I traditionell svensk byggnadsteknik har det varit naturligt att hämta byggnadsmaterialet från närområdet. I Skåne byggdes husen av lera och trä, i proportioner som motsvarade tillgången. Som takmaterial använde man halm. På Gotland var förekomsten av kalksten och skiffer god och det avsatte sig i en för ön typisk byggnadsstil. I landet i övrigt har tillgången på främst trä som byggnadsmaterial format det svenska huset i generationer. Även tillgången på sten har bidragit till vårt byggnadsarv. Tekniken har prövats genom århundraden och det har hela tiden rört sig om enkla naturliga material med kända verkningssätt och känt åldrande.
Byggandet hos allmogen var allas angelägenhet och kunskapen gick i arv. Man byggde sitt hus själv med hjälp från omgivningen och man förutsattes hjälpa andra. Det fanns ett utbrett hantverkskunnande baserat på generationers erfarenheter. Byggandet liksom jordbruket var arbetsintensivt och utgjorde en viktig del i den sociala samvaron.
När man rev ett hus var det naturligt att ta vara på materialet och använda det igen. Genom husens enkla konstruktion och de få ingående materialslagen var de lätta att demontera och separera vid rivning. Det var otänkbart att bara slänga något som gick att använda. Mycket av materialet från t.ex. gamla fästningar och slott som tjänat ut, återfinns i grunderna på husen i omgivningen.
I takt med industrialiseringen har sågverk vuxit upp som kunnat framställa allt finare förädlade produkter. Tegelbruken har möjliggjort det breda användandet av tegel som byggnadsmaterial. Betong har gett upphov till en helt ny industri, och stålet har öppnat nya möjligheter till att bygga våra städer. Prefabriceringen av färdiga byggnadselement som byggmetod slog igenom ordentligt i samband med miljonprogrammet åren 1965-75. Byggandet blev mera ett monteringsarbete, och de gamla hantverkskunskaperna föll i glömska. Idag kan vi summera erfarenheterna och konstatera att vi fått en rad nya problem. Vi har idag till exempel stora problem med så kallade "sjuka hus" som lett till utbredda hälsoproblem.
I och med detta industriella byggande har en mycket stor mängd nya material och materialkombinationer provats fram. Till exempel har förekomsten av plast ökat dramatiskt från 1940-talet då den lanserades som morgondagens allroundmaterial. Idag finns det ca 1-2 ton i en normallägenhet (inklusive möbler). Andra miljöfarliga material som vi byggt in i våra hus är bly, kvicksilver och kadmium.
Byggbranschen ger både vid produktion och rivning upphov till stora mängder avfall som kan innehålla miljöfarliga material. Till största delen läggs detta på soptippar eller bränns upp i dag, och de skadliga ämnena läcker sakta men säkert ut till luft, mark och vatten. Vi kan inte heller bortse från det faktum att jordens resurser är begränsade, och det ställer oss inför bland annat etiska och moraliska spörsmål. Vilken rätt har just vi att förbruka det som jorden producerat och som inte finns för evigt?
Vi ärver inte jorden, vi lånar den av våra barn.
Resurshushållning
Vår jord är ändlig. Det enda tillskott som kommer utifrån är solinstrålningen som samtidigt är förutsättningen för allt livs existens. Allt som vi förbrukar kan på något sätt härledas till solenergin, från modersmjölken till kistan vi intar den sista vilan i, innan vi återgår till det stora materialflödet.
Jordens resurser kan indelas i förnyelsebara och icke förnyelsebara. De förnyelsebara nybildas under överskådlig tid och vi kan ta ut "räntan", t ex vatten- och vindkraft, solenergi, skogsråvara och jordbruksprodukter. De icke förnyelsebara återbildas så sakta att de kommer att ta slut om vi inte slutar att ta av dess kapital. Redan idag råder det brist på exempelvis naturgrus i södra Sverige, det importeras från bland annat Island till vägbyggen här.
Byggbranschen är materialintensiv och står för en stor del av resursutnyttjandet i samhället. Därför har det stor betydelse var den hämtar sitt material. Både i geografisk bemärkelse och huruvida det är förnyelsebart. Livslängden på husen påverkar också hur mycket material som totalt används inom byggsektorn.
Deponiproblematiken
Mängden sopor som deponeras på våra tippar runt städerna har stadigt ökat. Idag ger enbart byggandet upphov till en tredjedel av den totala mängden som deponeras. Byggavfallet ensamt kan fylla ca 20 Globen per år! Av dessa innehåller 6 st byggavfall och de andra 14 rivningsavfall. Det blir ca 9 ton avfall per byggnadsarbetare och år. Som jämförelse kan nämnas att svensken i gemen producerar ca 300 kg hushållsavfall per år.
Det blir allt svårare att finna nya platser för deponi. Miljöopinioner, dyra transporter mm gör att det inte längre är hållbart att "lösa" vårt avfallsproblem via deponi. I Göteborgsregionen har ett 40-tal platser för deponi undersökts de senaste 10- 20 åren och visat sig lämpliga, man alla har stoppats av politiska skäl. Det är omoraliskt mot kommande generationer att lämpa över vårt avfall till dem att ta hand om. Det är bara att flytta problemen i tid och rum.
Det som läggs på soptipp försvinner inte, det sprids sakta till luft, jord ochvatten. Det är bara fåfänga försök som görs att valla in, täcka och permanenta avfallet. Sålunda sprids det vi en gång tog upp ur jordskorpan och blir nu en belastning för miljön.
Samhällets kostnader för deponin drabbar inte den som utnyttjar den, och priset är svårt att beräkna. Hur värderar man miljöskulderna: miljöförstöringen, uttaget av naturkapital, låsning av användningen i framtiden, försvagade recipienter osv.
Att deponera är bara ett finare ord för att slänga skiten i naturen.
Miljöproblemen
Ingenting försvinner - allting sprider sig. Dessa två av termodynamikens grundlagar sätter gränserna för hur vi kan hantera samhällets restprodukter. I en accelererande takt har vi plockat upp material ur jordskorpan och när de har förbrukats har vi "återfört dem till naturen" på ett okontrollerat sätt.
Problemet är inte i första hand att resurserna tar slut, utan att den biologiska miljön inte klarar av att ta hand om de ofantliga mängder kemikalier, metaller och nedbrytningsprodukter som sprids till luft, mark och vatten från våra tippar, förbränningsanläggningar, industrier, fordon med mera. Sakta men säkert förgiftas luften vi andas, vattnet vi dricker och maten vi äter.
Rivningsavfallet i Sverige innehåller per år bl. a.:
10 ton kadmium
400 kg kvicksilver
30 000 ton bly
400 ton freon
Metaller förgiftar växter och djur, kemikalier rubbar det levandes motståndskraft och orsakar förtunning av ozonskiktet. Detta leder till sjukdomar och reproduktionsstörningar och till och med utrotning bland levande organismer. De fossila bränslenas restprodukter orsakar klimatstörningar, försurning och övergödning.
Den mänskliga aktiviteten på jorden har nu fått sådana konsekvenser att den till och med hotar vårt fortbestånd!
Kretsloppssamhället
Det linjära materialflödet i vårt samhälle, d.v.s. det vi producerar följer en rak linje från råvara via förädling, konsumtion och slutligen till avfall, är inte hållbart i längden. Det leder till en utarmning av resurserna och miljöförstöring. Vi får ta naturen till förebild när vi planerar det hållbara samhället.
Det finns inget byggavfall runt en björk. Den slår rot, växer och dör i total harmoni med sin omgivning. Den drar upp vatten ur marken som avdunstar och blir till regnmoln. Med hjälp av solen omvandlar den koldioxid och vatten till biomassa, som är grundläggande för allt liv på jorden. I samma process frigörs syre som också är en förutsättning för vår existens. När löven faller till marken bryts de ner till ny näring, och ny koldioxid bildas som omvandlas till biomassa osv. På samma sätt skall samhället bygga på principen om slutna materialflöden.
1993 antog regeringen Kretsloppspropositionen. Den anger de riktlinjer och styrmedel från samhällets sida som behövs för att nå kretsloppssamhället. Vissa principer slås fast om hur vi skall ta hand om förbrukade varor. Varuproducenterna skall själva bestämma metoderna hur målen skall uppnås. Vi kan redan se hur kretsloppstänkandet bryter ny mark och utvecklingen är mycket stark.
Förskjutningarna i våra värderingar och de ändrade spelreglerna kommer att ändra marknadsförutsättningarna. Detta innebär inte bara nya uppgifter utan också nya möjligheter. Nya marknader baserade på nya affärsidéer kommer att uppstå. Teknikutvecklingen kommer att skapa nya arbetstillfällen. När byggbranschen upplever sin djupaste kris på generationer, öppnar sig nya arbetsuppgifter när det gäller att ta hand om vårt byggnadsbestånd.
På ett helt annat sätt än tidigare måste vi vårda det vi har. Ett kontinuerligt underhåll blir viktigt då det gäller att förlänga husens livslängd. När de rivs gäller det att styra om materialflödet från deponi till återanvändning.
Kretslopp inom byggsektorn
En av de viktigaste åtgärderna för att förverkliga kretsloppet inom byggsektorn är att få till stånd en marknad för återanvändbara material. Idag finns fungerande marknader för vissa material, ex glas, vitvaror och metallskrot. Behöver Du en generator till en SAAB 900 -83 kan du dessutom via en skrotfirma direkt eller via Internet söka efter en och få reda på vilken bilskrot i närheten som har en. På liknande sätt skall man kunna söka och reservera rivningsmaterial, via en databas som täcker hela landet. Ett projekt är under uppbyggnad, där ett antal kommuner och privata företag gått samman om en sådan på vilken man skall kunna få kontakt med köpare och säljare. Projektet kallas "Bygg igen" och finns på internetadressen http://www.byggigen.se/byggigen.html
Återbrukssträvandena är en av grenarna på byggträdet som just nu växer kraftigt och framtidsutsikterna är goda. När byggandet i övrigt går på knäna är utvecklingen stark inom detta området. Antalet rivningar har ökat för 5:e året i följd och det handlar till stor del om husen inom miljonprogrammet. Byggföretagen har tvingats ta ställning till miljöfrågorna och flera av dem har kommit ganska långt. Varje år produceras det mellan 1,5 och 3 miljoner ton byggavfall. Om hälften av detta skall tas om hand för återvinning innan år 2000, som Byggsektorns Kretsloppsråd har som mål, krävs stora insatser. Det kommer att behövas en skara av projektörer, demontörer och företag som bearbetar och säljer begagnat material.
Det råder en viss förvirring när det gäller språkbruket, och behovet av enhetlighet har blivit tydligare efterhand som ämnet har blivit mera aktuellt. En lämplig grund kan vara Tekniska Nomenklaturcentralens (TNC) Avfallsordlista. Där är ordet återvinning det samlande begreppet för nyttiggörande av restprodukter. Återvinning kan indelas i:
återbruk:
material i ursprunglig eller upparbetad form används i samma funktion t. ex. tegelstenar, betongelement, dörrar eller fönster (samma som återanvändning)
materialåtervinning:
man utnyttjar materialet vid framställning av ny råvara, ex glas, stål, betong.
energiutvinning:
förbränning av restprodukten
Återvinning i Sverige
Enligt uppgifter från 1997 var återvinningsmängderna fördelade enligt följande:
återbruk 7%
återvinning 43%
deponi 45%
värmeproduktion 5%
summa 100%
Återvinningen utgörs till största delen av mineraliska massor; byggsten, sand och sten som återvinns till 90 %, samt betong som återvinns till 20 %. För att minska på avfallet och styra mot återvinning skall vi prioritera enligt följande ordning när det gäller våra hus:
Förebygga genom att underhålla befintliga hus
Återanvända byggnader (ny funktion)
Återbruk av material (ev upparbetning)
Materialåtervinning (omarbetning)
Energiutvinning
Deponi
Man skall sträva efter att ligga så högt som möjligt på listan. Ju längre ner man kommer desto lägre värde får materialet. Först och främst skall man förlänga livslängden på husen genom att bygga med beprövad teknik, och ge dem ett kontinuerligt underhåll.
När ett hus tjänat ut skall man innan man river ställa sig frågan om det kan användas i en ny funktion. Det innebär alltid kapitalförstöring att riva ett redan byggt hus. Många gamla hus har fått ett nytt liv när de byggts om. På köpet får man då den historiska dimensionen som ett extra värde.
Måste man riva skall det ske med selektiva metoder där materialet genom källsortering separeras i sina olika fraktioner. Detta är en förutsättning för återanvändning. Bäst är om man kan återbruka materialet i sin ursprungliga funktion t ex en dörr, ett fönster eller en tegelsten. Ibland behöver man upparbeta materialet t ex att spikrensa och sortera trä eller rensa tegelstenar från bruk.
Framtidsbranch?
Återvinning innebär att man omarbetar materialet så att det kan ingå vid framställning av nya produkter. Det kan vara att man krossar glas och betong eller river upp gammalt isoleringsmaterial som sten- och glasull. Längst ner på skalan finns energiutvinning och deponi. Det är bättre att elda upp och ta vara på värmeenergin i ett material än att deponera det och samtidigt förlora kontrollen över spridningen av materialet.
En selektiv rivning tar idag ca 30 % längre tid än en konventionell, men i takt med att metoder, teknik och verktyg utvecklas kommer den tiden att pressas. Större kunskap och en effektivare organisation kommer också att leda till att skillnaderna kommer att minska. Den längre tiden det tar att demontera ett hus varsamt kompenseras av att man kan få intäkter från försäljningen av materialet och av mindre kostnader för det som måste deponeras. Generellt är det lägre taxor för sorterat återvinningsbart material, samtidigt som det införs en avfallsskatt på ca 250 kr per ton från och med den 1 januari 1999 . Idag är det svårt att få ekonomi i selektiv rivning men utsikterna är goda. De stora aktörerna som Hammars och Gårda-Johan i Göteborg river redan selektivt, om än inte varsamt. Man använder till exempel grävskopa och gripklo och separerar materialet framför allt beroende på de differentierade avfallstaxorna. År från år förändras villkoren och strävan är att stimulera till återvinnande.
Genom de selektiva rivningarna skapas förutsättningarna för att materialflödena kan styras om från rätlinjiga till kretslopp. Samtidigt som man minskar mängden deponerat material kan motsvarande mängd jungfruligt material sparas.
