1950 gjorde jag min repmånad på kryssaren Tre Kronor. Jag tjänsgjorde i elektriska verkstaden och var med på hennes resa till Färöarna. Vi lade ut från västkusten klockan 15.00 25 juli och nådde Färöarna på morgonen 27 juli.

Örlogsfartyg med benämningen kryssare ingick i vår flotta i nära 75 år. Från torpedkryssaren Örnen som blev färdig 1897 till att kryssaren Göta Lejon såldes 1971.
Den viktigaste uppgiften för kryssarna var att spana framför huvudstyrkan, som fram till slutet av andra världskriget utgjordes av pansarskepp. De var ledarfartyg för spaningsstyrkor sammansatta av lättare fartyg, torpedbåtar eller jagare. Tre Kronor och Göta Lejon fick den större uppgiften som chefsfartyg i eskadrar.

Tre Kronors Historia

Andra världskriget hade brutit ut och svenska flottan var i behov av fler fartyg. Marinen höll på att utreda om större artillerifartyg skulle byggas men projekthandlingarna till ett sådant fartyg på cirka 16 000 ton som beställts från Genua levererades inte i tid och därför ansåg försvarsministern att det diskuterade kryssarbygget borde prioriteras.
Flottan måste så snart som möjligt, under alla förhållanden, tillföras fartyg. Små kryssare kunde visserligen inte jämföras i slagkraft och skydd med pansarskepp, men de hade ändå viktiga egenskaper såsom hög fart och snabbskjutande artilleri. Så beslöts 1940 att två kryssare skulle byggas.

Politisk debatt följde emellertid om kryssarnas vara eller inte vara och arbetet med kontraktsunderlaget drog ut på tiden.

1943 godkändes till slut  kontrakt från Götaverken som skulle bygga den ena kryssaren och Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB som skulle bygga den andra. Kostnaden beräknades till 65 miljoner kronor per fartyg och leveranstiden till tre år.

Kryssarna skulle vara på 7 500 ton vardera och med "holländska" kanontorn som huvudartilleri.
Tornen hade sin egen historia. Två dubbeltorn hade beställts av den holländska marinen för kryssaren Kijkduin. De byggdes av AB Bofors och beräknades vara klara sommaren 1941. Men Holland besattes av tyska trupper och holländarna ville annullera kontraktet. Inför risken av att Tyskland skulle göra anspråk på tornen togs dessa i beslag av svenska staten.

Man drog nytta av Italienska erfarenheter. I Italien byggdes kryssare av motsvarande storlek med nitade skrov, medan de svenska varven i stor utsträckning gått över till svetsning. Men då måste hänsyn tas vid valet av plåt. Den hårda pansarplåten kunde inte svetsas utan måste skruvas fast.

Anskaffningen av pansarplåt innebar dock problem. Vissa viktiga metaller saknades inom landet. Man tog då sidopansaret från de gamla pansarskeppen Oden och Thor. De var dock alldeles för tjocka 200-250 mm och fick valsas ut till 50-70 mm. Träbackningen mellan pansaret och bordläggningen utgjordes av teak från flottans gamla korvetter.

Man gjorde vindtunnelprov vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och kom fram till att kryssarna skulle ha starkt bakåtlutade skorstenar för att förhindra skorstensrök på bryggorna.

Fartygen fick en öppen manöverbrygga över ett större däckshus efter brittisk modell. I detta fanns utrymmen för fartygs- och förbandsledningarna samt strids- och radarhytter.

De Lavals Ångturbin AB svarade för tubinmaskineriet som fick en effekt på
90 000 hk. Detta gav fartyget en fart på 33 knop. Kryssarna fick dessutom vardera två dieselmotordrivna elgeneratorer och fyra ångpannor.

Färdiga

Den första kryssaren sjösatten den 16 december 1944. Kronprinsessan Louise döpte fartyget till Tre Kronor.
Göta Lejon sjösattes den 17 november 1945, då hon döptes av kronprins Gustaf Adolf.

Tre Kronor var det största örlogsfartyg som byggts i Sverige.

Efter provturer och diverse justeringar överlämnades bägge fartygen till marinen 1947.

Kung Gustaf V skrev sitt namn på Tre Kronors aktra kanontorn vid ett besök ombord 1947. Göta Lejon fick kronprins Gustaf Adolfs namnteckning  1948.

Artilleriet

De "holländska" kanontornen var av en helt ny och revolutionerande konstruktion. De kunde fjärriktas och kanonerna laddades automatiskt. Mål kunde beskjutas på sjön, på land och i luften. Eldhastigheten var hög med 10 skott i minuten per eldrör, eller högre vid luftvärnsskjutning. Projektilvikten var omkring 45 kg.
Vid strid mot sjömål användes halvpansar- eller spränggranater, allt efter målets bedömda sårbarhet. Mot luft- och landmål sköts spränggranater, som kunde tidsinställas för krevad så nära målet som möjligt. Senare infördes tändrör, s k zonrör, som sprängde granaterna vid radarkontakt med det beskjutna flygplanet.

Den höga eldhastigheten och utnyttjande av radar för eldledning medförde, att nya skjutregler måste utarbetas. Skjuttiden var på de största skjutavstånden så lång att tre salvor kunde avlossas innan de första nedslagen kunde observeras.

Förutom huvudartilleriet fanns också ett stort antal snabbskjutande lätta automatkanoner.
På huvuddäcket fanns två trippeltuber för 53 cm torpeder.
Ett stort antal minor kunde också tas ombord och surras på räls.

Med hydroakustisk varningsanläggning kunde annalkande torpeder upptäckas. För att mjöliggöra insats mot torpeder eller ubåtar fanns två sjunkbombkastare på halvdäck.
Men fartyget saknade effektiv hydrofon och kunde knappast jaga ubåt.

Sjöexpeditioner

Från mitten av oktober 1947 till mitten av mars 1948 visades Tre Kronor för svenska folket och man samlade erfarenheter om hennes egenskaper under olika förhållanden.

Därefter inlades hon för en översyn som tog ett år.

Från april 1949 till oktober 1951 samövade Tre Kronor med kustflottan och gjorde sen en expediton ut på Nordatlanten. Sjödugligheten skulle prövas.

Sommaren 1951 ingick både Göta Lejon och Tre Kronor samtidigt, för första och enda gången i kustflottan.

I oktober 1951 lades Tre Kronor på varv igen. Det tog två år och man byggde bland annat om bryggkomplexet.

Från november 1953 till oktober 1958 var Tre Kronor åter i kustflottan. Sen lades hon i materielberedskap i Karlskrona och blev aldrig åter rustad. Efter utrangering såldes hon till byggnadsvarvet för tre miljoner kronor. Hon skrotades och höggs upp där 1969-1970.

Resan till Färöarna

På Olavsdagen den 29 juli 1950, den färöiska nationaldagen, skulle en större bokgåva överlämnas till det färöiska lagtinget, som 1949 fått en statsrättslig självständig ställning. Detta var ett beslut av den svenska riksdagen.

Helge Strömbäck som var chef för marinen kom med den fantasktiska idén att ett örlogsfartyg kunde överföra böckerna, 2 500 band, i samband med sommarens övningar med kustflottan.

Förslaget godtogs och Tre Kronor gjorde statsbesök på Färöarna
27/7 - 30/7 1950.