Franz Berwald 1796-1868
Svensk tonsättare. Han undervisades av sin tyskfödde far i fiolspel och uppträdde redan i tioårsåldern som ”underbarn”. Senare studerade han för Edouard Du Puy och anställdes i hovkapellet där han stannade till 1828. År 1829 reste han utomlands och bodde bl.a. tolv år i Berlin där han försörjde sig genom att driva ett sjukgymnastikinstitut. 1841 vistades han i Wien där han hade framgångar som kompositör, men efter återkomsten till Sverige 1842 drabbades han av en rad motgångar. Hans musik uppskattades inte och han fick ingen av de båda tjänster han sökt, som hovkapellmästare i Stockholm och director musices i Uppsala. För att försörja sig slog han sig bl.a. fram som disponent vid Sandö glasbruk. Inte förrän 1864 fick han ett erkännande när han blev invald i Musikaliska Akademien. Han utsågs till kompositionslärare där 1867, året före sin död.
Utmärkande för Berwalds musik är pregnant korthuggen melodik, djärva tonartsväxlingar, klar orkestrering, originalitet och spiritualitet. Han tog tidigt intryck av wienklassicismen och i hans verk finns även inflytande från flera romantiska tonsättare, bl.a. Mendelssohn och Weber. Av hans orkesterverk märks fyra symfonier, främst Sinfonie singulière och Symfoni i Ess-dur (båda 1845), och tonmålningen Minnen från norska fjällen (1842). Av hans operor märks Drottningen av Golconda, fullbordad 1864 men med urpremiär först 1968 till hundraårsminnet av tonsättarens död. Berwald betraktas nu som en av de främsta svenska tonsättarna.
