På f.d. Papyrus industriområde i Mölndal låg två identiska villor (på fastigheten Forsåker 1:255). De byggdes som tjänstemannabostäder strax efter sekelskiftet. Husen ritades av Ernst Torulf och uppfördes åren 1919-20. De har fått stå kvar genom årtiondena, och har förändrats väldigt lite. Fram till 1994 har de hyrts ut till anställda på företaget.
När Papyrus lämnade in ansökan om rivningslov för villorna, reagerade man bland annat från museet i kommunen mot att dessa välbevarade och kulturhistoriskt intressanta hus skulle jämnas med marken. Olika intressenter försökte att få till stånd ett bevarande, och det resulterade i ett projekt som avsåg att demontera båda husen och att de skulle återuppbyggas i Mölndal. Det ena som ett kulturminne och det andra som ett experiment i återanvändning av byggnadsmaterial.
Under mitt sista institutionsprogram på Chalmers Arkitekturlinje fick jag kontakt med Gunnar Almevik från Göteborgs Universitet, som fungerade som en inofficiell projektledare, och han tipsade mig om projektet. Jag anmälde mitt intresse och deltog i de förberedande mötena inför projektstarten. Men det skulle visa sig att det inte var så lätt att ro iland det hela. Det skulle dröja ytterligare 1 1/2 år innan projektet kom igång. Ursprungligen var tanken att det skulle bli ett s.k. återvändarprojekt för flyktingar från Libanon och Jugoslavien. Byggfacket invände och menade att även svenska arbetslösa skulle få komma i fråga. Ännu ett stopp i maskineriet och nya finansiärer fick letas fram när det inte längre skulle vara ett biståndsprojekt. Det blev till slut ett ALU-projekt för byggnadsarbetare där arbetsförmedlingen och Mölndals kommun via dess fastighetsbolag Samfast stod som samordnare.
Jag började med mitt examensarbete den 29 Jan 1996, i tron att demonteringen skulle komma igång som planerat under våren. Jag inledde med litteraturstudier och studiebesök samt etablerande av kontakter. Studierna delade jag in i två block:
Kretslopp, grundläggande teorier för ett uthålligt samhälle.
Rivningsteknik, erfarenheter av tidigare rivningar, tillvägagångssätt och metoder.
Efter ett par veckor stod det klart att demonteringen inte skulle komma igång som planerat. Nu var det arbetsgivaransvaret som var oklart. Jag gjorde ett avbrott i väntan på nytt startdatum. En rad hinder måste först övervinnas och det tog ytterligare ett halvår innan allt var klart för start. Den 4 november var problemen lösta och arbetsstyrkan kallad. Jag återupptog mitt arbete samma dag och deltog i den första arbetsdagen på husen. Sedan följde jag rivningen av det första huset och dokumenterade den i ord och bild, samt drog ut erfarenheter av demonteringen.
Jag startade en hemsida på Internet där jag presenterade mitt examensarbete, och från första början lade jag in det jag skrev där. Jag fick ett oväntat gensvar från andra som var intresserade av samma frågor. Det damp ner ett email då och då med tips och frågor. Det skulle senare visa sig att hemsidan var ett lyckokast. Den ledde både till att jag fick materialet kvalitetstestat gratis och att ett TV-program om återbruk som tog utgångspunkt i vår rivning spelades in. Dessutom innebar internet en kontaktmöjlighet med myndigheter, företag, skolor och andra intresserade, som är svår att överträffa. Till exempel stötte jag på frågan om vad som fanns skrivet om provning av åldrat virke. Jag sökte på träforskning och fick upp en rad skolor och institutioner. Jag skickade ett likalydande email med min fråga, och fick snabbt svar från delar av Sveriges träelit. Det var både professorer och andra forskare som hörde av sig och jag brevväxlade och samtalade med flera per telefon.
Efterhand som projektet fortskred och nya intressanta möjligheter öppnade sig ändrades min inriktning på arbetet. Mina förhoppningar om att få prova virket professionellt överträffades stort. Jag fick kontakt med Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut i Borås (SP) via en av de anställda som hittat min hemsida och blivit intresserad av vår rivning. Hon var mycket intresserade av att undersöka materialet och se i hur stor utsträckning det var angripet av mögel. I samband med det fick jag även kontakt med andra på SP som ville undersöka hållfastheten på åldrat material. Jag lyckades utverka att kommunen skänkte takstolarna till deras provningar.
Mina tankar om att rita ett nytt hus av materialet kom mer och mer i skymundan för frågorna om materialkvaliteten. Jag hann börja skissa på det och upptäckte snart att det var ett examensarbete i sig att rita ett nytt hus i Mölndals Kvarnby. Frågan om hur man gestaltar ett nytt hus i ett område av riksintresse ur kulturhistorisk synvinkel, var för stor för mitt examensarbete, och inte helt i linje med det övriga arbetet.
Arbetet börjar
Arbetsstyrkan utgjordes i en första etapp av 8 snickare och murare, samt en arbetsledare. De var arbetslösa och hotades av utstämpling, och deras primära motiv var att få 6 månaders sysselsättning för att kvalificera sig för en ny period med A-kassan.
Ett fint gammalt hur sjunger sin svanesång
Dessutom fanns en styrgrupp som skulle fungera som projektledning. Den bestod av:
Anders Larsson; Samfast
Ulla Hasselqvist; Mölndals Museum
Kjell Byström; Arbetsledare
Lars-Erik Olsson; Göteborgs Universitet
K G Larsson; Examensarbetare CTH Arkitektur
Vi började ambitiöst med att ha ett möte var fjortonde dag, men med tiden rann det hela ut i sanden, det fanns ingen sammankallande, och projektet fick klara sig bäst det kunde utan en fast ledning.
I projektet ingick en utbildningsdel för arbetarna som Lars-Erik Olsson från Göteborgs Universitet ansvarade för. Den omfattade Byggnaden i ett kretslopp, Lagstiftning, Byggnadsmaterial under 1900-talet och Upprättande av rivningsplan.
"Gubbarna" som skulle utföra demonteringen hade inte sökt sig till projektet för att de var särskilt intresserade av det, utan de var hänvisade av arbetsförmedlingen. Därför fanns det ingen självklar motivation från början, tvärt om var det så att det hela började ganska negativt, med ett utbrett missnöje med framför allt arbetsförmedlingens agerande. De förlorade dessutom ekonomiskt på att arbeta eftersom de fick en kostnad för arbetsresor som de inte hade annars.
Den första dagen började med introduktion och presentation av deltagarna, samt rundvandring i Mölndals Kvarnby. Husen som skulle rivas var en viktig del i den kulturhistoriska helhet som finns runt Papyrus industriområde. Arbetarbostäderna ligger samlade i bergssluttningarna ovanför industrin, väl sammanhållna, medan tjänstemannavillorna som låg längre ner i dalen i parkmiljö, fått industrins expansion inpå knutarna. Dessa husen hade aldrig fått något egentligt skydd i detaljplanen, de låg på privat mark, och därför var det inget som hindrade företaget att riva dem. Det officiella skälet var att marken skulle användas till parkeringsplatser, men grundskälet var att Papyrus inte var intresserade av att förvalta dem.
Nästa dag var vi på ett intressant studiebesök på LFF-Norrs kontorsbygge i Utby i utkanten av Göteborg. Ett sädesmagasin från sekelskiftet, tillhörigt Fjällbo Gård, hade byggts om till huvudkontor för LFF-Norr. Man använde den gamla stommen så långt det var möjligt, men bottenbjälklaget var i dåligt skick, så det byttes ut, liksom fasadpanelen. Det material man använt vid nytillverkningen kom nästan uteslutande från en selektiv rivning av ett gammalt tobaksmagasin i Göteborgs hamn. Där fick man ut ca 400 kubikmeter furuvirke i grova dimensioner. Man lyckades hitta ett sågverk som var villigt att ta sig an det hårda virket, som nu var ca 200 år gammalt, och bearbeta det till önskade dimensioner. Paneler, golv, fönster, trappa och möbler var gjort av detta material och resultatet blev ett hus som inte var likt något annat.
Ett envist rykte säger att det inte är lönt att sortera sopor för på tippen hamnar det ändå i samma hög. Det fanns även representerat bland arbetarna, så jag ordnade ett studiebesök på den kommunala soptippen. Vi åkte till Kikåstippen i Mölndal för att få se vart det material som vi slängde i containers skulle ta vägen. Numera sorteras allt som kommer dit i olika fraktioner och allt utom betongskrot återvinns. Metallskrot skickas vidare till järnverk för återvinning. Allt trämaterial läggs åt sidan i väntan på en ambulerande flismaskin som kommer några gånger om året. Därefter transporteras flisen till Linköping (?) där den används som bränsle. Man komposterade trädgårdsavfall och där finns containers för vitvaror, elektroniskt skrot, plast osv. Vår guide berättade att för bara tio år sedan deponerades allting som kom dit, och man räknade med att när tippen stängs om ca 20 år kommer man att vara tvungen att för mycket lång tid framöver ta hand om det lakvatten som läcker ut. Man hade därför vallat in hela tippområdet för att samla in vattnet och det användes till att bevattna de energiskogsodlingar som anlagts ovanpå tippmassorna.
Min roll
Jag kände att det till stor del föll på min lott att motivera arbetslaget inför uppgiften. Deras teoretiska utbildning skulle inte börja förrän flera månader senare. Det fanns ingen annan som hade direkta kunskaper om selektiv rivning och det saknades riktlinjer för hur de skulle gå till väga. Jag betonade att det var bygglagets iakttagelser och erfarenheter som var intressanta. I detta projektet var de "forskare" som praktiskt skulle ta reda på lämpliga metoder att riva selektivt. Det var de som skulle ge svaret på mina frågeställningar. Vi hade "byggmöten" där vi diskuterade hur arbetet gick och jag försökte förmedla mina kunskaper genom samtal och små genomgångar.
Jag hade inte någon ställning som tillät mig att styra något egentligen, utan min medverkan som examensarbetare var beroende av de andras goda vilja. Jag blev förvisso väl mottagen och man var tacksam för min sakkunskap, men jag kunde inte påverka så mycket som jag skulle ha velat. Till exempel skulle jag gärna testat olika metoder och verktyg i större utsträckning, men kunde inte göra några inköp eller styra arbetsuppläggningen.
Den största bristen i hela projektet var att det saknades en projektledare som hade en helhetsbild och som arbetade aktivt med att ro det hela i land. Det yttrade sig i att planeringen blev bristfällig och att arbetarna kände sig bortglömda, de fick inga riktiga instruktioner hur de skulle gå till väga, och det var länge oklart om det skulle bli någon fortsättning på projektet efter demonteringen. De ursprungliga planerna från kommunens sida ändrades också. Riksantikvarieämbetet satte stopp för att uppföra ett rekonstruerat hus i Kvarnbyn, eftersom det skulle vara historiskt felaktigt att lägga en tjänstemannavilla bland de gamla arbetarhusen. Man började leta efter en ersättningstomt, och lyckades hitta en. Planeringskontoret i Mölndal avstyrde dock återuppförandet eftersom det skulle kräva en planändring på den tomt som man funnit vara lämpligast. Det kostar pengar. Ytterligare ett alldeles vanligt, vardagligt, demokratiskt fattat beslut som fick till konsekvens att ett kulturhistoriskt värdefullt hus inte kunde räddas till eftervärlden. Det är något som jag vill tillskriva bristen på en engagerad projektledare som kunnat "sälja projektet".
Med tanke på förutsättningarna tycker jag ändå att det hela utvecklades bra. Besöket i Utby som jag tog initiativ till, innebar en första puff framåt. Det var tydligt att flera var ganska imponerade av resultatet. I allmänhet kan man säga att arbetarnas inställning till kretslopp och återbruk utvecklades positivt genom projektet. Intresset skiftade från arbetare till arbetare, ett par av dem var till och med mycket intresserade och anföll mig med idéer och funderingar när jag dök upp. I detta projekt kom hantverket till heders igen då det till stor del handlade om deras skicklighet i att demontera snabbt och rationellt utan att skada materialet. Den skepsis som fanns, bottnade till största delen i tvivel om huruvida detta verkligen skulle bli en framtida arbetsmarknad. Jag kunde ju inte garantera något sådant, bara peka på de förändringar i spelreglerna för byggmarknaden som med säkerhet skulle komma. Det var lätt att se att det inte var någon ekonomi i att riva dessa husen selektivt idag, men det var inte lika lätt att övertygas om att det inte alltid kommer att var så.
Det första arbetslaget hann inte demontera båda husen på den tid som var avsatt, så man fick dra ihop ett nytt gäng. Materialet lagrades tills vidare i lokaler i väntan på att dess öde skulle bli avgjort. Från kommunens sida satte man som villkor för de som skulle ta över materialet att de skulle återanvända minst 60 % av det till att bygga två enfamiljsvillor i Mölndals Kvarnby. Kommunen kontaktade olika byggföretag och ideella organisationer, man ville inte att det skulle vara någon privatperson som byggde, och fick till slut napp från en mindre byggfirma i Göteborg; Nya Sisjöns Bygg AB. De gjorde ett kap när de fick materialet som kunde värderas till flera hundra tusen kronor gratis. Byggstarten sker våren 1998 och inflyttningen är planerad till jul samma år. Byggföretaget planerar att upparbeta materialet själva i en snickeriverkstad på byggplatsen. Husen har ritats av arkitekterna Britta Berglund och Maria Sandqvist i Göteborg.
Om inget annat nämns i texten är det resultatet från demonteringen av det första huset som avses.
