Sigmund Freud 1856-1939

Österrikisk läkare, psykoanalysens grundare. Han föddes i den lilla staden Freiberg
(tjeckiska Pribor) i nuvarande Tjeckien men flyttade som treåring till Wien, där han
bodde ända till 1938 när han gick i landsflykt. Han var jude, men inte religiös.
Sitt sista år tillbringade han i London. Hans aska finns i kolumbariet i Golder’s Green,
i en av hans antika grekiska vaser.

Freud utbildade sig till neurolog och studerade bl.a. hos en av dåtidens auktoriteter på
nervsjukdomar, Charcot i Paris. 1902 blev han professor i neuropatologi i Wien. Som
nervläkare utvecklade Freud metoder som ledde till att han grundade psykoanalysen.
Denna banbrytande teori om det undermedvetnas roll i själslivet fick mycket stor betydelse
för hela kulturlivet och inte minst för skönlitteraturen. Och det är där hans inflytande är
störst i dag. Inom den vetenskapliga psykologin däremot har hans teorier övergivits i sin
ursprungliga form. Allra störst inflytande har Freud i USA.

Bland Freuds egna verk kan nämnas Die Traumdeutung (1900, Drömtydning), som inte
utan skäl brukar sägas markera inledningen till hela 1900-talet, fallstudier, bl.a. Lille Hans (1909)
och Vargmannen (1918), Zur Psychopathologie des Alltagslebens (1904, Vardagslivets psykopatologi),
Totem und Tabu (1912–13, Totem och tabu), Das Ich und das Es (1923, Jaget och detet),
Die Zukunft einer Illusion (1927, En illusion och dess framtid) och Das Unbehagen in der Kultur (1930,
Vi vantrivs i kulturen).

I sin praktik kom Freud fram till att det måste finnas ett underliggande, primitivt skikt i det
mänskliga själslivet. Till detta omedvetna eller undermedvetna förträngs olika drifttendenser,
men dessa avslöjar sig i t.ex. drömmar, felhandlingar, felskrivningar och felsägningar.
Freud menade att sexualiteten (sexualdriften kallade han libido) har avgörande betydelse för
individens utveckling. Han vidgade begreppet sexualitet till att omfatta en rad lustupplevelser
under de tidiga barnaåren. Enligt hans teori om den infantila sexualiteten (barnsexualiteten)
genomgår barnet tre stadier: under oralstadiet knyter barnet lustförnimmelserna till munnen,
under analstadiet till ändtarmen och under genitalstadiet till könsorganen. I genitalstadiet känner
sig pojken erotiskt bunden till modern och hatisk mot fadern, medan flickan tävlar med modern
om faderns gunst – känslor som trängs bort till det undermedvetna och skapar
oidipuskomplex respektive elektrakomplex.

Freud arbetade med en trestegsmodell för personligheten: detet hyser de omedvetna drifterna,
jaget är individens medvetande och överjaget är de yttre kraven och idealen. Jaget påverkas av
överjaget och uppfattar vissa drifter som förbjudna. De förbjudna drifterna "censureras" bort till
det omedvetna detet, och när de försöker tränga upp igen framkallar de ångest. Om jaget inte
lyckas bemästra ångesten, uppstår psykiska störningar, neuroser.
Psykoanalysen går ut på att patienten får tala fritt ur hjärtat, kanske framför allt om sådant
som känns pinsamt. Drömtolkning är också ett viktigt inslag i behandlingen. De psykoanalytiska
samtalen sträcker sig ofta över flera år. Avsikten är att de skall leda till att patienten successivt
blir medveten om de omedvetna konflikter och hämningar som styr honom.

Freud fick många efterföljare, men flera av dem bröt med hans teorier, särskilt den om barnsexualiteten.
Bland dessa finns schweizaren Carl Gustav Jung och österrikaren Alfred Adler. Jung utsågs av Freud till
"kronprins" i Psykoanalytiska sällskapet, men en maktkamp mellan dessa båda ledde till en splittring 1914.
Senare framträdde den s.k. neopsykoanalysen (nyfreudianismen), som lägger större vikt vid de sociala
faktorernas betydelse för individens utveckling. Representanter för denna riktning är t.ex.
Karen Horney och Erich Fromm.