Kettil Karlsson Vase     Jöns Bengtsson Oxenstierna      Erik Axelsson Tott

( Riksföreståndare i interregnum 1465-1467)

Tre sorgliga år av allmänt bråk och elände, svek, inbördeskrig och allmän anarki var 1465-67,
interregnumtiden mellan Karl I Knutssons andra och tredje period vid makten.

Igen kung var då erkänd i landet eller fanns inom dess gränser, men tre ovärdiga regerande riksföreståndare avlöste varandra.

Det började med biskop Kettil Karlsson Vase i Linköping, kusin till Gustav Vasas far.
Krigisk som han var fick han med hjälp av ett sammanrafsat uppbåd dalkarlar den impopuläre Kristian I  jagad ur landet 1463,
blev riksföreståndare i februari 1464 och inkallade samma sensommar Karl Knutsson från Danzig för att,
efter knappt ett halvår, kasta ut honom igen.

Varefter han satt kvar som riksföreståndare från 30 januari till sin död 11 augusti 1465.

Då tog hans medtävlare vid, den lärde och notoriskt orolige  bråkmakaren ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstierna.
Han hade varit doktor i två fakulteter, professor och rentav universitetsrektor i Leipzig i sin tid.
Ärkebiskop hade han blivit 1448.

Det var han som kastade ut Karl Knutsson 1457, men sedan gjorde han svenskarna skattefria
när Kristian I som bäst behövde pengar,  varför han fängslades och togs till Köpenhamn, där han frigavs  1464.

Vald till riksföreståndare efter biskop Kettils död blev han  efter ett knappt års ämbetstid,
betecknad av våld och vild i egenmäktighet, avsatt i september 1466.

1 oktober samma år tog den danskfödde Erik Axelsson Tott vid, en herre som utpressade feta finska län
av Karl Knutsson men svek sin svenske kung och framtvang dennes formella tronavsägelse 1465.

Hans riksföreståndartid, som slutade med Karl  Knutssons återkomst och intåg i Stockholm 12 november 1467,
var orolig och präglad av allmän misstro mot den korrumperade regenten.
Kort sagt, tre verkligt sorgliga figurer.

---