Demonteringen

Att riva ett hus selektivt är i stort sett samma som att bygga det, fast tvärtom. Vi följde principen: sista spiken i först ut. Vi gick uppifrån och ner och inifrån och ut. Vi ville upprätthålla en skyddad arbetsmiljö så länge som möjligt, genom att behålla fönster och tak. En viktig sak är att planera demonteringen och genomföra den i en riktig tidsföljd. Säkerheten är avhängig av att man hela tiden har en fungerande bärande konstruktion. Då kan stomkomplement som fasadpanel, takspont, murstock och olika strävor ha en avgörande betydelse för sidostabiliteten.

Huset var ett 1 1/2 plans resvirkeshus med källare, byggt 1919. Bostadsytan var cirka 220 m². Stommen bestod av stående spontad plank med tjockleken 3" och med bredder upp till 8", skråspikad i sponten med grov spik. Innerväggarna var av stående 2"-virke. Ytterpanelen var stående lockpanel och takbeläggningen bestod av tegelpannor. Källaren hade murade ytter- och mellanväggar.

Demonteringen kunde i stort indelas i två etapper. Först tog vi ut alla installationer och ytskikt tills bara den bärande stommen var kvar. Sedan följde demonteringen av stommen ner till grundläggningen. Vi gick fram i följande ordning när det gällde demonteringen:

• Miljöfarligt avfall

• Installationer

• Lister och foder

• Invändiga skivbeklädnader

• Parkettgolv

• Invändig spontad panel

• Mellanväggar (icke bärande)

• Golv, bjälklagsisolering och undertak

• Invändiga trappan

• Fasadpanel

• Takpannor

• Takspont

• Takstolar

• Stomme och bjälklag

• Murstock

• Grund

Jag började med att göra den rivningsplan som fordrades enligt PBL. Den består i att mängda det material som kommer att friläggas vid rivningen, samt att uppge vem som skall transportera det och vart. Den viktigaste delen består i att identifiera de miljöfarliga ämnen som finns i huset. Det skall nämligen ut först, för att säkerställa en god arbetsmiljö, samt att det material som sorteras ut skall vara rent och fritt från sådana ämnen. I ett så här gammalt hus finns det inte så många miljöfarliga ämnen som i ett nytt. Vad man dock kunde förvänta sig att hitta var asbest som isolering kring värmeledningar, PVC-plast i golvmattor mm, CFC (freon) i kylskåp, bly i ledningar och avloppsrörsskarvar samt kvicksilver i strömbrytare. Det vi fann bestod av plastmattor, bly från avloppsrör och elkablar, samt den asbest som fanns runt värmeledningsrören i källaren.

Därefter var det dags för installationer. De bestod av värmesystemet med element och rördragningar. En del element hade frusit sönder och vattnet hade runnit ut på golven. Vidare demonterade vi alla elektriska installationer. Arbetsledaren som börjat ett par veckor tidigare hade redan hunnit plocka ner alla lister, få ut oljepannan, oljetanken samt att asbestsanera. Det var således bara att gå direkt på ytskikten på andra våningen. Huset hade utsatts för en modernisering invändigt som bestått i att man klätt alla väggar, tak och golv med masonit samt lagt nya plastgolv och även heltäckningsmattor. Under masoniten hittade vi de ursprungliga lackerade trägolven och den ursprungliga väggpanelen.

Verktyg

Demontörens standardverktyg består av hammare och kofot. Det visade sig att kofoten var ett mycket användbart och flexibelt allroundverktyg. Det behövs dock en uppsättning i olika storlekar som på så sätt passar för olika uppgifter. Ibland behövs det mycket kraft och då krävs det längd på kofoten och ibland vill man kunna komma åt klenare dimensioner. Vi provade även en variant med ledad bockfot, vilket gjorde att man fick större möjlighet att komma åt. Man kan tänka sig att utveckla den konventionella kofoten på så sätt att man förser den med en klo i båda ändarna, åtminstone på de mindre varianterna. Den kan i så fall även användas till spikutdragning av klenare spik.

Tigersågen är en elektrisk såg med en kort sågklinga och den behövs bland annat till att kapa de spik som sitter i dörr- och fönsterkarmar. Den kan såga både i trä och metall och är användbar när det gäller att kapa även grövre dimensioner.

Till spikutdragningen behövdes förutom hammare och kofot också dorn för att kunna slå ut de spik som satt inne i materialet, kanske efter det att spiken gått av. En spikudragare är mycket rationell när det gäller att ta ut grövre spikar. Det går oftast bra även om skallen gått av. Just till spikutdragningen gjorde arbetarna flera nya verktyg som bättre kunde ta bort framför allt nubb, som var besvärliga därför att huvudet lätt lossnade. De utgick från ett platt stål som de slipade så att man fick ett koniskt spår som på en hammare. Skillnaden var den att stålet var tunnare och lättare kom under skallen.

Till golvbrädor behövdes det kraftigare grejer än kofot för att kunna jobba rationellt. Det finns ett speciellt verktyg utvecklat för den uppgiften, golvdemonen. Den är utformad så att den gränslar över golvbjälken och lyfter brädan med ett större anligg, samtidigt som man kan komma in längre under brädan, vilket är skonsammare mot sponten. En mindre variant av demonen används till att demontera väggspont.

En bilmaskin kan behövas när det gäller att bryta loss till exempel tegelstenar.

Demontering av ytskikt

Skivor:

Masonitskivorna var mycket omsorgsfullt uppsatta med fasade och limmade kanter som spikats tätt. Vi bröt loss dem med kofot och det var svårt att få ner dem hela. Vi provade att såga vertikala spår med cirkelsåg genom skivan i hela dess längd. Då kunde vi få ner hela skivor i önskade bredder. Bäst lyckades vi dock med de kraftigare golvspånskivor som lagts in senare och som inte var så omsorgsfullt spikade. Masoniten använde vi som skyddstäckning av parkettgolv och dylikt.

Parkett:

När ett parkettgolv tas upp skall man först ta reda på från vilket håll det har lagts. Detta golvet var skråspikat i fjädern, så det var lämpligt att bryta upp från samma sida för att kunna lyfta spiken. Arbetaren som demonterade det utvecklade en speciell teknik med kofoten, där han först lyfte brädan lite från underlaget och sedan vek kofoten på ett sådant sätt att brädan drogs ur sitt läge från brädan intill. När han kommit så långt var det bara att ge den ett lätt slag med handen så lossnade den helt. Skadorna inskränkte sig till mindre avslag i underkanten av brädan, och han lyckades få ut över 90 % av materialet. Ett parkettgolv som skall läggas om måste ha en slipmån. Efter omläggningen blir det ojämnt på ovansidan och måste därför slipas ner.

Demontering av spontad panel

Under skivorna fanns det spontad panel på alla väggar och tak, där vi idag använder gips. Det var dels vanlig råspont, och hyvlad fasspont i en del rum. Den senare har förmodligen varit den ursprungliga synliga väggbeklädnaden. Här stötte vi på problem med att de var så sköra och tunna (endast ca 12 mm) att de lätt sprack när vi försökte bryta loss dem med kofot. Efterhand lärde vi oss att bli försiktigare. Här behövdes mera list än styrka, och det visade sig snart att det var spiken som var problemet. Skulle man bryta loss brädorna med spik, måste man bryta i en så skarp vinkel att sponten bryts. Efterhand utvecklade vi tre olika tekniker beroende på konstruktionen.

Med underliggande spikläkt:

Alternativ A: Spikläkten kapas med Tigersåg på lämpliga avstånd (ca 1 m) så att hela väggskivan kan tas ner hel. Sedan lägger man upp den på bockar med baksidan upp och slår ner spiken uppifrån, vänder på paketet och drar ut spiken. När spiken är borta är det bara att dela på brädorna, och de enda skadorna blir vid spikskallarna.

Alternativ B: Muraren i gänget tillverkade några långa träkilar med flack vinkel, som han slog in bakom panelen, en vid varje läkt. På så vis drevs den ut med spiken, utan att man bröt i en skarp vinkel och skadade sponten.

Utan underliggande spikläkt:

Brädan bändes ut ca 5 mm med kofot vid spikarna , sedan slogs den tillbaka. Då kunde man dra ut spiken och därefter plocka ner den. Eventuellt behöver man "väcka" spiken innan, genom att först slå på skallarna så att de släpper från träet. Ibland åker spiken med tillbaka så att man inte får tag i skallen. Då kan man sticka in kofoten bakom brädan och slå till spiken så att den stukas intill väggen bakom. På så vis kan den inte åka in igen när man knackar tillbaka brädan. Om man bryter med kofoten i en vinkel som är vinkelrät mot sidan av "bockfoten" (alltså 90 grader mot normal brytvinkel), får man en bredare anliggning mot träet och därmed mindre risk för skador.

Öppen konstruktion:

Om panelen är åtkomlig från baksidan (vid t. ex. takspont eller frilagt undertak) blir arbetet genast mycket rationellare. Först bryter man ut sponten från baksidan/ovansidan en bit, därefter kan man knacka tillbaka från motsatt sida, dra ut spiken och ta ner brädorna. Denna metod var den överlägset snabbaste och gav även ett mycket bra utfall. Detta kan även praktiseras på fasadpanel på regelhus då man kan komma åt panelen inifrån.

Efter några veckors arbete kunde vi summera arbetet med panelen, och erfarenheten blev den att det var tveksamt om det var värt arbetsinsatsen att försöka få ner just denna tunna panel utan skador. Det var tids- och arbetskrävande, resultatet blev visserligen hyfsat i antal hela brädor, men frågan var vad man kunde använda materialet till.

I detta huset har man haft panel där vi idag använder gipsskivor och -plank. Skulle man använda panelen till samma funktion idag, skulle man ändå tvingas klä med ett ytterligare ytskikt, eftersom ytan inte är tillräckligt fin för att exponeras. Den är för tunn för att kunna användas som takspont, den är endast 1/2". Man skulle kunna tänka sig att använda den som ersättning för gipsskivor i utrymmen där ytan inte spelar så stor roll t. ex. i förrådsbyggnader och dylikt, eller som väggbeklädnad i friggebodar och lekstugor. Den finaste kvalitén skulle man kunna använda som takbeklädnad inomhus.

Vindsgolvet var snedspikat i sponten. Kvalitén på golvet var från början sekunda. Man hade bl. a. återanvänt gamla fasadbrädor. Här blev utfallet bara ca 20 % mest beroende på att spiken var mycket svår att få ut eftersom fjädern brast så lätt. Allt virke var således inte av samma kvalitet; det material som varit inbyggt i väggar och tak var mera välbevarat och såg i vissa fall ut som helt nytt virke.

Spikrensning

Det är rationellast att stå vid ett arbetsbord, som kan bestå av två bockar, när man spikrensar. Då får man en bekväm arbetsställning och samlar spiken på ett ställe. Vid vissa tekniker rensas den mesta spiken bort redan vid nerplockningen, t ex spontad panel. Spikrensning upplevs spontant som ett tråkigt och meningslöst jobb, men när man ser de färdiga buntarna med rensat och sorterat material, är det lättare att inse värdet av just det jobbet. Att inte spikrensa innebär att man får en slutprodukt som inte är lika attraktiv. Det ser inte inbjudande ut att börja rota i en hög med brädor där spiken sticker ut åt alla håll.

Demontering av mellanväggar

Vi hade nu kommit till de ickebärande mellanväggarna i övervåningen. De bestod av 2" spontade plankor skråspikade med 5"-spik! Vi hade från början funderat på att ta ner väggarna som hela sektioner för att slippa jobbet med att separera dem. Det kunde varit en god ide om vi vetat att man kunde återanvända dem som väggskivor. De hängde mycket bra ihop tack vare skråspikningen. Nu var dock syftet ett annat, och det hade inte varit någon god materialekonomi att använda dem som massiva väggar.

Vi började först att med kofot och spikutdragare försöka dra ut spiken och sära på plankorna. Det var ett mycket tungt arbete och det var svårt att låta bli att skada virket. Vi kom fram till att det var bra om man kapade plankorna uppe vid taket och vid golvet. De var ändspontade för att styras i tvärled och genom att kapa dem intill sponten gick det lättare att få loss dem. Sedan provade vi även med att såga av skråspikarna och då gick det hyfsat. Ett problem med den metoden var att det blev svårare att få tag i spiken när man skulle spikrensa, då det inte fanns någon skalle kvar. I det fallet fick vi slå ut spiken med dorn. Vi sökte något som tog tag i hela plankan och drog isär den från den intill. På det viset kom vi in på tanken att använda ett lyftblock i kombination med en "björn". Det är en självlåsande dubbelkrok som man har när man spelar hem timmer vid skogsarbete. Det visade sig vara en alldeles utmärkt lösning. Det gick snabbt och smidigt att lossa plankorna en och en, utan någon större ansträngning. Blocket kunde utveckla 750 kg i dragkraft, så det var inga problem med att kraften inte skulle räcka till. Nu behövde vi varken kapa spiken eller såga av plankan upptill och nertill. Det visade sig att spiken rätade ut sig utan att fläka upp materialet när man drog isär planken. Dessutom var det nu t.o.m. enklare att driva ut spiken när den var rak och hel.

Golvbrädor

Golven var av två olika typer. En typ bestod av ursprungligen synliga golvbrädor av furu som fernissats. De hade senare klätts med masonit och nytt slitskikt. Dessförinnan hade man även spikat ned hela golvet för att undvika knarr. Därför fanns det många synliga spikhål som sänkte kvalitén. Det bör dock gå att slipa och spackla om golvet vid nyläggning.

Den andra typen av golv var ett undergolv som var avsett att täckas med parkett. Detta var av sämre kvalitet; brädorna var av gran med synliga kvistar och med varierande längder. Detta kan inte användas som ett synligt golv, men väl som ett nytt undergolv.

Vi använde oss av en s k golvdemon när vi tog upp de spontade golvbrädorna. Det är ett specialtillverkat brytverktyg med vars hjälp man får ett bättre tag om brädan än med en kofot. Ett problem var att golvet var skråspikat, det gör det alltid svårare att rädda sponten. I likhet med väggpanelen lyfte vi brädan lite och knackade sen tillbaka den för att kunna få tag på spikskallen. Därför var det viktigt att ta golvet från rätt håll, dvs motsatt det håll det lagts.

En av arbetarna provade att gå före och dra upp alla synliga spik med spikutdragare innan han bröt upp plankorna med i detta fallet kofoten. Han menade att han på så vis fick upp flera hela brädor. En nackdel med denna metod var att spikutdragaren gjorde relativt djupa märken i virket, men eftersom han provade på ett grangolv som inte skulle vara synligt, spelade det mindre roll.

Sågspån

I alla bjälklag fanns det sågspån. Vi bröt upp golven uppifrån för att kunna ta bort spånet innan vi demonterade undertaken. Vi anlitade en firma som tog upp spånet med en vakuumsug. Det var mycket rationellt och på så vis utsattes vi för minimalt med damm, som annars kan vara ett arbetsmiljöproblem vid selektiv rivning. När spånet var borta var det lätt att ta ner undertaken.

Putstak

Två av undertaken i den första våningen bestod av puts anbringad på vassmatta. För att så långt som möjligt slippa jobba i dammet som skulle uppstå vid rivningen, öppnade vi först källarbjälklaget helt. Vi bröt upp golvet i första våningen, tog bort sågspånet samt tog ner undertaket i källaren så att bara bjälklagsplanken var kvar. Sedan var det bara att från övervåningen slå ner putstaket som rasade ner i källaren. Vi bedömde att de mineraliska massorna kunde ligga kvar där, eftersom vi inte bröt upp den gjutna grunden, utan bara planschaktade som sista åtgärd.

Fasadpanel

När vi fått upp en utvändig byggnadsställning kunde vi börja ta ner fasadpanelen samt börja plocka ned taket. Den södra fasaden var utbytt, om inte senare så i samband med att man byggde ett nytt burspråk 1943. Man hade lagt till ett skikt masonit över bottenbrädorna, förmodligen för att få en tätare vägg. Övriga fasadbrädor visste vi till en början inte hur gamla de var. De var dock i ett relativt gott skick för att vara en fasadpanel. Bottenbrädorna var mest skyddade och luktade starkt av tjära, förmodligen för att de legat i kontakt med tjärpappen under.

Senare visade det sig att panelen var ursprunglig och hade alltså gjort sin tjänst från det huset byggdes! Vi kunde räkna till sju lager färg, vilket innebar att huset målats om ca vart 11:e år. Fasadpanelen var definitivt inte i ett sådant skick att man ville slänga den, men frågan var åter vad den kunde användas till. Den kan naturligtvis användas som fasad igen, men problemet är att det inte blir så många hela längder. I likhet med en stor del av det övriga virket är det kanske lämpligast att arbeta upp virket i nya dimensioner. Ett lämpligt användningsområde kan vara som spikläkt under en ny fasadpanel, eller bärläkt under tegelpannor.

Ytterväggen i huset hade haft en konstruktion som idag skulle anses som vansklig men har trots det klarat sig under de 77 år som huset fick leva. Det fanns inte någon luftspalt bakom lockbrädorna utan de låg kloss an mot den stående plankstommen. Trots detta fanns ingen som helst röta i väggarna och till och med fasadpanelen var helt frisk frånsett de nedersta delarna.

Ett hus kan inte dömas ut efter det att man bara tittat på fasaden. Många gör just det, men hur den ser ut säger inte mycket om hur resten är. Möjligtvis kan man säga att om fasaden är misskött kan man misstänka att resten är det. Fasaden är det yttersta skiktet på en vägg och utsätts normalt för de största påfrestningarna. Det är främst solstrålningen men även slagregn och smuts förkortar fasadmaterialets livslängd. Därför är sydfasaden den som får underhållas mest och nordfasaden den som klarar sig längst. Så länge fasaden fyller sin funktion att skydda stommen mot klimatpåfrestningarna, främst fukt, finns ingen anledning att frukta för dess beständighet. Detta förutsatt att fukt inte anrikas inifrån på grund av någon felkonstruktion i väggen.

Takpannor

Vi tillverkade en rutschkana för takpannorna så att vi skulle kunna få ner dem enkelt och utan onödigt materialspill. En person matade på uppifrån och en annan tog emot nere på backen. Pannorna var välbevarade och de allra flesta kan återanvändas direkt. Vi vet inte hur gamla de var, men de enda synliga förändringarna var påväxt på ovansidan. På undersidan såg de ut som nya. Takpannor, liksom övriga tegelprodukter, har en mycket lång livslängd och de påverkas inte nämnvärt med tiden. Normalt byter man ut de pannor som går sönder efter hand och det finns inga skäl att byta ut ett helt tegeltak såvida det inte varit av undermålig kvalitet eller att man av estetiska skäl vill ha nya. Det troliga är alltså att det var originaltaket vi tog ner.

Skorstensstock

Vi väntade med att ta ner skorstenen tills det var öppet från vinden ned till källaren. Det innebar mindre hanteringsarbete genom att man kunde låta puts och skrotsten bara falla ner i källaren. Vi bedömde det som acceptabelt att låta det inerta stenmaterialet deponeras lokalt i stället för att transporteras till kommunens deponi. Skorstenen var murad med kalkbruk och det är en förutsättning för att överhuvudtaget kunna få ut hela stenar. Modernt cementbruk är för starkt bundet till stenen. Det innebär att det inte går att skilja bruket från stenen på ett kontrollerat sätt. Med kalkbruk däremot är det enkelt att lossa tegelstenarna och att få bort bruket. Stenarna satt dock så hårt att det var motiverat att hyra en bilmaskin för att kunna jobba rationellt. Den sten som var hel rensades på plats med hjälp av hammare och transporterades ned till marken på en kana.

Takspont

Frånsett riskerna med att jobba på ett lutande tak var det bekvämast att ta ner taksponten ovanifrån. Det hade inte varit helt riskfritt att knacka ut panelen inifrån vinden eftersom man då fick gå på det öppna bjälklaget, visserligen på lemmar men utan några övriga fallskydd. Det hade också inneburit att man fått jobba med händerna över huvudet, vilket är mera ansträngande. Däremot var det enkelt att med hjälp av kofot lossa sponten en och en för att sedan ta ner den. Samma teknik som vi tidigare använt vid spontat virke användes d.v.s. att bryta upp en bit, knacka tillbaka och dra ut spiken. Vi var tvungna att vara försiktiga när vi tog ner panelen till marknivån och inte bara slänga ner den då den inte säkert den tål den kraftiga stöten när den träffar marken. Det var lämpligt att använda samma kana som till tegelstenen för att få ner virket helt.

Stomdemonteringen

När man kommer till den bärande stommen kan man välja mellan att ta ner den maskinellt eller arbetsintensivt. Vilket man föredrar avgörs av den ekonomiska kalkylen och prioriteringar när det gäller vilken arbetsmiljö man vill ha. Att ta ner den manuellt går naturligtvis långsammare och kostar mera i arbetslön. Fördelen är att man får ut mera helt material. Arbetsmiljön blir sämre, då man måste jobba på ställning under bar himmel, samt i obekväma och mera riskabla ställningar på tak och bjälklag.

Arbetsledaren beslöt att ta ner takstolarna med hjälp av en mobilkran. Han ansåg att det var för riskabelt att demontera dem på plats. Det gick mycket bra att bara koppla länkarna runt varje upplag och låta kranen dra loss förbanden. De släppte villigt från hammarbandet och lyftes ner på marken för demontering. Sedan var det dags för vindsbjälklaget som vilade på hjärtväggen och på urtag i fasaden. Om man kopplade länken där bjälkarna gick omlott över hjärtväggen fick man med båda och de släppte fint från urtagen i fasaden.

Sedan gick det av bara farten. Gavelspetsarna vilade på ett remstycke i övre bjälklagshöjd så de gick att ta ner i ett helt stycke. Därefter fortsatte vi med övriga väggar och bjälklag. Vi kopplade länkarna i fönster- och dörröppningar på lämpliga avstånd och lyfte. Med gemensamma krafter lyckades vi skilja syllen från väggen, som annars ville följa med. Väggen släppte i mindre sektioner som kunde läggas ner på marken.

Knappt två dagar tog det från den första takstolen till den sista golvbjälken. Nackdelen är att mera material går till spillo när man får tillgång till de krafter en kran kan utveckla. Den kostar så mycket per timme att man får mera bråttom och därför offrar mera material som inte vill "släppa". Med handkraft går det helt enkelt inte att åstadkomma de skadorna. Å andra sidan kostar det kanske för mycket att riva försiktigt med maskinell hjälp, det man sparar i material är kanske värt för lite i relation till den ökade maskinkostnaden.

Nu återstod arbetet med att demontera väggsektionerna och takstolarna. Vi visste att detta skulle bli ett drygt arbete med tanke på de kraftiga spik som höll ihop delarna. Nu kunde vi inte använda samma teknik som vi utnyttjat när vi demonterade mellanväggarna på plats. Då hade vi med hjälp av kätting och ett lyftblock dragit isär plankorna från varandra. Snart hade arbetarna utvecklat flera nya sätt att lösa problemet på. Det gick inte att med enbart kofot skilja på de grova 3"-plankorna, man fick för dåligt tag i den smala och grunda springan mellan plankorna. Ett sätt var att en man slog ner sin kofot i springan medan en annan tog en planka och slog med dess kortända som en stöt på kofoten, parallellt med den liggande väggen. Då blev kraften mycket större och det gick fint att separera planken.

Ett annat sätt var att två man samarbetade med var sin kofot. När den ene fått upp en liten springa kunde den andra fortsätta och arbeta sig fram bit för bit i den allt bredare springan. Efterhand kunde den första arbetaren ta ett nytt tag genom att vrida sin kofot så den nådde över gapet. Det behövdes lite längre kofötter än vanligt till detta arbete för att kunna utveckla den kraft som behövdes. En nackdel med den här metoden var att man offrade sponten när man slog i den första kofoten.

Att demontera lönsamt

Idag är det inte fullt ut lönsamt att riva selektivt. Skattesystemet favoriserar maskinkraft och missgynnar mänsklig arbetskraft. Energi och jungfruliga råvaror är jämförelsevis för billiga för att återbruk skall bli konkurrenskraftigt. Det som hittills har varit mest drivande i utvecklingen mot ett ökat återbruk är de differentierade avfallsavgifterna. Av det skälet separerar till exempel Hammars sitt material i olika fraktioner när de river. Runt grävskopan står det ett antal containers för trä, glas, metall, isolering och gips. De flesta av projekten med varsam selektiv rivning förutsätter fortfarande "konstgjord andning" via ALU och andra stats- och kommunalfinansierade former. Vår demontering var ett sådant utbildningsprojekt utan något krav på ekonomiskt utbyte. Det är dock i dagsläget ett nödvändigt steg för att driva utvecklingen och bygga upp erfarenheter för en kommersiell fortsättning.

Förutom förändringar av de ekonomiska styrmedlen är det ett par saker när det gäller det rent praktiska arbetet som behöver utvecklas för att lönsamheten vid selektiv rivning skall öka:

• arbets- och försäljningsorganisationen

• verktyg, arbetsmetoder och teknik

• nya kunskaper

På rivningsplatsen skall det gå så rationellt som möjligt till väga. Den blir ju alltid en tillfällig arbetsplats med dess svårigheter att lösa säkerhets- och arbetsmiljöfrågor. Ju längre demonteringen fortskrider desto mer riskfyllt blir arbetet på grund av öppna bjälklag och arbete på byggställningar samt höga och branta tak. Därför bör den tiden minimeras. Det innebär att man ska använda maskiner i stor utsträckning och sikta på att komma fram till de grova dimensionerna så fort som möjligt. Det är nämligen dessa som ger mest utbyte. Det blir en fråga om ekonomiskt kalkylerande när man skall besluta om hur man skall göra med de klenare dimensionerna. De tar alltid mycket längre tid att få loss, och man bör veta vad man kan få betalt för dem. Dessförinnan skall man ha tagit vara på de snickerier, installationer och ytskikt som är lönsamma att plocka ut. Eventuellt annonserar man ut dessa till allmänheten under en tid då huset står öppet för självbyggare.

Efterbearbetningen av materialet skall inte ske på rivningsplatsen utan det skall forslas till en depå där man kan jobba under tak och med rationella metoder på specialiserade stationer. Först och främst behövs det arbetsplatser med elektriska verktyg för spikutdragning, kapning, färgborttagning, metalldetektorer mm, där man kan jobba i bekväma arbetsställningar och med tillgång till de verktyg som behövs. Då finns det plötsligt möjligheter att utveckla nya metoder och ny kunskap för att snabbt och effektivt höja värdet på materialet. Den så kallade Allbäcksmetoden för renovering av fönster finns redan och kan tjäna som förebild. Den innebär att de olika hantverkarna glasmästaren, snickaren och smeden har förenats i en person som tar hand om hela fönstret.

I depån skulle man också kunna kvalitetsklassa materialet i fasta stationer, och renovera eller upparbeta det till nya dimensioner samt sortera det inför försäljning. Mycket talar för att det finns en stor marknad för just det upparbetade materialet, där köparen slipper att rensa spik, och kan välja ut de dimensioner eller byggdetaljer han behöver direkt. En sista faktor som är väsentlig i kedjan är hur kunden får reda på vad som finns att köpa. Där kan den databas som just nu byggs upp på Internet vara en lösning. Alternativet är att som tidigare åka runt till de olika marknaderna och söka efter det man vill ha. Förutom detta är det naturligtvis nödvändigt med en skatteväxling som inte missgynnar mänskligt arbete, och en pris- och avgiftspolitik som stimulerar till återbruk.

	Återbruk med framtidsstuk