Sammanfattning

Industrisamhället slukar ändliga resurser i den ena ändan och får allt större problem med föroreningar och avfall i den andra. Dess resursslöseri är grunden till de allt större miljöproblemen; växthuseffekten, ozonskiktets uttunning, försurningen, övergödningen och miljögifterna. Vår generation har förbrukat mer lagerresurser, producerat mer sopor och utrotat fler arter än alla tidigare släktled tillsammans. Inom byggsektorn är den tid snart förbi, då man kunde riva hus med grävmaskin eller kula, och forsla bort allt osorterat. Ökade deponeringskostnader, miljökrav och krav på ett bättre resursutnyttjande, kommer att tvinga fram selektiva rivningar, där man tar tillvara byggmaterialet, i mycket större utsträckning än nu. I stället för att det skall bli en belastning för miljön och samhällsekonomin, måste vi i större utsträckning ta vara på resurserna i avfallet och återföra det till byggnadsproduktionen. Detta är inget nytt egentligen, utan bara en återgång till tidigare generationers synsätt.

Det finns inte många exempel i Sverige på hus byggda av återanvänt material, i modern tid. Detta är ett förhållande som med stor sannolikhet kommer att ändras i framtiden. Via de selektiva rivningarna skapas förutsättningarna för att kunna tillvarata de resurser som finns i den stora mängd material som hittills till stor del deponerats.

I mitt examensarbete har jag deltagit i en selektiv rivning av två tjänstemannavillor på f.d. Papyrus, nuvarande Stora Mölndal AB, industriområde i Mölndal. Jag ville se vilka erfarenheter man kunde dra av en konkret rivning. I detta projekt har jag kunnat följa en linje från de gamla husen, via rivningen och upparbetningen av materialet, till två nya hus (som är förberedda för nästa rivning). På så vis åskådliggjordes kretsloppstanken och hur byggnadsmaterialet blir en länk mellan generationerna.

Genom detta arbete ville jag bidra till att öka våra erfarenheter av selektiv rivning samt undersöka hur återbruket påverkar arkitekturen. Det gick tyvärr inte att göra en ekonomisk jämförelse med en konventionell rivning, sättet som husen har demonterats på gav ingen rättvis bild av ekonomin i selektiv rivning. Husen kom inte att demonteras professionellt, utan som ett utbildningsprojekt. Dessutom finns ingen etablerad andrahandsmarknad för byggmaterial ännu.

Jag följde demonteringen av det första huset under ett par dagar i veckan, och under den övriga tiden ägnade jag mig parallellt åt dokumentation, materialprovning och litteraturstudier. Därefter hade jag tänkt att söka förebilder, bearbeta mina intryck och skissa på ett nytt hus. Som i så många andra projekt blev det inte som man tänkt sig. Det hade en tendens att leva ett eget liv oavsett min planering, men det var till största delen av godo. Vissa frågor kom att träda fram mera, och en del fick stå tillbaka. Den största skillnaden mot mina ursprungliga planer blev att jag så småningom övergav tanken på att rita ett hus med utgångspunkt i materialet. I stället valde jag att gå djupare in på materialfrågorna. På grund av husens konstruktion kom det till största delen att handla om materialet trä.

Under vintern 1996-97 demonterades två tjänstemannavillor från 1920-talet i Mölndal som ett arbetsmarknadsprojekt. Motivet var att återvinna materialet för att kunna använda det vid bygget av två stycken moderna villor. En del av projektet utgjordes av mitt examensarbete där jag fick tillfälle att följa arbetet och utvärdera metoder och teknik, samt att kvalitetsbedöma materialet. Därigenom kunde jag få ett svar på frågan i vilken utsträckning man kan använda det som ersättning för nytt material vid nyproduktion.

Demonteringen utfördes av två arbetslag bestående av arbetslösa byggnadssnickare och murare. Vi kunde i projektet praktiskt ta reda på vilka delar av husen som det var meningsfullt att demontera varsamt. För att få ekonomi i en selektiv rivning måste man göra en avvägning mellan arbetsinsatsen och det ekonomiska utbytet. Materialet representerar olika värden på återbruksmarknaden och det krävs olika stor arbetsinsats för att demontera det. Arbetarna fick tillfälle att utveckla sin skicklighet i att snabbt få ut materialet så helt som möjligt. Vi lärde oss att det framför allt var de klena dimensionerna av trä (under 2") som det var olönsamt att demontera varsamt. Den absoluta merparten av husen kunde dock återvinnas i någon form. Endast en liten del hamnade på deponi.

Återbruksmarknaden har en avgörande betydelse för lönsamheten i en selektiv rivning. Det är inte den som har initierat det ökade återbruket, utan lag- och taxeändringar uppifrån med syftet att styra mot ett ökat kretslopp. Därför drivs en stor del av projekten i kommunal eller AMS-regi idag. Det är dock viktigt att utvecklingen drivs framåt och varje projekt leder till nya erfarenheter. Utvecklingen är stark och de flesta större byggföretagen har i dag kommit igång med källsortering och miljötänkande i sin verksamhet. När det blir tveklöst lönsamt med selektiva rivningar kommer förutsättningar för en kommersiell marknad att finnas.

Jag hade den stora turen att få göra kvalitetsbedömningar av det begagnade byggnadsmaterialet genom olika provningar. Det var Chalmers Tekniska Högskola, Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut i Borås samt Göteborgs Universitet som i olika projekt var intresserade av att få tag i gammalt byggnadsmaterial. Resultaten från dessa provningar visar att det begagnade materialet är jämförbart med nytt och att det kan användas som fullgoda bärande element i nybyggen. Vidare konstateras att det gamla virket inte har större möglingsbenägenhet än nytt, tvärtom tyder vissa prov på att det skulle ha större motstånd mot påväxt. I husen påträffades mögel i vissa konstruktionsdelar. Trots många års hög fuktbelastning utvecklades det aldrig till några allvarliga angrepp. Det vill jag tillskriva det faktum att konstruktionen bestod av trä som har en mycket stor förmåga att buffra fukt.

Den stora mängden grova trädimensioner som utgjorde stommen var det som representerade det största värdet vid återvinningen av materialet. De kunde återbrukas direkt som golv- och väggreglar. De gamla halvfranska dörrarna och de spröjsade fönstren med handblåst glas betingar ett högt värde på återbruksmarknaden. Parketterna och de lackade trägolven är attraktiva liksom de gamla elementen kan vara. Takpannorna var till stor del intakta och kunde direkt återbrukas. Totalt representerade materialet ett värde av ca 200 000 kr.

Att upparbeta och renovera materialet till nya golv, lister, möbler, fönster, trappor och så vidare innebär speciella problem, men kan betala sig genom det mervärde som uppnås. Problemen består i spikförekomsten och att materialet ofta är hårdare än nytt. Många snickerifirmor är rädda för att bearbeta det med tanke på det ökade slitaget på maskinerna. Men genom att använda gammalt material synligt i nybyggen tillför man en historisk dimension som ger husen ett unikt värde. Just i detta förhållandet ligger en möjlighet att arbeta med material på ett nytt sätt. Det gamla materialet förmedlar en länk till tidigare generationer och epoker. På ett mycket påtagligt sätt talar det till oss och ger husen en atmosfär som inget annat nybygge kan få. Återbruket blir inte bara ett viktigt steg i utvecklingen mot ett hållbarare samhälle utan också ett tillskott till vår upplevda miljö.

Förutom här och i bokform finns mitt arbete som en utställning. Det är 6 st skärmar i A0-format som beskriver demonteringen. Den innehåller dessutom materialprover från huset och delar av konstruktionen som jag rekonstruerat. Exempel på upparbetat material som kommer till användning i de nya husen visas också.
Jag föreläser gärna och visar diabilder om mitt examensarbete. Tag kontakt med mig om intresse finns för något av ovanstående. Adress och telefonnummer finns under "Beställ Boken"

	Återbruk med framtidsstuk