Wolfgang A Mozart 1756-1791
Österrikisk tonsättare, son till Leopold Mozart. Han föddes i Salzburg där hans far var violinist i ärkebiskopens tjänst. Fadern förstod att skickligt leda sonen när denne redan i treårsåldern visade ett lidelsefullt intresse för musik. Den unge Mozart var ofattbart läraktig. Vid fyra års ålder skrev han sina första pianostycken och redan som sjuåring drog han på turné genom Europa med fadern och den fem år äldre systern Maria Anna (Nannerl). Han spelade och improviserade på klaver, orgel och violin till furstars och herrskaps förtjusning. Genom resorna och genom sin enastående receptivitet lärde han på kort tid känna alla de musikaliska stilarter som förekom i Europas kulturcentra. Efter hemkomsten 1766 ägnade han sig åt komponerande.
Strax före en längre resa till Italien blev Mozart 1769 konsertmästare hos den tyranniske ärkebiskopen i Salzburg. Förhållandet skulle 1781 leda till en öppen schism som fick den självmedvetne Mozart att lämna tjänsten. Åren i Salzburg var dock produktiva. Då tillkom de berömda violinkonserterna, ett par operor (bl.a. Idomeneo, 1781) och en del av hans yppersta kyrkomusik. Från 1781 levde Mozart i Wien som fri kompositör, något som på den tiden ekonomiskt sett var nästan omöjligt. Här gifte han sig med Konstanze Weber (syster till hans ungdomskärlek Aloysia). En betydande framgång under denna tid blev sångspelet Enleveringen ur seraljen (1782) och den mästerliga operan Figaros bröllop (1786). I Prag gjorde den storslagna Don Juan (Don Giovanni, 1787) succé. Den sprudlande buffaoperan Così fan tutte tillkom 1790, på kejsar Josef II:s uppmaning. I sångspelet Trollflöjten (1791), ett försök att skapa en tysk opera (Mozarts övriga operor har italiensk text), blandas det naivt folkliga med det mystiska och sublima. Den bär fram Mozarts humanitära ideal, färgade av frimurarordens idéer.
Mozart hade återkommande skaparkriser och ekonomiska problem (främst på grund av sina extravaganta vanor), trots att han var mycket populär, åtminstone till slutet av 1780-talet. Hans hälsa var också bräcklig. Bekant är rivaliteten mellan Mozart och italienaren Salieri, men ryktet att denne skulle ha förgiftat Mozart saknar grund. Mozarts Requiem, som tillkom på en privatpersons beställning, kom han att se som sin egen dödsmässa, och den upptog honom till hans livs sista minut. Mozart dog i Wien 1791, bara 35 år gammal. Han begravdes enligt tiden sed i en gemensamhetsgrav på Sankt Marx kyrkogården; ingen följde honom till graven (Konstanze var sjuk), så platsen är inte närmare känd.
Mozart hann med en oerhört omfångsrik produktion (626 verk förtecknades av Köchel, se Köchelnummer). Haydns, Händels och Bachs musik betydde mycket för hans utveckling. Han fördjupade wienklassicismen till en personlig stil, ljus och lätt men också med drag av smärta och demoni. Operorna visar hans fina känsla för psykologi, inte minst för erotiska nyanser av ömhet, sensualism och svartsjuka. Till höjdpunkterna i hans instrumentala verk hör pianokonserterna, de sista symfonierna 1788 (den tragiska g-mollsymfonin och den strålande Jupitersymfonin i C-dur) och de sista tio stråkkvartetterna. Hans musik nådde mot slutet fram till en yttersta enkelhet, en mild renhet av gripande verkan.
Mozart var på inget sätt bortglömd vid sin död. Men det var den av romantiken påverkade eftervärlden som gjorde honom till sinnebilden av musikaliskt geni, tankar främmande för 1700-talet, en tid som dessutom helst spelade ny och gärna specialskriven musik. Mozart var trots sin ungdom en världsvan kosmopolit, inte det gudabenådade men oslipade naturbarn som ibland beskrivs, t.ex. i Formans film Amadeus.
Opera:
Don Giovanni, K. 527
Figaros bröllop, K. 492
Trollflöjten, K. 620
Cosi fan tutte, K. 588Mässor:
D-moll, K. 626 (Requiem)
Pianokonserter:
Nr. 20 i D-moll, K. 466
Nr. 21 i C-dur, K. 467
Nr. 23 i A-dur, K. 488
Nr. 26 i D-dur, K. 537, 'Kröningskonserten'Violinkonserter:
Nr. 3 i G-dur, K. 216
Nr. 4 i D-dur, K. 218
Nr. 5 i A-dur, K. 219Hornkonserter:
Nr. 2 i Ess-dur, K. 417
Nr. 3 i Ess-dur, K. 447
Nr. 4 i Ess-dur, K. 495Konserter för andra instrument:
Konsert för flöjt och harpa i C-dur, K. 299
Klarinettkonsert i A-dur, K. 622Kammarmusik:
Stråkkvartett Nr. 17 i B-dur, K. 458, 'Jakt'
Stråkkvartett Nr. 18 i A-dur, K. 464
Stråkkvartett Nr. 19 i C-dur, K. 465
Klarinettkvintett i A-dur, K. 581
Symfonier:
Nr. 35 i D-dur, K. 385, 'Haffner'
Nr. 36 i C-dur, K. 425, 'Linz'
Nr. 38 i D-dur, K. 504, 'Prag'
Nr. 40 i G-moll, K. 550
Nr. 41 i C-dur, K. 551 , 'Jupite
