Antonin Dvorak 1841-1904

Tjeckisk tonsättare. Han var son till en böhmisk värdshusvärd och började sin bana som violinist i bykapellet. Tidigt tog han intryck av den tjeckiska folkmusiken, som vid sidan om wienklassicismen blev hans viktigaste konstnärliga källa. Han fick en mångsidig musikutbildning vid organistskolan i Prag. 1892–95 var han verksam som lärare vid National Conservatory of Art i New York och 1901 utsågs han till konservatoriedirektör i Prag.

Med sin rytmiska vitalitet och melodiska friskhet intar Dvoráks verk en framträdande plats i romantisk musik. Hans kammarmusik visar släktskap med Brahms, som också var en av han största förkämpar. Som exempel kan nämnas den mycket karakteristiska pianotrion (”Dumkytrion”), stråkkvartetter, två pianokvintetter och en sonatin för violin och piano. Av hans nio symfonier (han publicerade bara fem av dessa, med en från den kronologiska ordningen avvikande numrering) är de tre sista de mest kända, speciellt nr 9 i e-moll (”den femte”), Från Nya världen (1893). Vidare märks cellokonserten i h-moll (1895, ett av konsertlitteraturens mest spelade verk), violinkonserten i a-moll (1880, omarbetad 1882), Slaviska danser (1878, 1887) för orkester samt sånger och pianostycken, bl.a. den kända Humoresk, som ofta spelas i violinarrangemang. Av hans tio operor, som visar på tydliga impulser från Wagner, är sagooperan Rusalka (1900, med Sången till månen) den mest spelade.