Valet av högtiden midsommar som ämne till en b-uppsats i religionshistoria har förmodligen att göra med en undermedveten diffus oro inför det instundande tusenårsskiftet. Reaktionen i mitt fall blir att söka sig bakåt i tiden både religiöst och kulturellt. När det gäller vår svenska sed midsommar så har frågan om vad vi firar länge pockat på ett svar

Är midsommaren ursprungligen en kristen högtid eller är den ursprungligen förkristen? Är den en inhemsk fest eller är den ett utländskt inlån?

Det finns flera förklaringar till högtiden, somliga är mycket fantasifulla andra mindre. Tillhörande de mer fantasifulla kan jag nämna en. Den beskriver majstången under förkristen tid. Då skulle den endast ha bestått av en rak upprest påle symboliserande en jättelik fallos. Den tvärgående slanan vi är vana att se skulle således vara ett senare kristet tillskott i syfte att få majstången mer lik ett kors. Ringarna som kransarna som nu hänger i den tvärgående slanan, låg då på marken fixerade vid den erigerade pålen föreställande ett par testiklar. Hela festen, som för övrigt utspelade sig på dagen för sommarsolståndet, var en fruktbarhetsfest.

Föreställningar som den här och andra minst lika fantasieggande muntliga beskrivningar kring midsommaren har jag tyvärr inte kunnat finna i några källor. Vi får nog betrakta dem såsom enskilda individers önskeföreställningar och fantasmagorier.

Jag har för avsikt att ta reda på var midsommaren har sitt ursprung, om det finns en religiös aspekt i den, om den har förkristet ursprung eller förkristna rötter.

Mitt intresse kommer sig av de många och skiftande muntliga svar jag fått då jag frågat vad det är man firar. Dessutom finns mycket dunkla inslag i midsommaren som jag också tycker är av intresse.

Jag kommer att redogöra för några äldre skildringar av midsommarfirande i Sverige, från medeltiden och framåt till begynnelsen av vårt eget sekel. Midsommarfirande i övriga delar av Norden och världen kommer bara beröras ytterst sporadiskt. Den metod jag använt mig av har varit studier av primär- och sekundärlitteratur.

Folklivsforskarnas intresse för studier av svenska högtider och traditioner tycks ha haft sin guldålder från tjugotalet till mitten av femtiotalet. Senare litteratur kring ämnet och i synnerhet midsommar är ingen eller mycket ringa. Det har överhuvudtaget forskats mycket lite kring vår näst största högtid. Åtminstone om man jämför med vår största - julen.

Eftersom min främsta avsikt har varit att ta reda på vad det är vi firar samt om midsommaren har några förkristna förlagor eller om den är en kristen högtid har min uppsats begränsats till just dessa frågor. Andra intressanta företeelser som lövgubbar, majgrevar, majgrevinnor, majträn, majgrenar, kransagillen, och långdanser eller andra för midsommar intimt förknippade kännetecken har jag lämnat helt därhän eller bara berört mycket ytligt.

Den äldsta beskrivningen av svensk midsommar har jag funnit hos den sista svenska katolska ärkebiskopen Olaus Magnus (1490-1557). I hans verk Historia om de nordiska folken ¹ låter han meddela:

Vidare fortsätter han med att berätta om hur man under dansen, å ena sidan sjunger, förhärligande visor om ---forntida hjältars bedrifter---³ samt om ärbara kyska kvinnor. Å andra sidan nidvisor där ---som människor utan all ära och redlighet, såsom vansläktade fega ättlingar, grymma tyranner och skamlösa kvinnor, hafva låtit komma sig till last.⁴ Nidvisorna fortsätter men byter nu adress och männen och kvinnorna tadlar och häcklar istället varandra för fel och brister.

På samma sida i Olaus Magnus bok ser man en tecknad bild, föreställande ett sällskap vid ett bord. Intill bordet syns en tunna i vilken en eld är upptänd, Tunnan står uppe på en kort stolpe. Någon majstång står inte att finna på bilden och Olaus Magnus nämner heller ingen i texten. Däremot kan man urskilja ett träd bakom bordet. Det ser dock ut som ett vanligt träd.⁵ Att Olaus Magnus inte nämner någon majstång behöver inte nödvändigtvis betyda att en sådan inte var i bruk utan kan lika gärna bero på att han alltid månade om de nordiska folkens rykte och gärna framhöll deras dygdighet. Det hade varit inopportunt av honom att beskriva majstången som ett nordiskt traditionellt bruk inför Vatikanen som starkt ogillade vaknätter och dans kring obskyra majstänger.⁶ För övrigt ser det ut som om midsommar firats på ett något annorlunda sätt då, vid medeltidens slut. Eldar verkar varit mer vanligt förekommande. Det syns som troligt att midsommarafton under medeltiden i Sverige firats på ungefär samma sätt som i andra länder, åtminstone om tonvikten läggs på upptändningen av eldar. Midsommareldar är eller har varit förekommande i hela Europa och i Atlasländerna,⁷ men mer om eldarna lite längre fram.

Olaus Magnus uppmärksammar även en annan sed. I den trettonde boken i samma verk beskrivs hur folk gick omkring på blomstrande fält och uttalade böner samt lade kors av löv på åkrarna för att grödan skulle skonas ifrån blixtnedslag och stormbyar.⁸ Här pågår följaktligen en form av majning, en lövning av åkrarna, något som liknar den i katolska länder förekommande seden, då man under tre dagar före kristi himmelfärdsdag går omkring och nedkallar Guds välsignelse som skydd över markernas frukt och grönska. Enligt religions- och folklivsforskaren Martin P:n Nilsson är detta ursprungligen en hednisk rit som omklätts i kristen skrud och trätt istället för de hednisk-romerska Ambarvalierna, där samma bruk att rena och skydda åkrarna mot allt ont förekom. I Sverige kallades dessa dagar för gångdagar, och man gick i procession företrädda av ett svart kors på ängar och åkrar med samma uppsåt. Denna sed levde kvar även en tid efter reformationen och avskaffades först sjuttonhundrasjuttiotvå.⁹

Under sin västgötaresa år sjuttonhundrafyrtiosex blev Linné vittne till ett midsommarfirande. Så här har han skildrat det:

I slutet av artonhundratjugotalet flyttade en engelsman till Sverige. Hans namn var Llewellyn Lloyd och kom sedermera att ge ut en bok om den svenska allmogens plägseder.¹¹ I den bokens artonde kapitel gör han en beskrivning av svensk midsommarafton på artonhundra- talet.

Sedan fortsätter Lloyd med att citera en D:r Wieselgren¹³ som påstår att midsommarhögtiden som den firas "i vår tid" inte är något annat än hedningarnas brudfest. Denna Wieselgren lämnar följande beskrivning om hur denna hedniska brudfest omformats till en ungdomars vaknatt: ---Ynglingarne brukade vaka vid en korsväg den natten, då de skulle få se två quinnofigurer komma -den ena deras blifvande brud, den andra Freja, kärlekens gudinna, som presenterade den förra för dem;--- ¹⁴

Annars låter Lloyd meddela att:

För Lloyd talar det mesta för att midsommaraftonen är en fest med ett hedniskt påbrå som överlevt in i vår (hans) tid.

Nu mer är det väl knappast någon som reflekterar över en för midsommaren religiös innebörd. Annat var det förr - åtminstone formellt. Genom riksdagens kalenderreform som trädde i kraft nittonhundrafemtiotre är midsommardagen förlagd till första lördagen efter sommarsolståndet. Hela helgen är således rörlig och kan infalla mellan datumen den tjugonde till den tjugofjärde juni. Beslutet kom att väcka stort rabalder, i synnerhet i det konservativa Dalarna där man fortfarande på vissa platser firar midsommar på det för dem enda riktiga datumet, den tjugofjärde juni. Före riksdagsbeslutet låg midsommardagen fast vid just detta datum vilket också är Johannes Döparens födelsedag.¹⁶

När man på trehundratalet i Rom bestämde sig för att fira Jesus Kristus födelsedag den tjugofemte december, vilket är dagen för vintersolståndet (orsaken att födelsedagen kom att placeras där var antagligen att få bort de förkristna återfödelsefesterna som firades på samma dag, Mithras, Sol Invictus) bestämdes så småningom att Johannes Döparen skulle få sin dag. De svårigheter man haft med att placera Jesu födelse i almanackan (eftersom bibeln inte anger något datum och heller ingen antydan om vilken årstid det var när födelsen skulle ägt rum) hade man inte med Johannes Döparen. Lukasevangeliet ger stöd. Där omtalas hur Jesu mor Maria, då hon blivit havande, sökte upp sin släkting Elisabet, Johannes blivande mor, som då var i sjätte månaden av sitt havandeskap.¹⁷ Så på ett logiskt och konsekvent sätt kunde man placera Johannes Döparens födelsedag, sex månader tidigare med Jesu födelsedag den tjugofemte december som utgångspunkt; till den tjugofjärde juni. Man har även tolkat ett uttalande av Johannes, återgivet i Johannesevangeliets kapitel tre vers trettio, som en ytterligare bekräftelse på det riktiga i att lägga födelsedagarna på dessa datum. Där sägs följande: Det är som sig bör att Jesus växer till och jag förminskas. Detta skall förstås som att Jesus föds den dag då solåret vänder och dagarna bli längre (vintersolståndet) och motsatt Johannes föds då dagarna blir kortare (sommarsolståndet).¹⁸

Enligt Martin P:n Nilsson är det emellertid alls inte den kyrkliga bemärkelsedagen, Johannes Döparens födelsedagen, som gjort midsommar till en så stor fest . Utan snarare det faktum att dagen har ett sådant läge i kalendern att folkfester lätt anknutits till den denna dag.¹⁹ Så här skriver han om folkbrukens fortlevande i förordet till sin bok Årets folkliga fester.

P:n Nilsson anser att det är först i våra dagar som "jordmånen" ändrats. Detta skulle då bero på urbanisering, folkomflyttningar, nya idéer och människors större rörlighet.²¹ Efter det att kyrkan segrat och blivit erkänd var den väldigt försiktig något som också ledde till en viss ytlighet. Det ansågs nödvändigt för annars var man orolig att förlora sina från hedendomen nyss omvända medlemmar tillbaka till synd och evig förtappelse. Kyrkans taktik kom därför, enligt P:n Nilsson, att leda till att en mängd gamla fest- och folkbruk kom att upptagas av kyrkan.²²

I det gamla Bondesverige hade varje årstid sina särskilda arbetsuppgifter. I början av juni var man färdig med sådden och i och med det avslutades vårarbetet. Nu hade man en tids vila i arbetet tills det var dags för höslåttern i början av juli. Under alla mellanperioder fanns ett behov av fester. Ledigheten i juni hade två betydande kyrkliga festdagar att välja mellan; pingst och Johannes Döparens dag. Pingstens rörliga läge gjorde den mindre lämplig eftersom den emellanåt inföll innan vårsådden var avklarad. Mer lämpad var däremot Johannes Döparens dag dels för att den var fixerad vid ett exakt datum i almanackan dels för att vårt klimat gör det hela mer lämpligt att fira en sommarfest vid den tidpunkten när hela naturen står i full blom och är som allra vackrast.²³

Vera Forsberg är en som är övertygad om midsommarens hedniska förflutna. Så här säger hon: ---ty den är vår glatt och öppet hedniska fest, som inte låtit sig frälsas.²⁴

Christer Topelius uttrycker sig något mer modest genom att säga att: Som alla våra andra märkesdagar är även midsommaren fylld av gamla sedvänjor, vilka ofta har sitt ursprung i hedendomen.²⁵

Och inte blir det någon större skillnad om man går till våra uppslagsverk. I Bonniers lexikon står det att midsommarens folkliga bruk delvis har hedniskt ursprung.²⁶ I Focus, både det vanliga uppslagsverket och i deras CD-ROM version, beskrivs midsommaren som en urgammal helg. och att den Under hednisk tid hölls i helgd p g a sin närhet till sommarsolståndet och firades med seder och bruk som delvis ännu lever kvar.²⁷ National- encyclopedin är något försiktigare och säger att midsommarfirandet: ---återgår möjligen på en förkristen solståndsfest;--- och för säkerhets skull tillägger man: ---om en sådan tiger dock källorna.²⁸

Den sista meningen här är central, källorna tiger. Det finns alltså inga tecken som tyder att midsommar skulle ha firats innan kristendomens införande. Alla som gör det antingen gissar, vill eller önskar. Det enda som man kan utgå ifrån är om det skulle firats någon slags sommarsolståndsfest, vilket inte är otroligt eftersom man vet att människan på ett tidigt stadium kunnat beräkna de olika solståndspunkterna. Som en bekräftelse kan jag nämna ett par megalitkonstruktioner: Newgrange och Stonehenge. Newgrange är ett stort gravmonument norr om Dublin på Irland uppförd ungefär tretusentvåhundra före Kristus. Inne i gravkammaren råder ett kompakt mörker utom vid ett enda tillfälle på året, vid soluppgången mellan fem i nio och kvart över tio på vintersolståndsdagen, då en smal strimma av solens ljus når ända längst in i gravkammaren.²⁹ Vad Stonehenge anbelangar, så är hela anläggningen orienterad mot solens uppgång vid sommarsolståndet. Anläggningen tros ha haft en rituell funktion i samband med solkult och astronomiska observationer.³⁰ Sveriges motsvarighet till dessa skulle kunna vara Ales stenar, den långa skeppssättningen vid Kåseberga i Skåne. Skeppsättningen är orienterad i en riktning som nära nog överensstämmer med vintersolståndets soluppgång.³¹

Att härifrån dra slutsaten att någon form av förkristen solståndsfest gått av stapeln torde väl inte var alltför djärv. Särskilt om man betänker hur tydliga våra årstider är. Om man dessutom värderar våra två stora högtider, midsommar och jul, så är det väl inte helt inopportunt att placera julen som nummer ett och midsommar som nummer två. Och sen, om vi med fantasins hjälp, leker med tanken att dessa två med sina idag (på ett ungefär) nuvarande datum firades, innan vår tideräkning, dvs vid solstånden, är det väl inte helt befängt, med tanke på hur ohyggligt mörk det måste varit då, innan elektriciteten, att rangordna dem såsom jag har gjort. Då får vi, med denna hypotes, två betydande festtillfällen, ett vid vintersolståndet och ett vid sommarsolståndet. Men där stannar väl också alla likheter.

I sin uppsats Midsommar för P:n Nilsson fram följande åsikt: Jag är numera icke så säker på att en gammal hednisk sommarfest lever kvar i midsommarfesten; direkta bevis äga vi icke,--- och han fortsätter: Den del av festen, som förefaller vara mer ursprunglig och eventuellt gå upp i förhistorisk tid, torde snarare vara att söka i eld- och vattenbruken.³²

Det mest signifikativa för midsommar, samtidigt det man kanske minst av allt tänker på är nu som då björkens gröna löv. En midsommar utan gröna björklöv är som ett luciatåg utan vare sig Lucia eller tärnor.

Förr men även nu ägnar man sig åt att få det så sommarlikt som möjligt även inne i bostäderna. Björkar ställs vid sidan av portar, verandor, dörrar, och sätts fast på fordon av olika slag, det är inte ovanligt att nu för tiden se lastbilar, bussar och personbilar smyckade på sådant vis. Vid de grindar, som förr var vanliga på vägarna, ställde man björkar vilkas trädtoppar bands ihop så att dessa kom att bilda en lövbåge. Kransar av olika slag binds och hängs upp lite varstans, ovanför dörrar, i majstänger etc. Även uthus och ladugårdar smyckades och som visades i det ovan framlagda exemplet från Olaus Magnus fick till och med åkrarna sin beskärda del. I vissa trakter gick man så långt i sin iver att smycka att man lät bygga lövhyddor och lövsalar där man satt och åt och drack.³³

De äldsta beläggen för svenskt majstångsbruk härstammar från sextonhundratalet. Erik Dahlbergs teckningar i Suecia antiqua visar att majstångsbruket var tämligen vanligt i städerna under samma århundrade men med den skillnaden att stängerna stod uppresta året om. Många av de äldsta beläggen förekommer i olika former av förbud, de flesta förbuden riktar sig emellertid inte mot uppresandet av majstången utan mot festupptågen kring den.³⁴ Men att härvid dra slutsatsen att majstången före sextonhundratalet, i Sverige, skulle vara okänd förefaller vara i djärvaste laget. Sigfrid Svensson har till yttermera visso påpekat att prästerskapet på sextonhundratalet inte skulle tillåtit något sådant som majning av kyrkor om det inte hade funnits mycket gamla traditioner.³⁵ Majstången är väl annars det mest mytomspunna inslaget i själva midsommarfirandet.

Ämnet i lite vidare bemärkelse har i Sverige vållat en stor debatt mellan forskarna och delat in dem i olika läger. Debatten i sig har inte bara handlat om midsommarstången utan mer om majning (lövning) och växtlighetskraft. Lite kortfattat kan man säga att upprinnelsen till debatten har sitt ursprung i survivalteorin med sina företrädare: Wilhelm Mannhard och James Frazer. Grundprincipen för survivalteorin, som emanerar från Edward Tylor och hans lära om animismen, innebär att det bland människor som nått det högsta utvecklingsstadiet lever kvar seder och bruk vilka skulle vara rester (survivals) från tidigare utvecklingsstadier.³⁶ Man kan även säga att survivalteorin bygger på en devolutionistisk princip, med det menas att traditioner och seder haft en guldålder som med tiden vittrat sönder. Med andra ord, de folkliga seder och bruk vi har idag är bara degenererade fragment av forntida seders storhetstider.³⁷

Det är med den här bakgrunden som Mannhardt artonhundrasjuttiofem till artonhundra- sjuttiosju utgav sitt verk "Wald- und Feldkulte". I den skärskådar han majbruk av alla slag. Avstampet tar han i den animistiska läran, dvs. lite förenklat, att människan på ett primitivt stadium uppfattat alla levande och döda ting i naturen såsom besjälade. Hans huvudtema blev växtlighetskraften och i synnerhet studerandet av trädandar och korndemoner.³⁸ Mannhardt menade att tron på trädanden utvidgades till en tro på växtlighetsandar och ett magiskt samband mellan demon och människa. Det besjälade trädet kunde sedan uppenbara sig i majgrenen eller majstången.³⁹ Även Frazer bekände sig till denna teori och fäste även han stor vikt vid dyrkan av träd och växter.⁴⁰

I Sverige mottogs Mannhardts och Frazers teorier väl av forskarna. Senare kom dock en polemik att uppstå, främst mellan Martin P:n Nilsson och Carl-Wilhelm von Sydow. von Sydow var till en början anhängare, men kom senare att opponera sig mot de Mannhardtska teorierna, något man tydligt kan se i hans skrifter om ämnet. Så här skriver han nitton- hundrasjutton: Allmogen har utbildat flera olika sedvänjor för vårens firande, av vilka särskilt seden att bära maj i by och att resa majstång står i intimt samband med vårgrönskan. Man bryter gröna kvistar och planterar dem i åkrarna, i stugan och i ladugården eller smyckar majstången med dem för att sålunda överföra den i de grönskande träden inneboende kraften och lyckan på hus och hem, och äng eller hela byn.⁴¹ Nittonhundratjugosex utvecklar han sig mer i ämnet, och talar om att majgrenen eller för den delen majträdet kan vara vilken gren eller vilket träd som helst men att det är först i och med att man bryter, sågar eller hugger ned det/den och att det/den placeras enligt sedens krav som den/det blir magiskt verksam.⁴² Tre år senare skriver han följande: ---typiskt för den alltjämt starka tendensen att i v a r j e grön ruska se en s. k. maj, en helig krafttalisman som sprider fruktsamhet och lycka. Och fortsätter: ---så tycks man inte ha mer än en enda krok att hänga all slags tro och sed på, som har med växtriket eller sådant som grönskar. Att häri ligger en överdrift, borde utan vidare vara klart. Det är orimligt att ej kunna medge möjligheten av ren tillfällighet eller av rent prydnadssyfte utan magiska eller religiösa bitankar.⁴³

I det ovan presenterade citatet från Linné kunde vi se hur obekymrat han kunde föra majstångsseden tillbaka till hedenhös. Och varför inte. Problemet är bara att det inte finns pålitliga och vederhäftiga källor. Mai Fossenius, som är den forskat flitigast på området, anser att seden introducerats genom de tyska kulturimpulser som sköljde in i landet under trettonhundratalet och fjortonhundratalets förra hälft.⁴⁴ Men enligt min egen uppfattning så verkar forskarna i allmänhet ha en förkärlek till att placera ursprunget för svenska seder till utlandet och i synnerhet till Tyskland. Att något som att resa en midsommarstång eller ett festträd på eget initiativ skulle kunnat ske förefaller åtminstone för mig som fullt plausibelt. Dessutom är det inte svårt att spekulera kring något sånär likartade släktingar till mid- sommarstången. Jag tänker på totempålar, världsträd (Yggdrasil), världsaxlar, etc.

En annan intressant (men fantasifull) iakttagelse, gjord av Göran Stålbom, rörande ett lagrum i den medeltida gotlandslagen förtäljer följande: Ingen må åkalla hult eller högar eller hednisk gud, ej heller vi eller stavgårdar. Vad man menar med stavgårdar vet man inte riktigt. En del har tolkat det som en inhägnad bestående av stavar eller stockar. En annan och kanske mer rimlig tolkning, enligt Stålbom, är att det syftas på en inhägnad kring en rest stav eller påle. Och med lite fantasi menar Stålbom så kan man väl ana en forntida majstång bakom begreppet.⁴⁵

Eftersom det numera är förbjudet med hänsyn till brandfaran att efter den första maj utan särskilt tillstånd utomhus upptända eldar, är det kanske inte så konstigt att eldning vid mid- sommar numera är en "utslocknad" sed.

Som jag tidigare nämnt, så verkade det som öppna eldar var mer vanligt förekommande under medeltiden. Under senare tid har eldar förekommit i trakterna av Bohuslän, Skåne men även Värmland; Dalsland, Jämtland och Härjedalen. Gemensamt för dessa landskap är att de under medeltiden och fram en bit in på sextonhundratalet var danska eller norska områden.⁴⁶ I Danmark och Norge, där eldarna kallas för S:t Hansbloss respektive Jonsokbol, och i övriga Europa är traditionen till viss del fortfarande i bruk och man räknar med att den har en mycket hög ålder.

När Olaus Magnus gör sin iakttagelse över midsommarfirandet med dess eldning underrättar han oss inte var i landet det är denna iakttagelse görs. Det kan mycket väl vara så att han befann sig i gränsområdet till något av dessa landskap, och då är det väl inte helt otroligt att seden smugit sig över gränsen. Eller lika gärna så att seden under hans tid var mer allmänt spridd över landet. Enligt Martin P:n Nilssons förmenande så flyttade midsommareldarna över till valborgsmässoafton och majstången till midsommarafton vid femtonhundratalets början.⁴⁷ Det är hans egen slutsats och jag finner varken bekräftelse eller dementi från någon av de andra forskarna i denna sak så det får väl stå som sanning tills någon kan bekräfta eller vederlägga.

Artonhundratalets fornforskare ville härleda midsommareldarna, som ofta upptändes på gamla kultplatser, från den förkristna Balderskulten. Men det är en sedan länge övergiven tanke. Istället talar ordsammansätningar som S: t Hans -bloss, -bol, -rök och Jonsok -bol, -eld, -bränning, för samband med det medeltida kyrkoåret.⁴⁸

Som tidigare nämnts så är vårt klimat inte vidare lämpligt för en sommarfest i maj. Dessutom är mycket av det som kännetecknar vårt midsommarfirande identiskt med andra länders förstamajfirande.

Redan ordet majning (att maja) och majstång antyder att det är något som inte stämmer. Slår man upp ordet maja i en uppslagsbok står där att ordet är ett ålderdomligt uttryck för prydning med löv, ordet maj förklaras med grönt löv.⁴⁹ Om man däremot slår i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid får man reda på att ordet kommer ---(av månadsnamnet maj) = nylövat träd, gröna grenar etc. ,förknippat med majfirandet, är i denna utvidgade betydelse känd i Mellan- och Västeur. från åtminstone 1200 -talet. Då de lat. månadsnamnen sannolikt icke blev folklig egendom förrän betydligt senare, har ,,maj" i den allm. vokabulären uppfattats som en synonym till ,,löv" , ,,gröna grenar", helst som majfesten av olika anledningar förlades till andra märkesdagar än 1 maj under sommarhalvåret, varvid majen i dess olika funktioner följde med. ⁵⁰ Ordet maj är alltså ursprungligen synonymt med månadsnamnet, men har fått en vidare betydelse. Samtidigt är det i Europa stora festligheter kring den första maj. Där räknas maj som den första sommar- månaden.

Bredvid de i kalendern fixerade datumen för årstiderna finns dessutom en annan tideräkning, en tideräkning grundat på empiriska iakttagelser över förändringar i naturen, tex. vissa flyttfåglars ankomst, olika insekters uppvaknanden,⁵¹ riktmärken för solens uppgång respektive nedgång.⁵² En uppsjö med tecken av liknande slag finns. Men det kanske mest konkreta tecknet på varma årstidens ankomst är nog ändå lövsprickningen.

I våra dagar är det väl knappast en midsommarfest, fast i maj, den första associationen man får till första maj, utan förmodligen är socialism, arbetare, kommunism, Arbetets söner, Internationalen eller massvis med röda fanor närmare överensstämmande. I vilket fall som helst beslutade man under en internationell arbetarkongress artonhundraåttionio att göra första maj till den gemensamma arbetarvärldens fridag och helgdag.⁵³

Historiskt sett är första maj och valborgsmässoafton som märkesdagar ett arv från det katolska kyrkoårets många helgdagar. Under medeltiden tillägnades dagen apostlarna Filip och Jakob och firades i likhet med jul och påsk med en föregående vaknatt. Så småningom övergick dagen från att ha varit en apostladag till att bli en helgondag, den heliga Valborgs dag. Apostladagar var stora kyrkliga helgdagar, dessa firades rejält till skillnad mot helgondagar som i jämförelse var ganska obetydliga.⁵⁴

Gullan Gerward har i sin doktorsavhandling, Majgrevefesten. en kulturhistorisk analys från nittonhundranittiosex på ett övertygande sätt beskrivit majfestens ursprung. Gerward betonar att man måste förstå hur starkt den romersk-katolska kyrkan satte sin prägel på det senmedeltida samhället. Den av kyrkan fastställda festkalendern styrde totalt över männi- skornas indelning av tiden i fest och vardag. Inför många kyrkliga högtider krävde kyrkan att människorna förberedde sig genom att fasta. Den längsta fasteperioden var den inför påsken, den varade i fyrtio dagar vilket motsvarar den tid som Jesus fastade i öknen. Varje fasteperiod föregicks av den så kallade fastlagen, en period då excesser och rummel tilläts, det till och med understöddes av kyrkan. Det kan synas besynnerligt att dessa för varandra, två motpoler som fasta och askes, och fest och utsvävningar bildar en enhet - men det gör de. Dualiteten är ett arv från Augustinus tvåstatsmodell, vilken starkt präglade det medeltida tänkandet. Modellen delar upp världen i två stater, Guds och Satans. Fastlagen blev det illustrerande exemplet över Satans område i sin förgänglighet och sitt euforiska vansinne och gav statuerande exempel på vad människorna skulle avstå ifrån. Insikten om det här syndiga levernet utgjorde ett incitament för att få folk att villigt underkasta sig de umbäranden fastan innebar.⁵⁵

För att åter knyta an till de ovan nämnda apostladagarna så var även första maj sista dagen före en annan fasta, den inför korsmässodagen, den tredje maj, vilket också var en stor helgdag. Människorna ägnade sig åt utsvävningar och festande på precis samma sätt som inför påskfastan. När majdagen sedan övergick från att ha varit en apostladag till helgondag medförde detta att skyldigheten att fasta upphörde.

Efter reformationen förbjöds fastan men traditionen med fastlagen levde kvar, dock med den förändringen att många valde att skjuta upp festandet inför långfastan till majdagen.⁵⁶

Den tidigare rådande uppfattningen har varit att majfesten ursprungligen skulle ha varit en alltigenom profan fest. Festligheterna uppvisade en lång rad olika skådespel, exempelvis i de studentupptåg som började förekomma under artonhundratalet. I Uppsala arrangerades bröllopståg där studenterna klädde sej i folkdräkter, i Lund hade man karnevaler⁵⁷. På kontinenten (även i Sverige, men endast i områden som varit danska: Skåne, Blekinge, Bohuslän samt Stockholm) hade man seden att kora en majgreve och en majgrevinna⁵⁸.

P:n Nilsson antyder att de flesta folkfester har ett icke-kristet ursprung men att de förlorat sin fasta punkt i och med att den kristna festkalendern infördes. Han säger vidare att de folkliga bruken har en benägenhet att söka den fasta punkten genom att ansluta sig till en redan förefintlig och bestämd dag. Samma resonemang som när det gällde midsommarens placering är gångbart även här. De kyrkliga högtider som stod tillbuds var påsk och pingst. Men problemet med dem var, som tidigare behandlats i den här uppsatsen, deras rörlighet. Denna rörlighet kommer av att de inte följer naturåret (solåret) utan rättar sig efter månåret. på grund därav blev det alltför vanskligt att placera en vårfest på dessa datum eftersom de förflyttade sig fram och tillbaka, i bland med en hel månads differens.⁵⁹ Därför sökte majfesten ett annat datum och fann det i den första maj, vilket enligt P:n Nilsson var ett datum utan kyrklig betydelse och som dessutom aldrig varit föremål för en kyrklig fest.⁶⁰ Angående förstamajfestens profana härstamning skriver P:n Nilsson följande i sin uppsats Första- majfestens ursprung: Första-majfesten skiljer sig från andra folkfester i ett par karaktäristiska avseenden: medan de sistnämnda anslutit sig till en kyrklig fest, har första majfesten alltid varit profan.⁶¹

P:n Nilsson vill lägga ursprunget till majfesten till den äldre franska medeltiden, eller mer exakt till fyrahundratalet när den merovingiska konungaätten styrde riket. Kungen lät samla sitt folk och sina förnäma till ett vårting för att mönstra och ha överläggningar. Kungen som visade sig offentligt endast denna dag, intog en upphöjd plats och soldaterna kom fullt rustade och visade upp sig. Denna dag mottog kungen även gåvor från menigheten (detta var en form av skatt). Vårtinget kallades campus martinus - marslägret och utspelade sig som namnet antyder i mars, den första. När så den merovingiske kungen avsattes på sjuhundratalet förflyttades marslägret till den första maj och kom nu att benämnas campus maijus, majlägret. Efter Frankerrikes sönderfall splittrades den stora församlingens majläger i små lokala enheter som grevar och feodalherrar kom att hålla på sina orter. Splittringen fick till följd att festen kom att mista den politiska innebörden men blev i gengäld mer folklig och populär vilket i sin tur resulterade i att folkliga vårtraditioner anslöts till ett gemensamt och mycket lägligt datum⁶² P:n Nilsson får fullt medhåll i sin teori från två andra folklivsforskare, Albert Eskeröd⁶³ och Mai Fossenius (som också tillägger keltiska impulser).⁶⁴

Det är just det här synsättet som Gerward söker vederlägga med sin doktorsavhandling. Så här skriver hon i avhandlingens syntes: I sin ursprungsjakt tog forskarna fasta på de lutherska prästernas uttalanden om hedniska bruk och drog därav slutsatsen, att majfesten förekom redan under antiken, och att den alltid varit en profan fest.⁶⁵ Vidare påstår hon att forskarna bortsåg ifrån den ständigt förändrade sociala kontexten, med det menar hon att när reformationen var ett faktum försökte de lutherska prästerna i århundraden framåt bli av med det katolska syn- och tänkesättet, man observerade inte att majdagen ändrat status från att ha varit en apostladag till att bli en helgondag. När denna statusförändring var genomförd fanns, som tidigare beskrivits, fastlagsupptågen kvar utan att det egentligen fanns något existensberättigande för dem.⁶⁶ Så det är inte så svårt att föreställa sig en viss förvirring hos forskarna, när de studerade ett folkbruk där det festades och firades utan att det egentligen riktades mot något specifikt.

Midsommarnatten är i folktro och folksed fylld med dolda krafter. Blommorna i trädgårdar eller på ängar, källornas vatten, trädens gröna grenar, daggen som föll den natten i synnerhet den som föll på kyrkogården ansågs på gott och ont vara inneslutna med särskilt stor kraft denna natt. Kyrkogårdsdagg ansågs bota sjukdom. Midsommardagg i brödbaket gav bättre bröd. Sjuka gick man ur huse för att i midsommarnattens dagg, nakna rulla sig fria ifrån sina krämpor och sitt lidande.

Vissa blomarter, t ex pionen, skulle helst höljas med pappersstrutar, eftersom det ansågs att det i växtens röda blommor fanns cancer den natten. Grenar av träd som bröts vid en viss tidpunkt om natten avvärjde trolldom. andra kvistar eller löv kunde bota sjukdomar om man förvarade dem rätt. Men som alltid i folktro finns inkonsekventa inslag, där det ena rätt och gott är på en annan plats fel och ont. På vissa platser skulle man helt undvika att ta något grönt från jorden eller lukta på en blomma om midsommarnatten, annars kunde man drabbas av likmasken som svärmade då.⁶⁷ P:n Nilsson berättar hur man vid Hammarlunda kyrka i Skåne, släpade ut sina sjuka från stugorna och bar dessa först, tre gånger medsols och sen tre gånger motsols runt kyrkan, så att de skulle tillfriskna och få hälsan åter.⁶⁸

Denna beskrivning av källkulten kommer från engelsmannen Lloyd och beskriver ganska ingående källkulten och anger dessutom dess upprinnelse, vilken, liksom det mesta som handlar om midsommaren, i artonhundratals litteraturen, oomkullrunkeligt har sitt ursprung i hedendomen. Sedan låter han citera en viss Afzelius,⁷⁰som berättar om hur man stundtals kan se tusentals människor sammanstråla från rikets alla hörn och kanter vid de mest kända och heliga källorna. Dit har de medtagit halta, blinda och lama för att låta dem dricka eller tvätta sig i det heliga vattnet . Många tar även med sig en liten mängd vatten, vilket betraktas som ett ofelbart elixir.⁷¹

Källornas vatten ansågs alltså besitta en högre, mäktigare kraft denna natt, i både hälso- eller lyckobringande syfte. Folk vallfärdade till källorna. Man drack vatten ur dem, man badade i dem, man till och med smorde in sig med gyttja från dem, för att till slut, i källan, offra en slant eller en tingest .⁷²

Besöken vid källorna kom senare mer att gestalta sig till stora folkfester med lekar och upptåg. Vid vissa källor kunde uppemot tusen, och ibland ännu fler, personer samlas om midsommarnatten.

Så här livligt skildras en sammankomst vid en källa i Uråsa, Småland:

Trots att midsommarnatten är årets kortaste natt, hann en mängd, av folktrons, olika övernaturliga väsen vara aktiva. Man skall akta sig för att bada, annars kan man råka ut för näcken, som är speciellt aktiv denna natt. Bäckahästen är en annan figur man bör se upp för, då även han ansågs extra farlig denna natt.⁷⁴ Mot själva djävulen skyddar man sig bäst om man gömt vitlök någonstans under kläderna.⁷⁵ Vera Forsberg upplyser om att det fanns människor som inte vågade lämna sängen denna natt av rädsla för att inte komma ihåg alla föreskrifter, som man var tvungen att följa, om man skulle klara sig helskinnad ifrån de osynliga, för häxor eller annat otyg som var i farten. Om man råkade ut för något så kunde detta innebära svåra olyckor för lång tid framöver.⁷⁶

Allmänt känd är väl flickornas sed att plocka nio sorters blommor för att lägga under huvudkudden. Helst skulle blommorna plockas vid ett vägskäl och lyckades man sedan somna utan att ha yppat ett ord kunde man i drömmen få se sin tillkommande. Ett annat sätt att få reda på vem som skulle bli ens framtida livskamrat var att plocka ett par exemplar av den så kallade kärleksörten och plantera dessa mellan två takbjälkar, en blomma för flickan och en för pojken. Växte dessa sedan ihop var det klart för bröllop växte dem isär fick man söka sig efter någon annan.

Andra vägar för att få varsel om en eventuell blivande make (det verkar uteslutande vara en kvinnlig sysselsättning, därav endast make och inte maka) var att röra ihop en pannkakssmet där saltmängden överdrivs så till vida, att den färdiga pannkan blir näst intill oätlig.⁷⁷ Eller liknande företeelser, som att koka en drömgröt, som bestod av lika delar mjöl, vatten och salt eller steka en drömströmming, salt strömming utan något att dricka till. Det var noga att alla som skulle äta också hjälpte till med alla moment vid själva tillagningen. Det något förutsägbara resultatet av allt detta blev naturligtvis en häftig törst. Men det var meningen för att man sedan under natten, i drömmen, skulle bjudas något att dricka av sin tillkommande.⁷⁸ Annars kunde man titta ner i en källa, där i vattnet kunde man också få reda på vem som skulle bli en make, men fick man i stället se en likkista betydde detta att man skulle dö före årets slut.

Man kunde även vandra omkring på en rågåker och knyta ihop olikfärgade trådar kring utvalda ax. Trådarna runt axen utgjorde exempelvis ett dödsstrå, ett lyckostrå eller ett giftasstrå. Det strå som växte mest under natten talade sedan om vad man hade att vänta sig under året.⁷⁹

Midsommarnatten var även rätt tid att skära till slagrutan.⁸⁰

Min föresats med den här uppsatsen har varit att ta reda på vad den svenska midsommar- högtiden har sitt ursprung och om högtiden har eller har haft en religiös innebörd

Under arbetets gång har jag följt den redan inslagna teorin att vårt svenska midsommarfirande är den förstamajfest som stora delar av övriga Europa firar. Det har fått den följden att jag har varit tvungen att låta ett stort stycke av denna uppsats behandla förstamajdagen, med dess historia. Något som känts logiskt i och med mitt ställningstagande.

När jag började skriva uppsatsen var jag medveten om att det inte fanns några säkra belägg för ett förkristet midsommarfirande, så som vi föreställer oss det. Däremot trodde jag att man med kvalificerade gissningar, arkeologiska fynd eller några mer eller mindre trovärdiga källor ändå kunde hålla för troligt att midsommarfiranden under den förkristna eran ägde rum. Men så är alltså inte fallet. Istället har jag med hjälp av Gullan Gerward och hennes doktorsavhandling rörande majgrevefesten blivit övertygad om att ursprunget för vår näst största högtid står att finna i de många folkupptåg som den katolska kyrkan förde med sig vid kristendomens övertagande. Men, tilläggas bör att tidpunkten, sommarsolståndet säkert var mycket viktigt i det förkristna samhället. Och det skulle förvåna mig mycket om sommarsolståndet inte var uppmärksammat med någon form av festlighet.

Jag skulle anta att våra lutherska präster under de närmaste århundradena efter reformationen bär ett stort stycke skuld till den, så som jag upplever, gängse uppfattningen att våra ickekristnade förfäder firade midsommar på ett sätt som liknar vårt. Dessa präster har också, som Gerward påpekat, haft stort inflytande på artonhundratalets fornforskare. När sedan Tylor lanserade sin survivalteori, och Mannhardt och Frazer utvecklade denna, kom forskarna att reducera sin ståndpunkt, till att inslag i hedendomens midsommarfirande överlevt in vår tid. En uppfattning som fortlever i många av våra uppslagsverk och i den populärvetenskapliga litteratur som behandlat ämnet.

I den folklivsforskning som bedrivits under nittonhundratalet har man knappt nämnt några eventuella förkristna förlagor till festen som sådan, utan mest koncentrerat sig på olika inslag och rekvisita till den.

Själva essensen i midsommarfirandet kan väl sammanfattas på följande vis: dans (kring majstång eller på dansbana), orgiastiska utsvävningar i mat och i synnerhet dryck, mystiska inslag som källkult, spådomar och varsel om framtiden samt en viss amorös, kanske lätt erotisk underton i midsommarnatten. Allt detta bidrar väl till att få hela tillställningen att kännas om inte syndig så åtminstone lite otillbörlig.

Syndig eller otillbörlig är två viktiga ord för min hypotes. Jag tror att midsommarafton har betraktats just som sådan i många århundraden, främst från prästerskapet men kanske till lika stor del bland pietistiska och starkt religiös-moraliska individer och grupper. Detta har i sin tur lett till att man, inom dessa grupper kommit att dra slutsatsen att midsommar ursprungligen är en hednisk fest/fruktbarhetsfest. Denna slutsats har sedan slagit rot hos en auktoritetsfruktande befolkning.

Sveriges kristnande medförde självklart stora förändringar. Något som säkert märktes mycket tydligt i och med att en ny festkalender samtidigt infördes. Denna festkalender hade då vid tidpunkten för Sveriges kristnande några hundra år på nacken och var alltså väl inkorporerad i religionen. Samtidigt får man väl antaga att de människor som levde här i Sverige också hade sina helgdagar och fester, dessa smög sig antagligen på ett eller annat sätt in i den nya kalendern. Detta gör att varje festtillfälle är uppblandat med många olika, både nya och gamla, seder och traditioner. Vad jag vill säga med detta är att det inte är lätt att avgöra vad som är en inhemsk sed eller tradition. Det kan lika gärna vara en förkristen spansk som någon annan. Som jag ser det, har vi förmodligen ett konglomerat av olika seder och bruk som sedan kokats i hop till ett koncentrat och utmynnat till en ny. Naturligtvis har sedan seden eller traditionen anpassats efter de respektive kulturella olikheterna som råder, länder emellan. Så att utifrån detta avgöra vad som är en urnordisk sed eller tradition är nog hart när omöjligt.

Bibelns Nya testamente 1981

Bringéus, Nils-Arvid 1988. Årets festseder. Stockholm.

- 1990. Människan som kulturvarelse. Stockholm.

Ejdestam, Julius 1944. Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige. Uppsala.

- 1971. Våra folkfester. Stockholm

Eskeröd, Albert 1947. Årets äring. Stockholm.

- 1953. Årets fester. Stockholm

Forsberg, Vera 1953. Majstång och julgran. Stockholm

Fossenius, Mai 1951. Majgren majträd majstång. En etnologisk-kulturhistorisk studie. Lund.

- 1956-1978. Majstång . Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 11. Malmö.

Gerward, Gullan 1996. Majgrevefesten. En kulturhistorik analys. Lund.

Linné, Carl von 1978 (1746). Västgötaresa 1746. Stockholm.

Ljungberg, Helge 1948. Våra högtider. Stockholm.

Lloyd, Llewellyn 1979 (1871). Svenska allmogens plägseder. Stockholm.

Olaus Magnus 1909-1925 (1599). Historia om de nordiska folken. Upsala & Stockholm.

P:n Nilsson, Martin 1926. Midsommar (Folkminnesstudier tillägnade Hilding Celander). Redaktionskommitté: David Arill.... Göteborg.

- 1936. Årets folkliga fester. Stockholm.

- 1937. Första-majfestens ursprung. Stockholm.

Stålbom, Göran 1994. Vintersolståndet. Stockholm.

Svensson, Sigfrid 1938. Årsfester i Sverige och Svensk-Finland, Nordisk kultur XXII. Stockholm

Sydow, Carl-Wilhelm von 1917. God afton om i är hemma. Malmö.

- 1926. Majträd och lyckoträd (Folkminnesstudier tillägnade Hilding Celander). Redaktionskommitté: David Arill.... Göteborg.

- 1929. Majgren, majträd och majstång (Budkaveln 2). Vasa & Åbo.

Topelius, Christer 1989. En årsrunda. Stockholm.

Nationalencyklopedin 1994.

Norstedts svenska ordbok 1992.

Norstedts uppslagsbok 1992.

Stora Focus 1988.

Svenska akademins ordlista över svenska språket 1974.

3 Olaus Magnus 1909-1925 (1599). XV, s 137.

4 Olaus Magnus 1909-1925 (1599). XV, s 137.

5 Olaus Magnus 1909-1925 (1599). XV, s 137.

6 Fossenius 1956-1978

7 P:n Nilsson 1936, s. 105.

8 Olaus Magnus 1909-1925 (1599), XIII, s 38.

9 P:n Nilsson 1936, s 25.

10 Carl Linnæus1978 (1746), s. 68.

14 Vad D:r Wieselgren egentligen beskriver är med största sannolikhet en variant på de majgreve, majgrevinne- upptåg som var förekommande, främst i de sydligaste delarna, i vårt land från medeltiden till artonhundratalet. Dessa upptåg försökte man från kyrkligt håll förbjuda. För att kringgå förbudet bytte man tidpunkt för upptåget och aktörerna (grevparet) ändrade sina namn. Pingstgrevinna, pingstbrud eller midsommargrevinna, midsommar- brud är exempel på några, efter den nya tidpunkten, ändrade namn. Även påskbrudar och blomsterbrudar var förekommande. För vidare läsning om majgrevefesten se. Gullan Gerwards doktorsavhandling, Majgrevefesten. En kulturhistorisk analys 1996. [Lloyd. 1979. (1871), s. 136].

16 Topelius 1989, s. 85.

18 Ljungberg 1948, s. 85. Tilläggas bör, att det är endast vid en ordagrann översättning av den grekiska originaltexten Johannes uttalande kan läsas på föregående vis. Nitonhundraåttioett års översättning lyder: Han skall bli större och jag bli mindre. Vilket i detta sammanhang blir ännu mer obegripligt.