|
Skivrecensioner
Pressröster
från konserter
| |
| Skivrecensioner |
"Krister Jonssons kompositioner
är underfundiga, öppna. Alla färdiga mallar ligger i soptunnan,
välkommen till friheten. Gitarr är ett svårt instrument
att vara personlig på... Krister Jonsson lyckas vara sin egen.
Han spelar i lösa kläder och vägrar bära andras västar.
Detta är en mycket uppfriskande platta."
Sven Gustafsson, Gränslöst
|
"…med jämna mellanrum
drar på och spräcker upp ordentligt. Den mångsidiga gitarristen
visar sig ha många överraskningar i fingertopparna och smak
för både enkelhet och tonorkaner."
Alexander Agrell, Sydsvenska
Dagbladet
|
"Då jag för drygt
ett år sedan hörde Krister Jonsson Trio, i samband med deras
första spelning på Fasching, frapperades jag av den genuina
upptäckarglädje och kollektiva nyfikenhet som präglade gruppens
hållning visavi det egna materialet. På denna debutplatta består
intrycket av trions arbetssätt. Även om det inte är fallet,
så tycks skapandet ske i ögonblicket med många frihetsgrader
och stor lekfullhet. ..uttrycket blir massivt, komprimerat för
att slutligen brisera… dom nio kortstyckena blir till en slags friform-markörer,
blixtsnabba skisser, ofärdiga och därmed tankeväckande.
En i all sin inkonsekvens en mycket konsekvent debutplatta."
Ulf Thelander, OJ
|
"..variationer och instrumental
lek på hög nivå.
Krister Jonsson Trio spelar
musik som antagligen är en dröm att höra på live.
På skiva är det musik att njuta av i hörlurarnas enskildhet."
Charlotte Olsson, Värnamo
Nyheter
|
|
| Pressröster
från konserter: |
"Synnerligen listiga och
ganska originella varianter där den New York-skolade Jonsson tonade
fram som en kusin till Bill Frisell och nästbrylling till Marc Ribot:
Countrytouch, volympedal, skronkgitarr, blues och rock, tvära ryck
mellan himmel och helvete, mycket humor och en kontrollerad nervighet.
Fast är det verkligen lagligt att spela slide på jazzfestival?"
Alexander Agrell, Sydsvenska
Dagbladet. |
" Krister Jonsson
har ett otvunget förhållande till genrer och stilar.Han påminner
ibland om en tidig John McLaughlin i frenesi och explosivitet, men har
säkert också inspirerats av Bill Frisells fragmentariska spelstil
och tvära vändningar. Samtidigt ger denna kombination ett eget
högst personligt uttryck med många oväntade och överraskande
spelupplösningar....en omväxlande och publikt mycket uppskattad
konsert som gav mersmak.
Ulf Thelander, OJ |
| tillbaka
till sidans topp |
|
|