av materialet är arbetsintensiv från demonteringen, spikrensningen och till nytillverkningen av paneler, golv och snickerier. I dagsläget innebär varje arbetad timme en fördyring av slutprodukten, och är ett av de viktigaste hindren för ett ökat återbruk. Därför behövs en skatteväxling som minskar kostnaderna för mänskligt arbete och i stället ökar dem på råvaruuttag och energi.

Material som skall gå till återbruk bör hanteras varsamt för att inte förlora i värde under lagringstiden. Det innebär att det skall skyddas från till exempel väta och skadegörelse. Trämaterial skall ströas och läggas upp med minst 15 cm till marken, och utan kontakt med jord. Det skall ligga under en presenning med möjlighet för luften att cirkulera, presenningen får alltså inte ligga direkt mot materialet.

brote.jpg

Spikrensning och sortering höjer värdet på virket

Om man utgår från de priser på begagnat byggmaterial som gällde 1994, (generellt ca halva nypriset), kan man göra en grov uppskattning av det totala värdet på materialet från ett av husen:



Upparbetning

De flesta snickeriverkstäder slår ifrån sig när det gäller att arbeta i gammalt material. Skräcken för att såga i spik sitter djupt och är ett av de största hindren. Därför finns det inte så många att vända sig till när man vill bearbeta rivningsmaterial. De som finns kalkylerar medvetet med det ökade slitaget och tar betalt för det. I Göteborgsregionen finns i alla fall två sågar och snickerier som åtar sig att upparbeta återvunnet byggnadsmaterial. Det är dels Kraftsågen i Linnarhult utanför Göteborg, dels Främmestads Snickeri utanför Vårgårda. "Krafthuset" som Kraftsågen är en del av är ett projekt som syftar till att skapa grogrund för nya företag i nordöstra Göteborg och inrymmer bland annat återbruksmarknader. Det är där som virket till LFF:s kontorsbygge i Utby sågats upp. De har levererat ca 30 000 löpmeter i 30 olika dimensioner från läkt till golvbrädor. Främmestads Snickeri fick uppdraget att nytillverka kompletta fönster till samma bygge.

Jag besökte Kraftsågen för att se hur de arbetade med det begagnade materialet från rivningen av tobaksmagasinet i Göteborgs hamn. Vid behov utför de spikrensning och då använder de en enkel handburen metalldetektor som är avsedd till att hitta ledningar i väggar. Den har dock inte varit tillräckligt bra så de har mera litat till att besikta materialet okulärt. Därefter sågar de upp materialet i en kraftig cirkelsåg med hårdmetallskär. Hårdmetallskären (fastlödda tänder av en mycket slitstark metall) är nödvändiga, utan dem får man slipa om klingan mycket oftare. Materialet var mycket hårt och de räknade med att man bara kunde såga hälften så mycket gammalt virke med en klinga, jämfört med att såga i nytt. Det går faktiskt att såga igenom en spik utan att klingan förstörs, förutsatt att spiken sitter fast och inte vibrerar, då slår den ofelbart sönder tänderna.

Ett annat problem vad gällde virket från tobakslagret har varit det smågrus som varit nedtrampat i golvplankorna, samt den kalkfärg som materialet varit målat med. Man skulle velat slipa bort en millimeter av ovansidan för att bli av med gruset. Det finns kraftiga slipmaskiner som kan göra det snabbt. Kalkfärgen verkade uttorkande på de gummivalsar som matade fram virket i rikthyveln, vilket ledde till en ökad kostnad för utbyte av valsarna. De försökte lösa problemet med att fukta virket med dieselolja innan bearbetningen, och det låter inte som en bra lösning.

Det saknas överlag kunskaper om hur man får ut maximalt utbyte av virket. Kraftsågen hade turen att anställa en bosnier som tidigare arbetat vid en likadan såg och som hade den rätta blicken för hur man skulle angripa materialet. De konventionella sågverken har hundraåriga erfarenheter av träbearbetning medan detta är jungfrulig mark. Vad gäller produktiviteten kan en enkel klingsåg inte mäta sig med sågverkens ramsågar, och man var tvungen att hålla en låg matningshastighet (10m/min) i det hårda virket.

Snickeriet har sedan fått det uppsågade virket och utifrån detta tillverkat snickerierna och möblerna till LFF:s kontor. Vid hyvling och övrig snickeribearbetning blir problemen desamma som i klingsågen. Virket är hårt och eventuell kvardröjande spik orsakar ett högre slitage på stålen. Annars fanns det inga principiella hinder för att använda gammalt virke, i detta fallet ca 200 år gammalt. När arbetsledarna ett år tidigare fått se virket från tobakslagret, var de mycket skeptiska. De trodde inte att det var möjligt att arbeta i det över huvud taget. Nu har de ändrat uppfattning. De tycker numera att det "vore för djäkligt" att inte använda ett så bra material. De är medvetna om problemen, men vet också att alla blir förtjusta när de ser det färdiga resultatet.

Generellt skulle man kunna dra slutsatsen att man borde undvika upparbetning så långt som möjligt på grund av problemen och kostnaderna. Det vill säga att återanvända materialet i sin ursprungliga funktion där det är möjligt, och resten får gå till materialåtervinning. Det är ju enklare och rationellare att använda nytt virke. Men när man besöker ett hus som kontorsbygget i Utby inser man vilka unika kvalitéer ett gammalt material har.



Kvalitetsstandard

Ett centralt behov när det gäller återbruk av restprodukter från rivningar är att få fram erkända standarder för kvalitetsklassning. Visserligen gäller samma krav på hållfasthet, brandskydd och motståndsförmåga för begagnat virke som nytt i dagens regelverk. Men det dyker upp nya frågor om kvaliteten när man använder begagnat material. Köparna måste kunna lita på det de köper och det får inte bli någon sekunda kvalitet på ett hus byggt av återbruksprodukter. Dessutom är priset starkt beroende av om materialet är kvalitetssäkrat eller inte. Standarder för återvunnet mineraliskt byggmaterial (främst betong och tegel) har tagits fram i de länder som ligger långt framme på området för återvinning: Danmark, Holland och USA. I Tyskland inväntar man resultat från EU:s arbete. Detta väntas dröja ännu några år. Storbritannien utarbetar en standard främst för mineraliska material. Till viss del skulle vi kunna översätta dessa standarder och importera dem direkt till Sverige.

Dagens konstruktionsvirke sorteras till stor del visuellt enligt en mall som utfärdats av T-virkesföreningen. Den utförs av legitimerade sorterare som stämplar virket med dess kvalitetsklass. Det förekommer maskinell sortering också men maskinerna är mycket dyra och man uppnår acceptabelt resultat med visuell sortering. Sorteringskriterierna finns i "Instruktion för sortering och märkning av T-virke" och innefattar bedömningar av främst kvistdiametrar och placering, sprickförekomst och -djup, snedfibrighet och årsringsbredd.

Det pågår arbete på flera håll i Sverige för att utarbeta nya regler för kvalitetssäkring av återbruksmaterial. På Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut AB i Borås (tidigare Statens Provningsanstalt) görs provningar av bland annat trävirke med målet att ta fram en "gemensam nordisk metod för klassificering av återvunnet träbyggavfall". Man hoppas kunna utforma en enkel checklista som skall kunna användas direkt på rivningsplatsen. Den är tänkt som ett hjälpmedel för grovsortering i fraktionerna för återbruk, materialåtervinning och energiutvinning. Till sin hjälp skall man då ha olika provningsmetoder och agenser, dvs olika kemikalier, för att identifiera färgtyper, eventuell impregnering, mögelförekomst mm. Det återbrukbara trämaterialet skall sedan bedömas visuellt enligt nu gällande sorteringsanvisningar för virke. Man vill anpassa dagens regler till att även omfatta begagnat, och då ta hänsyn till sådana företeelser som är specifika för begagnat material: spik- och skruvhål, biologiska angrepp, sprickbildning, ytbehandling och kemisk träskyddsbehandling. SP:s rapport avses bli ett "inlägg i debatten" och man hoppas därigenom kunna påverka den gemensamma europeiska standard som är under utarbetande. Takstolarna från vår rivning kom att ingå i deras studiematerial.

På Chalmers Tekniska Högskola utvecklas i en doktorsavhandling en dynamisk icke-förstörande metod för kvalitetsbestämning av olika material. Den går ut på att man genom att analysera svängningarna i ett material som utsatts för ett slag, kan bestämma materialets elasticitets- och skjuvmodul. Metoden kan även användas på begagnat virke och är särskilt intressant därför att den skulle kunna utvecklas till en för återbruk anpassad provningsmetod. Det vill säga en metod att prova enstaka byggnadsdelar på plats och utan att förstöra dem. Dessutom skulle man kunna ha en sådan provutrustning i materialdepåerna och kvalitetsbestämma virket där. Det var med den metoden som vi provade väggplank från våra hus.

Boverket har gett Trätek (Institutet för träteknisk forskning) i uppdrag att utreda vilka krav på kvalitet och provning av begagnat virke som kommer att behövas. Detta är en mycket viktig del i arbetet att få till stånd en andrahandsmarknad. Prissättningen av och användningmöjligheterna för återanvänt virke är mycket beroende av att dessa frågor får en lösning.

T-virkesföreningen har på eget initiativ skickat ett förslag till regler för bedömning av begagnat virke till Boverket för godkännande. Dessa går i korthet ut på att större hål efter skruv räknas som kvistar. Mindre hål efter till exempel spik beaktas inte. Övriga faktorer innefattas i redan gällande T-virkesregler. Begagnat virke klassas i högst hållfasthetsklass K18 och sådant virke jämställs från användningssynpunkt med fingerskarvat virke, vilket innebär restriktioner i konstruktioner där bärförmågan beror av hållfastheten hos ett enda element. Sammantaget innebär dessa regler en diskvalificering av begagnat virke i bärande konstruktioner. Mitt intryck är att man lägger en extra säkerhetsmarginal på återanvänt material på grund av att man inte säkert vet vilka egenskaper det har, eller är det rent av så att man inte vill se att begagnat material konkurrerar med nytt? Att inte räkna med högre hållfasthet än K18 oavsett den faktiska hållfastheten talar för det. Det pågående arbetet med att testa begagnat virke ger oss förhoppningsvis mer underlag för en rättvisare bedömning.

Mycket tyder på att begagnat material kommer att bedömas efter samma regler som nytt. Skillnaden blir antagligen att man utökar bedömningen till att även omfatta faktorer som påverkar det begagnade materialets kvalitet. Det gäller förekomsten av

Huset vi demonterade har stått i 77 år och var i ett bra skick när det revs. Med ett rimligt underhåll är det sannolikt att det skulle kunna stå i lika många år till. I ett mångårigt praktisk "fältförsök" har byggnadsmaterialet visat sig vara av god kvalitet. Det händer inget kvalitativt med ett material bara för att man demonterar det. I så fall vore det ju inte säkert att man skulle kunna använda samma virke igen om man skulle återuppbygga huset!



Återbrukshus i Sverige

De senaste åren har ett antal nya byggnader av återvunnet material uppförts i Sverige. De har fungerat som provbänkar och inspirationskällor i utvecklandet av ett modernt återbruk av byggmaterial. Förutom ett par villor är det främst följande byggnader som tilldragit sig mitt intresse och som jag besökt:

Filbornabyggnaderna, Helsingborg

På Nordvästra Skånes Renhållnings AB återvinningsstation i Filborna utanför Helsingborg har man med en början 1988 låtit uppföra ett antal byggnader där man använt gammalt material. Det är ett par kontorsbyggnader, ett antal driftsbyggnader, en fabriksbyggnad och en vaktbod. Materialet man använt är bland annat tegel från en rivning av ett tegelbruk i Skåne, plast samt gråsten och gatsten som deponerats på tippen. Här finns ett register av stilar representerade, från ett hus i traditionell skånsk stil till helt moderna byggnader skapta för framtidens teknologi.

Huvudkontoret är mycket traditionellt i formen av en kringbyggd skånegård, förutom några accenter i form av moderna takkupor och entrépartiet. De signalerar att det rör sig om en ny byggnad. Spelet mellan olika material utgör huvudnumret, och nästan oavsett ursprung bildar sten, glas och trä tillsammans med växtligheten en harmonisk och stimulerande helhet. Tegelväggen blir levande genom det inhomogena materialet som kontrasterar vackert mot faluröd träpanel och röda rosor. Stommen består av skalmurar av tegel från Hyllinge tegelbruk i Skåne, numera nedlagt och rivet. Man hann inte stoppa den konventionella rivningen så man fick bara ut ca 25 % helt tegel, men det räckte till detta huset. Sockeln är en gammal trottoarkantsten som snedsågats för att få en avrinningsyta. Interiört är det främst en landgång på övervåningen som man lägger märke till, bärverket och ståndarna till handledarna består av gammal järnvägsräls. Markbeläggningen är gammal kuller- och gatsten, och jorden kommer från deras egna kompostanlägging. Slutligen värms huset av deponigas från tippen.

Den mest spännande byggnaden är biogasanläggningen som byggts upp av ett betongskelett med utfackningsväggar av tegel. Det gamla teglet har fått göra ny tjänst i en expressiv form, huset liknar en strandad kommandobrygga. Särskilt tegel kan bli kantstött och få ett lite ruffligt utseende efter demonteringen, i det här fallet en konventionell rivning med grävmaskin, och på grund av tillverkningssättet varierar det i form och färg. Det blir särskilt tydligt här i kontrasten mot den släta och homogena betongen.

Arkitekt till samtliga byggnader har varit Per Lewis-Jonsson.

Utbyannexet, Göteborg

Sädesmagasinet på Fjällbo Gård utanför Göteborg, utgör stommen till ett modernt kontorsbygge där man använt stora mängder trämaterial från rivningen av ett tobaksmagasin i Göteborgs hamn. Här har ambitionen varit hög när det gällt att använda gammalt material och resultatet har blivit att så gott som allt synligt trä (som är det helt dominerande materialet i huset) tidigare har tjänat som golvplank. Ser man noga efter kan man se spår från den tiden, spikhålen finns kvar och blir det synliga beviset på materialets tidigare historia. Jag kan också ana att det trärena materialet har en större gråhet än nytt trä. Av detta virke har man tillverkat följande till kontoret:

utby2.jpg utby.jpg

Gammalt material i ny form

Utbyannexet blir en totalupplevelse av återbruk eftersom även den gamla stomkonstruktionen är synlig. Helt klart är att det gamla materialet har gett huset en unik karaktär som inget nytt kan få. Detta är inget "nytt" hus i egentlig bemärkelse, det har delvis ett förflutet på annan plats. Tre historiska dimensioner förenas i huskroppen; sädesmagasinet, tobakslagret och det moderna kontoret. Där uppstår ett möte mellan daglönarna i hamnen, statarna på godset och det sena 1900-talets kontorsfolk. På ett alldeles speciellt sätt talar materialet till besökaren, det viskar sin historia lågmält, och från den första dagen finns det en inbyggd själ och atmosfär i huset. Arkitekt har varit Kristian Talvik.

"Återvunna huset" på BO 97, Staffanstorp

Till bomässan i Staffanstorp 1997 lät JM Byggads AB uppföra ett boningshus på ca 150 m2 med ambitionen att så långt det var möjligt använda återbrukat material. Stora delar av materialet kom från en rivning av Kirurgen på Malmö Allmänna Sjukhus (MAS). Där det inte varit möjligt har man istället valt material som är enkla att återvinna i framtiden. Samtidigt har man velat skaffa sig nya erfarenheter som man kan ta med sig till en produktion i större skala. Boverket följde och dokumenterade byggprocessen samt utvärderade de ekonomiska skillnaderna mot ett konventionell bygge, en skrift planeras att utkomma hösten 1998.

återvunna huset.jpg

Återvunna huset i Staffanstorp 1997

Huset blev något av ett huvudnummer på den mycket välbesökta mässan, och JM planerar att bygga flera nya bostäder efter samma principer. Helhetsintrycket av huset i Staffanstorp färgas av det faktum att det är ett försök med långt driven återvinning. Som exempel är det intressant och ett övertygande exempel på hur långt man kan gå idag när det gäller att ta vara på byggnadsmaterial. Priset för det färdiga huset, 1,7 miljoner kronor, gjorde nog att många undrade varför man skall använda gammalt material när det ändå inte blir billigare än nytt. Produktionen komplicerades bland annat av att man hade svårt att hitta material i tillräcklig omfattning. Fortfarande är det lite av ett experiment att bygga hus på detta sättet och det gör att man inte kan uppnå en produktionstakt som är jämförbar med den rationella produktion som kännetecknar konventionellt byggande.

Byggnadsmaterialet kommer från en lång rad olika platser:

Bottenplattan innehåller krossmaterial som utgörs av spill från produktionen av delar till Öresundsbron.

Ytterväggarna utgörs av en skalmur av tegel med 20 cm glasullsisolering emellan. Man har använt ett hydrauliskt kalkbruk för att möjliggöra en framtida demontering.

Glasullen valde man för att den består av återvunnet glas och isolering till 75 %.

Golvbrädorna är de delar som är mest långväga; de kommer från rivningen av Bryggeriet i Alingsås.

Fönstren kommer från MAS och de är från 1913-26. De har blåst originalglas som behållits efter renoveringen som Fönsterhantverkarna utfört. De demonterade rutorna, ersatte skadat trä, skrapade bågarna trärena och strök dem med rå linolja. Därefter 4 strykningar med linoljefärg varefter de gamla glasen sattes tillbaka. Det innersta glaset byttes emellertid ut mot ett lågemmissionsglas och på så vis uppnådde man ett U-värde som motsvarade ett normalt 3-glasfönster.

Innerdörrarna kommer också från MAS, de har renoverats och nymålats .

Takstolarna och mellanbjälklagen har tidigare haft samma funktion på MAS.

Takpannorna kommer bland annat från brandstationen i Simrishamn.

Även detta huset har Per-Lewis Jonsson ritat.



Återbruk och arkitektur

Varje hus talar till oss med arkitekturens språk. Stilen, traditionen, formen, färgen och inte minst materialet talar till oss och berikar vår upplevelse av den byggda miljön. Det är inte likgiltigt hur det ser ut där vi dagligen uppehåller oss. Det har mycket stor betydelse för vårt välbefinnande, egenvärde och identitet. Om huset är byggt med sunda material eller sådana som är skadliga för oss är dessutom avgörande för vår medicinska hälsa.

Materialet trä följer oss bokstavligt talat från vaggan till graven. I vårt skogrika land har det kommit att betyda något speciellt för folksjälen. Det uppträder i många olika skepnader och sammanhang. Bruksföremål liksom möbler och leksaker har haft träets värme och naturkänsla. Ända sedan urtiden har det skänkt värme och trygghet, och våra hus har från början till stor del varit byggda av trä. Vem älskar inte att strosa i våra gamla trästäder, i de gamla kvarteren där husen står tätt? Det ursprungliga och genuina förmedlar en historia och utgör en länk tillbaka till tidigare generationer, till våra rötter. Därför samlar vi på antikviteter och sparar saker från våra barndomshem, utan dem blir vi anonymare, de är en del av oss själva.

Allt tillsammans har gjort att vi får alldeles speciella associationer inför mötet med trämaterialet. Den röda trästugan med vita knutar är sinnebilden för det ursvenska huset, dit vi alla längtar, åtminstone om sommaren. Känn efter hur det känns att komma in i en gammal träkyrka eller ett torp med knarrigt trägolv och slitna trösklar. Känn lukten i vindsrummet och hör flugornas surr mot fönsterrutan.

Ordet rivningsvirke har en negativ klang, och är inte riktigt rättvisande. Det händer inget kvalitativt med virket i samma stund som det demonteras, utan det har samma egenskaper, goda som dåliga, som det haft hela tiden. Ändå vill många spontant kassera det. En hög med väderbitna plankor i olika längder och fulla med spik är inte inbjudande. Men spikrensade, sorterade och eventuellt uppsågade i nya dimensioner eller varför inte i form av ett nytt golv eller fönster ger de ett helt annat intryck. Då ger förhållandet att virket är gammalt och återanvänt det en helt ny kvalitet.

I detta perspektivet är LFF:s kontor i Utby ett exklusivt bygge med en alldeles unik karaktär. Det är ursprungligen byggt runt sekelskiftet, och har tillhört Fjällbo Gård. Nu återanvänds stommen vid kontorsbygget och exteriören bevaras. Nästan allt "nytt" trä är flera hundra år gammalt.

I kombinationen mellan materialet trä och förhållandet att det har en historia ligger en speciell kvalitet som man kan ta tillvara vid återbruk. Att tillverka nya snickerier och andra synliga delar av gammalt material skänker en ytterligare dimension till ett nybygge. Det blir med en alldeles speciell känsla man stiger in i ett nytt hus där golven är 150 år gamla och redan har trampats av tidigare generationer. Låt vara att de är slipade och ytbehandlade så att de är i nyskick. Att använda begagnat material i väggreglar och takstolar är bra i sig, men eftersom de inte är synliga kan vi inte uppleva dess historia.

God arkitektur innehåller en lagom blandning av gamla, välbekanta och nya, spännande element. Att stöpa gammalt material i nya former innebär nya möjligheter. I mötet mellan materialet och formen uppstår en spänning som bara kan upplevas där. Materialet får ett nytt liv och framträder tydligare i kontrasten mot den moderna formen. Med återbruket får vi en renässans för de enkla och pålitliga materialen och dessutom kommer delar av glömda hantverk till heders igen. Vi kan ta till vara det bästa ur det traditionella byggandet och förena det med ny kunskap om energihushållning och byggnadsfysik. En ny enkelhet blir framgångsvägen och senare årtiondens experimenterande med nya materialkombinationer framstår mer och mer som ett stickspår. Ett långsiktigt uthålligt samhälle har ingen plats för slöseri vare sig med material eller energi, därför blir varje nybygge med återanvänt material en vägvisare till morgondagen, ett återbruk med framtidsstuk.


återvunna huset2.jpg



Återbruk med framtidsstuk Bild: wh_dot.gif