Erik Gustaf Geijer 1783-1847

Historiker, skald och tonsättare, professor i historia i Uppsala 1817–46 och ledamot av Svenska Akademien 1824. Han växte upp på Ransäters bruk i Värmland (skildrat i Minnen, 1834), kom som student till Uppsala 1799 och var informator i England 1809–10. I Uppsala lärde han känna romantikens idéer. Han hävdade fantasins och religionens rätt gentemot 1700-talets nyktra rationalism och skrev bl.a. psalmer. 1811 var han med och stiftade Götiska förbundet. I dess tidskrift Iduna publicerade han nationalromantisk ungdomslyrik, dikter som Manhem, Vikingen och Odalbonden, i vilka han beskriver både äventyrslusta och rotfasthet som typiskt svenska egenskaper. Som historiker, bl.a. i den ofullbordade Svea rikes hävder (1825) och Svenska folkets historia (1832–36), strävade han efter överblick men tog lätt på källkritiken. Han var rojalist (”svenska folkets historia är dess konungars”) och kritisk mot adeln.

Geijer var länge en av konservatismens ledande män och menade bl.a. att skolutbildning borde förbehållas ämbetsmannaklassen. Men på 1830-talet accepterade Geijer industrialismen och förkunnade 1838 sitt ”avfall” till en liberal åskådning. Hans slutliga ståndpunkt blev en kristen socialism. Samtidigt kritiserade han romantiken och dess främste företrädare Atterbom och blev förespråkare för en moderat realism. När Geijer övergick till liberalismen blev han isolerad, vilket kom till uttryck i en stark personlig centrallyrik i skenbart konstlös form och tonsatt av honom själv (På nyårsdagen 1838, Tonerna, Natthimmelen m.fl.). Han komponerade också kammarmusik och flerstämmiga sånger och gav tillsammans med A.A. Afzelius ut en samling Svenska folkvisor (1814–16) som har blivit klassisk.