Paul Hindemith 1895–1963

Tysk tonsättare, musikteoretiker, altviolinist och dirigent. Han var verksam som professor vid musikhögskolan i Berlin 1927–35, vid Yaleuniversitetet i USA 1940–53 och vid universitetet i Zürich, Schweiz, 1951–57. Hindemiths stil var från början påverkad av romantiken men blev från omkring 1920 starkt antiromantisk. Han betonade i den nya saklighetens anda sin ”objektiva”, hantverksmässiga inställning till musikskapandet. Gebrauchsmusik (”bruksmusik”) – musik skriven för ett bestämt praktiskt ändamål, t.ex. undervisning, och med ett värde bestämt lika mycket av dess ”brukbarhet” och lättillgänglighet som av dess estetiska kvalifikationer – var enligt honom en viktig länk mellan tonsättaren och publiken, och omkring 1930 skrev han flera kompositioner för amatörmusikcirklar, t.ex. Lehrstück (1929). Hans musik har oregelbunden melodik, fri och djärv tonalitet och energisk rytmik. Satstekniken är linjär (dvs. stämmorna är mer eller mindre oberoende av konventionella harmonier), och han använder i stor utsträckning traditionella tekniska förfaringssätt som t.ex. kanon, fuga och passacaglia. Senare upptog han impulser från tidigare epoker, inte minst från Bach, och inarbetade dem i sin klangligt förtätade, intensiva stil.

Sitt genombrott som en av nutidens ledande tonsättare fick Hindemith med sin opera om renässanskonstnären Matthias Grünewald, Mathis der Maler (1934–35), med libretto av honom själv, och med symfonin med samma namn (1934). Bland hans övriga orkesterverk märks Symphonische Metamorphosen über Themen von Carl Maria von Weber (1943) och Harmonie der Welt (1951). Han skrev även pianokonserter och andra solokonserter, bl.a. Der Schwanendreher för altfiol (1935), kammarmusik, pianoverk som Ludus tonalis (1942), vokalverk, balettmusik (Nobilissima Visione, 1938) m.m. Hans musikteoretiska verk Unterweisung im Tonsatz (1937–39) har påverkat otaliga yngre tonsättare.