Ludwig van Beethoven 1770- 1827
Tysk tonsättare, en av wienklassicismens mästare och samtidigt en av pionjärerna för romantikens musik. Han föddes i Bonn troligen 16 december 1770 och dog 26 mars 1827 i Wien, där hans stoft sedan 1888 finns på Centralkyrkogården (bredvid Schuberts grav).
Både hans far och hans farfar – denne hade invandrat från Flandern – var musiker. Själv började han tidigt att studera pianospel, bl.a. för fadern, och framträdde för första gången som åttaårigt underbarn 1778 vid en konsert i Köln. Fyra år senare anställdes han som hovmusiker i Bonn. År 1792 flyttade han till Wien, där han studerade för bl.a. Haydn. Han blev snart känd som pianist, särskilt för sina improvisationer, och som kompositör. Hans berömmelse gav honom flera högadliga mecenater, men han lyckades behålla sitt oberoende som fri konstnär. Han var en allmänt lidelsefull natur och var en varm anhängare av franska revolutionens frihetsidéer. Vid slutet av 1790-talet drabbades han av en öronsjukdom, som förvärrades av läkarnas behandlingar och ledde till total dövhet ett par decennier senare. I det s.k. Heiligenstadt-testamentet från 1802, egentligen ett brev till hans båda bröder, uttrycker han den yttersta förtvivlan över sitt tilltagande handikapp. Från omkring 1820 kommunicerade han med hjälp av ”samtalshäften”.
Som tonsättare tog Beethoven upp arvet från Haydn och Mozart och räknas även han som en av de stora wienklassikerna. Men samtidigt var han en ny tonsättartyp, en konstnär helt i tidens anda. Han blev en pionjär för romantiken, där ”geniets” impulser väger tyngre än traditionen. Som inledningen på en ny epok i musikhistorien kan man räkna hans symfoni nr 3, kallad Ero_ican (”Hjältesymfonin”, 1804), som bryter mot många tidigare konventioner. Den var ursprungligen tillägnad Napoleon, en tillägnan som Beethoven strök när Napoleon lät kröna sig till kejsare. År 1805 gjorde han färdig sin enda opera, Fidelio, även den med hjälte- och frihetsmotiv. Den allvarstyngda och laddade symfonin nr 5, Ödessymfonin (1804–08), är ett av de mest spelade och välkända orkesterverken över huvud taget. Symfonin nr 6, Pastoralsymfonin (1807–08), är ett slags vackra naturmålningar. Den dansande, ”dionysiska” symfonin nr 7 och den robusta och livsbejakande symfonin nr 8 skapades båda 1811–12.
I Beethovens kammarmusik intar de 17 stråkkvartetterna en central plats. I de tidiga verken från och med 1798 är musiken tämligen traditionell men utvecklar sig över en period med klangfulla kvartetter mot en allt större djärvhet och egenart. Under sina sista år skrev han en serie märkliga stråkkvartetter som för tankarna till modernismens tonsättare. Av hans sonater för stråkinstrument är Kreutzersonaten (1802–03) för violin ofta spelad. Jämbördiga med hans stråkkvartetter är de 32 pianosonaterna. Här återfinns många av pianolitteraturens mest älskade verk, t.ex. Sonate Pathétique (1798), Månskenssonaten (1801) och Appassionatan (1805). Hans mest spelade pianostycke är det utsökt enkla ”albumbladet” Für Elise (1810).
Efter 1817 påbörjade Beethoven arbetet med sin väldiga mässa, Missa solemnis (1823), och med det verk som utgör kulmen på hans symfoniska konstnärskap, den stort anlagda symfonin nr 9 (1822–23), som avslutas med en kör över Schillers ode An die Freude; denna slutkör till glädjens lov har av vår tids EG gjorts till ett slags europeisk nationalsång.
Medan de allra flesta tonsättare värderats olika under historien har Beethovens musik hela tiden räknats till det främsta i den västerländska musiken. Under 1800-talet och början av 1900-talet hade han en betydelse som i dag kan vara svår att föreställa sig. Fortfarande är han en av de mest spelade klassiska kompositörerna.
Beethovens mest kända verk:
Opera:
Fidello ( Leonora ) op. 72, 2 akter, 1805
Uvertyr, 1814
Ach,wär'ich schon mit dir w´vereint,(S)
Abscheulicher! Wo eilst du hin? (S)Scenmusik:
Prometheus op. 43, 1801 ( Die Geschöpfe des P)
Uvertyr
Egmont op. 84, 1810
Uvertyr
Clärchens Tod
Athens ruiner op. 113,114, 1811 ( Die ruinen von A )
Uvertyr
Turkisk marschOrkester:
Symfonier:
Nr 1 C-dur op.21, 1800
Nr 2 D-dur op.36, 1802
Nr 3 Ess-dur op. 55, 1804 ,"Eroica"
Nr 4 B-dur op.60, 1806
Nr 5 c-moll op. 67, 1805-08, "Ödessymfonien"
Nr 6 F-dur op. 68, "Pastoralsymfonien"
Nr 7 A-dur op.92,1812
Nr 8 F-dur op. 93, 1812 Nr 9 d-moll op.125 med kör, 1823
Jenasymfonien C-dur, ca 1795Uvertyrer:
Coriolanus op.62 1807
Leonorauvertyrer
Nr 1 C-dur op. 138, 1807
Nr 2 C-dur op. 72, 1805
Nr 3 C-dur op. 72, 1806Pianokonserter:
