Claudio Monteverdi 1576-1643

Italiensk tonsättare. Han föddes i Cremona och fick där också sin första musikaliska utbildning. Han var ca 1590–1612 anställd hos furstarna Gonzaga i Mantua som violaspelare, sångare och kapellmästare. Från 1613 och till sin död var han kapellmästare i Markuskyrkan i Venedig. Han prästvigdes 1632.

Monteverdi är Italiens märkligaste musikpersonlighet under övergångsepoken mellan renässans och barock. Han skrev vokalmusik i vilken stor vikt lades vid affekt- och uttrycksmomentet, men han lämnade också betydande bidrag till utbildandet av en självständig instrumentalstil. I madrigalerna (8 böcker, 1587–1638, samt en postum) utvecklade Monteverdi efter hand en uttrycksstil av högsta intensitet, med rörlig melodik och djärv, dissonansrik klangbehandling. Detsamma gäller hans canzonetter.

Av största betydelse blev Monteverdis musikdramatik, som inledde operans utveckling som självständig konstform. Redan hans första opera, Orfeo (1607), går i sin självständiga gestaltning långt utöver vad som presterats i de tidigare florentinska operaförsöken. De flesta av hans övriga sceniska verk har gått förlorade, och av musiken till Arianna (1608) finns endast hjältinnans berömda klagosång Il Lamento d_Arianna bevarad. Den blev förebild för en hel genre (lamenti). Den episk-dramatiska Il combattimento di Tancredi e Clorinda (1624), ett verk på gränsen mellan opera och oratorium, blev betydelsefullt genom sin utformning av en särskild ”upprördhetens” musikstil (stile concitato), där bl.a. tremolo och pizzicato förekommer för första gången. Bevarade är också Il ritorno d_Ulisse in patria (1640, Odysseus hemkomst) och hans sista opera, L_incoronazione di Poppea (1642, Poppeas kröning). Den sistnämnda förebådar den stora barockoperan: de solistiska sångformerna aria, duett och recitativ är fullt utbildade, medan kören träder tillbaka.

Bland Monteverdis religiösa kompositioner, huvudsakligen tillkomna efter 1608, märks tre mässor i 1500-talets stränga polyfoni (kallad prima prattica) och den väldiga Mariavespern (1610) med två alternativa Magnificat, ett av hans märkligaste kyrkomusikaliska bidrag till den modernare monodiska stilen (seconda prattica).